Senaste kommentarerna i forumet

Hallå!

Idag har det varit en sådan där perfekt sommardag, som man nästan bara ser på vykort.

Vi har jobbat lite med snickrandet, oljat bryggan och uteplatsen.
Tog ett härligt bad i 21 gradigt hav, lekte med ugnarna, åt rökt lax som lunch, fikade osv.
Tog en liten tur på nästan kavt hav med gummibåten och låg bara och guppade i solen.
Drog igång grillen med revbensspjäll med lite röksmak på marianden.
Tog några gung i hängmattan medan jag väntade på den perfekta grillytan..
Satte eld på eldkorgen och eldade upp lite spill ifrån byggandet.
Fikade i solnedgången tills myggen blev allt för besvärliga.
Innan läggdags lade jag mig i solstolen och tittade på en fantastisk fullmåne höljd i lite molnstrimmor, som jag också fotograferade...
En stjärnfall ritade ett vitt streck bland alla andra stjärnor, innan jag tog kväll för den här dagen...

..och jag tänkte, vilken dag, ännu en upplevelse utan alkohol...

Det funkar, jag har ett fantastisk rikt liv, utan att behöva krydda den med med dimmornas bro.
I morgon vaknar jag upp och gnuggar sömnen ur ögonen på tre minuter, och får uppleva ännu en dag, utan ångest...

Jag lever, och smakar av livet, istället för det som finns i flaskan...

Det är inte ett svårt val, jag hade nog bara upplevt en bråkdel av detta om jag hade valt fel...

Detta ska läggas till det positiva minnena, när livet går i revy på hemmet..

Att uppleva är att leva, och det är en berusning i sig självt...

Mors Berra!

Hej Alla!

Kul att ni tittar in och skriver ett par rader, det känns upplyftande och jag känner mig inte lika ensam jämnt och ständigt...

Vi är många som har problem med drickat, många fler än man tror...
Stora skillnaden är att vi som är här har tagit det ett steg högre, och har blivit medvetna om problemet, och har kanske viljan att göra något åt det.
Får det bara gnola ett tag i skallen så kanske man undermedvetet tänker sig för nästa gång man ska dricka och tar det lite mer maniana, men lika lätt kan det ta det andra hållet!

Jag tror mycket på att byta rutiner, det är inte hugget i sten med fredagsgroggen efter jobbet, tex.
Men det är svårt att bara sitta rakt upp&ner och bara rulla tummarna, och ständigt ha den där groggen i tankarna, som man inte "får" ta...

Får är inte rätta ordet, utan mera viljan att inte ta den, det är DU som sätter gränserna!
Gränsen är att inte bli full, och enda sättet att nå dit är ingen alkohol, hur mycket än hjärnan försöker komma förbi själva problemet med ditt eget hinder...

Jag tror att man behöver NYA rutiner, bryt de gamla med nya, sådana som skapar belöning till hjärnan på annat sätt, med god mat, snacks, godis, choklad, datorspel, umgänge, fotografering, djur&natur, promenader, eller återuppta upp någon gammal hobby du hade som ung.
Man ska aktivera sig så att hjärnan glömmer sitt inskränkta tänkande på alkoholen.

Sedan finns det situationer som är väldigt starkt förknippade med alkoholförtäring, after-ski, after-work, grillning, jul/påsk/midsommar med snapsar osv..
För den som inte känner sig stark nog att konfronteras med detta, tycker jag ska "stå över" detta och ringa sig sjuk, eller ta tjuren vid hornen och våga utsätta sig för prövningarna, då jag personligen tror att de stärker en inombords.., jag klarade det!

Lyckokänslan finns där att få vara mig själv på "riktigt" både under festligheterna och dagarna efter, om ångesten har suttit som tusen svärd i hjärtat, så är känslan när de inte är där, tusen svärd bättre, enkelt va?
Men man måste få uppleva den, inte bara några dagar till nästa fylla, då finns den inte på riktigt.

Mitt liv finns här och nu, varken bättre eller sämre..
Och trivs jag inte med det, så får jag väl göra något åt det, men inte fly in i alkoholruset för det är så långt ifrån "äkta" som bara går...

Min fasad är raserad, och hela jag är blottlagd, antingen accepterar jag läget, eller så ändrar jag på mig till något bättre, kanske ringer någon god vän jag försakat allt för länge, eller tar en promenad och får möjlighet till att få träffa någon ny vän, en hund kanske...

Livet är fullt av möjligheter, istället för ständig längtan efter alkohol, den försätter dig bara i dåliga erfarenheter om man har varit kompis med den allt för länge...

Mors Berra

hej alla ni tredje nykktra dan på semestern, skönt och samtidigt vemodigt,vet ej hur länge jag klarar mentar en dag i taget, är tjej på 36 år jag skriver lite varje dag,och läser era inlägg,skönt att vi är fler i denna värld,ni är mitt stöd i allt svåra ,ibland kan jag dricka normalt men oftast för mycket ,tills jag typ somnar och grälat helt i onödan med min stackars man,har även tre barn,en tonåring en trotsig treåring och en tioåring som har ett himla humör,man slits mellan konflikter och krav ,flaskan blir en flykt från stressig vardag,alldeles för ofta,alldeles för mycket ,man blir rädd för sig själv,hur självdestruktiv man är.Vaknar med ångest,bakfylla,bultande hjärta till ännu en dag med måsten,och inte är man utvilad precis,jag vet ej hur detta går,vågar ej tro för mycket men som sagt,en dag i taget,kram på er

Kul att du skriver så mycket bra här, Berra. Väldigt trevlig och upplyftande läsning. Du är en inspiration för alla som tar sig tid att läsa tror jag :)

Sen sist jag var här har jag druckit 1 öl när jag blivit bjuden. Köpt alkoholfri öl och som värst druckit ett sexpack 3.5, 1 i timmen ungefär. Önskar att det fanns alkoholfria sexpack för det blir både dyrt och jobbigt att släpa hem 33cl flaskor. Men så länge jag inte blir full vill jag inte heller ha mer.

Den största fördelen är att slippa systembolaget. Hur hela småstaden är där och alla försöker ha koll på alla. Slippa ta sig genom centrum där många stressar för att framstå som viktiga trots att Stockholm skulle äta dem levande. De lever i sin egen lilla värld tyvärr.

Hej!

Tänkte på det där med ungdomar och alkohol...

Satt ute på baksidan och drog några bloss, och hörde i vårat villakvarter hur ungomarna skrålade och hade sig, fyllsnack och allmänt brölande...
Så sorgligt egentligen, vilket första eller några av de första mötena med alkoholen...
De brukar var ett par sådana tillfällen på somrarna då och då, när föräldrarna lämnar sina ungdomar hemma några dagar...

För fem år sedan hade jag i mina tankar en vision om att jag skulle kunna avdramatisera det där med alkolholen, och låta mina barn smaka hur det smakade, och kanske kanske låte de få prova ett glas vin till maten någon gång när de kommit upp i övre tonåren...

Men vi har blivit informerade av personer från någon alkoholnämnd eller liknande på föräldramöten att aldrig låta de testa, och vara stenhårda på att aldrig ge dem något, förräns de blivit myndiga.
Vi fick t.om. skriva på ett papper där vi alla föräldrar i högstadiet lovade att inte bjuda, låna eller langa till våra egna eller andras tonåringar, tills de har blivit myndiga.

Och det har vi följt, allihopa, ingen har någonsin bjussat sina eller deras kompisar på någon alkohol i klassen, vad vi vet.

Min 16åriga dotter har blivit förmanad och bannad, och hon vet att hon kommer att få skäll den dagen hon kommer hem och luktar alkohol, men hon ska alltid våga ringa och be oss komma och hämta henne om det händer någon gång.
Hennes andra kompisar har väl testat några gånger, och hon tycker inte det har "imponerat" hittils.

Hon säger att hon har bara smakat, och vi tror henne, det enda hon "längtar" efter är cider, allt annat tycker hon smakar äckligt, och det känns ju nogorlunda tryggt...
Vi köper all sorts cider till henne, så länge den är alkoholfri...

Vi har lärt våra barn att alltid berätta sanningen, hur besk den än är...
Det värsta man kan få höra, är sanningen bakvägen, och då är det oftast skönast att få berätta den själv...

Jag är i alla fall glad att min dotter inte är med och "skrålar" där ute, hon har sina kompisar och de är allihopa helreko kompisar, såna man litar helhjärtat på.
De har just nu kollat någon skräckis på DVD, och hon följde med kompisen hem i mörkret, det är riktiga vänner det, som följer de mörkrädda med hem...

Vi själva ställer upp och låter de hållas hemma, vi kan vara på övervåningen så att de känner sig trygga bara vi håller oss "borta", och det har varit väldigt lite uppoffringar hittils...

Hon har varit borta 1 vecka i Spanien själv med en annan familj precis nyligen, och hon sade bara att hon hade fått smaka en mun öl, och det var inte gott, tack&lov!

Jag är glad för varje dag jag kan hålla henne borta från hennes alkoholdebut, hon är medveten om mina problem och jag tror faktiskt att det har "dämpat" hennes lust något...

Bara en liten föräldra-reflektion så här en Söndagsnatt i början på Augusti...

Ha' de'/Berra

Konstigt! Hur långt vi än bor ifrån varandra, så är det samma stjärnor, måne och sol vi ser.

Kram! //Bettan

Hej Bettan! (om man få kalla dig det..)

I Torsdags natt stod jag och en kompis och tittade ut på den fantastiskt vackra stjärnhimlen.
Vi kikade efter "sateliter" (som vi tror det är), snabba stjärnor som går över himlen på några minuter..(nej inte flygplan..)...

Vi såg ett jättefint stjärnfall, och jag önskade mig sol på Fredagen, och det slog in...
Igår kväll så såg jag "stora skopan" (lilla/stora Björn?) vackare än någonsin...
Stjärnhimlen är fantastiskt, och jag brukar ofta titta upp mot den, mycket mer nu när man håller sig ren från berusningsmedel...

Mors Berra!

Mina föräldrar har heller aldrig druckit och jag minns en gång de kom över till vår stuga. I vanliga fall drack jag jämt vin så fort jag kom dit, men inte den gången. Jag kommer så väl i håg att pappa tog ut våra barn på natten och visade stjärnorna. De tyckte det var spännande att titta upp på de klara stjärnorna och pappa berättade om dem. Jag minns att jag tänkte att "det är livskvalite".

Första tiden då jag inte drack visste jag inte vad jag skulle göra i stugan. Det kändes tomt och konstigt, men nu njuter jag som bara den. Tänker ofta på den händelsen med stjärnorna och jag blir varm i hjärtat.

Kram!
//Elisabet

Hej

Är ny här på forumet och jag läste din tråd Berra och bestämde mig för att regga mig,

Tänkte testa din grej med att skriva av sig. Är i gång med mitt livsföndringsprojekt. Har levt ett helt galet liv i flera år där jobbet har varit allt, Med utlandstjänst i flera år är jag nu hemma, har bytt partner, bytt jobb, bytt land.

Och nu vill jag byta bort spriten, konstigt hur man tilåter sig själv att börja dricka bara för att man bor på hotell, och det blir inte bättre av att bärsen bara kostar 7 spänn på krogen. Nästan som om man har semester.Företagen borde ha bättre koll på sina utsända, känner ingen som inte super oroande mycket.

Jag har samma problem som du hade men ändå inte, jag blir sällan jättefull men jag måste ha min dos av sprit.

Men alkoholen ger mig ångest, inte så intensiv men så där gnolande, lagom stor för att ta bort livsglädjen, men ett par stänkare rättar till saken. Ett hemskt ekorrhjul, alkhoholen ger ångest som den sedan bedövar, Men efter 4 v semester och i stort sätt konstant supande så bestämde jag mig för att sluta i dag.

Slutade snusa för ett tag sedan detta är lättare då man bara inom ett par timmar får abstinens och man vet med en gång vad man strider med. Här är cyklerna längre och jag önskar bara att tiden går. Jag har bestämt en att börja med en månad egentligen vill ha längre perspektiv, men jag vet faktiskt inte om jag vågar. Jag måste säga att jag känner mig just rädd, och det kommer att bli tomt och lite ungefär och vad skall jag göra nu då som om livet är meninglöst utan sprit, skitsnack jag vet men.....

Drar ner till friskis i kväll och köper ett kort och ger bicepsen en match får se om det hjälper.

Hejja Berra, du insperar

//Tompa

Jag har just tänkt den tanken att vara vit en längre tid.
Då kommer nästa jobbiga bit,att förklara för alla att man
inte dricker.
Jag har struntat i att dricka vid ett par festtillfällen och
då får man direkt en massa frågor....varför? vad är det med dig???
Sjukt egentligen.
Man "måste" supa vid bröllop,jul,midsommar o.s.v.

Hej Erixon!

Tja, vad ska jag säga, välkommen i klubben kanske...

Vet inte heller vad som händer när spärrarna släppte, man är ju medveten om det på något sätt men låter ändå handlingarna går en ur händerna, man tillåter sig bli mer full än vad man behöver..
Tänker nog äh va f-n, eller jag skiter i det helt enkelt, imorgon är en annan dag??
På något sätt dras de ihop och ångesten kommer både snabbare och hårdare.
Man vill kanske uppleva mera, är släppa lös mera, och tror att drickat ska lösa det åt en...

Efter många år av praktik så vet man att det inte funkar längre, och mängderna bli kopiösa om man fösöker räkna ihop i efterhand, man skäms, vuxna människan!

Man vill ta tag i hanteringen och kan nog fixa några gånger med lite lugnt beteende, men faller snart igenom när det blir lite för roligt...

Jag tror nog bara på en sak, och det är en nystart...
Korsfäst spriten ett år eller något, och låt kroppen och själen få vila, ta ett vitt år!
På den tiden hinner kroppen tappa alkoholrutinerna och "detoxa" sig som någon skrev tidigare i ett annan tråd, och man börja upptäcka lite fördelar med att vara "ren" ett tag...
Söndag/Lördag-mornar ÄR fantastiska, om man vill uppleva dem.

Det finns så mycket traditioner runt alkoholen som hjärnan så gärna vill fullfölja, och det värsta bruka vara att bryta dem, inte själva konsumtionen.
Och sedan med stolt hjärta våga stå för att vara vit ett tag, hur man ska säga det till alla runtomkring, jag lade mycket av min egen självkänsla att INTE vilja ta ett snedsteg!

Jag "tävlar" mot mig själv, och jävlar om jag sumpar detta, då ska jag få skäll, uj uj!

Men vet du vad?, det går bara lättare och lättare för var dag som går...
Och jag börja förstå varför min pappa aldrig drack, han var helnykterist...
Det finns lika mycket "skit" involverat i drickat som det finns "kul", numera mera för mig...

Jag mår bra av att vara vit, och livet har kommit i en kris för mig, en helomvänding på allt.
Och jag tjatar om det igen men, har aldrig mått så bra, när jag mår så dåligt...

Men sprit tappar man ALKOntroll, och nu är jag "chef" över maskineriet, så det så..

Lycka till/ Berra

Hej Berra och alla andra!
Jag läste ditt första inlägg här där du beskriver exakt dom problemen jag har.
Jag är en man på 38 år som har familj,jobb och...ja...ett bra liv!
Festar inte mer än någon annan,men vissa gånger går det överstyr.
Man blir för full,får minnesluckor.
På senare år har jag börjat få en väldigt stark ångest dagen efter.
Vad har jag gjort? Gjorde jag bort mig?Tänk om det hade hänt o.s.v.
Några allvarliga händelser har inte hänt,men det har varit nära.
Så varför blir jag för full?
Jag vet inte...en del gånger går bra,ibland spårar det ur.
När jag kommer över en viss gräns så bara häller jag i mig allt som kommer i min väg.
Nu får det vara nog.
Vill inte vara snorfull och bete mig som en 18 åring som nyss fått smak på spriten.
Jag tar detta som första steget och hoppas få tips, råd och förhoppningsvis få veta att ajg inte är ensam om detta problem!

Tja igen!

..som en liten kommentar till vad som hände igår...

Grabben (12) frågade om vi blev "fulla" igår, med en föraktfull min och nedsänkt huvud...

Kusinen hade sagt att ALLA blev fulla, och grabben svarade:" ..inte min pappa!.."
Kusinen sa att visst alla blev fulla igår, även hans pappa...

Min grabb svarade, "..min pappa dricker inte längre!, och så blev det tyst!

Han frågade mig idag för säkerhets skull, ..visst drack du inte igår?

Nej, självklart inte, ..sa jag lite förläget...
..för du tar din medicin va?
Ja, just det...

Men kusinerna sa att du skrattade och skojade igår!
Jo, men jag KAN ha lite roligt även om jag inte dricker...

Ja, för han (kusinen) sa att du var visst full igår..?
Nej det var jag inte...
...?
Funkar det bra då?
Ja, min son det funkar alldeles utmärkt, jag mår bara bra av det just nu...
Men du ska börja dricka sen va?
Det vet jag inte, jag mår så bra just nu, så det vet man aldrig...
Man får se vad framtiden utvisar, jag vet inte, men just nu så känns det inte viktigt längre...
Jaha, sade han, och sprang ut för att leka på gräsmattan igen...

Killen hade rätt, han visste det och stod på sig om sin pappa!
Jag blev stolt, glad och ledsen på samma gång..
Ledsen för att han behövde fråga, glad för att han visste, och stolt för att han stod upp för sin pappa gentemot kusinen...

Mina barn är det vackraste jag har...

Berra

Du var en betraktare igår.

Tja!

Tar en paus i regnet med dassbyggandet, har spikat råspont på taket och nu ligger pressenningen på, så ..paus!

Har haft ett rätt okej väder, och vi har "kört iväg" våra sista våldgäster, så att vi kan spika på.
Det ska vara klart om vecka då svågerns semester är slut, så vi får lägga in en högre växel nu.

Igår blev det lite "fylla" i gänget (ja utom jag och kidsen då..) vid grillningen.
Började fint med skumpa som taklagsfest, någon skvätt rom för svågern, några GT för sällskapet sedan rödvin till grillningen, lite "tjejgroggar" och sedan GT igen...
Det blev först glatt och sedan lite tyngre...

Sedan lite fräckare och råare, några behöll det glada skrattet, och andra "trampade igenom".
Svågern blev lite burdus och han skrämde mig faktiskt...
Han som tidigare var min bästa "krökarkompis"!!!
Blev lite hårdhänt med ungarna fast han trodde att han skojade med dem..
Några blev nog rädda för den höga volymen de hade...

Jag fick se frugan från ett annat håll, vilket också gjorde mig lite ledsen...
Hon blev sur och muckig för att jag kommenterade hennes drällande på duken med rödvinet, hon kände sig nog "övervakad" över att jag fortfarande hade kontroll, och hon inte...

Jag kände mig lite ensam ibland och gick ofta ut för att röka, bara för att komma ifrån...

Gårdagen blev en liten tankeställare för mig, jag gör rätt, alla andra fel...

Min stig känns smal emellanåt...

Mors Berra

Han kan komma till insikt.Vad vet man om framtiden.
När jag separerade från X o min son var 2½ år var det med buller å bång o mycken dramatik.Sen försvann X ett tag,o sonen började träffa pappa när han var 4 år lite varsamt..Sen började sonen bo där ibland o X var ibland full o hade honom med på krogen osv.
Till slut anmälde jag X till sjuksköterskan på jobbet.(hans arbetsplats är sådan att hon har en viktig uppgift,dvs både alkhohol mm förekommer ymnigt).Det resulterade i 2 reaktioner:
1 X blev förbannad på mej o förlät mej aldrig för att jag avslöjat honom.
2 X blev nykter o sonen fick tre fina år med sina pappa,som tyvärr återföll i missbruk och idag är död.
Men son sag,Under Kan Ske Mie.

Mitt gamla liv gör sig påminnt...

Håller på att leta igenom min garderob efter lämpliga kläder att packa...
Hittar en klänning & ett linne som jag inte använt sen jag flyttade hit.
Kläderna har vita skumma fläckar... fan, hade glömt, el snarare förträngt.

Under sista tiden som jag & barnens pappa bodde växelvis med barnen hemma i lägenheten så besudlade han mina kläder. Mina rena kläder.
Sperma.
Förstår inte tanken med det, förstår inte handlingen.
Är det ngn form av ägandekänsla? El bara förnedring?

Kastade kläderna i tvättmaskinen direkt... måste tvätta bort honom.

Min mamma försöker nå fram till honom, bjuder över på mat när jag jobbar helg el ber honom följa med & bada...försöker få honom att förstå att barnen saknar honom... han har inte nappat så många ggr, kommit & ätit ngn enstaka gång.

Han hade gått förbi henne & hon hade stoppat honom & de hade pratat :
- Varför får jag inte ha barnen för Mie?
- Det är inte Mie som bestämt det utan soc, hade ni inte gjort så här så hade det blivit utredning.
- Men hon visste att jag tog amfetamin...
- Ja, kanske ngn enstaka gång, men att få höra att du tagit det dagligen i 5-6 år det kom som en chock,det gjorde det för oss alla,det måste du förstå.
- Soc blev ju inblandade för att X (stora sonen) tagit/snott smörgås med sig från matsalen.
- Det kan jag inte tro, soc blev inkopplade för att du blivit tagen av polisen vid flera tillfällen & man misstänkte missbruk & att barnen & familjen mådde dåligt.
- Men varför får jag inte vara med barnen?

Jag kan godta att han skyller på mej, men att sjunka så lågt att han skyller på sin son... det är verkligen inte ok.

Varför skulle soc bli inblandade för att ngn tar med sig en smörgås från matsalen i skolan?
Det är absurt.

Han har inte kommit till insikt än. Kommer han ngnsin att göra det? Jag är tveksam...
Om han aldrig hör av sig till sina barn hur ska han då kunna bevisa att han är värdig dem?
Sist var det mer än 5 veckor sen han hörde av sig.
Bollen ligger hos honom, han har så mkt att bevisa.

Vi träffade honom en snabbis i v, ute i parken...
Får se när det blir nästa gång...

Livet måste levas... / Mie.

Berra... Trevligt med tält,då vet man att man lever....

Bye...

Nu drar jag utomlands... borta 2 v... ta hand er & varandra så länge.
Hittar jag ngn dator så kanske jag tittar in här ngt.

Kram till er alla & mkt styrka <3 / Mie.

Go'kväll igen...

Vilken nattuggla man är, sitter uppe efter tolv, trots bara 5 timmars sömn inatt...
Grabben hade träning kl 9, och det var mycket segt att komma igång igen...
Men på vägen hem så stannade jag till vid affären och tjackade en bukett rosor...
Vi hade ju inga färska snittblommor hemma, och en helg innebär lite granna numera att vi ska få njuta av några vackra blommor...

Och jag tog en tur till bageriet och fixade lite färska frallor och gifflar bara för att lyxa till det till frukosten, det är vardagslyx för oss...
Imorgon ska jag färskpressa apelsiner till frukosten bara för att få en guldkant på Söndagen...
Små enkla grejor som gör att vi trivs bättre ihop, hela gänget plus pojkvännen...

Jag och frugan hälsade på svärmor på hemmet, det är alltid så deprimerande att se dessa alzeimers-grönsakerna...
"Rymmar-Berta" som var ett riktigt rivjärn för ett knappa år sedan, sitter numera bältad vid matbordet i rullstolen hela dagarna, helt tom i blicken...
Sista tiden inför döden är inte alltid barmhärtig, men man kan hoppas att de är lika medvetna som de ser ut att vara, annars kan det nog inte vara så lätt...
Men vi besöker ju bara svärmor numera för våran egna skull, för att lätta på våra skuldkänslor...
Hon kan inte sitta still, utan fortsätter sitt rullstolsrally i korridoren utan vårat sällskap, helt omedveten om vår närvaro...

Vi har slutat må dåligt av det, utan tillåter oss själva att acceptera läget, vi kan ju inte ändra på dessa saker, sinnesrobönen ni vet, kommer här också till sin användning...
Livet måste gå vidare för oss och våra barn, och vi har inte krafter kvar att älta det längre...

Vi tog oss umgängesrätt med hela familjen idag, åkte iväg och såg en (för mig) helt fantastiskt välgjord film, den heter Julsagan och är en datoranimerad film med Jim Carrey i 3D!!!
Disney har varit i farten igen med en gammal klassiker och har verkligen fått till det.
Upplevelsen var total och det var inget "gullefjun" i den rullen, utan fart och action dom passar nog mer vuxna och tonåringar, men så är jag en gammal Disneyfan också...
Älskar att få drömma mig bort i sagornas värld och släppa fotfästet...
Fick se förslag på nästa rulle som verkar ball också, "Avatar" som har premiär snart (18/12)...

Kvällen avslutades med en gemensam familjepizza med en diameter på nästan 70 cm!!!
Ihopkrupna i soffan somnade alla helt utslagna efter en upplevelsefull dag...
Jag bara älskar att vara med min familj, och barnen behöver vi inte tvinga till umgänge, de hänger med på allt vi gör, och vi har det nästan alltid jättemysigt, vi är ett kärngäng alla gånger...

Det här är nog en av de bästa nya banorna hjärnan har har arbetat fram efter min nykterhet, att med lugn och ro uppskatta att vara med andra människor, och få nya upplevelser tillsammans..

Tidigare gick en väldans massa stressande ut på att så snabbt som möjligt komma igenom en massa måste, så man så snabbt som möjligt fick sin belöning av alkohol till kvällen...
Den stressen slipper jag numera, och det är verkligen avkopplande, ..lovar!

"I tristessen finner jag lugnet, om jag tillåter mig till det..."
Jag hade så bråttom till graven, att jag inte hann med att leva under tiden...

Nu ska jag gå ut och röka i den kolsvarta natten, vinka till karlavagnen som nu befinner sig i nordost, och funderar på om någon finns där, och vinkar tillbaka..?

Såna tankar hade jag aldrig förut när jag var utomhus, då var man ju bara "busy get pissed"

..och därefter, gå och tryna, man ska lyssna på sin kropp och dess behov...

Sov gott!, lilla jag, och alla ni andra...

Imorgon är det en ny dag, och jag ska ge den sin bästa start, genom att vakna fräsch!

Mors! /Berra

Ps, vad ofin jag är, HEJ H och Inger, tack snälla ni, nu har jag två vänner till! D.S

Hej Go'vänner!

Ville bara skicka en hälsning ifrån ett tält på Skara Camping!
Här har vi det rätt ballt, även om vädret inte alltid visar sig från den bästa av sidor, vi campar med en annan familj och är totalt 9 pers.
Inatt blåste yttertältet av så vi vaknade "nakna", det snarkas i tältet här brevid, och i ett annat "knarrar" det ifrån en gummimadrass misstänkt...
Det är hur mysigt som helst, och detta är svensk sommar!
Imorgon är det bad för hela slanten, och nykterheten stabil som vanligt, just nu lyssnar jag på ett halvnorskt gäng som sitter vid eldplatsen och "fyllsurrar", de skulle bara veta hur bra det hörs!
Enkelheten är ball, och jag gillar den, campinglivet tilltalar mig...
Ha' det gott därhemma, kanske vi syns på de svenska vägarna i sommar, nykter förståss!

Mors Berra

Mmm...

Man ska släppa tankarna på att folk enbart gör det för att de är nyfikna...
Att det faktiskt finns människor som bryr sig om.
Ser & hör på ett bra sätt.
De vill inte jävlas, de vill väl.

Självklart kan det vara jobbigt om jag inte har kommit till insikt om mitt problem, men i efterhand kan det vara ett uppvaknande.

Kanske tom till hjälp.

Samma sak gäller att vi inte får vara rädda att ingripa om vi ser missförhållanden.
Medmänsklighet trots att vi blir obekväma.

Ja... jag kunde ta till mej vänligheten efter en stund då jag fått smälta det han sagt.
Ibland blir man så överrumplad... & då är det lätt att känna sig påhoppad, även om så inte är fallet.

LEV... / Mie.

Ett steg i taget Mie !

När min bana i nykterheten började var jag så otroligt misstänksam mot allt och alla att jag kände mig stundtals paranoid. Visste de, vad pratar de om, syns det på mig ....???

När jag började på AA så möttes jag av kramar av för mig helt okända människor, både kvinnor och män visade sin uppskattning och respekt för mig som individ. Jag överdriver inte om jag säger att det var oväntat, i början obehagligt (vad ville de egentligen??) och lite väl nära min person. Men med tiden började jag njuta av den helt reservationslösa uppskattning jag fick som människa. Det värmde sannerligen.

Idag försöker jag göra på samma sätt både hos nya på AA och "vanligt" folk jag möter. Det är helt otroligt vad det kan lyfta en människa när man säger några uppmuntrande ord i en kanske lite oväntat situation.

Och ja, jag tror att ALLA tillfällen för frågor som visar att man bryr sig är bra tillfällen. Jag kanske inte direkt kan leva upp till dem men jag förvarar dem i mitt hjärta tills jag är mogen att pyssla om dem.

Sug åt dig vänligheten och använd den för att fylla på din självkänsla !!

Var med om ngt skumt & till en början lite obehagligt...

En man från där jag bodde förut kom fram till mej på det lokala badet & pratade med mej, säger att han träffat min förra man & hjälpt honom med en nyckel som satt fast ihans lås...
De hade pratat & han hade frågat barnens pappa hur umgänget såg ut för honom... svaret blev ett par tim / v.
Hmmm.... sist vi hörde ngt var för över en månad sen.

Jag har alltid tyckt att den här mannen har synat mej när vi har stannat & bytt några ord.

Han säger att han tycker att mitt x verkar agressiv & arg, frågar hur han menar.
Våldsam...
Ahh... jag sitter där i bikini & känner mej väldigt obekväm.
Min fd granne talar om att om han hade sett några blåmärken på mej så skulle han ha anmält.
Att det sett ut som om jag mått väldigt dåligt & varit lite kuvad...

Därav känslan av att vara synad.

Fan,fan,fan... folk ser & hör mer än man tror...
Säger att det inte var på det viset men att jag nu har flyttat & det är lugnt.
Han tycker att det att det är bra att jag har säkrat miljön för mej & barnen.
Jag vill bara att han ska gå... vet inte vad jag ska säga.

Efter att han gjort det & jag har funderat en stund så blir jag på ngt vis glad att det finns folk som bryr sig om & håller lite koll...
Går fram till honom & säger att jag är glad att han bryr sig om & att han ska forts med just det...
Samhället behöver människor som inte är rädda för att ingripa.

Men jag kan inte hjälpa att jag tycker det var en oerhört jobbig situation.
Att tillfället var illa valt kanske.

Men... finns det några bra tillfällen för den här typen av frågor?

... / Mie.

,

Hej igen!

Det här är min sista dag innan jag går på en välbehövlig semester, och jag har längtat något otroligt efter just denna dag, konstigt nog så har jag inte lärt mig uppskatta den, men det kommer nog vartefter "chocken" lägger sig...

Jag kommer att ta med mig dongeln och bärbara, så jag kommer nog att "hänga med" så gott det går, och avsätta tid på kvällar och nätter...
Men framför allt så ska jag vila, och bryta mönstret, och kanske om jag har tur få lite distans till min hängighet och "laga" själen...

Intressant för i år är att jag inte ska ligga på min vanliga konsumtion av 1,5 plattor öl i veckan plus allt annat som Gin&Tonic och små stänkare av allt annat mojs...
Jag kommer att klara av det, det vet jag, för en sådan tro har jag på mig själv, jag har ju "övningskört" så pass länge att jag skulle bli förvånad över vad som skulle få mig att tappa besinningen och börja dricka igen..

Det går ju inte att frånse alla "fördelarna" som man hade glömt bort som drickare, eller valt att inte se, de finns ju där om man "släpper greppet" över dricka-tankarna.
Dess kraft är oerhört stark, och det finns bara ett sätt att komma över den, genom sina egna tankar och "övermanna" den, inte hamna i gamla rutiner...
Inte tänka på "skiljsmässan" på att mista en lömsk "kompis" utan mer att tänka på hur positivt och hur bra jag mår utan han eller henne.

Att bara vakna upp en morgon och känna sig "frisk", är en skön känsla, men den kommer inte första dagen, kanske inte heller andra, men den kommer...
Hur morgontrött man än är, så är startsträckan mycket kortare, och man kan börja ta tag i saker på ett annat sätt, självömkan är borta och man upptäcker saker på ett nytt sätt...

Livet har sina upp och nedgångar, det har jag fått erfara...
Man kan inte alltid "hoppa över" de djupa groparna med stavhopp eller dansa på lina, utan måste våga följa med på hela resan, både uppåt och nedåt, och stå ut...
Man kommer starkare ur den, har fått en större livserfarenhet och kan se skillnaderna.
Alkoholen har ju också en förmåga att "täppa till" groparna, men den tunna hinnan spricker lätt, och ramlar man mitt i "gropen" så slår man sig mycket hårdare...
Det är bättre att följa med i ned och uppförsbacken...

Till dig som läser detta, och fortfarande funderar över ditt drickande...
Du lär nog ha en del upplevelser av alkoholen, både bra och dåliga,
kanske mer av de dåliga eftersom du nu befinner dig på alkoholhjälpens forum,
och dina funderingar är värda att utveckla vidare...

Först måste man väga för och nackdelar, om nackdelarna överväger, så kan man göra på två sätt,
ignorera dem, eller förändra dem, det ena är "säkert" för du känner dig hemma där, det andra är lite läskigt för man måste ut på nya marker, men ville du inte ha en förändring egentligen?
Och vem mår bra över att vara kvar i något man förstår inte är bra på sikt?
Insikt är att man förstår att man har ett "problem med alkoholen" (läskigt ord va?)
Nästa steg är viljan att vilja göra en förändring, och den kan i sig själv vara svårare att ta tag i...
Du vet vad du har, men inte vad du får!

Tänk om det du inte vet om ännu, är bättre än det du har, skulle du inte ha gjort något för länge sedan då???

Våga kasta dig ut i ovissheten, du kommer att mötas av prövningar hela livet, varför inte ta dem NU!

Jag är "nyfrälst" (utan någon anknytning till religion) och har aldrig mått så bra, trots att jag mår så dåligt (det här kan låta knäppt, men så är det..).

Så detta kan bli min bästa sommar i vuxen ålder, någonsin, för att jag vågade!

Nu ska jag ut och trampa i nya marker, och det ska bli jättespännande, och du!, det är inte "synd" om mig, jag mår bra av det här, vill du följa med?

Mors Berra