Senaste kommentarerna i forumet

att späda på skammen men det är intressant läsning :-)

http://www.bittensaddiction.com/

Och när jag var på Gunillas föreläsning så var det nog inga problem med att se att det var mig hon pratade om ! Ok, jag har väl inte kommit dit än att jag gömmer godis men jag har nog varit på väg i den riktningen :

http://vittbegar.blogspot.se/

härligt med vänner! Osedda och välkända faktiskt... Ni är så viktiga och nära vänner för mig och du hör absolut hit Stigsdotter.

När jag läste dina rader som börjar "I mitt fall är det ju också för att jag så gärna vill att det skall vara bra i kombination med att jag vet att jag ju har del i skulden." och vidare hur du beskriver dig som velpotta... att du snokat och försöker döva magkänslan så tänkte jag att du skriver som en riktigt genuint äkta medberoende. Och varför skulle du inte vara det med dina erfarenheter från uppväxten? När jag kom till den smärtsamma sanningen (för visst gör det ont att avslöja honom, väcker alla möjliga svåra känslor?) tänker jag att han är sexberoende, på sitt sätt. Ursäkta, kära syster, ifall du tycker att jag är helt på fel.

Jag ursäktar inte honom på minsta vis vill bara dela mina tankar. Vårt vanligaste svar på medberoendesidan är kort sammanfattat - säg vad du ser, kräv att h*n söker hjälp, ställ inget ultmatum innan du är säker på att du orkar genomföra det och har din plan konkret och klar. Om du inte läst "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken - gör det. Han beskriver processen i missbruket oberoende vad som missbrukas. Jag kan föreställa mig (ursäktar inte) att din man känner stor skam både när han syndar och när han inte "kan". Styrkekram från din syster! / mtA

Hej alla...ja det är lite upp och lite ner...men tack för kommentarerna och HALT är ju lite förnuftigt ser jag. Ja jag har en till sak som hjälper mig. Om det är seltzer vatten...som Ramlösa typ så går det bättre....det är skönt att läsa alla kommentarer. Ni är alla fantastiska som har erfarenheter med svåra saker. Det blir inte alltid perfekt för mig men ibland blir det det och jag är så glad att ni skriver!!!! Att gå och jogga verkar också en bar grej. Jag skall prova i morgon innan alla vaknar!! Ibland blir det jobbigt med alla tryck och tjat...hemskt själviskt...men ha lite tid skulle vara BRA! Tack alla gonatt!!! Att läsa om era tankar är verkligen viktigt. Goda tankar till alla och internet kramar!

Nä, nä, inte kasta sådant som är dugligt nej. Men handen på hjärtat: spelar det egentligen någon roll om vi häller vinet i oss eller i slasket? Resultatet blir ju detsamma, eller hur? D.v.s. vinet tar slut. Nä nu ljög jag, resultatet blir ju SÄMRE om vi häller vinet i oss själva för då mår vi dåligt eftersom vi egentligen inte vill dricka! Slasken får det bli!!

Och Askan, jag tror att du skulle ha lite nytta av den där sinnesrobönen som man läser inom AA: Gud (eller vad som helst), ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (bussdjäveln åkte förbi), mod att förändra det jag kan (gå upp tidigare?) och förstånd att inse skillnaden. Den, och att andas i fyrkanter som jag just lärt mig om, tror jag kan, nej, VET jag kan vara mycket användbart för duktiga tjejer som stressar upp sig oftast helt i onödan.
Det är mycket skönt att strunta i det kan jag vittna om. Häromdagen hade vi sönder en lucka till frysen utan att jag fick ett anfall av ånger och ilska. Konstaterade bara helt lugnt att se där, där gick den i golvet och sprack sönder, men titta det går ju att använda den ändå! (att maken sen blev jättearg, antagligen mest över min "du engagerar dig inte i någonting längre"-reaktion bryr vi oss inte om ;-)

Kram på er!

inne och skriver men nu ta mig tusan...
Du söta fina stigsdotter så skriver jag till dig.

DU ÄR VÄRD BÄTTRE!!!
Ang ditt senaste inlägg.

Kramar Tilde

Det är rätt häftigt faktiskt vad bra det kan kännas att ha en massa osedda och så gott som okända människor som sina vänner.

Jag tar till mig Hösttrollets kommentar om gudsbevis, om vi inte kan bevisa att han inte finns så finns det en chans att han lyssnar. Om inte annat så sätter en bön från hjärtat som sagt igång den egna inre kraften. Och MissH, jag tror också att vi, kanske de flesta av oss faktiskt, är vana att smita undan magkänslan. Vi som dricker dränker den lilla rösten som försöker göra sig hörd.

I mitt fall är det ju också för att jag så gärna vill att det skall vara bra i kombination med att jag vet att jag ju har del i skulden. Men, jag kommer mer och mer fram till tanken att jag kanske inte längre vill eller orkar försöka Fast sen säger jag ju till mig själv att jag inte har försökt. Eller har jag det? Ni hör ju vilken velpotta jag är. Men precis som Askan säger så blir det ju så att om man väljer att lyssna på den lilla rösten så måste man ju själv ta ansvaret för beslutet. Tänk om det blir fel beslut? Fast var det inte någon som sa att man aldrig ångrar det man gjorde bara det man inte gjorde?

Och Adde, det där med att behålla byxorna på är inget problem. Snarare är det det som är problemet. Att jag får behålla byxorna på medan maken roar sig framför datorn när andan faller på. Om andan faller på med mig så kan han inte. Varsågod nu fick ni veta mer än ni ville :-o Och Askan, ja jag har gjort klart för honom att jag inte accepterar detta. Problemet är ju att han inte vet att jag vet att han återupptagit denna sysselsättning efter ett tag nu. Och för att förekomma eventuella funderingar om det moraliska kontra omoraliska angående porr så vill jag bara meddela att det finns grader i helvetet... man måste ha sin gräns någonstans. Äsch... jag kanske hör hemma i forumet Familjeliv istället...

Nå, vad som än händer så tänker jag inte dricka! Så det så.

Haha, hellre fet än full, den kanske ska få bli nya mantrat på badrumsspegeln?

Funderade över min sockerkonsumtion och blev ganska paff när jag insåg hur den liknar mitt alkoholmissbruk, det är ju som du säger. Allt eller inget på nåt sätt. Har inga problem att avstå under perioder men börjar jag väl äta finns ingen botten, kände mig som en slags sockerknarkare sist när jag stod och åt kaka direkt ur kylen, med sked, och lovade att varje tugga var den sista. Skrämmande! Funderar över om det var likadant innan jag blev nykter eller om jag liksom bytt beroende, men jag minns inte riktigt...kanske spelar det ingen roll heller. Har nog iofs alltid haft svårt att låta bli om det finns hemma, har aldrig kunnat ha bullar i frysen, då äter jag dom istället för mat tills dom tar slut. Vet inte hur många gånger jag slängt godis i ett slags försök att få slut på mitt beteende...kan tom erkänna att jag smygätit, och smygÄTER emellanåt för att jag skäms över min svaghet.

Någon som känner igen det här beteendet..? ;-)

Du gjorde fel som snokade. Tydligen har du haft anledning och då finns ingen tillit, den får man förtjäna. Vet ej vad han gjort men bara du kan göra bedömningen om det är ngt du kan acceptera eller ej. Tänker på dig, Kram!

Har inte gjort på flera år, känner också nu när jag är trött. Förut satt jag uppe sent varje kväll för att hinna dricka så mkt som möjligt, kände inte tröttheten. Nu går jag o lägger mig, ligger i sängen o läser eller läser här från mobilen. Skönt!

Tack!
Du är absolut förlåten! Blev uppriktigt glad för det
du skrev nu. Förstår din frustration!!!
Människor som kan säga förlåt är stora människor!

Hoppas du får må bra och att du kan hitta en väg
ut ur det som är jävligt och jobbigt!

Mvh TP

Jadå det känner jag igen! Föreställer mig att det är alla undanträngda känslor som kommer ikapp, visst är det skönt? Jag har också börjat drömma mer än tidigare, tror det är samma där. Mitt riktiga jag som börjar ta plats :-)Härligt att höra att du njuter av din nykterhet, och bra jobbat!

Har läst dina inlägg, förstog att du inte mådde så bra på ett eller annat sätt.
Vill bara säga att det var bra gjort av dig comgetsome att be om ursäkt, kan till viss del förstå att du var frustrerad och
Inte brydde dig om vem som fick dina hårda ord.
Ta hand om dig och hoppas det löser sig för dig också!

Du har helt rätt TP. Jag vet ingenting om ditt liv och jag gjorde dig en stor orätt att skriva som jag gjorde. Jag är uppriktigt sagt väldigt ledsen att jag skrev till just dig och ber ödmjukt om ursäkt för det. Det var inte menat till dig.

Förklaringen, eller anledningen var att jag träffade min alkoholist som rev upp mycket gamla sår och tack vare situationen så kunde jag inte ställa till en scen med att säga vad jag tyckte. Istället så jag letade upp första bästa person med barn, som hade problem med sitt drickande och dumpade allt hat jag kände inombords mot alkoholister.

Jag ska inte skriva mer i den här tråden, och jag ska definitivt inte hoppa på dig något mer. Återigen, jag är mycket ledsen över att jag skrev till dig. Det svarta hatet jag kände var tio års ilska som kom till ytan på samma gång och som var tvungen att ta vägen någonstans. Normalt sett så beter jag mig aldrig så respektlöst mot någon. Jag hoppas du kan finna det i ditt hjärta att ta emot min ursäkt.

mig som katten Gustaf och hatar måndagar. Jösses vad hela familjen var trött, det gastades ända in i sömnen ikväll. Nåja. Jag gastade inte utan behöll mig själv så lugn och redig. Tycker mycket om att jag fått tillbaka mitt gamla tålamod med barnen och inte går omkring och är konfliktsökande och grinig. Usch, blir ledsen när jag tänker på det.
DET är förresten en annan sak jag lagt märke till och undrar om det är likadant för någon annan.
Jag har blivit så blödig! Går inte en dag utan att mina ögon tåras vid ett par tillfällen. Huden är så skör på något sätt.
Allt går rakt in.
Det är väldigt olikt mig men inte heller det tycker jag särskilt illa om, snarare tvärtom. Jag gillar att inte vara den isdrottning jag alltid varit. Någonstans längst inne har jag nog alltid vetat om att jag är en mjukis men bara jobbat så väldigt hårt för att förneka det. Nu förstår jag inte längre varför.
Och angående vinet i kylen, inte var det mitt. Vi hade folk på middag igen och om de inte hade druckit upp den under kvällen hade jag hällt ut den. Släng din flaska, höstiga lilla troll! Bättre att inte ha den där nu när ingen ska dricka den eller hur?
Imorgon är det tisdag och jag har slutat räkna dagar och räknar istället veckor. Längtar tills det blir månader.
Kämpa på mina vänner.

andning :-))

Frågar man inte får man inget veta! Det är en andningsteknik man använder vid ångest tex. Man letar upp en fyrkant, kan vara ett fönster kanske, och så följer man varje sida av fyrkanten medans man andas in-håller andan-andas ut-och håller andan. Är du riktigt vass kan du bara visualisera en fyrkant.

Jag har egentligen ingenting att tillägga, jag vill mest säga att jag tänker på dig.
Du ska inte skämmas för att du snokat och du ska inte skämmes för att du inte vågar lita på din magkänsla utan ber om ett tecken.
Att gå på magkänslan innebär ju att man måste stå till svars alldeles själv och bära allt på sina axlar och det är för tungt ibland. Be om hjälp, vägledning, tecken - innerst inne (i själen om man så vill) så vet man nog redan, precis som du skriver.
En liten fråga bara, vet maken om att du ogillar det han gör så till den milda grad att det kan vara det som kostar honom hans äktenskap?
KRAMAR!

Om skorna skaver så ska du ta av dig dem! Yep! Bara rakt av... (Återkommer om detta som är ett mkt intressant och smärtsamt problem, men nu ska jag utfodra flocken). Du ska inte behöva gråta i duschen. Kram och så/R

med relationer första året är att de stjäl fokus från mig själv och min nykterhet.

Jag var/är ju gift (fortfarande :-)) ) och jag hade inte tid med att kolla min fru och det var så kymigt att jag runt första årsdagen funderade över varför vi egentligen var gifta. Jag hade en egen relationskris där ett tag innan jag blev överens om att detta var min alldeles egna lilla fru som jag faktiskt älskade. Och gör så fortfarande. Hon var omedveten om min lilla kris och jag är glad för att jag inte drog in henne i den.

Det finns ju en anledning till att man rekommenderas att hålla byxorna på första året men i en fast relation kan ju det bli lite knepigt. Jag själv hade inga som helst problem med att leva i celibat första året för jag hade mer än heltidsjobb med att jobba med mig själv och upptäcka den man som jag faktiskt är. Och hustrun gick igenom ungefär samma utveckling så när vi återigen förenades så var vi som 2 fjortisar första gången.

Men jag förstår dig Stigsdotter och problemet kan växa och bygga bo i skallen så......vanliga rekommendationen............gå på möte och häv ur dig.

Var försiktig nu vännen ♥

Ps Hur gör man för att andas i fyrkant ?? Svar till En som aldrig frågat förr :-)) Ds

Du behöver verkligen komma iväg och tänka på hur DU vill ha det. Ibland lever man med en en fantasi om hur bra det var förr, men tittar man på det så är förr också en fantasi.
Finns ingen som kan råda dig och tecken kan man tyda hur man vill, så ta dig tid under din resa att hitta dig själv och ta fram målbilden hur du vill att livet skall vara.

Skickar kramar, styrka och lite sund ilska//Kalla

Åh vad härligt det låter med skogsutflykt! Såg ett program på tv för längesen som handlade om hur viktigt det är för kroppen att få vara ute i naturen, eftersom den då slipper vara i ständig beredskap. Är alldeles för många intryck i stan för våra stackars små hjärnor tydligen...Känner att det är dags för en hjärnsemester för mig också snart, har hört att trattkantarellerna är på väg?

Kramar!

Vill börja med att tacka för raderna du skrev om ilska, jag är en person som lätt triggar igång den där "sölkorven-i-kön-ilskan" och behöver ständigt påminna mig om att tagga ner. Så tack igen för det, ska strax gå från jobbet och då är det som värst, då retar jag mig på allt. Ska andas i fyrkant hela vägen hem.

Trist att läsa om din situation med din man, relationer är banne mej det svåraste som finns tror jag. Att veta om man ska stanna eller lämna...jag är egentligen fel person att komma med råd, är en sån som alltid velar, går och studsar tillbaka som en jojo tills jag till slut får tummen ur att lämna på riktigt. För det är så jäkla svårt att veta om man gör rätt. Och så vill jag alltid ha en liten glimt av framtiden, är gräset verkligen grönare? Kommer jag leva ensam i en stuga i skogen med 28 katter om tio år?

En väninna frågade mig i veckan om jag tror på ödet, om saker som händer har samband och kan visa hur man ska agera. Jag svarade att jag tror på tecken, om man vill se dem. Om jag har ett beslut att fatta men inte riktigt vågar, är det lättare att tänka att det var ödet som bestämde åt mig. Så får jag en liten gratisskjuts framåt. Nu köper du ju inte flummet rakt av som du skriver, men du verkar ändå vilja ta något beslut, eller få någon slags vägledning? Jag förstår dig, det där velandet skapar ångestklumpar i magen! Du undrar varför det är så svårt att ta till sig sin magkänsla. Jag tror att det kan bero på att man är van vid att smita undan ifrån den, eller att man inte riktigt litar på att man känner rätt. Men det är ju det vi håller på att komma tillrätta med nu när vi inte dricker. För varje dag växer självkänslan lite, och jag vet att du så småningom kommer att komma fram till ett beslut. Det kanske behöver få ta lite tid bara?

Skäms inte för att du snokat, har tilliten fått sig en törn innan är det väl inte så konstigt att du försöker försäkra dig om att det inte händer igen? Jag kom på min förra pojkvän med en massa trams i och med att jag snokade i hans telefon och det är jag glad över att jag gjorde, vill inte slösa bort mitt liv på en idiot! Sen får det ju finnas gränser naturligtvis, men att man ser om sitt hus tycker jag inte är konstigt alls.

Jag vet inte alls om det jag skriver ger något, försöker att inte styra åt något håll, det är ditt beslut. Men så vill jag bara säga en sista sak: att du står och gråter i duschen...känner så väl igen känslan. Ta den känslan på allvar, sopa inte bara undan den med ett "överkänslig" eller "PMS" eller liknande.

Kram på dig!

Jodå, man FÅR vara arg... egentligen är det ju sig själv man är arg på eller skäms för..
Det är inte så himla lätt, det där med tilliten.. Speciellt inte om man blivit förd bakom ljuset några gånger.. (då skäms man ÄNNU mer, eftersom "alla andra" visste men inte jag)
Man tycker att andra skrattar bakom ryggen åt en, men så tror jag faktiskt inte att det är i verkligheten!
Vill också tacka för kommentaren om alkodansen! känns skönt med "okända" som bryr sig! Tack hjärtat, det värmde!!!!
Ta du nya tag, vi är här tillsammans och måste inte vara så förb*t perfekta och duktiga hela tiden.
Själv har jag stunder då jag vill be alla "klämkäcka" dra så långt pepparn växer.. Tills jag inser, att det är för att jag trycker ner mig själv, som "alla andra" verkar klämkäcka...
Strunta i att vissa saker verkar flummigt, en bön från hjärtat sätter igång, om inte annat, ens egen inre kraft..
Visst, ingen kan bevisa att Gud finns, MEN det finns ingen som med säkerhet kan bevisa att hen INTE finns heller..!
kram trollet

Känns skönt att läsa och skriva här på forumet igen, har inte hängt här så mycket senaste dagarna, det är ju så mycket som måste fixas med småttingar i skolan och ambitiösa chefer.

Inom AA talas det om harm, att man harmas över någonting. Ofta en annan människa. Man kanske irriterar sig på alla idioter som står på fel sida i rulltrappan (om man är 08:a ;-) eller på sölkorvar i kassan på Ica. Det var faktiskt först nu i helgen som jag riktigt insett varför man pratar om detta och om sinnesro, vad viktigt det är och vad sådana känslor gör med dig. Som alkis måste man vara aktsam, man har inte råd att tillåta sig för mycket av vissa känslor, t.ex. ilska, eftersom de ofta triggar igång ett sug efter alkohol. Åtminstone får man inte låta känslorna härja fritt, man måste ge akt på dem, släppa fram dem och släppa iväg dem (alltså, detta är min egen tolkning av sinnesro osv. baserat på lite mindfulnessflum inser jag nu).

I helgen blev jag arg, ledsen och besviken på min man. Där var också känslor av skuld eftersom jag gjort något man egentligen inte ska göra (snokat). Men när alla känslor virvlade runt där när jag gått och ställt mig i duschen, gnisslade tänder av ilska och grät över allt som inte är bra, så kände jag att "fasen vad gott det skulle vara med ett stort glas vin nu". Till och med tanken att "det är ju ingen idé att jag ändrar mig och blir nykter, det gör ju varken till eller ifrån för allt det här dåliga" flög förbi, och slutsatsen av den var ju naturligtvis att jag ju lika gärna kunde dricka något.

Som tur är kan jag numera tänka tanken ut: ja och på vilket sätt skulle alkohol hjälpa? osv. Varje gång jag känner ett sug så kommer det ett rungande "nej tack!" i tanken strax därefter. Ibland blir det jobbigt för det dyker ju bara upp ett nytt "dryckesargument".

Men, de går att avfärda de tankarna. Värre är det med de ledsna och arga tankarna.

Varför är det så svårt att ta till sig sin egen magkänsla? Som ni vet har ju jag funnit att AA är bra för mig. Det är, kan man väl säga, ett andligt handlingsprogram som handlar mycket om att "lämna över sig". Att bli, och fortsätta vara, nykter är inte alltid något man klarar av själv utan det krävs hjälp av en "högre makt". Låter lite flummigt men alla medel är tillåtna tänker jag och har därför köpt detta. Eftersom jag ju redan är medlem i svenska kyrkan så har jag tänkt att jag ju kan passa på att utnyttja medlemsskapet fullt ut: jag försöker lära mig att be och ta till mig lite av kyrkans budskap (alltså, som jag ser det är det väldigt mycket samma-samma i olika religioner, filosofier och livsmetoder (yoga, mindfullness, buddhism, kristendom you name it) - det handlar om att lyssna inåt och att öppna sitt sinne utåt. Och det fungerar ju. Min vilja att dricka blir mindre och mindre. Jag känner mig rofylld och glad på ett sätt som jag inte gjort på länge!! Inte jämt förstås, men ofta. Jag försöker känna tacksamhet, jag känner en glädje när jag vaknar på morgonen och inte är bakfull.

Nå, det jag nu har gjort är rent konkret, ja ja, konkret, men ni fattar. Jag har bett att få bli vägledd. Det handlar om mitt äktenskap. Det är så mycket som inte är bra, mycket som skulle kunna vara bra. Jag inser att jag ju inte bara ska lägga benen på ryggen för det är ju aldrig ens fel att två träter. Visst. Jag har bett att få bli visad hur jag ska göra, eller snarare vad jag vill. Att jag bestämmer mig för vad jag vill och inte bara låter tiden gå. Att inte agera är också att acceptera. Livet blir vad man gör det till. Lever jag det liv jag vill leva? Och så vidare... Jag glömde för en stund bort att det ju är det här jag ska fundera över på min kommande resa, fick visst lite bråttom där ;-)

Nå, kort därefter fick jag för mig att jag skulle göra det där som man inte ska göra (snoka). Jag har inte gjort det på ett tag, jag har bestämt mig för att lite på min karl, jag har talat om för honom vad jag tycker om det och, vad viktigare är, jag har sagt till mig själv att händer det igen så vill jag inte mer, då släpper jag honom, i vart fall om det inte sker samtidigt som det skett en förbättring i vår relation i övrigt eller han inte visar vilja att förbättra. Men, nu fick jag alltså plötsligt för mig att göra det igen, och fick då bekräftat att han inte har upphört med det. Några förbättringar i övrigt har inte skett annat än att vi bråkar mindre vilket jag tror är en följd av att jag inte drar igång gräl på samma sätt, dessutom sätter jag ned foten på en gång när jag tycker han beter sig illa eller grälsjukt. Numer kan jag göra det för jag behöver inte skämmas för mig längre, jag behöver inte oroa mig för att jag sagt något som jag inte kommer ihåg osv.

Egentligen blev jag väl bönhörd där. Jag har ju nämligen sagt till mig själv att händer det igen så går jag. Men eftersom jag ju faktiskt är en skeptiker kan jag inte bara köpa det där flummet rakt av utan tänker naturligtvis det ena och det andra som kastar skuld dels på mig själv, dels ursäktar honom, och, den här var ny - tanken att det kanske är ett beteende som han inte kan sluta med, för att han är beroende eller sjuk.

Varför kan inte livet vara enkelt? skulle vi tröttna på det med kanske? Tack till den som eventuellt orkade kämpa sig igenom detta som jag inser att snudd på obegripligt eftersom jag skäms för mycket för att skriva i klartext. Suck.

...sa han som låg under tåget. Förlåt. Den bara poppade upp här i skallen när du citerade min morfar, Dompa! Lilla morfar som nog drack för mycket han med. Mormor gjorde det definitivt. Hon tuggade nejlikor för att det inte skulle märkas. Men å vad jag saknar mormor. Jag förstår inte riktigt hur jag kan sakna henne så mycket eftersom hon dog när jag bara var två-tre år gammal. Men jag kommer ihåg hennes kärlek och värme, jag minns många saker som vi gjorde tillsammans. Konstigt.

Ja nu blev det ju himla muntert här i din tråd! Det var ju inte riktigt meningen... Det finns inga gemensamma mallar skulle jag ju säga, bara ett gemensamma problem.

Det är härligt att läsa att du har kommit i ordning med minibalkong och lusig katt. Hur blir det med ongarnas skolgång, får de börja i lokal skola eller hur gör ni?

Tillit är bra. Jag som inte trodde att mina barn märkte så mycket har insett att de vaktar lite på mig när de frågar, vad är det där, kan barn dricka det? och pekar på mitt glas. Det är otroligt skönt att kunna räcka fram glaset och säga "javisst, vill du smaka?".

Varma kramar till dig, snart får jag också åka till varmare breddgrader!!