Senaste kommentarerna i forumet

Go'morgon livet..!

..min fortsatta nyktra dagbok, en tisdagsmorgon...

Allt är inte guld med mitt liv, jag har andra "grejor" som spökar...
Jag har ju kontroll på mitt drickande, och tänker på bra grejor under dagarna...
Så jag mår ju rätt OK, på dagarna ja...

Det är mycket värre med nätterna, där har jag inte kontrollen....
Jag har sådana otroligt konstiga drömmar, och dom rår jag inte på...
De är helt enkelt skitknäppa och sätter enorma känslor i svallning...
De måste gå under kategorin "mardrömmar" för de är verkligen obehagliga...
Eller så är de behagliga men när jag vaknar upp så blir de obehagliga...

Jag har surrat om dessa med shrinken, och hon säger att det är hjärnans sätt att
bearbeta det som har hänt under dagen, de tar inte alltid "rätt spår" men är en behandling
som gör att saker och ting hamnar i sina minnesfack...
Då säger jag så här, fack them!

Där har vi nog själva anledningen till att jag har det svårt att komma i säng,
jag vill inte in till de obehagliga drömmarnas land...
Jag blir helt utmattat av dessa drömmar, och vaknar upp oftast mycket tröttare än vad jag var när jag gick och lade mig...

Jag kan ta ett litet exempel...
Jag befann mig på en lyxyacht med en massa plastkassar med mat som jag hade inhandlat, dess innehåll var utspridd på bryggan runt omkring soffan..
Jag var omåttlig kär i en tjej som i det närmaste måste ha varit ett gammalt ex till utseendet,
men så vacker var hon aldrig i verkligheten, jag kunde aldrig sluta kyssa hennes vackra mun.
Behagligt ja kanske, det var mycket känslor i svallning i alla fall...
Och jag kan inte sätta ord på alla händelser och känslor som fanns där..

Men när jag vaknade upp så var jag ju så enormt "kär", och hela kroppen var ju i någon form av lyckorus, och se där blev jag ju helt avsnoppad av verkligheten, suck!
Dessutom så fick jag en sådan ångest att jag hade varit "själsligt" otrogen mot min hustru,
och jag vågar aldrig berätta dessa drömmar för henne, hon skulle kanske kanalisera sin svartsjuka på mina gamla ex, men dessa har ju blivit "gamla & fula" ...
Shrinken har sagt att vi ska berätta om våra drömmar, och låta den andra få tyda den till verkliga händelser, men här vågar jag helt enkelt inte...

Det enda jag kan få till en verklighetskoppling är att jag under lunchen samma dag fick en lååång blick från en mycket vacker kvinna bordet bortom vårat...
Kanske satte den igång något i min skalle, men att tyda själva innehållet, det går inte...

Så här sitter jag, helt utmattad redan på morgonen, inte undra på att man känner sig sliten...

Nu kallar jobbet...

Mors Berra

Hej Märta!

det DÄR var huvudet på spiken, precis så är det...
Men jag blir/blev inte aggresiv, även om testesteronet måste har varit skyhögt...
Allt annat stämmer bra, tycker jag...

Tack! Berra

Hej Berra

Underbart med dina raka och öppna reflektioner. Jag läste en intressant artikel i DN i dag om män och depressioner. Jag bifogar länken nederst. Jag tror att det finns så många "därute" som är i din situation och som är i min situation men att vi inte får kvalificerad hjälp när det behövs. Jag kommer att fortsätta att läsa dina inlägg, de ger mig styrka.

När det gäller mindfulness så är det en kurs som jag fått via min vårdcentral och som hjälper mig att få kontroll över mina känslor när ångesten och den inre stressen slår till.

Nu ska jag iväg på samtal med min kurator, det händer mycket från dag till dag. Ha det gott därute i snökaoset/ Kram Märta

http://www.dn.se/insidan/varden-missar-deprimerade-man-1.1053804

Hallå!

Tillbaka på ruta ett igen, om man ser det på veckan så att säga...

Helgen har varit hektisk men konstruktiv, har fått massor gjort...
Jag är nöjd med den och tycker att jag har varit "duktig" med allt arbete...
Jag klappar mig själv på ryggen, och fyller på mitt självkänsloförråd...
Jag har ingenting att "fira" så här behövs ingen alkohol...
Utan jag sitter här förnöjd och har ett litet smil på läpparna...

Jag ÄR bra, jag ÄR duktig, mitt liv gör skillnad...
Så tänker jag, och det hjälper mig att tänka positiva tankar...
Och är det inte tillräckligt bra, så brukar jag tänka "..det duger..."
Jag "tankar upp" mig själv, mitt välmående SKA må bra...
Man får inte glömma att berömma sig själv, det är inte självgod...

Stanna upp och betrakta sig själv, det är viktigt...
Varför gör jag det här, känns det bra???

Om det inte gör det, hur kunde jag ha gjort på ett annat sätt???

Om det inte kunde ha gjorts på något annat sätt, så låt det passera, lägg inga mera tankar där.
Låt det rinna av mig, och gå vidare...

Vi finns inte till för att må dåligt, vi gör det vi måste göra om det känns dåligt...
Men låt det gå fort, så att vi snabbare kan komma till det som känns bättre....

Spring där det känns jobbigt, och stanna upp där det känns bra...
Inte bara fortsätta springa igenom där det känns bra, för att vi har ångan uppe...

Vi måste lära oss att hinna njuta, och hinna ikapp oss själva...
Ta hand om våra känslor inför oss själva...
Lyssna på dom, låt de få tala till mig, tillåta de att få komma upp till ytan...

Låt magkänslan vara den som bestämmer, om inte huvudet kan ta besluten...

Jag lever, jag finns, och jag är viktig är ett "mantra" som jag säger inombords...
Jag har en funktion, en livsuppgift som jag måste ta hand om...
Jag tar hand om mig själv, ingenting är viktigare, sköter om mig...

Jag är min egna skötare, som ser till att jag mår bra, pysslar om mig...
Ställer naturligtvis krav på att jag ska sköta mig, och inte hamnar i "dåligheter"

Jag har en "hård" sida och en "mjuk" sida...
Den mjuka sidan är jag ödmjuk inför mig själv...
Den hårda sidan är den som ställer kraven på den mjuka sidan, sätter livsreglerna...
Gör si eller gör så, låt inte den mjuka sidan ge efter för de svåra frestelserna...

Jag har ett liv och är mig värdig, tillåt mig inte att förutmjuka mig med mera ångest...
Därför ställer jag krav på mitt egna jag, tillåt mig inte att tortera mig med alkoholen mera...

det är inte enkelt, men en självklarhet, men jag är för "fin" för att mata mig med ångesten..

Därför står jag tillbaka för alkoholen...

Mors Berra

Hej Märtha, blev lite intresserad vad är det för kurs i Mindfulness?

Jag skiter i vad andra tycker om mig, huvudsaken är att jag tycker om mig själv...
Ett egoistiskt tänk, men i en egoistisk värld, jag är viktigast...
Jag måste älska mig själv för det jag tänker och det jag gör....
Inte driva mig mot högre höjder, aldrig få vara nöjd med mig själv, det är ett destruktivt tänk!

Så här sitter jag, klockan 06:18 och skriver på forumet en söndagsmorgon...
Och tänker...f*n vad bra jag är, egentligen...
Allt annat är sekundärt, mitt liv är viktigt, och jag är nöjd med mig själv, jag DUGER!!!
Den som inte tänker så, tror jag förgör sig själv på sikt..

Alkoholen kan få dig på andra tankar tillfälligtvis, men den är falsk och manupulativ...
Lita aldrig på en vän som hugger dig med en kniv i ryggen om du vänder den ryggen åt...

Nu skall jag försöka gå och lägga mig på riktigt, i sängen den här gången...
Det kalla ljusgrå ljuset har börjat utanför fönstret, och det ger mig en föraning om att morgonen nalkas, och den första skatan intager fågelbordet...
Snart sätter han/hon igång med sina kompisar sin kraxande serenad...
Och då vill inte jag vara åhörare, det är inte skönsång i mina öron...

Må väl alla vänner, och hoppas att ni har en lika "skön" söndagsmorgon som jag har...
Jag vaknade inte med ångest i alla fall, och då är jag lycklig...

Mors Berra

Hej Märta!

Om man tittar på tiden för inlägget så verkar det helt knäppt...
Klockan är 05:11 på Söndagsmorgonen, jag har somnat i soffan efter en myskväll med familjen,
och vaknat av extrema hostattacker eftersom jag har börjat röka sedan i somras...

Ja jag vet att det är dumt, mycket dumt att börja röka,
men summan av lasterna är väl konstanta antar jag..

Det ger mig ett visst "lugn" att röka, och tid för eftertanke när jag tar mig små rökpauser...
Jag har som mål att sluta, och som alla andra, så skjuter jag det på framtiden...
Jag tar hand om det när jag känner mig motiverad och krafterna finns att orka ta mig igenom det.
Men just nu så får det vara, men som sagt det går mig inte obehindrat förbi, det ska bort!

Tack för att du uppskattar min rader Märta, jag försöker skriva det som faller mig in, och
det som finns i mitt inre, helt ocensurerat direkt från hjärtat...
Det gör mina inlägg väldigt känslofulla, och jag blottlägger mig totalt...
Men jag är en "sådan" person, allt eller inget, jag går in för något väldigt starkt, eller så struntar jag i det helt...

Min största orsak till att jag lade av med drickandet var att jag led av en sådant ångest som slog mig redan på natten efter ett fyllslag, eller det behövde inte ens vara ett fyllslag längre...
Det räckte med att jag bara hade druckigt, även små mängder...

Denna fylleågren slog till obärmhärtig och väldigt hårt varje gång,
och varade i flera dagar efteråt till slut ända upp till en vecka...

Jag visste att det var fel i mina tankar, och många av ångesttankar var felgrundade...
Jag berättade för min fru hur om hur mina tankar gick, och hon svarade att dessa var helt ogrundade, och det visste jag ju, men kunde inte påverka mina ångestkänslor...
Det gick inte, jag var fast i ett ekorrhjul...

Alkoholförtäringen gav ångest, och ångesten dämpades med alkohol...

Jag visste alltså detta, men likt förbannat kunde jag inte låta bli alkoholen...
Det tog många år innan min insikt kom, och sedan ytterligare många år innan jag i mitt inre hade lagt upp planen, eller plan och plan...
Mer förberedde mig för att det fanns bara en självdrivande orsak till min ångest...
och den heter i ett enda ord, ALKOHOL...
Sedan må det vara vin, öl eller sprit i alla dess former...

Konfrontationen finns i det här fallet i många djupled, men jag antar att du tänker på min depression som kom som ett följetong efter mitt avslut med alkoholen...

Konfrontationen för mig var...
..att jag var fast i ett missbruk, kunde inte förmå mig själv att sluta...
..att jag ställde mig utanför gemenskapen med andra, genom att inte dricka alkohol...
..att jag fick dessutom "försvara" mitt beslut inför andra drickare...
..mitt beslut var fast, men jag fick ändå "bikta" mig inför alla andra...
..jag "utmanade" alla andra drickare med att blottlägga mina dryckesvanor,
och i dess förlängning så blev det en konftontation av deras egna dryckevanor.
..jag ställde mig utanför en massa traditioner...
..att jag var tvungen att finna substitut för alkoholen, typ drick en massa läsk...
..att jag fick helt enkelt omvärdera en massa förevändningar för att dricka, typ middagar

Jag hade bestämt mig att inte dra mig undan, och gömma mig i garderoben...
Jag skulle fortsätta gå på middagar och fester, och jag skulle inte ljuga om mitt val varför jag slutade dricka alkohol, inte att jag var en alkoholist, utan att den gav ångest...
Det kräver att man är stark, och vara beredd att inta en försvarsposition inför varje ny person man möter på en fest/middag, och att djupdiskutera saken i detalj...
Även med de som är fulla, och där informationen inte längre fastnar, det retar mig mest!!!

Efter allt detta med min nykterhet så hände en massa andra saker...
Jag var "mör" efter alla mina panik-ångest-attacker som pågått i många herrans år.
Jag utsatte mig för en väldig "stress" när jag inte längre kunde relaxa med alkoholen...
Det byggde upp en stress inom mig plus en massa andra saker som händer när man slutar dricka, den blev mig överväldig och mynnade ut i en depression...

Eller, så var det depressionen som låg i bakgrunden och skapade mina ångest-attacker...
Vad vet jag, kom ägget eller hönan först, skitsamma, huvudsaken är att det är färdigvärpt,
och att jag kan gå vidare med mig själv...

Hursomhelst, denna totala kollaps, har givit mig så oändligt mycket mera...
Jag har släppt alla mina gamla livsideal, och tagit ett nytt avstamp här i livet...
Omvärderat en massa saker, och insett att mitt inre ÄR viktigt...
Kanske en mognadsprocess där jag inte kan leva upp till en massa mansideal längre...
Jag har blivit en "kärring" i många andra mäns synvinkel, men en stolt sådan..

Hej Berra

Underbart att du delar med dig. Jag tycker att det är fantastisk läsning. Jag har några personliga frågor till dig, du svarar om du vill. När jag läser vad du skriver så undrar jag dels vad som egentligen fick dig att ta ditt beslut att lägga av med alkoholen och vad som hände när du blev tvungen att konfrontera dig själv? När jag kom till insikt att jag lever i ett medberoende var det ohyggligt, det var mycket som kom i fatt mig som jag hade valt att skyffla undan. Jag berarbetar det för fullt just nu och det gör riktigt riktigt ont att inse vad jag har ställt upp på. Snacka om att jag har brukat våld på mig själv.

Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter, du är ett stort stöd/ Kram Märta

Hej Märta!

1000:e inlägget, Wow, en milstolpe, bara det..!

Inte hade jag några som helst förväntningar på vad detta forum skulle betyda för mig då,
då för 15 månader sedan...
Att jag sedan inte är som alla andra, och har detta som en form av blogg eller dagboksanteckningar, hade jag aldrig en aning om, men vi är alla individer...

Jag vill med mina rader öppna mig för er och med mina innersta tankar förmedla
vad som sker i mitt huvud efter en livsomvändning som slutet för mitt alkoholdrickande
medför, det är inte lätt, absolut inte...
Kanske är det fler som upplever denna avsaknad, och märker hur hela livet går emot en..

Vi har alla en orsak till varför vi dricker, min kanske var att jag inte stod emot trycket,
hela samhällstrycket, mitt arbete, och mitt sätt att leva...
För höga krav på mig själv, aldrig få vara nöjd, alltid prestera mera, och bättre...
Om man ligger på 110% av sin kapacitet i många år, och vill fortsätta att öka...
..det brister någonstans, trots "hjälpen" ifrån alkoholen...

Om inte själen ger upp, så gör kroppen det, eller båda samtidigt...
Jag måste klippa banden med min prestige, ge upp och falla tillbaka i mig själv.
Totalt utbrännd, och till slut ser man inget positivt i hela världen eller livet...
Jag kunde lika gärna ha slängt mig själv i soporna, jag var helt slut....

Jag kunde inte se mina egna fel, mitt feltänk, jag var sjuk, svårt sjuk...
När jag gav upp, så hängav jag mig åt de som kunde hjälpa mig...
Förstod fortfarande inte vad det var som var fel med mig, jag spärrade alla inputs!
Efter lång tid släppte jag in lite tankfullhet, och det fick gro vidare...

Nu fattar jag att jag var helt fel ute, så j*vla korkat egentligen...
Skulle döden vara den slutgiltiga lösningen???
Skulle mina föräldrars uppoffringar med att fostra mig till den jag var, vara förjäves...
Skulle jag kapa mina gener, och göra mina barn faderslösa..
Skulle mitt "tänk" inte ha något värde längre...

Nej jag har ett värde, och jag ska fortsätta kämpa för det jag tror på...
Mitt liv ska inte gå förspillat förbi, jag ska sätta avtramp, och rådda runt..
Jag ska göra allt det jag kan för att kunna dö en vacker dag, med gott samvete...
Mitt liv gjorde skillnad, jag fanns inte förgäves, de som träffade Berra fick ett intryck...
Bra eller dåligt, det skiter jag i, jag gjorde ett intryck i alla fall...

Jag finns och jag lever, och jag ska försöka göra det bästa av det, det jag kan...
Det är min förbannade skyldighet, för mina förfäders skull...

Jag är viktig, och jag har en uppgift, att leva, och göra det så bra jag kan...
Det betyder att jag måste gör vissa beslut, lätta såväl som svåra...

..ett av dem svåra, var att inte ha alkoholen som följeslagare genom livet...
Tack vare det beslutet, kan jag leva lite mer, och lite lättare...
Nu har jag en mycket bättre grundförutsättning att kunna få ordning på mitt liv...

Mors Berra

Hej Berra

Det är så härligt att läsa dina personliga betraktelser. Jag får en helt ny förståelse av alkoholens konsekvenser. Jag tycker att du är så strong som kämpar på, förstår att det kan ta lika lång tid att ta sig ur ett beroende som att hamna i det. Undrar hur lång tid det tar att ta sig ur ett medberoende. Det är också en daglig kamp men det blir lite ljusare för var dag som går trots allt. Ett steg i taget/ Kram Märta

Håhå jaja..!

Torsdag...igen!
Livet rullar vidare, och jag är varken glad eller ledsen, lite mitt-i-mellan...
Kanske som det ska vara...
Lite trött efter mina sena kvällar, har fortfarande svårt att komma i säng...
Jag mår som bäst på kvällen, det finns så mycket att "göra", och jag vill inte krypa ner
mellan lakanen, dagen tar ju slut då...

Vad gör jag då, tja tvättar är ju en av alla anledningar...
Tekniker som jag är så sitter jag och detaljstuderar den nya maskinen för att lära mig hur den arbetar, kan sitta i timmar framför den och hålla koll på tider, sköljningar osv...
Mäter vattentemperaturen, och strömåtgången, väger tvätten före och efter m.m.
Frugan tycker ju att jag är knäpp, men har aldrig påstått motsatsen heller...
Frågan är väl vem som är knäppast, jag eller den som är gift med mig, ha!
Men jag borde nog jobba på råd&rön, för snart kan jag nog allt om programmen...

Det var skönt att få gå till shrinken igår, och få "vädra av sig"...
Tänk vilken skillnad det är att få lite hjälp med att lösa upp knutarna man har i pallet...
Vi har ett medfött "feltänkande", och en otroligt stressig miljö med familjeliv, arbete, sportaktiviteter, så att vi glömmer bort oss själva fullständigt...
Min kropp sade ifrån när jag inte fick tid för återhämtning, och det funkade inte med att
"slappna av "med alkoholen, den är falsk och manipulativ...

Nu har jag fått "regler" för mitt tänkande, som jag håller minutiöst...
Jag håller distans till saker och ting, och låter inte allt påverka mig.
Tänker mycket på sinnesrobönen, skilja på det jag kan påverka, och det jag inte kan...
Ta in det som känns bra, och blockera det som inte känns bra...

Lära mig att säga NEJ, och inte låta mig utnyttjas...
Att vara FÖR snäll, är helt enkelt dumt, man bränner ut sig...
Om jag ska må bra, så låter jag den första magkänslan vara den som bestämmer, snabbt!
Det som är viktigast, är min sinnesro, och då skapar jag utrymme för den..

Det fina är att nu är det jag som "dämpar" frugan, eftersom jag har kommit längre i mitt tänkande.
Och hon påverkas av att jag sätter gränser för hur mycket vi tillåter oss spänna bågen...
Hennes planering in i minsta minut sätter jag stopp för då och då...
Hon måste lära sig att få ro i kroppen också, annars smittar hon mig..
och där sätter jag stopp, låt och låt vara....

Oups!, nu påkallar de andra på jobbet min uppmärksamhet, jag måste jobba...

Ha' det bra, och ta det LUGNT!

Mors Berra

Tillbaka till livet, mitt i veckan...

Det är Onsdag, och för mig är det en "mellandag"...
Dagen mellan allting och ingenting, från en helg till en annan...
Från historia till kommande, det har sjunkigt in det som har hänt,
och en viss förhoppning om det som komma skall...

Det finns saker som man vill ska hända, som man hoppas på, och saker man inte vill ska hända.
Saker som jag rår på, och saker jag inte kan styra...

Det snurrar massor av tankar i mitt huvud, ibland upptar de hela min uppmärksamhet...
Jag skapar mycket tid till eftertanke nu förtiden, och det är bra..
Hjärnan lär sig att katalogisera saker, styra upp och kasta sådant som är opåverkbart...
Min hjärna jobbar på högvarv, och bearbetar alla nya intryck,
alla de "där" nya som jag har lärt mig under sista året att börja se...

Allting är inte självklart längre, allt är inte som förut...
Jag står inför förändringar som jag tidigare ansåg vara "fel", och var motsträvig...
Att öppna sina sinnen och se det som verkligen är bra,
istället för att fokusera på det som är dåligt.

Jag har bestämt mig, förändring ÄR bra!, oavsett om det leder till något sämre...
Det är förändringen i sig självt som är det fina, möta något nytt!
Sluta jämföra, och se det nya, jag ska, jag kan, jag vill...

Måsten finns bara om man vill, man måste inte äta middag, man måste inte ta bussen, man måste inte duscha varje dag, måste måste måste...
Jag måste ingenting längre, livet begränsas av alla måsten hela tiden...

Jag har ett måste, jag måste LEVA!...

Och för att göra det, så väljer jag bort sådana saker som inte gör mig gott...
Alkoholen var det första, och sedan kom det andra i följespåret...
Jag vill vara fri i själen, och då måste jag ingenting...

Jag är inte bunden till alkoholen och alla dess nackdelar som kommer efter...
Jag är fri att välja, och då väljer jag bort alkoholen, den förstör mig..
Det tog lång tid att upptäcka, men det är aldrig försent att börja sluta...

Jag pratade idag med en arbetskompis, hon käkar också antidepressiva tabletter,
samma som de som jag tar faktiskt...
Hon berättade att hon har testat att dricka vid ett flertalet gånger...
Det var det värsta hon har varit med om sa hon..

Berusningen känns knappast, om ens behaglig, och hon är väldigt måttlig.
Men det tar 1-2 veckor innan ångesten går tillbaka till sin tidigare nollpunkt...
Varför testar hon igen då?, frågar man sig...
Hon vill inte berätta om sin ångest, och "tvingas" följa med i drickandet av grupptrycket...
Stackars henne, hon väljer att må dåligt i 1-2 veckor för att inte våga "sticka ut"

Är hon svag?, nej knappast, troligen mera rädd...
Men hon vill/orkar inte radda upp allt om hennes inre, vilket inte alla har rätt till...
Man måste inte berätta alltid om innebörden till sitt beslut om att avstå alkoholen,
men folk nöjer sig inte med det svaret, allra helst inte när de redan är packade...
De vill diskutera och försöka förstå, men den som aldrig har fallit, har aldrig heller slagit sig...

De vet inte VAD det är som gör så ont, sådant som är svårt att sätta ord på...
Skulle hon eller han som frågar vara villiga att prata om sin könssjukdom, knappast!

En ökad förståelse för andras val, tack, och jag hoppas på att folk lär sig
VAR gränsen går för det som är intigritetskränkande...

..hoppsan, där blev jag visst lite upprörd, å hennes vägnar...

Själv har jag valt att vara en stolt deprimerad person som gärna berättar, om läget passar,
och jag berättar gärna om VAD det var som fick den att fullständigt blomma ut...

Min baneman heter Alkoholen, och där har jag brännt fingrarna rejält...
Och visst gör det ont när blåsorna brister, men det blir långsamt bättre...
och jag stoppar aldrig mera dit fingrarna igen..
Brännt barn skyr elden, heter det visst...så sant!

Nu är det nedförsbacke mot helgen, och om två timmar har jag en dejt hos shrinken..
Det ska bli HÄRLIGT, och jag har saknat henne, hon har öppnat mina sinnen...
Alla borde få gå hos en psykolog!!!

...det är aldrig försent att börja sluta...

Mors Berra

Tjena!

Tillbaka till verkligheten igen...
Har haft en liten "frizon" med att hasa lagg i fjällen några dagar...
Det var en väldigt skön känsla att få "byta bort" tiden ett tag...

Inte för att jag är någon Benstark, utan det fladdrar misstänkt om mina skidor...
Är ganska värdelös egentligen på skidor, problemet med att fötterna dör för mig gör
att jag inte kan njuta så speciellt mycket av själva skidåkandet...

Jag brukar mest hänga på stavarna och njuta av själva upplevelsen med fjällen...
Isande kallt, det nyper i kindkotorna och det bildas frost i halsduken...
Tittar på hur ungarna helt utan rädsla kastar sig hejvilt utför en brant som jag knappt skulle gå nerför mer skor på sommaren ens...

Småkidzen övar i barnliften utan stavar, ser ut som en Franskenstein i rörelserna,
ett snömoln längre ner i backen berättar för mig att deras försök slutade i en vurpa.
Men de är glada ändå, och sätter sig på knappliften på en gång för att göra ett nytt försök.
De räds inte ett fall, vilket vi vuxna kanske skulle ta lärdom av lite oftare...

Livet känns lite lättare när man kan ta in gnistrande snö, och många skratt..
Folk som åker till fjällen är där för att njuta av livet, snön och utelivet...

Tja utelivet har ju två delar, en på dagtid, och en annan på nattetid...
Vilket vi fick erfara när det i grannlägenheten fanns fyra norska grabbar runt 20-årsåldern.
Poplådan gick från kl 15 till kl 23 varje dag, förutom natten mellan lördag och söndag, när de med taxin kom hem 03:15 och poppandet fortsatte till 05:30, suck!
Kul för dem kanske, men inte för oss andra 9 pers med småbarn...

Tomflaskorna låg spridda ute i snön, både på balkongen och framsidan...
Gul snö berättade att toaletten dessemellanåt hade varit ockuperad,
och behovet större än tålamodet...
Undrar om de var lika minutiöst nogranna med utstädningen som vi var på Söndagen,
jag tror inte det, men de åkte i samma tid som oss i alla fall, ögonvitorna var rödsprängda...
Kanske gjorde tullen ett bakfyllebeslag vid gränsstationen...
Vi hoppades på det i alla fall, det hade varit rätt åt dem...
Sömnbrist gör en rätt smågrinig, och behovet för vedergällning stort...

Tänker på hur det var för mig själv för 6-7 år sedan jag var i fjällen senast...
Jag hade två (2!) backar bira med mig för 4-5 dagar, helt osannolikt...
Skyllde på att vi var två snubbar som drack bira, och gärna i bastun...
Nu bastar vi ju inte så förbannat länge, men vid hemgången var det inte mycket kvar att släpa hem på...

Det är lite ruggigt att se tillbaka på sitt eget missbruk, men det är nyttigt...
Denna vecka var det noll i allt med alkohol inkluderat, både i mängd och innehåll...
Jag fick slåss om läsksorterna med ungarna, och jag fick dem att inse att det finns annat att dricka än att enbart slänga ur sig "cola" så fort man frågar var de vill ha att dricka...

Jag är en vinnare, och det spelar ingen roll hur mycket guld vi tar i OS...
I min inre strid finns det bara en pall, guldpallen eller ingenting alls...

Jag vinner min inre strid varje dag så länge jag håller mig till mina sunda tankar,
ingen alkohol för mig idag, kanske i morgon, men inte idag!!!
Så håller jag mig levande, och det finns en hoppfull morgondag...

Jag slänger inte grus i växellådan med någon form av ångest,
för då kan jag inte inte växla upp till någon högre växel...

Idag lever jag, så också imorgon...
Det spelar ingen roll att det är Måndag, för jag har inte givit den en dålig start med bakfylleångest.

Nykterhet är verklighet, och inte värk-lighet..

Mors Berra!

Tjoho Gott Folk!

Det är Tisdag, och det är redan 20% bättre än Måndagen...
Hur räknar jag, jo 5 arbetsdagar ger 20% per dag, och en har redan gått...
Onsdag vid lunch så är det halvtid, och nedförsbacke, det gäller att tänka positivt...

Varför är jag så jäkla glad då?
Impulsköp förståss, eller ett beräknat sådant, ja det där lät konstigt, jag vet...

Till saken hör att våran gamla tvättmaskin som fyller 19 år i år har fått ålderskrämpor,
stötdämparna inuti har säckat så varje gång den ska sätta igång och centrifugera så
brukar vi möta den halvägs in i hallen, dunk dunk dunk...

Det är inte kul att se 50 kg plåt haltande och hoppandes jämfota...
Har länge tänkt att lossa på kopplet, ta med den ut på gården och ge den nådaskottet...
Men det har varit en trotjänare som vi fick i bröllopspresent, och vi har hunnit bilda känslor för den,
men att se den lida som den har gjort har varit jobbigt för oss, och golvet...
Jag kopplade loss löplinan och droppet, kramade den en sista gång, och körde ut den i garaget där den fick invänta den sista vilan, innan jag ska begrava den på återvinningsstationen.
Allt har en ände, korven den har två...

Nu har vi varit på vitvarukenneln och funnit två nya, en tvätt och en tork (vår första tork faktiskt).
Men inte av samma ras som vår tidigare Cylinda, utan en helt ny sådan...
Jag hade tidigare stått och dreglat över nya maskiner, och visste vilken typ jag ville ha,
bäst prestanda, lägsta pris...

Jag tog mig tid och tokprutade igår efter jobbet, fick ner hela klabbet till ett vettigt pris,
och fick det ännu lägre om jag tog grejorna här och nu...!
Säljaren hade inte fullgjort sin dagliga kvot, och var verkligen tillmötesgående..
Så det samtalet lät nog roligt när jag ringde hem till frugan, ...ähum jo du förstår......!
Men hon var med på noterna, jag hade ju lobbat i snart två veckor, och hon tog dem osedda.

Tjoho, och det blev stora ögon på ungarna hemma, de brukar ju fråga vad jag har handlat från gång till gång när jag kommer sent hem, nja lite vitvaror för en så där 10 papp...

Va en tvättmaskin?, ingen leksakspryl,... grabbens förväntningar grumlades snabbt.
Men lite impad blev han när den såg ut som ett flipperspel med knappar och displayer...
Frugans fråga blev ju såklart, var det därför du tjackade just DEN?
Njaeä, inte precis, jag hade ju valt den på dess kvalifikationer, antal kg, centrifugeringsvarv, energiklassning osv, alla maskiner ser ut så här idag, svarade jag...

Efter installationen och skrapa bort den tillplattade kattjäveln som måste ha hamnat under den gamla maskinen, mycket päls men inga ben konstigt nog, så stod grejorna på plats...
Nu till det fundamentala, hur fasiken får man igång skiten...
Jag brukar tycka att manualer är för fjollor, men det fanns absolut ingen utväg...
Krypa till korset, på med läsglasögonen och gömma sig någon annanstans för att läsa
den knaggligt översatta manualen, disktemperatur!!!, va f*n är det en diskmaskin jag köpt?

Efter en kvart kunde jag krypa fram ur mitt gömsle,
och med bravur visa frugan hur man sätter på skiten!!!
Frugan tittade på mig med trötta ögon, är detta den första och enda gången DU sätter på tvätten, frågade hon?
Nejnejnej, klart jag ska testa alla programmen imorgon kväll, men sen...?
Men jag vet hur det blir, man lär sig ett program, och sedan väljer man ingenting annat, hur mycket annat mojs de än har ploppat in i grejorna, lite overkill, men som med oss grabbar...

Man vill ju ha resurserna, och möjligheten att kunna klå grannen i ballaste apparater...
Vi är oss lika, och fortfarande lika pryltokiga...
Viktigaste är att den tar bort pepparkaksdegen i kallingarna, och byter lukt på de andra kläderna.

Kostnaden för detta paket, är 7,68 månaders alkoholförtäring, i en enkel ekvation...
Och det hade man ju råd med då, men man pinkade ju ut stålarna...
Så nu är det mera en äkta pengatvätt...

Men mina tankar går till gamla trofast, som nu står i garaget och känner sig obehövd..

Mors Berra!

Hej Märta.

Mindfulness äger! Jag har lärt mig och använder det hela tiden... ja nästan i alla fall. :) Jag var medberoende till min son som har en tvång-ångest sjd och jag var även beroende av alkohol. Mitt största problem så här i efterhand var helt klart medberoendet och hur jag skulle ta mig ur det, man vill ju bara väl och hjälper och hjälper, slätar över, ursäktar... och underlättar på så sätt för den personen man är medberoende till. Plus att man går under själv.

Mindfulness, acceptance, buddhistiskt tänk om att stilla sina tankar, lära sig att förstå sitt ego som får oro och tankar att snurra på. Se all livskraft, all energi som en helhet som finns i oss, omkring oss och lita på att den kraften finns till för alla. Hjälpa till självhjälp. Leva och låta leva.

Konstigt nog så mår sonen bättre, jag mår bättre, alla har fått ett nytt lugn.

Ha en fin helg du oxå och ta hand om dig!

Kram Pia

Hej alla ni...

Och stort tack för ert stöd. För mig är varje dag just nu en inre kamp. och jag borttas med tankar och känslor som tar sin egen väg. Jag är ockuperad av vad han gör, hur han mår, ska jag kontakta honom etc. Men jag vet att så fort jag hör av mig så har jag åter tagit på mig ansvaret för situationen, den som hans alkoholism är orsaken till. Jag funderar mycket på vad min kärlek till honom består i. Är det rädsla att jag känner mig ensam och övergiven, handlar det om mina krossade drömmar eller är jag bara "kär i kärleken"? Eller älskar jag honom och lever på hoppet att allt blir bra bara han slutar dricka? Jag vet inte. Det är en tuff match att lämna den man älskar.

Mitt medberoende är långvarigt och djupt. Resultatet blev att jag kraschade i en depression i somras och äter sedan dess antidepressiva samt går i terapi. Vi betalar alla ett ohyggligt högt pris, beroende och medberoende. Min räddning var när jag tog mig modet att erkänna för mig själv att jag är medberoende och vad det innebär. Först då kunde jag börja arbeta med att ta mig ur det. Jag tror att det är lika svårt med den insikten som insikten att man är beroende. Med det kommer även insikten att man svikit sig själv och sina närmaste. Jag är aktiv på ett kvinnohus, jag är väl medveten om våldets normaliseringsprocess och jag tyckte att jag hade svikit alla mina ideal. Vem är jag att stötta andra kvinnor ikris när jag själv låtit mig hamna där och ta emot slag, verbalt och fysiskt? Men det här kan drabba alla, det finns ingen vaccination. Något som också var en väckarklocka var när min dotter sa till mig för ett tag sen att jag har förändrats så mycket sen jag träffade denna man. Det gjorde mig både rädd och ledsen för jag hade inte märkt det själv. Jag insåg då att det är dags att fundera över vem jag är och var jag är på väg.

Idag ska jag börja en ny "behandling" i mindfulness. Jag tror det kan hjälpa mig att påverka mina tankar och därmed mina känslor. Jag har också berättat allt för mina närmaste vänner, äntligen. Min f.d. och jag har ju gemensamma vänner och en del i medberoendet är att man vill skydda. Så även jag... Men jag har bett mina vänner att vara ett stöd då jag känner mig svag, liten, ensam och vill bli bekräftad. För mig är mitt nätverk livsviktigt för att få stöd, uppmuntran och ibland konkreta insikter. Tankarna och känslorna lurar i bakgrunden hela tiden.

Ha en fin helg alla/ Kram Märta

Hej Märta!

Det är inte lätt att släppa taget om den man älskar,
men alkoholen har ju en förmåga att alltid vilja tränga sig först, alltid prioriteras högst.

Man måste ta lärdom, om nackdelarna överskrider fördelarna i ett förhållande, så får kärleken stå tillbaka om kraften till alkoholen är större...

Det är säkert ett svårt beslut, men om allt det där gulliga plötsligt blir nattsvart,
även om det så är bara 25% av tiden, så ska man inte tillåta sig plågas...
Valet är ju egentligen inte ditt, det var ju hans..
Man vill ju inte hamna tvåa, med flaskan som störste konkurrent...

"Själviskheten" är nog en ren överlevnadsinstinkt från din sida, och jag tycker den är rätt...
Men så vet jag ju inte hela bakgrunden heller...
Men det är aldrig rätt, om det känns fel...
Man ska lita på sin egen magkänsla, om inte huvudet kan ta ett beslut...

Berra dagbok:

Jodå, med 65 mil i baken så har jag äntligen nått fjällen...
Det var mörkt när vi kom fram, och väglaget var hemskt, snörök och blixthalka...

Det var en stor olycka på vägen upp, de stängde hela motorvägen under lång tid...
När vi passerade (den då bortforslade) olycksplatsen så kände jag en läskig känsla...
Det kändes som om det fanns någon förvirrad själ runt dikeskanten...
Känslan av att "någon" hade lämnat jordelivet, och stod vid dikeskanten och visste inte vart den skulle ta vägen, jag vågade inte berätta känslan för de andra i bilen,
men jag kände mig iakttagen där hjulspåren gick in i snödrivan....

Den tanken har följt mig under kvällen natten, jag tittar upp på stjärnhimlen och letar efter någon ny blinkande stjärna som är på sin färd bort någonstans...
Man ska inte ta livet för givet, vissa önskar sig bara döden, för andra kom den alldeles för tidigt.
För ett år sedan hade det varit mig helt oväsentligt när jag var helt nere...

Men nu idag så känner jag ändå en viss tacksamhet att jag fortfarande finns...
Saker och ting förändras hela tiden, vissa stora, andra små...
Jag har i alla fall lärt mig att upptäcka dem, och har blivit mer klarsynt...

Det finns saker som har blivit viktigare, har jag märkt...
Det började med att jag slutade.......dricka alkohol, det var en bra början..

Berra

Märta...

Du är värd ett liv i lycka, harmoni & balans med tanke & själ... Kram, tänker på dej / Mie.

Lycka till Märta med ditt fina beslut ! Skriv gärna och berätta hur det går för dig. Det är många som behöver läsa att det går att göra en förändring till det bättre.

Hej alla duktiga, modiga och kloka

Jag har läst, gråtit och känt igen mig i så mycket. Jag har precis brutit upp ett förhållande i medberoende för andra gången. Min kille träffade jag första gången när jag var 17 år. Vi blev väldigt förälskade i varandra men var för blyga att inleda något. Sen sågs vi först sommar-08 och då blev vi blixtförälskade igen. Hans syskon som jag känner väl varnade mig för att han har grova alkoholproblem med allt vad det innebär. Jag var kär, trodde att det skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Jag har slitit och kämpat mot hans demoner, det har varit en psykisk misshandel som jag aldrig trodde att jag skulle kunna ställa upp på. Det har tagit mig ohyggligt lång tid at inse att jag hamnat i ett medbeoende och jag inser att förnekelsens mekanismer är starka. Era inlägg och beskrivningar har gett mig en större förståelse och förhoppningsvis lite styrka att fortsätta mot beslutet jag har tagit att gå min väg. Det är en tröst trots allt att veta att man inte är ensam i det här svåra

Märta

Hej Pia!

Vet du vad, du har nog rätt, men att jag är klok får jag ju inte höra så ofta...
Det är väl mer att man får höra motsatsen, rappa i dömandet som vi oftast är...
Vi borde ge varandra komplimanger lite oftare, så att vi lär oss uppskatta varandra,
för att vi menar det, och inget annat...

Just det där med att "ta hand om mig själv ", var nog den absolut stora omvändningen.
Visste inte hur jag skulle hantera vardagen med mig själv...
Jag hade ju inget "vattenhål" längre som kunde "dämpa" hela mitt liv...
Jag var tvungen att "se mig själv", fruktansvärt jobbigt...

Hela min existens sattes på prov, jag överhopades med mina egna problem...
Allt bara vällde in, och jag visste inte hur jag skulle ta hand om det...
Ni har ju alla en möjlighet att backa tillbaka i min tråd och "känna" hur JAG kände det...

Jag fick ett ton med problem, som var oöverblickbart, såg ingen ände på det...
Kunde inte sortera ut det, och lät mig övermannas, jag var ett lätt offer, för mig själv..
Jag tillät mig att suga in allt, och ta åt mig, i en enda stor självömkan..
Ville skylla ifrån mig på annat, det var inte mitt problem, det var andras fel...
Återigen hade jag lurat in mig på fel stig, den var ju bredast..

Att "backa tillbaka" var oerhört svårt, och se mig själv, omvärdera allt här i livet...
Vad hade jag för mål?, att överleva förståss...
Hur skulle jag fortsätta överleva???

Jag var tvungen att sålla bort oigentligeheter, sådant som inte betydde så mycket...
Fick lära mig att omvärdera allt, vad var viktigast...?

Att må bra, en falsk övertygelse kan tyckas, men allt som fick mig att må bättre VAR viktigt.
Jag fick styra in mig på goda tankar, och bara göra sådant som kändes skönt, eller behagligt..

Jag är en produkt av dagens samhälle, har alla oerhörda krav på mig själv...
Men det finns en gräns, som jag tidigare lyckades förflytta med alkoholen...

Nu har jag givit upp (nästan) alla krav, och ställt mig åt sidan..
Betraktar andra och mig själv ur mitt egna perspektiv..
Skapar mitt egna lugn på lokal nivå, mitt privata område...

Mår jag inte bra av en sak, så tar jag mig därifrån, inte utmana stressen...
Skapar små "luckor" av egentid där jag reflekterar på allt.
Får jag inte "andas" så dör jag, jag tvingar mig själv till ro...
Jag måste rehabilitera mig själv med att göra vissa saker, ta det lugnt t.ex

Planera in tid för ingenting, det är viktigt, så kanske man kan göra något impulsivt som man vill..
Tid till återhämtning är SÅ viktigt, ladda batterierna...

Stå emot pressen och stressen, och ge dig lite tid för dig själv...
Att bli stressad över att inte göra någonting, det är ett sjukdomstillstånd..

Mors Berra

jadu, du är klok du.

Men vet du vad? Det är egentligen inget fel på våra känslor! Läser just nu Allen Carrs om the easyway. Det mesta är hjärnspöken som du säger. För att ta något exempel: Det är inget fel med rädsla, det är en överlevnadsinstinkt. Likaså blyghet. Men i vårt moderna samhälle lär vi oss redan som barn att det inte är bra att vara rädd och blyg. Så vi skämms för helt naturliga känslor. Han ger massor av andra exempel på hur mänskligheten snärjt in sig i fällor, och istället för att lita på "moder jord" så tar vi till allsköns piller, alkohol, tobak, droger för att orka med och passa in.

Jag har tom en teori att alla våra ungdomar med bokstavsdiagnos antagligen hade varit de bästa överlevarna på den tiden vi levde i små flockar, som nomader. Mest på sin vakt, upptäckte fienden först, kunde varna och kunde slåss om det behövdes. Nu passar dom inte in och vet inte var dom ska göra av sin adrenalinstinna natur... Och de anses sjuka???

ja det finns tusen exempel. Men poängen är att våga släppa taget och vända sig inåt. Inte döma så hårt, inte ha så stora krav. Våga vara lugn och lycklig. Trots att någon dum inlärd röst pockar på och säger att man inte duger. För vi duger alla som vi är!

Pia.

Häpp!

Ja det där lät väl j*vligt happy va?

Har läst lite på några trådar hur många av oss mår riktigt piss i sinnet...
Vi är nog känsligare individer än alla de andra tror jag, vi har druckigt för att ändra på våra känslor.
Men det har blivit fel på något sätt, inte som vi hade hoppats på...
Och i desperationen så skriver vi av oss här, för att vi söker ett svar, och det är bra...

Vi är inte ensamma, jag tror att vi har ett gemensamt problem,
vi är alla känslosvallande personer och har sökt lösa problemen med kanske just alkoholen...
Vi har kanske fokuserat på alkoholen som problemet, när det underliggande problemet är
våra inre känslor, som vi har tidigare lyckats förändra med just alkoholen,
som nu inte fungerar längre, och skapar ett annat problem...

Och nu fokuserar vi på det nya "andra" problemet, de problemen som gör att vi inte kan fortsätta
dricka och förändra våra känslor, och vi vill ha tillbaka det...
Vi ser problemet på det "sekunda"...

Om vi skulle se till vad själva innebörden av berusningen består av istället...

Vad vill vi uppnå, vad händer inom oss, vad för något förändrar den, för stunden, för ett längre perspektiv, hur ändrar den våra relationer gentemot andra, för stunden, för framtiden...???

Det finns massor av både för och motsägelser...
Men ser man i ett längre perspektiv så blir förändringarna långsamt bara till det sämre...
Vi förflyttar måttstocken för det normala till en högre höjd för varje gång,
och det onormala blir till slut det normala, det blir abnormt och inga andra förstår oss längre...

På ett sådant sätt blir vi ensamma och asociala, för vi lever i våran egna värld...
Eller så söker vi oss till likasinnade för då blir åter det onormala det normala...

Att våga öppna sina sinnen och ta av sig skygglapparna är nog en del av processen....
Vända blicken inåt sig själv och analysera vad själva grundproblemet består av...

Varför dricker jag, vad händer när jag dricker, objektivt!
Blir det så nästa gång jag dricker, är det någon sorts euforiskt upplevelse som aldrig inträffar?
Löser sig problemen, eller är de kvar efter berusningen?

Finn källan till problemet, alkoholen har varit självmedicinering som just nu har fler biverkningar än själva nyttan, och den kan inte längre lösa själva grundproblemet..

När man inte längre kan berusa sig med alkoholen, så blommar alla problemen upp i full blom.
Och det är nog här jag nu läser om det i alla trådarna...

Vi har fått börja ta hand om problemen på egen hand,
och vi har det väldigt svårt att kontrollera oss själva.
Vi söker oss återigen till problemlösaren alkoholen,
som bara förflyttar problemet ett litet tag framöver.

Att våga härda ut, så löser vi problemen en gång för alla, inte om, och om igen hela tiden...

Det är för j*vligt att plötsligt stå inför en hoper av en massa problem...
Många av dem är hjärnspöken, och kommer att lösa sig själva, om man bara ger sig tid..

Genom att STÅ ut, så står man ut...
Att ge sig själv en chans, är få förunnat, så varför inte testa...?
Om du ångrar dig, så vet du ju hur du gör, eller hur?

Berra

Håhå jaja!

Tillbaka i de vanliga rutinerna igen, det är Måndag, och det säger ju nästan allt...
Hatar den inte längre, men idag känns den inte riktigt lika ball...
Känner mig "låg", men det verkar ju alla känna sig på jobbet idag...
Alla är trötta och griniga, verkar kunna somna ståendes...

Jag har valt att lägga det dåliga med dagen i ett "fack" för dåliga saker...
Har alltså sorterat in den som en icke påverkbar sak, och då hamnar den där...
Mitt eget välmående är helt avhängigt av att jag fortsätter må bra,
och därför tillåter jag mig inte att ta på mig andras dåligtmående..
Det kan de ha för sig själva...

Mitt eget "dåliga" är beroende av ett möte vi hade i morse,
som inte föll ut som jag hade hoppats på...

Jag är omgärdad av en massa nötter, och illvilliga tramsor, som inte vågar stå för sina beslut.
Fy på dom, jädrans veklingar, de vill bli matade med sked, men vägrar doppa den i tallriken!

Till sist och syvens så står de sig själva närmast...
Jag blir så förbannad att jag håller på att koka över, inombords...
Mitt beteende är tillbakadragen och tyst, kanske fel, men jag vill inte ställa till en scen..
Vill inte dras med i hönsgården, och bidra med nytt kackel och bränsle till intrigerna..
Dumheterna får de stå för själva...

Jag "tänker" sinnesrobönen, och lägger det i facket för opåverkbar,
och den mentala "soptömningen" sker om ett par dagar då jag drar till fjällen...
Visserligen trött på snön och kylan, men glädjer mig åt miljöombytet,
och framförallt frånvaron med alla inkompitenta medarbetare jag omgärdas av.

Stressen bland mina arbetskompisar är total, och de lägger mer energi på att försöka driva
igenom hierkiska hackordningen än att få ut något produktivt, lönlöst!
Det går inte att samla ihop dem inför en lösning, alla vill åt olika håll, och de ger sig inte..

Själv behåller jag "lugnet" genom att inte vara aktiv i de heta diskussionerna...
Är det så här det går till på de svenska arbetsplatserna, så förstår jag att de går i putten.
Eller så är det precis tvärsom, detta är resultatet av de firmor som håller på att gå i putten..

För mig spelar den inte längre någon roll, den kan få göra det..
Vi har lika mycket gemensam inriktning som sprängverkan hos en handgranat, och lika fort.

Jahopp, då har jag fått spytt lite galla över mitt jobb...
Men skyll inte på mig, det var inte jag som sabbade Måndagen, jag höll mig fortsatt nykter...
Och inte hade jag någon muskelvärk heller, kanske börjar bli van att gå på "helspänn"...
Eller vad tror ni??

Jag har ju mitt privata liv också, och det funkar ju, tur det!
Där finns min källa till återhämtning, och ett "eget" liv....
Styrkan finns i att aldrig blanda de samman...
Man kan "köpa" Berra, men bara 8 timmar om dagen, resten av tiden styr jag...
Och jag känner mig säker i mitt eget jag, än så länge...

Mors Berra

Hjärta till dig oxå Berra!

Vi är än mer puckade... har fortfarande den hemska blå tapeten kvar i kontoret (f.d sons rum) och även en bård i vårt sovrum (även det ett f.d barn rum)

Fast jag älskar vårt sovrum, varmt gult och bården har fina solar, månar och stjärnor . Så det får va där.

Det blir snart modernt igen... :)

Ha det gott! Njut av träningsvärken, den är nyttig sägs det. :)