Senaste kommentarerna i forumet

Jag tar absolut dina ord som omtanke.
Men är riktigt, riktigt rädd för att gå dit.
Är så pass rädd för det så att bara rädslan gör
att det blir lättare att hålla mig nykter.

Åh åter igen så är jag övertygad över att AA är
något helt fantastiskt som har hjälpt så många.

Men jag har gått igenom så mycket detta året, med
soc, och att jag berättat om mina alkoholproblem,
att min ena son har samma sjukdom som jag, att
min andra son lider av depression. Så mycket
rädslor, sorg och skam. Så just nu orkar jag inte
ta ett så stort steg som AA är för mig.

Kramar TP

över din tid TP. Från mitt håll är det en möjlighet att AA finns - att du inte ensam skulle behöva "klara av" att hålla dig nykter. Att du skulle ha en plats där du kan dela kampen och där du skulle känna gemenskap och stöd.
Allt gott! / mt

Ge mig en månad....åh har jag inte klarat av hålla mig nykter under den tiden så kommer
jag att kontakta AA. Det är ett löfte! åh faller jag
tillbaka så ska jag kontakta AA. Kommer vara fullständigt ärlig! Finner liksom ingen
anledning till att försöka lura någon här.

Jo det stämmer Dompa att det behövs en heltid på
mitt jobb...men de gjorde klart för mig att de anställt en annan på min tjänst....eftersom
de vet att det kan ta år att bli frisk igen
Men försöker se det som så att det nog kommer leda till nått bättre i längden....
Är bara självkänslan som saknas just nu...egentligen så vet jag att jag
att jag har kompetens att klara av många olika arbeten

Livet ska ta mig fan bli bra! TP

Maten från grillen blir ju så mycket godare om kocken är nykter också! För mig var det också så att jag först inte riktigt såg tjusningen med att grilla om man inte fick öla. Nu grillar jag på precis som förr, bara det att maten nog blir godare.

när hela kollektivkören tar i för full hals!

Måste tillägga några rader om att bo i den lilla, lilla staden där alla känner alla.

Om du har läst min tråd Att vara medberoende så vet du hur hårt Adde och Lelas låg på mig om att söka professionell hjälp. Det har inte känts realsitiskt eftersom jag varit en del av och nu jobbar i gränsområdet av vårt närområdes professionella nätverk. Vi har båda ett slags offentligt synliga arbeten. Jag var till en proffskontakt som kändes möjlig och det var okej - men jag har fått bättre hjälp på annat sätt. För mannen var den professionella möjligheten en mycket avlägsen, för att inte säga omöjlig tanke. Nu har han en bra kontakt med sin personalläkare. AA kan jag knappt finna ord för hur avlägset eller omöjligt det kändes. Kanske TACK VARE hans återfall på valborg att han tog steget dit - första gången i en någorlunda närbelägen storstad och i tryggt sällskap. Jag vet att det kräver ett oerhört stort mod att ta steget dit men alla som är där sitter ju i samma båt, nu ler jag... det var ett oavsiktligt ordval... men, de som är på AA har alltså haft modet att ta steget från bryggan ner i båten. Kan du göra ett första AA-besök någon annanstans än på på din närmaste ort? Jag skulle önska dig att uppleva gemenskapen som jag hört beskrivas av flera som går på AA. / mt

Om jag inte redan hade hund, katt och en drös med ongar hade jag anmält mig! Men du kanske hade tänkt dig ngt vänare?

Jobbet: Kan det vara så att du blivit "degraderad" då du "bara" jobbar deltid just nu? Att till din förra tjänst så kanske det behövs en heltidare? Om inte...så är det för djävla taskigt. Är du med i facket?

Kram igen brorsan! Nu ska jag rodda för dagen...har nog tagit på mig ganska mkt...men det är självvalt (flytt med allt vad det innebär, hela tiden saknas det saker!) och självförvållat (alla dessa barn, inga knypplingskurser för mig. Är rädd för konsekvenserna avmötet mellan man och kvinna). / R Lejonhjärta

Jag håller med...vilken fantastisk läkkraft där finns. Även när jag söp som värst hade jag bra värden...men jag mådde inte bra. Alltid trött och oftast lite småarg. Nu kan jag ta en sömnlös natt eftersom jag vet att nya nätter kommer att komma och att inte ha sovit ut är inte hela världen så länge man inte är bakis.

Grattis till din seger över både spöke och energitjuv! Men det är klart att du fixade det...för du har ju byggt upp din styrka nu ett bra tag! Visst kan spöket ta vem som helst av oss. Men vi orkar slåss nu på ett annat sätt. Spring vidare Kalla! Godmorgon kram (men du sover väl)/R

Har ni funderat på körslaget? ;-).

Jag har lagt korten på bordet på fullt allvar till läkare. Ska dit nu igen i veckan som kommer.
Åh mina blodprover lär ju visa vad jag pysslat med.

Jag började äta antabus, vilket i mitt fall var totalt
förkastligt...för det gick alldeles utmärkt att festa
på dem (OBS! kan innebära livsfara för någon annan)

Jag tror verkligen att jag hade klarat detta denna
gången om jag inte blivit så jävla sjuk. För jag var
verkligen på gång denna gången! Finns alltid ursäkter jag vet...men det har inte direkt
underlättat mitt liv.

Har börjat jobba deltid, och fick veta första dagen att jag blivit totalt degraderad. Hade kunnat ta
det om jag visste med mig att jag tidigare gjort ett
dåligt jobb...Men en mer lojal slitvarg än jag får man
leta efter. Så lusten och kärleken till mitt arbete är
som bortblåst.

Skulle behöva komma bort från allt här hemma ett tag,
bli ompysslad och lite bortskämd! Nån som anmäler sig frivilligt
att ta emot mig med öppna armar och skämma bort mig? ;-)

Kvällskurs kanske inte är någon dum idé. Ska göra något
sådant när jag har lite mer ork....Vad tror ni om knyppling..
eller korsstygnsbonader ;-). Skämt o sido, det va en bra idé!

Tack mina fina för att ni bryr er och för att ni ger mig
er tid och kloka ord.

Kramar TP

Vilket knas...med din ångest när du var sjuk. Men nog håller jag med de andra (alltid lite efter): Din reaktion var en flashback från alkoholtiden. Att känna skuld och skam för att min inte arbetar. Att vara rädd för att telefonen ska ringa. Men du hanterade det ju bra i slutändan...och nästa gång du blir sjuk har du ett problem mindre! Hoppas du har det bra nu. Godmorgon kram!!!

Välkommen litemolnigt! Stanna här hos oss, det hjälper så mycket mer än vad man tro. Som du märker så har vi olika problem...men de är ändå så lika. Även jag började varje kväll hemma hos familjen med en (ha,ha) whisky innan maten. Sedan rullade det på. Nu är jag nog nykter - tror jag - och med bra draghjälp från forum. Så stanna här.

/R

Påminner mig om när jag återerövrade grillen och gjorde den till ett matlagningsredskap. Varken grill- eller musikspisande kräver några starka drycker! Mycket snyggt jobbat...som du själv beskriver det: En milstolpe!!! /R

Ja, det var lite otäckt...att läsa min och NNs text och se att vi sjöng så lika. Att vi båda hänvisade till mt:s klokhet och Stigsdotters ord. Kanske ligger det ngt i vår sång ;-)

Nu kanske du tycker att jag är en ren idiot. Men gå en kvällkurs i ngt som du kan uppbåda minsta lilla intresse för. Där träffar man nyktra nya personer och väljer du inte att meka med motorer så kan det ju även finnas kvinnor där. Kvinnor som får se en nykter TP som är en snygg, smart kille.

Haha! Som du märker har jag och Dompa bildat en liten morgonkör som sjunger peppningssånger med snarlika texter :-) Vi håller takten väldigt bra. Fler stämmor är välkomna!
Nynykter

Det är skönt att höra av dig även om det gör mig betryckt att läsa om hur tungt det är för dig just nu. Ta dig tid att fundera över mulletants frågor! Hon är en klok och erfaren kvinna, det vet vi ju!
Och att vi alla skulle födas med samma förutsättningar är ju inte riktigt sant, eller hur? Inte minst har vi olika ärftliga anlag att släpa på, där risken för att bli alkoholist finns med. Och som Stigsdotter brukar säga: alkohol är ett gift. Det är väl inte konstigt om både kropp och själ tar stryk av att marineras i gift? Ibland blir vi deprimerade av giftet. Det tar tid att läka.
Nä du, TP, livet är inte slut vid 40. Jag förstår att du idag kan känna att du inte befinner dig där du skulle vilja vara i livet och om du är deprimerad kan det vara svårt att se att det kan komma en ljus morgondag, men det kan det och det ska det! Sök all hjälp du kan få TP! Lägg upp alla korten på bordet och kräv hjälp av sjukvården!

Jag tror på dig!

Håller om dig

Nynykter

Gomorron brorsan! Jag tycker mt ställer relevanta frågor. Har du på riktigt sökt hjälp för alkoholen irl? Jag tänker på ngt Stigsdotter skrev till en annan forummedlem: Att när man slåss mot en sjukdom så går det bättre om kroppen är avgiftad. Detta var inte hennes ord men innebörden tror jag att jag fick till rätt. Samma sak tror jag gäller för det psykiska...att bekämpa ev. växande depression och livsleda...ja även där mår man nog bättre utan quickfixen A.

Jag tror inte du GÖR ditt liv krångligt och komplicerat. Du är alldeles för smart för det. Däremot tror jag att du är ledsen...och det är ett farligt tillstånd om det pågår för länge. Du måste försöka hitta ngt som ändrar ngt lite. Vad fan som helst. Prata med din läkare...prata med soc, ta emot all hjälp du kan få. Jag vet att du är lite halvkändis på orten...men skit i om det läcker ut att du har A-problem. Nu talar vi om ditt djävla liv.
Om detta fortsätter kanske du hamnar på parkbänken till slut...och tro mig: Då kommer alla att veta.

Beta av problemen ett i taget. Du kan inte bli fysisk frisk, få en vettig relation till A och bli glad/pigg i samma andetag. Du måste ha en agenda...även om du knappt orkar ta dig upp ur sängen. Du har två killar som älskar dig. Du har oss på forum. Utnyttja det och använd oss som bollplank.

Var inte ledsen, bli arg istället! Vad är det för djävla sits du hamnat i. Förtjänar du att må som du gör? Fan heller! Snälla TP gör ngt för att kliva i båten. Jag vill att du ska må bättre. Gomorron machokram!!!

Jag har gått hos en behandlingsassistent.
Har även berättat för min läkare.

Ja jag lider enormt mycket av ensamheten, så
spriten blir mitt sällskap på helgerna.
Jag har nu druckit varannan helg ett tag och håller
mig till det. Är väl kanske i mångas ögon inget fel
eller ovanligt. Men för mig är det inte ok, för jag
mår verkligen inte bra av det!

Jag behöver min energi för att bli frisk inte till
att kroppen ska behöva återhämta sig efter en fylla.

AA känns främande för mig...inte pga att jag inte
tror att det skulle hjälpa. Utan för att jag bor i en
stad där de flesta vet vem jag är...vilket resulterar i
att jag helt enkelt är för feg för att ta kontakt med
dem.

Jag har berättat för alla i min närmsta krets om mitt alkoholproblem.
Men kan säga att jag är grymt besviken. Stödet jag
fått är i princip obefintligt.

Men jag SKA klara av detta. Önskar bara att jag
slapp att slåss emot en sjukdom som förändrat och slagit ut min kropp totalt.

Sen önskar jag ju att jag hade haft någon att
dela allt med. Någon att hålla om när allt känns
så här tungt. Tror det hade varit lättare då.

Skönt att höra att det går så bra för din man :-)
Det ger hopp!

Kramar TP

- du som fanns med när jag började min resa här. Det gör ont att läsa om din stora trötthet och din ensamhet(?) - jag uppfattar att du känner dig ensam.

Jag vill fråga dig några frågor och du väljer själv om du vill svara. Har du "på riktigt" sökt hjälp irl för ditt alkoholproblem? Talar du om det med din behandlande läkare? Och - har du prövat på AA och gett det en chans? Kanske det är AA som gav och ger den avgörande kraften till min man som efter ett-och-ett-halvt års påtvingad nykterhet nu är nykter av egen vilja. Från att ha sökt formuleringar och undanflykter varför han inte dricker har jag nu hört honom berätta vid flera tillfällen och för olika människor att han slutat dricka alkohol, att han går på AA och mår så bra. Vi har också konstaterat att för en del människor är det en total överraskning att det funnits alkoholproblem i hans/vårt liv MEN också att det funnits fler än han trott som anat. Från en del av dem som anat utan att han/vi förstått det, har han fått stort och varmt stöd när han berättat att han nu är nykter. Jag har inga illusioner om att livet att alltid ska vara garanterat enkelt men förändringen är genomgripande. Jag hoppas och önskar att du hittar modet och kraften att vända ditt liv! Kram / mt

Jag är vaken och störtförkyld - dricker honungsvatten och förkylningsmedicin och har läst tillbaka i din tråd.

Ditt nick har en hoppfull underton, jag hoppas verkligen att du hittar kraften och modet att förändra din livssituation. Så här skrev du i februari: "Jag vet att jag skulle må bäst på sikt (tror även att han skulle göra det) av att flytta och skaffa mig ett eget liv med barnen men det är SÅ SVÅRT att ta steget. Jag är så rädd för alla praktiska problem med huslån, billån osv. Tänk om han vägrar samarbeta, jag har inte råd att betala två hyror!Tänk om han tar sitt liv, tänk om han fortsätter supa när han har barnen och jag inte får reda på det. Jag vill inte att mina barn ska ta mer skada än vad de gjort pga vårat dysfunktionella förhållande pga alkoholberoende och medberoende. Fan vilken dålig mamma man är som är så velig och har så svårt att fatta beslut. Jag har tvekat och vacklat i säkert 6 år på riktigt, varför gör jag inget???? Det stora kärnproblemet har funnits ända sedan vi träffades för 13 år sedan, då jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag skulle kunna rädda världen/honom."

Varifrån, av vem kan du få stöd så att du vågar ta språnget? När jag läser vad du skriver nu, efter sommaren och semestern får jag känslan att du nästan går tillbaka, inåt i cirklarna. Fundera över om det kan vara så och prata med någon du verkligen litar på om hur du har det. Någon du litar på att har mod att möta dig ärligt - som inte "bara" tröstar och slätar över. Jag tror att du måste våga ett uppbrott, att det inte finns någon annan väg till förändring - fast det är så svårt och fast du är rädd för så mycket. Så klart du klarar dig! Du har jobb, du har familj och vänner. Du kommer (långsamt) att hitta tillbaka till dig själv och hitta din livsenergi. Din man tvingas till ett ställningstagande - ställ de krav, det ultimatum som du vill ha och behöver för att du (ens) ska överväga att fortsätta leva med honom. Om det alternativet finns? Det är också hans chans att förändra sitt liv och bryta det mönster han är fångad i sen generationer tillbaka. Massor av styrkekramar! / mt

Jag vill verkligen förändra mitt liv. Men vet inte hur jag ska bära mig åt! Har tappat gnistan totalt!

Det måste på något sätt vara jag som gör mitt
liv krångligt och komplicerat. För vi föds ju alla lika.

Sen att jag har en sjukdom som tar bort all min
kämparglöd gör inte saken bättre. Min kropp
saknar startmotor. Kommer inte vidare.
Börjar bli en bitter människa och det är de sista jag
vill bli! Men vet inte vad jag ska ta mig till längre.

Känner mig som en levande död.
Vill inte ha det såhär mer!!!!!!!

Kram från trött o ledsen TP

Välkommen Kia!
Jävulen i Hjärnan känner vi alla till. Yterligare ett namn på den har jag fått lära mig här på forumet,Förädar Hjärnan! För det är precis vad det är någon som övertalar en att det är lugnt ta du dej ett glas eller 2 och vad händer vipps så har den där jävla förädar hjärnan fixat så att man smygit i sig både det ena och andra..

Hjärn Jävulen/Förädar hjärnan/hjärnspöket. dom måste vi få bukt med!

//Paron//

Igår upplevde jag något härligt. Strax innan jag blev nykter i december förra året så köpte jag en LP-spelare för vinylskivor och plockade fram min back med gamla plattor. Jag ölade och spisade gamla godingar.

Men efter att jag blev nykter så har jag inte plockat fram skivorna igen. Jag tänkte att nostalgibehovet av att spela LP-skivor var alkoholframkallat. Musiken kan jag ju leta fram på Spotify lika gärna liksom.

Men igår hände något. Jag tände ljus (exakt 24 stycken) och gjorde drinkar till mig och dottern på ICA:s päron/äpple-bubbelvatten och apelsinjuice. Sedan var jag DJ och familjen hade en mysig stund i soffan med några bräd- och sällskapsspel.

Det där lär jag göra om. LP-skivorna är inte längre alkoholbetingade!

ÄR krävande oavsett ålder :-))
Tack för uppdateringen och glöm inte dig själv ♥

att höra av dig viktoria♥! Lilla R, drakbarnet, måste vara 2½ månad nu? Förstår att en sån liten kan vända upp och ner på det mesta i tillvaron. Du finns ofta i mina tankar. Vi är på väg norrut i oktober, ska bevista en konsert med BAO och Gunnar Idenstam i Piteå. En resa jag ser mycket fram emot, vi ska köra och bara vara ostörda med varandra flera dygn. Jag berättar för mullegubben att du "återvänt" till forumvärlden - varmaste hälsningar från oss båda! / mtA

Hej vänner, glömda är ni inte...aldrig! Jag har för en stund klivit utanför min babybubbla och bestämde mig för att logga in. En hel del nya systrar och bröder på beroendesidan verkar det vara, såg att fina Måne och Fenix också är här vilket glädjer mig (förstå mig rätt). Jag har inte läst ikapp i trådarna där som jag brukar, behöver det inte nu, och får inte känslan av att behövas där heller. Är för långt ifrån - det blir inte trovärdigt eller nära, enda sättet att beskrivadet just nu.
Tankar på att dricka slår mig fortfarande då och då. Men jag försöker vara tillåtande och låta dem få finnas. Ung som: jaha, du är här nu igen. Därefter tvingar jag mig att tänka hela scenariot till the bitter end - från första glasen till fylla till pinsamheter, bakfylla, ångest osv. Där lämnar tanken på möjligheten att...Maken håller sig till någon drink eller ett par öl ett par ggr i månaden. Inte något att larma om enl andra, men jag tål det inte, och kommer nog aldrig att vara tillfreds med det mer.
Annars är jag på väg tillbaka till livet efter veckor av amningsstrul och alldeles för lite sömn för en 38-åring. Hon är fin men krävande, lilla R. Kramar, en särskild till dig Mt/A♥

Hej

Jag är ny här och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag blir stärkt av alla som skriver hit.
Har varit nykter 5 veckor idag. För fem veckor sedan var jag totalt nedsupen, fick läggas in
på psyket i 2dygn. Försöker ta en dag i sänder för man mår ju så himla bra utan alkoholen.

Men jävulen uppe i hjärnan försöker fresta mig att ta BARA ETT GLAS VIN, men han har inte lyckats ännu.
Haft sju återfall på drygt ett år. Trott varje gång att jag kan dricka 2,3 glas vin och sedan
lägga ner. Men det är bara att inse att jag inte kan det.
Villinte ha tillbaka den hemska ångest jag får när jag lägger ner skiten. Sista gången skakade
jag i hela kroppen innan dom gav mig stesolid. Ändå kan jag sakna min kära vän, men jag vet ju så väl
att det bara är en stunds avkoppling.

Kram från Kia