Senaste kommentarerna i forumet

Du skojar med mig om efexorn? Varför?` Min son som ju har OCD och BDD äter fulldos.. jag kan nog klara mig utan men han?

Hej Alla!

Ja idag är det ett jävla väder, haha!

Nej om sanningen ska fram så har det "mojnat" lite sedan gårdagen...
Blev så oerhört glad att frugan hängde med till shrinken, min livskamrat har fått insikt i min sjukdom på ett annat sett, och shrinken fick en annan version som var helt annorlunda...

Så jo, jag "hoppas" hela tiden, hoppas hoppas hoppas, att det nu vänder...
Jag lever ju som sagt på hoppet, och finns det inget att se fram emot, så "backar" jag...
Jag behöver ju hjälp med att knyta upp knutarna i pallet, har ju försökt så länge själv och inte lyckats, så jag måste ha en "yttre" hjälp...

Men som vanligt så har jag jämnt för bråttom, man kan inte bara gänga av skallen och lämna in den för renovering, betala i kassan och sedan hämta ut den igen...
Det är ju inte direkt någon bilverkstad, och jag måste ju ta in det shrinken säger, men ofta blir det motstridiga direktiv så jag ser då ut som en fågelholk....

Nej jag har inte förändrat min medicinering, men däremot så hörde jag att "din" efexor har hamnat utanför högkostnadsskyddet numera, så nu vet jag inte vad jag ska tjata på min läkare om för sorts piller med "mera" skjuss i.

Men som jag skrev tidigare, är oerhört känslig för kritik, har alltid velat vara andra till lags och vara uppskattad, och har haft "kul-stämpeln" som barriärforcerare...
När jag nu inte längre orkar mantla den personligheten, så förändras ju också mitt sociala umgänge, ingen vet hur man längre ska surra med "Sur-Berra"...

Och nu en tid så har det kännts så hopplöst, så vad som helst som kan skapa en förändring skulle kännas bättre....
Destruktivt tänkande som att jag skiter i nykterheten, kan åsamka mig fysiska skador istället för de mentala, jag vill bara bort ifrån mitt felaktiga tänkande...

Jag vet att det är helt snurrigt, men å andra sidan, jag har ju givit upp mitt sunda tänkande för länge sedan, Berra 007, med rätt att vara deppig!

Ja mitt jobb, det är bara ett enda elände...
Man kan säga så här, acceptera läget, eller försvinn i hårda ordalag...
Alla grejor som företagshälsa osv, det existerar inte i vår värld...
Vi jobbar inom en väldigt smal nisch med hög risk men stor potential, men skulle det lossna så finns det pengar att hämta, men under tiden så piskas vi hårt..

Jag borde älska det jag gör och det vi tillverkar, det är spjutspetsteknologi...
Men "piskningen" förtar all glädje, men det är ju det här jag kan...
Man åker berg&dalbana hela tiden, det är roligt den första tiden, men efter några år så börjar man lessna, för att sedan upptäcka att jag sitter fast i korgen med handklovar...

Jo jag känner mig låst och kan väldigt lite påverka min omgivning, när man har "gapat" tillräckligt länge för döva öron, så lägger man till slut ner, och blir innesluten istället...
Det värsta uttryck jag känner mest hat för nu är:..."Jag hör vad du säger..!", det betyder i mina öron: .."Jag hör vad du säger...men jag skiter i det..!"

Just nu så är det just nu +/- 0 i min glädje/deppighet, jag är totalt "tiltad" och har ingen som helst
ställningstagande i något som helst, total apati för allt, stänger dörren och skiter i allt!

Så nu stänger jag dörren, för idag!

Berra

Är det ett jävla väder idag oxå Berra? :)

Jag undrar lite över vad som hänt? Du lät så glad och så föll du rätt ner? Har du minskat på antidep igen?

Ditt jobb verkar vara kaotiskt och destruktivt. Har ni ingen företagshälsa där ni kan slå larm om hur det går till och hur ni mår?

Som jag ser det så tycker jag du varit jäkligt strong där du står vid grillen var och varannan helg med alkoholfri öl i näven.. vete tusan om jag klarat det, eller tyckt det var så givande. Hade nog blivit irriterad och bitter över all alkohol runt omkring. Men jag är nu ingen sällskapsmänniska.. :)

Hoppas du mår bättre idag.

/pia

Hej Mie.

Vet inte så mkt om det rent praktiskt men missbrukare är ju som du vet experter på att luras och manipulera. Att alkohol går ur kroppen snabbt och att urinprov då kan visa negativt är väl känt.

Han kan säkert allt om hur det funkar och vet precis när och hur han kan använda droger/alkohol för att det inte ska visas i testerna..

Myran... du inger hopp...

Pratade med barnens pappa häromdagen på tel. Onykter & han tror inte att jag märker.
Han ville ha hjälp med hunden... hmm...

Pratar om att han snart kan skaffa sig "lämpa" för att sen ta om sitt körkort.
Vill inte ha ut honom på vägarna igen.
Han säger att han är ren nu...
- Nej, du är ju inte ren nu.
- Bara alkohol det går ur kroppen på ett dygn.
Han säger att testerna är slappa.

Är det ngn som har koll på hur det går till?
Jag trodde att man skulle bevisa genom prover ordentligt att man är ren.

Mie...

-

Hej!

Idag hade jag inte tänkt skriva något, eftersom det är helt "tomt" på kontoret...
Har egentligen ingenting att skriva om, och allra minst om det om alkoholen...

Känner mig fortfarande "mjuk" i skallen, och har svårt att fokusera på annat än det som känns tråkigt, besvärligt och jobbigt...
Precis som om jag försöker "straffa" mig på något sätt, börjar förstå (nästan) de som skär sig i armarna, vore skönt om man kunde ändra smärtan till det fysiska området istället, det känns mer hanterbart och sakligt...

Är precis återkommen till jobbet från schrinken, och idag fick frugan hänka...
Hon fick ge sin syn på min sjukdom, och det vände ut och in på allt vad schrinken hade förutsatt att min depression, så hon fick nya spår att börja nysta i...

Och det känns ju bra, och hon vill fortsättningsvis att frugan följer med eftersom hon får då en "yttre" syn på mig, eftersom jag inte kan själv avbilda en "egen" diagnos på mig...
Jag hoppas verkligen att hon kan peta på det som gör mig ont, ungefär som en knapp, depression on/off och hon kan ställa den i läge off...

Frugan var jättenervös innan, och verkligen lättad efter besöket, och tyckte även att det hjälpte henne en del i sitt tänkande, så vi mår båda bra av detta, typ helrenovering hjärna!

Det är inte roligt, det känns som om alla vill mig ont, och jag kan inte själv påverka mig att inte tänka/tycka detta, jag bara trampar i samma spår om, och om igen...

Mycket hänger ju också på jobbet, tycker verkligen att det suger....
Chefen försöker pressa oss ännu hårdare, och hans "skäll" mot mig känns som om han kastar papperstussar på mig hela tiden, vågar inte "ta i", vilket jag är tacksam för...
Men det är inte det jag vänder mig emot, utan allt det "andra" som gör att vi håller på att "gå sönder" man efter man...

Men jag tänker hela tiden, att imorgon är det en annan dag, och den KAN inte bli jävligare!
Ibland har jag rätt, men lika ofta fel...

Eller som norrlänningen sade, "..du ska nog se att det blir ett jävla väder i morgon också, man är väl för fan optimist"...

Mors Berra

Hejsan!
Då kom jag ju precis lämpligt nu Berra. Känner äntligen för att skriva. Det har varit en strulig sommar som aldrig höll på att ta slut, men nu känner jag mig pånyttfödd.Har ett hopp äntligen om att slippa alkoholen och ska genast börja kalla mig före detta alkoholproblematiker. Läser här nästan varje dag, och har stundtals varit så avundsjuk på alla er som förmått låta bli att dricka och börjat få längre perioder av nykterhet. Nu vill jag också dit, och det får kosta vad det vill.
Hur illa ska man må för att börja dricka? Precis så illa som jag mår utan att dricka blir svaret.
När man sätter tankar på pränt bli det ju så oerhört fånigt egentligen. Allt man behöver göra för att slippa de negativa konsekvenserna av alkohol är ju att inte dricka den! Sick!
I dag skiner solen och jag är nykter och känner mig glad. Inte illa alls!
/Fenix

Hej!

Idag skulle jag vilja skriva något, men jag vet inte vad...
Det känns helt "tomt", tyvärr...

Jag är jätteglad att ni är några som skriver i tråden så att den inte "somnar in"...

Ni är mina vänner, tack!

Berra

Tack Adde...

Du har verkligen rätt.
Mina tankar snurrar inte in sig i min själ längre.

Jag var förvirrad mitt i kaoset...nu kan jag se med mina ögon igen.
Ingen ångest som griper tag om mej & får mej att kräkas.

Kanske borde jag sätta mej & läsa tillbaka på den här tråden som jag har skrivet en hel del på sen den startades av Berra.

Jag är tacksam för jag har lärt mej så mycket under resans gång... jag har verkligen förstått hur jag ska låta bli att stanna i destruktivt tänk.

Kanske borde titeln vara fd medberoende?
Vän låter trevligt.

Tack för att du ser min förvandling till en stark självständig kvinna...
(Har alltid tyckt att jag varit stark... men det har fått en helt ny innebörd)

Jag tar numera hand om mej.
Tänker mycket på dej, du har varit lite "tyst"här på forumet... Kram Mie.

Mie ! Glömskan är vår värsta fiende !

Jag kommer ihåg när du började skriva här, det känns ibland som en livstid för så mycket har hänt. Du skrev forcerat och med en massa sms förkortningar som ibland gjorde det lite svårläst men oftast fattade jag din mening och vad du ville få ur dig.

Jag överdriver inte när jag säger att du verkligen har förändrats ! Absolut till det bättre !!

Det lyser igenom i dina texter att din självkänsla har byggts upp rejält och att du fått en stabilitet i din tillvaro. Det är inte bara tur som fört dig till det liv du har idag, du har ett öppet sinnelag och är villig till förändring och kan se konsekvenserna av dina handlingar på ett positivt sätt.

Jag vill idag hävda att du ska sluta kalla dig medberoende och ändra "titeln" till vän eller kanske anhörig till alkoholister. Det är en lite mer positiv underton i dessa benämningar jämfört med medberoende vilket signalerar att du fortfarande är beroende av den beroende. Vilket du klart visar att du inte är idag.

Jag är klart imponerad av din utveckling.

Ta hand om dig, det är du sannerligen värd.

Lite samma känsla finns hos oss anhöriga...

Jag har lite svårt att se nu att det har funnits ett strul med droger & alkohol.
Eftersom jag & barnen inte är i det just nu & inte träffar honom särskilt ofta, kan jag ju faktiskt inte veta hur det ser ut idag.
Känslor & tankar om att det kanske inte var så farligt, att jag kanske förstorade upp el att han kanske har slutat nu poppar upp i huvudet.
Jag måste anstränga mej för att komma ihåg hur det verkligen var.
Påminna mej om att han inte är bra för mej & barnen.
Även om jag inte är intresserad av ett förhållande längre så känner jag mej elak som berövar honom hans barn.

Tills jag kommer på att han gjort det valet alldeles själv.
Det är han som väljer att inte ringa el på annat sätt höra av sig.
Han som sitter med bollen i knät & inte förstår bättre än att låta den ligga där.

Svaret finns alldeles nära...
Om...han varit ren hade han hört av sig till sina barn.
Han hade ansträngt sig så att han skulle kunna vara med dem.

Så jag stannar inte i den känslan särskilt länge.
Utan släpper återigen taget om skuld & skam.
Jag tog ett bra beslut, kanske livsavgörande...
Tanken hade funnits under en längre tid men jag hade ingenting mer än mitt eget ord på att allt inte var i sin ordning.

Vem skulle tro på mej?

Tills den där em för lite mer än ett år sen.
Brevet från soc som gav mej bevis. Svart på vitt.
Jag var fri.
Barnen var räddade.
Var tvungen att gå för att ha en chans till ett forts liv tillsammans med mina barn.
Tog den chansen... tillslut.

Så den där känslan borde ju inte komma... men tryggheten har blivit vardag & kaoset ligger bara som ett avlägset minne.

Tack alla här på alkoholhjälpen som hjälper mej att minnas & förstå vilken tur jag har haft trots allt.
Med mina erfarenheter kan jag förstå & kanske tom hjälpa...
Medberoende finns till så mkt... vilken sjukdom det är...
Känslorna är dem samma, det spelar ingen roll till vilken sjukdom du är medberoende...

Kram från Mie...

Berra ibland räcker det med att skylla på planeterna.

Det var en kille här på forumet som svarade på ett inlägg där jag just hade skrivit att jag hade tappat lite av motivationen. Det han skrev fick mig att tänka till. Han förklarade för mig att efter en viss tid, så har den otroliga lyckobubblan man kände innan lagt sig eftersom man blivit van vid att vara nykter. Det är inte lika konstigt längre och tillslut blir den känslan vardag. Jag tror att det var den där upprymdheten jag saknade. Håll ut Berra!

Kram!

Mors!

Måndag igen, och som sig bör, ingen höjdardag, för mig...

Kände ett "sug" i lördags då inte nikotinet var den enda drog jag behövde, blossade som en tok men det saknades "något"...
Var inte lätt då vi stod vid grillen att "bara" suga på en alkoholbefriad pilsner, Jever...
Ibland börjar man omarbeta sina beslut om det jag gör är riktigt, jag vet det innerst inne, men något annat sade mig att det var dags för lite "äventyr" igen...

Det känns som om min egna uppfattning om beslutet att avhålla mig helt alkoholen är på väg att urholkas, jag börjar tappa duktighetskänslan...

Eller så är det så att jag nu mår så pass kasst, att jag ändå kan köra ner mig i alkoholträsket i alla fall, vad spelar det för roll, lite ångest ovanpå det här gör väl ingenting???

Det är konstiga tankar som far runt i mitt huvud just nu, allt det jag har byggt upp håller på att raseras, och jag orkar inte "hålla emot" längre...

Båtstölden blev en våldtäkt på min trygghetskänsla, och jag är hyperaktiv på att hålla koll på
det som är mitt just nu...

Har väldigt få saker att tänka på som gör livet lite gladare, försöker verkligen "pigga" upp mig med något, men det känns som en uppblåst ballong som inte är ihopknuten, det pyser ur den det minsta lilla man tappar uppmärksamheten, för att sedan bara vara sladdrig och hänga slapp...

Idag ska jag tillåta mig att känna mig hängig, så att den känslan får blomma ut fullständigt...
Så kanske, kanske den i morgon har blivit utblommad så att jag kan börja se framåt igen, de säger ju att man inte ska undertrycka sina känslor, så jag låter dessa få "vara" ute på vift.

Om det finns en Gud däruppe, så ska han ta sig en rejäl koll över Sverige...
För långt därnere så finns det en kille som just nu bara moonar åt honom så mycket han orkar...

Mors Berra

Ja, och jag kommer med en reaktion direkt... ha ha.

fast vid närmare eftertanke så skriver jag inte ner den, detta är väl inte rätt plats för politiska diskussioner.

Nu vill du röra om igen... (o=
Puss...

God Morgon!

"Surgubben" Berra är fortfarande med, men det dåliga humöret står i läge paus...

Vi är "själva" i stugan utan barn, och det har varit bra för.....kärlekslivet om man säger så...
Det behövs ibland som lim i ett förhållande, att få vara lite för oss själva...
Bara att få nakna ligga "sked" i sängen tillsammans och känna någon annans kroppsvärme mjukar upp ens sinnen, utan några barn som kommer studsande i fotänden av sängen.
Visst vi saknar dem, men vi har ju ett eget liv också...

Mina farhågor om grinig svåger besannades inte heller, och vädret är just nu jättefint, trots lite kyla, men det gör det bara ännu mysigare att krypa ner i en kall säng, uhh!

Vi fick en chock när svågern och svägerskan kom ut, de frågade var deras båt hade tagit vägen, för att sedan bara konstatera att den hade blivit stulen...
Så nu känner vi oss otroligt kränkta, och svågerns alla timmar med att bygga ihop den och invenstering i en dyr utombordare är nu som helt bortblåsta...
Så det ligger en sordi över oss och nu har vi ingen vassare båt än en 9,9 hästars på en roddbåt.

Så ser ni någon annons på en Micore 490 med en svart Mercury 50 hästars motor så skriv här så fort som bara möjligt, så slipar jag yxan under tiden, för här ska skapas rättvisa...

Ibland så undrar man vilken looser-sida man har valt, man jobbar sliter och betalar skatt, gnetar ihopa till sina drömmar, för att sedan någon annan bara ska sno den mitt framför en.
Man skulle bli socialfall, få en betald lägenhet, socialbidrag och jobba svart, samt att dryga ut sin inkomster med att stjäla vad andra har jobbat ihop till, sälja dessa för att sedan sitta på Stureplan och bjuda glatt på en hink med skumpa och bara glassa runt...

Det är ett märkligt samhälle vi lever i, håller ni inte med om det?

Berra

http://www.youtube.com/watch?v=T8AvtYJDBoA&feature=related

Hej Myran och Måne!

Tack för era svar, det känns verkligen skönt att veta att någon läser och bryr sig.

Skriver mer i morgon, just nu är det lugnt i alla fall.

Kram

Hej Pia,,blir lessen att höra hur jobbigt du har det med din son,vad du kämpar o gör allt i din makt för honom,,,hur det måste vara att ha ett barn som stundtals inte vill leva,,att orka leva själv,det måste va övermäktigt,men jag beundrar dig verkligen o hoppas innerligt att allt ordnar sig ,du säger att han är bättre än förr ialla fall,hur har han haft på sin praktikplats,funkar det?Skulle vilja ge dig massa goa råd liksom du hjälper mig med dina rader,men kan inte göra mer än att säga att jag beundrar dig o tycker du är en otrolig mamma,en riktig förebild för oss alla här på forumet,kram Tessan.

Hej Pia, testa att läsa denna blogg: http://trollhare.wordpress.com/2008/03/18/konsten-att-overleva/

Personen som skriver den har inte tvångssyndrom tror jag, men andra problem som Asperger. Nånstans ligger de där sakerna nära tror jag. I alla fall tycker jag att det är en fantastisk person som delar med sig mycket av sitt liv och har många kloka saker att säga.

Hej alla.

Ja, det är så lätt att trilla tillbaka av saker som påminner om sånt vi varit med om tidigare. Det finns en jättebra bok om det, Känslans intelligens, den förklarar precis varför och vad man kan göra åt det. Det är oxå väldigt intressant läsning om våra hjärnor, från reptilhjärnan och upp till hjärnbarken.

Jag suddar ut resten av det jag skrev, det hör inte hemma på detta forumet och jag känner även lite att jag lämnar ut min son.. Men ibland är det bara så skönt att skriva av sig och få lite stöd och bekräftelse.

/ Pia

Tja!

Idag är det ingen bra dag, fortsatt hängig...

Tack Westie för att du försöker muntra upp mig, men idag ska jag "tillåta" mig vara ledsen om jag nu känner för det, och det gör jag...

Ingenting är kul, har inget att se fram emot, inget som kittlar mina sinnen, känner mig otillfredställd hela jag...

Det känns som man snart ska explodera för att ingenting händer, känner mig kreativ men får inte utlopp för det, kvävs nästan...

Plockar fram någon gammal "leksak" till datorn, men får det inte att fungera som jag har tänkt mig, och känner mig dum i huvudet för att jag inte fattar helt hur drivrutiner osv ska funka med 64-bitars programmet, och plötsligt så krockar det med något annat...
Sliter mitt hår och blir tokförbannad och snart sitter den där j-vla musen i ett hål i gipsväggen...

Lite manlig PMS kanske, vi har det säkert också, men på vårat sätt...
Hade det varit för ett år sedan så hade jag löst detta med en pilsner eller två, men det funkar ju inte längre, så i detta fallet så måste jag härda ut, och bita ihop...

Vi ska ut till stugan i helgen, men inte heller det känns lockande, svågerj-veln kommer säkert bara köra med mig när det gäller skithuset, och jag blir tokigt på hans eviga pillrande...
När jag jobbar så går det snabbt och lite mera hafsigt, men sån är jag...
Sommaren är över nu, och naturen håller redan på att lägga av inför säsongen och det är en "döende" tid framför mig, så jag har inte riktigt samma glädje av naturen just nu...

De enda sinnen som stimuleras nu är de som gör mig irriterad, och jag går ständigt runt och känner mig "pissed", som en gammal tjurig gubbe, och jag gillar inte min egna attityd alls...

Sorry, men idag får ni inga uppmuntrande ord ifrån Berra's tråd, han har "mens"

Den här helgen lägger jag min tilltro till Lottoraden...

Butter-Berra