Senaste kommentarerna i forumet

.

Hej på er alla!

Har inte varit inne på forumet på ca 1 och ½ vecka, dagarna har rusat iväg. Stockholmsresan avklarad, att springa långt och länge i värmen gick bra:) Och så hann vi turista en del också, hela familjen var med.
Livet rullar vidare, jag vet inte vad jag ska säga om det....

Jag har märkt att de inte gärna vill byta ut antidep medicinen, inte i alla fall när det gällde min mans medicin trots att det har tagit ½ år innan han överhuvudtagaet har blivit bättre alls. Och vägen är nog lång ännu.

Vad roligt att höra att du Berra upplevde det positivt att gå till psykologen, det är säkert till stor hjälp så länge man kan vara öppen och ta det på rätt sätt och att personkemin fungerar.

Och kvinna-mamma46, det är jättebra att du skriver om allt möjligt, det är det som gör det berikande.Fortsätt gärna med det!

Mie, jag känner med dig och sänder dig styrkekramar.

Själv känner jag att det är nu jag måste vara stark och stå fast vid mina beslut, vi har haft det så bra nu hela familjen i snart tre veckor, men jag känner på mig att det inte håller och att min man inte inser allvaret i sitt alkoholberoende. Han tror att han har det under kontroll, men så är nog inte fallet. Nu måste jag vara stark och inte börja kasta mjuka kuddar, eller ta skit.

Stå på er och ha en fortsatt trevlig helg!

Kramar till alla Lise

.

God Morgon Världen!

Hej Pia, och hej Fenix...

Till dig Fenix, måndagar så vet jag vad det beror på, om jag känner mig låg...
Men det betyder inte att jag är glad alla andra dagar, igår (trots att det var en Torsdag) så var det en sådan +/-0 dag, njet nada, den dagen var absolut ingenting..
Jag kunde lika bra haft Tippex i kalendern, veckan blev 1:a, 2:a, 3:e och 5:e Juni 2009!
Bara att acceptera att livet har sådana dagar...

Eller som en polare (Micke) sade när det serverades sallad på jobbet,
"..en rap och en fjärt, så är man hungrig igen...", det fyller ingen funktion..

Till Pia, jo det är sant, mitt "dagboksskrivande" på forumet har hjälpt otroligt mycket.
Frugan har skrivit dagböcker sedan tonåren, och jag har lovat att de skall begravas med henne för de skall aldrig läsas av några andra (om hon nu kolar före mig..).

Själv har jag aldrig skrivit något förut, men det är lite ballt att få ett svar i dagboken, man får en ny inblick som man inte hade tidigare, och visst man fastnar i ett tänk ibland som är felaktigt.
Men eftersom det är det enda man hör, så blir det till slut det rätta i alla fall..

Jag har ju egentligen två problem, alkoholen och deppigheten...
Men jag har ju kontroll på alkoholen (känns det som), och jobbar med mitt inre just nu...
Detta är inte kanske rätt forum att sitta och älta mina tarmproblem i pallet, men det verkar inte finnas något bättre ställe och hänga för tillfället...

Och sedan så kom ju detta fram pga mitt drickande, så det kanske finns fler som har behov av att läsa vad som sker på kontoret emellanåt hos andra...
Sen, kanske inte jag är signifikativt för en f.d alkoholist med ångestdepressioner osv...
Men det sk-ter jag i, här finns jag, och så här blev jag...

Man får ta mig för det jag är, jag är ärlig med det jag skriver, och jag försöker skriva allt det som svischar förbi i skallen, både bra och dåligt...
Men jag hinner inte skriva i samma hastighet, måste backa och rätta hela tiden, annars skulle det nog sett ut så här..
Joråserru d ärkomm den lia hjälken sprinnandes öfver faältet i em jähkla farrt serru, typ!
Nu vill jag inte påstå att jag är så snabbtänkt, utan mindre pricssäker på tangentbordet typ!

Nämenhörrönini, nu börjar det luta åt helg, och det börja rycka lite i kroppen...
Jag är präläxis hemkommen från tandläkaren efter lite tandputs, och nu finns det mycket bättre med space mellan bissingarna så jag kan sila mygg på landet i helgen.
Många har tandläkarskräck, det har aldrig jag haft, måste ha haft turen med bra tandläkare och fina svalbon att titta på, nämen fy Berra, dax o sluta för idag då...

Mors Berra

.

.

En måndag på en torsdag? Kolla almanackan,måste ha blivit något fel:-)
/fenix

God Morgon Världen!

Idag är det en sån där....tillintetsägandes dag....
Jag tittar ut genom fönstret.......och ser ingenting!
Måste vara mentalt blind, ingenting är kul idag, ingenting att längta efter...

Hua, så tråkigt allt är, t.om. vädret är som om det vore något katten släpat in,
det är kallt, regnigt, blåsigt och lite allmänt grinigt vädör!

Och här sitter jag och gluttar på bildskärmen, och låtsas jobba, omotiverad till tusen...
Mina tankar finns någon annanstans, vetisjutton var...

Mest intressanta idag är väl vad som kan rullas mellan pekfinger och tummen efter att ha varit och utforskat de nasala markerna...
Eller rycka några "stockar" ur örsnibbarna, de grå öronhårstråen är inte att leka med längre när man uppnått medelåldern, men man lider aldrig brist på tandpetare i alla fall..
Nä, nu ljuger jag igen, det gör jag när jag har "tråk"...
Och det har jag nu..

Funtar på om jag ska hitta på något practical joke med någon arbetskompis, typ göra treparts samtal med fröken ur, så lägger man på så fort han/hon svarar...
Kvar sitter kollegan med någon i luren som har ringt upp och det är fröken ur som babblar, går att göra mellan två olika kollegor om man är snabb och gör det med externa samtal, dessvärre så syns det ju "vem" som var den rolige killen...
Man lär ju bli bombad med skit i veckor efter detta, men har man tråk så har man...

Men jag är ju pissed på alla mina kollegor, så jag sk-ter i det..
Om ni undrar varför, så beror det troligen på min medicin, antidepp, eller på sjukdomen i sig självt, vad vet jag..
Blir frukansvärt trött av den, och kan emellanåt nicka till vid skrivbordet eller någon annanstans om det är för tyst och långsamt...

Och då har satan-i-gatan gått lös i hönsfarmen, huvva vilket kackel det blir om att han Berra sitter och slaggar på jobbet, på något sätt så är det alltid intressantare att prata om hur andra jobbar och inte en själv...

Jag anser inte att alla behöver veta vad det beror på, lite privatliv vill jag faktiskt ha...
Chefen vet det, och de närmaste som jag anförtror mig åt vet det också, sedan kan ju de i sin tur ha "skvallrat" vidare, men det sätter ju bara deras tilltro på spel...

Så just nu så "hatar" jag mina kollegor, för att de har elaka tungor, och är oförstående.
Ja det är inte så j-vla happy och jobba under de förutsättningarna, och ja, jag kanske startade det och vet inte hur jag ska avsluta det...
Någonstans syns det väl i mina ögon hur jag ger dem ett föraktfullt finger när de pratar med mig.
Jo så jag vill helst be dem att fara till ett ställe som börjar på hel, och slutar på vete..

Det är väl därför jag sitter här i min egna lilla hörna, de kan ha sitt, jag har nog med mitt...
Min lilla ventil är det här forumet, och där mår jag bra...

Kanske jag är en alltför stolt person, för att våga visa alla mina svagheter...
Men genom att våga erkänna mina svagheter för mig själv, så har jag...

Aldrig mått så bra, när jag samtidigt mår så j-vla dåligt!

Konstig ekvation, men man måste nog befinna sig i den, för att kunna förstå...
Jag sa ju tidigare, att livet har så många sidor, här är två av dem...

Ha ett fortsatt bra liv, jag jobbar med mitt... /Berra

Hej & TACK alla vänner...

Jag har släppt till den grad att jag vill inte vara med honom mer, vill INTE att det blir vi igen alls. Kärleken är död.

Men... jag vill honom allt gott,
vill att han ska vilja & se problemen,
vill att han ska slå sig så hårt att han börjar kravla sig upp på land igen,
vill att han börjar jobba med sig själv,
vill att han får en sund relation med sina barn,
vill inte känna oro & ångest,
vill inte känna att katastrofen är nära.

Jag vill leva i lugn & harmoni...

Jag sörjer att han inte förstår bättre, el vill förstå, trodde ngnstans att han skulle vakna & ta tillvara på chansen han fick. Den kom kanske förtidigt? El försent?
Sörjer kanske det som aldrig blev. & det som kanske aldrig kommer att ske. Det är insikten som börjar sjunka in hos mej. Insikten om att jag kan inte påverka alls, jag har vetat om det ett tag men nu greppar det tag om mej på ett oförklarligt sätt & jag blir golvad.
Det känns som om jag vänds ut & in,
Tankarna maler samtidigt som jag inte tänker ngnting. Sprängfullt samtidigt som jag är alldeles tom.

När jag pratar med honom känns det som om han kommer från en annan planet...har jag levt ihop med den mannen i nästan 14 år? Alla meningar & svar blir som hängande, han svarar varken ja el nej. Många kanske & väl...
Det är tom svårt med väder & vind prat. Orden måste dras ut...

Var ut förra helgen... solen sken & vi satt på en uteservering. Mysigt. Åt god mat gick sen vidare till en spelning m Elliot Murphy, hade aldrig hört talas om mannen förut men det gjorde ingenting. Roligt iaf & jag blev poss överraskad. En gammal rocksnubbe helt enkelt. Med en ganska djup lite raspig röst.

Min tvättkorg är redan överfull... inte så jätte många dammråttor men ett par har organiserat sig i hörnorna.

Ahhhh... pratade m försäk.kassan...
Blir lite orolig,hon trodde att jag kanske inte har ngn rätt till ersättning pga att jag inte enbart minskat mina pass utan tagit bort hela pass oxå. De skulle ringa läkaren.
Varför måste det strula så förfärligt?

Lillebror... det är tur i oturen att han bor så pass långt borta. Jag kan inte kasta ut de mjuka kuddarna hela tiden. Men visst när han var på den där tillnyktringsenheten så hade han ingen mobil då batteriet dog... Då sätter sig Mie & letar nr på nätet så att jag kan ringa & leta upp honom.
Jag blev så besviken då han drog därifrån.
Jag har inte lånat ut några pengar till honom iaf.
& även om jag inte är där & petar så snurrar ju tankarna. Han har även skadat sig flera ggr nu...
Vad händer nästa gång?Överlever han nästa gång?

Solen börjar titta fram mellan molnen nu... är det ett tecken...fniss...

TA INGEN SKIT!!!

Berra... du har förstått det där med att leva.
Kram på er... / Mie.

Hallå Mie-vännen!

Nu är det nog du som behöver tankas med lite kärlek..

Blev du kränkt av henne som inte orkade höra din avslutningsfas?
Glöm det, det var hennes hjärnspöken som inte klarade av det, vi vet vad dina ord betyder.
Och för oss betyder det att du bryr dig om oss andra, det viktigaste av allt...för oss..

Jag tror också på att du har en "sorg" just nu, hoppades kanske in i det sista på att ditt ex skulle ta sitt förnuft till fånga, sluta med skiten och komma tillbaka, nu när du hade satt press på honom...
Han kanske fortfarande kan göra det, men han har väl inte "nått botten" än, utan måste få upptäcka mer av sin dåliga livsstil, vänta ett tag till innan du stänger den här kärleksakten...

Eller så gör du precis tvärtom, om dina tankar gnager sönder dig inneifrån, släpp det!
Du har inte någon kraft kvar att ödsla på detta, så sluta med det tänket, tänk på dig själv och framåt...
Skulle kanske be mamma om lite barnpassning, och ta en kväll med en vännina och gå ut och äta lite gott, eller gå på dans, satsa på ett nytt spår, en ny förälskelse kan göra underverk!

Jag tror att du har gått in på reserven, och behöver sluta tänka på alla andra, om brorsan kör sig i botten, låt han slå sig då, inga mjuka kuddar där heller...

Koncentrera dig på dig och dina barn, gör allt som känns bra, det som inte känns bra kan du ta en annan dag, låt tvättkorgen svämma över, låt dammråttorna organisera sig, vem bryr sig...
Så länge du mår bra, så är allt bra...
Bara tänka goda tankar, solsken, söta kattungar, rosa moln...
Regnrusk, kyla och räkningar går bort, behöver inte ägnas en tanke, längre...

Och sist, någon sa till mig nyligen, "Ta ingen skit!", de orden värmde och fick mig att räta på ryggen, tillräckligt för att ta ny sats, och här är jag igen!
Hoppas att jag kunde återgälda den, vad tror du?

Stora Kramar, från BerraButt, som inte är putt...

Mie!

Vi ser dig och bryr oss. Du måste ta hand om dig själv. Skickar dig en varm kram för att du är den goa Mie du är.

Kom i håg att efter regn kommer sol.

//Elisabet

Du har ju Nämndemansgården nära dig, Mie. Be att få en familjevecka där. Du lever fortfarande kvar i det förgångna och har spöken kvar från kristiden. Du måste bli av med din ryggsäck och det är svårt utan hjälp. Och du : Al-anon !! (Tjatskalle men.....!)

Ta hand om dig och sköt om dig det är du värd !

Tack Marina & gänget...

Jag kan ju tycka att en form av vändning kom den dagen jag & barnen gick & det var definitivt.
Det fanns ingen återvändo.
Allt var så skadat & förstört.

Lillebror som har sitt strul oxå.

Mitt huvud känns som en stor ballong som har blåsts upp till bristningsgränsen... inuti finns alla tankar i ett enda virrvarr... som man inte riktigt kan sortera.
Det gick bra så länge tankarna var fokuserade på måsten & på att överleva... nu slår de omkull mej med full kraft lite då & då.

Tror jag är inne i ngn form av sorg fas... det blev inte som jag tänkt mej. jag försökte allt & lite till & det hjälpte inte heller...
Känner mej maktlös & väldigt ledsen över att det inte blev bättre när jag ställde ultimatum...
Tänker att hur långt ner måste han falla? Hur hårt måste han slå sig?
Har han ngn botten?
Blir det inte bättre än så här?

Nu måste jag förlika mej med att så kanske är fallet. Jag vet att jag inte kan göra mer än jag har gjort...bollen ligger hos honom...

Missförst mej inte... jag är oerhört tacksam över att jag & barnen inte lever i strulet längre.
Kanske måste jag igenom den här fasen för att kanske känna en större lycka.

Grejen är väl den att man tror att bara han slutar dricka så blir allt bra... bara vi kommer därifrån så blir allt bra...

Det är en lång process... kanske livslång. Man måste igenom vissa faser för att kunna bearbeta det som varit & det som kommer.
Förut kände jag mej stark & visste åt vilket håll jag skulle gå åt...
Nu känner jag mej mer vilsen en ngnsin.
Tankarna snurrar ibland så fort att jag rent kroppsligt blir yr, illamående & väldigt trött.
Känns som om tårarna finns väldigt nära under ögonlocken mest hela tiden...

Har tagit upp min samtalskontakt på behandlingsenheten. Så skönt att häva ur sig de mörka tankarna, & slänga ut demonerna som pockar på uppmärksamhet hela tiden.
Samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag vill prata om eftersom det borde vara bra nu... vi borde må bra... men gör inte det. VARFÖR?

Det känns som om jag måste vakta mej & se mej över axeln hela tiden... det finns en oro som jag inte riktigt kan ta på.
Jag vet inte vad jag tror kommer att hända men kroppen är inställd på katastrof varning hela tiden.
Det tär...

Jag vill överlämna mej åt en högre makt... men kan inte riktigt förmå mej att släppa taget helt.
Det både lockar & skrämmer.
Vill ha kontroll, men orkar inte med det tunga ansvaret det för med sig.
Jag försöker vara poss & se saker att vara tacksam för...
Det finns massor varje dag...

Måste ta mej själv på allvar & lära mej att leva... leva på riktigt utan skuld & skam...

Tack alla otroliga människor här på forumet som ger mej möjligheten att häva ur mej tankarna som vill ut...
Tack för att ni ser hör & reflekterar.
Tack för att ni bryr er om.

... / Mie.

Oj Mie, vad mycket du har omkring dig med dina nära!
När det gäller en själv så kan man iaf påverka och försöka förändra sitt liv om man verkligen vill, men när det gäller andra i sin omgivning man bryr sig mycket om är man ganska maktlös..
Tänker på dig, och hoppas det kommer en vändning så småningom..
Kram Marina

God Morgon Världen!

...ännu en dag i min minuskalender har passerat, och då pratar jag Måndagen...
För jag är som sagt en "måndagshatare", både innan och efter min nykterhetsförändring...

Och tack "Lispan" för att du pushar, veckan går som att åka rutschkana i en lekpark, men när man kommer in på måndagen så har någon j.vel kletat dit ett tuggumi mitt i kanan, det tar tvärstopp och man gliiiider sakta nerför medans det där rosa kletiga skiten bara blir längre och längre, så är mina måndagar...
Just nu ligger brallorna i frysen så att tuggumifläcken ska bli hård, så kan man sprätta bort den, av lukten att döma så var det ett Hubba-Bubba!

Och det är bra "Fille", stå på dig, du har en bra nedförsbacke nu, håll farten!
Bara att tänka positivt är halva jobbet, så kör i vind!

Pia, klart du ska kolla om lädret pallar för en kuse, måste ju vara hur ballt som helst, jag testade själv en Islandsponny för ca 1 månad sedan, det var 32 år sedan jag satt på en havremoppe tidigare, den var så snäll, lite långhårig och svettig(!), tung kille...

Och sedan kommer du ihåg det som vi surrade om tidigare Pia,?
Jag har varit hos pysselogen, var skitnervös, men det var hur befriande som helst efteråt, verkligen en kanonkänsla...
Synd att bara mitt landsting pröjsar för sexbesök (antalet alltså), men känner att det inte kommer att räcka...

En jobbarkompis sade att "alla borde få gå hos en psykolog", fattade inte vad hon menade innan, nu kan jag bara hålla med henne, kan knappt vänta på nästa möte...
Tänk dig att få berätta ditt allra innersta för en helt okänd människa, men som du känner tilltro för och du vet att han eller hon kniper om det som har yppats...

När mundiarre'n har gått över efter ca 50 min så kom hon med nya inputs om vad jag skulle tänka på till nästa möte en månad senare, jag var nästan euforisk i mitt sinne...
Det var som att tömma hela burken med lyckopiller på en gång tror jag, en mental ejakulation!

Så OM ni någonsin får ett erbjudande om att gå och surra med någon psykolog eller liknande,
TA DEN CHANSEN, alla gånger...

Om ni vill veta, så framkom att jag alltid har använt rocken "rolighetsminister" istället för att konfrontera problemet, ett sätt att undvika en konfrontation med att få andra att skratta!
Tänkvärt, från min sida...

En sida som naturligtvis förstärks när man drack, och blir jobbig nu när andra buffar på en att vara rolig på nästa tillställning, så alkoholen har många sidor...
Och den saken måste jag också "ta hand om" just nu, kanske inte sluta var kul, men istället välja de tillfällen som ges och inte jämnt bösa rakt in i önskan om att bli socialt accepterad genom andras leenden...

Livet har inte två ändar som korven, det känns mera som en pyramid, med många sidor istället!

Mors Berra

Hej Berra

Det är så kul att läsa det du skriver. Inget mesigt joller där inte utan rakt på sak. Jag skrattar gott och det där med fotsvamp skall jag prova till helgen då jag skall på 50 års kalas i dagarna två.

Jag hoppades också på Poliskontroll i morse då jag tidigt måndagsmorgon körde till jobbet nykter och pigg men bara jag och göken var vaken.

Ha en bra måndag Berra. Tisdagen är nära nu / MVH Lisbet

Underbart Pia!
Just så har jag fått lära mig att man kan göra, ta upp ngt man tyckte var roligt innan alkoholresan började, trots allt fanns det en tid när vi inte drack. Skämma bort sig själv med att göra saker man drömde om för länge sedan. Tänk vad mkt tid det finns när kropp och knopp är giftfria.
/fenix

.

Härligt att läsa dina inlägg Berra. Jag har ju "bara" tre veckor idag, men känner mig som jag varit nykter tre år. Faktiskt i grunden som ett nytt tänkt, och det tänket börjar sätta sig bra känner jag, nämligen att "förr i tiden när jag drack".
Jag känner mig 97 procent av tiden så djäkla nöjd med livet, och tror att jag äntligen gjort ett livsval. Min kvot alkohol är för länge sedan uppnådd, helt enkelt.
Kramiz till alla

God Morgon Världen!

Kan låta konstigt när jag påbörjar detta natten mellan lördag och söndag...

Klockan på datorn visar 00:09, och jag mår hur bra som helst...
Tanken med min hälsningfras är att den passar in så bra, i morgon bittida!
När man vaknar upp efter en god natts sömn, utan några tvivel vad som hände under gårdagen.
Man vågar se dagen an, och se det från den ljusa sidan..

Borta är all ångest och dåligt samvete, det som har varit tidigare är som i en gammal film,
man stänger av filmen, och borta är allt elände...
Man kan tänka på allt vad som utspelades i filmen, jag var huvudaktören i en dramatisk tragedi...
Men filmen har inget slut, för den är inte slut än, bara i en paus...
Jag kan närsomhelst kliva in i rollen som den odräglige, .."bara att ta det första glaset!"

Jag väljer bort det, för just nu så börjar jag glömma bort handlingen, på gott & ont...
Gott för att de börjar bli en historia idag, det är passe' ...
Ont för om jag glömmer bort det, så kanske jag neglierar problemet, och kommer närmare det första glaset...
Jag både vill och inte vill glömma bort filmen...

Precis som hela livet är, det finns inget svart eller vitt, allt är en enda gråszon...
Det finns inga rätt eller fel, jag tycker att det känns fel att dricka alkohol idag...
Vem vet jag kanske klarar det första glaset, det andra också, men hur går det tredje?
När jag vet resultatet ifrån tidigare livslångt övande, skulle jag våga ta risken???
Sensmoralen säger nej, och den brukar har rätt...

Min slingriga stig tillbaka till livet är kantat av breda cementhinder, hinder som jag har lagt upp själv för att färden ska gå rakt fram, inga sidospår och ingen tillbakagång...
Den kräver en del självdiciplin, men med tiden lär man känna sig själv och vet vilka fallgropar som så gärna vill locka en till förfall...
Stigen blev till gropig grusväg, och nu en asfalterad 30 sträcka, visst den har några hål som sätter stötdämparna på prov, men ser man de i tid, så hinner man väja...

Man får planera sitt icke-drickande, ofta glömmer värdparet att det bör finnas några alkoholfria alternativ, och helst i samma mängd som man brukar dricka öl t.ex...
Därför finns det numera alltid några PET-flaskor med läsk i bagageluckan i min bil när vi åker på en tillställning, Trocadero för ölglasen, cola för röda, läskcider för det vita.

Man får också öva sig i olika standardfraser på varför man inte ska dricka för kvällen, ibland finns det personer som kommer ihåg att man inte drack på förra tillställning också...

Den mest effektiva, reaktionära och ärliga svaret man kan ge är, Nejtack, jag har alkoholistika inslag i mitt drickande, och därför väljer jag bort alkoholen...!

Man har då naturligtvis dragit åt sig allas uppmärksamhet och kvällens samtal är givet.
De tycker lite synd om en,
"..men nej du brukar väl aldrig bli så full"- tack men det var inte det jag ville höra,
"du är väl alltid glad när du dricker?", -vill jag inte höra heller...
"lite grejor händer väl alltid när man dricker", -vill jag absolut inte höra..

När man sedan med en mycket bestämd stämma talar om att mitt beslut är välgrundat och jag tänker inte rannsaka det inför er alla här och nu, så kommer nästa grej..
Rannsaka sig själv, "..nä asså man borde ju inte dricka så djävla mycket varje gång.." säger de med vinglig gång och dimmig syn, nähä det menar du inte?
Plötsligt så ska alla bli nunnor och gå i kloster, och det kan bli en lite lågmäld och viskande (tror de ja..) samtalsnivå...
Hallå allt detta bara för att jag har valt bort alkoholen, och berättade som det var...

Fortsättningsvis, så tar jag den enklare vägen, och ljuger!
Jag kör bil ikväll, ska upp tidigt, ska jobba, käkar penicillin, har fotsvamp, har drypar'n och allt som går att säga bara för att få tyst på frågorna, med elakartad glädje.
Ibland säger jag olika svar på samma fest, och beroende på hur fulla de är så kan det slinka ur både det andra och det tredje, och det blir min lilla glädje för kvällen att hjälpa de att reda ut detta.

När samtalsämnena hamnar i läge.."..faen vad jag gillar dig Berra, du är så schtrong som vågar låta bli dreckat..", då vet jag att det är dax att ta med mig lilla frugan i bilen och åka hem...
IQ-dräggel ligger lite utanför min konversationsnivå för kvällen...

Hoppsan, tiden rinner iväg (01:05), ska upp tidigt med grabben som har match imorgon, hoppas de har nykterhetskontroll på vägen till planen...

Mors Berra

Hej...

Tror inte det är meningen att ngn ska sluta att ha egen vilja.
Tanken med AA är inte att rekrutera folk som ska bli kristna.
Kan det vara så att de försöker få den lilla människan att släppa taget & ta emot hjälp?
Kanske är språket lite förlegat... men gör det ngt?

Vad är vi stackars småttiga individer rädda för? Förändring & det okända?
JA... det tror jag vi flesta är mer el mindre.
Det dröjer nästan till försent innan vi sträcker ut en hand mot hjälpen.
Den har funnits där hela tiden men vi har inte kunnat förmå oss att ta emot den...

Det finns olika formers hjälp pga att det finns väldigt många olika sorters människor.
Välj det som passar dej bäst.
Bra va... valmöjlighet... (o=

Livet är till för att levas... / Mie.

Hej igen, Alla!

Det är väl därför jag aldrig har kunnat "format" mig till något politiskt parti, jag ställer hela tiden för många besvärande frågor, och ifrågasätter allas ibland övermodiga tro.
Och precis som du skriver Nevertouch om sanningen börjar bli för saklig så hamnar den i någon form av force majore...

Det är som i diskussionen vad som finns bortom hela universium, mera universium?
Det är oändligt säger de, och när man ifrågasätter detta, så kommer svaret jag hatar mest...
"..det är för att din hjärna är begränsad", ska man hamna i två läger då...
De som vågar ifrågasätta, och blir puckostämplade, eller de som håller käft och ställer in sig i ledet...

Jag kommer aldrig att sluta ifrågasätta saker och ting, jag vill fortsätta att få mera input i min skalle att ta egen ställning till, måhända mina käkleder vara väloljade och hjärnan begränsad...
Men att sluta ha en egen vilja, det kommer aldrig på tal...

Precis som med att alkoholen en gång styrde mitt liv, nu har jag en egen vilja genom att inte släppa alkoholen inpå mig längre...

Om det finns en Gud, så får han väl visa sig för mig, men under tiden tror jag mer på det som händer t.ex i Jim Carrey's film, Bruce den allsmäktige, den ger mig en nya tråd att nysta i...

Om inte så får den mig att skratta, åt hela livet, och frågan är om det inte är det man behöver mest här i livet, att få skratta...

Mors Berra

Har lyssnat på den amerikanska AA-boken, en version från 70-talet, och Guds-snacket handlade främst om att hitta NÅGOT utanför sig själv att hämta styrka hos. Ett sorts placebo för själen. Kan förstå att många har problem med förespråkandet av en viss "hjälplöshet" men för att bli stark kanske man måste erkänna sig svag först.

Men att ta anstöt av någons tro har jag svårt för, är fascinerad av religion och lyssnar hellre än fördömer. Det är sällan värt att ta diskussioner med troende heller eftersom de anser sig ha en högre sanning som vetenskapen aldrig kan uppnå.

Hej,
Det är bara att gratulera dig Adde till att ha hittat något som gör att du håller dig nykter och som gör att du mår bra. Alla måste hitta sin sanning.

I Sverige är vi inte speciellt religiösa och vår statsminister avslutar inte sina tal med "Gud välsigna Sverige" som George Bush som sa "God bless America" i varje tal. Jag hävdar fortfarande att för många kan det vara "jobbigt" att Gud nämns och det är jag inte ensam om att tycka.

Varför måste man alltid försvara en organisation till 100% när man är med där? Känner man tacksamhetsskuld och lojalitet att man inte kan säga något kritiskt? Oavsett om man är med i AA, ett politiskt parti, en församling eller ViktVäktarna så tror jag att man kan få fler att ta del av gemenskapen om man är lite objektiv och inte går i försvarsställning så fort någon kommer med kritik. Det tycker jag snarare visar att det är enklare att lägga över tycka likadant som en organisation än att fråga sig själv vem man är och vad man står i olika saker. Det är det jag menar med att saker kan upplevas "sektiga" och blir kritiken bemött med att "om man hänger upp sig på ord så ska man söka orsaken någon annanstans" så tolkar jag det som att man inte får ifrågasätta vilket är tråkigt. Det finns plats för många åsikter och sanningar i vår värld bara grundtanken är kärlek och ödmjukhet. //Trey

AA är religiöst obundet och vi som går där är ett tvärsnitt av befolkningen, dvs både de som har en tro och de, liksom jag, inte bekänner sig till något samfund.

Det tragiska enl min erfarenhet är att de som har mest kritiska synpunkter är de som inte varit med några gånger på AA. De skrämmer bort de personer som det kanske skulle vara sista räddningsplankan för. Enligt min mening är i stort sett de flesta utvägar som leder till ett nyktert, tablettfritt och drogfritt liv värt att prova.

AA's texter är från 30 talet och enl känt mane'r så ändrar man inte ett vinnande koncept. AA finns över hela världen och för mig spelar det ingen roll vart jag kliver in i ett möte så känns det som hemma, min stora trygghet när det krisar. För att det ska kännas så så kan man inte hålla på att ändra för det är en enorm apparat att ändra böcker, möten, affischer mm mm så fort någon tycker annorlunda. Eftersom AA drivs av egna frivilliga bidrag och inte tar emot hjälp utifrån så är ekonomin också avgörande, det kostar att ändra.

År det så att man hänger upp sig på ett ord så ska man nog söka orsaken någon annanstans.

Tex vända blicken inåt.

Ha det bra !