Senaste kommentarerna i forumet

Peters princip:
Alla har en inkompetensnivå.
Exempel: En chef som gör ett bra jobb blir befordrad till en högre tjänst. Gör han även detta bra blir han befordrad igen. Detta fortsätter tills han är på en post som han inte klarar av och inte blir befordrad längre. Han har nu nått sin inkompetensnivå. Detta betyder att de flesta chefer som inte är i karriären är inkompetenta för vad de gör och där tycks ju onekligen din chef vara.

Det finns idioter Berra. Låt honom inte komma åt dig och få dig att må så här dåligt. Han är inte värd det. Det är ett helvete att ta sig ur ett missbruk, det går upp och ner. Jag har själv inte varit alkoholberoende men haft anorexia/bulimi under många år under min uppväxt och det är väldigt likt på många sätt. Maktlösheten att styra, sökandet efter lugn. Nu har jag lämnat min älskade make som vägrade sluta dricka, jag orkade inte se på hur han destruktivt gick ner sig och många många många gånger tänker jag att fan vad enkelt det skulle ha varit att bara ha blundat och låtit alkholen fått vara. Han hade fått sitt lugn och jag hade inte suttit här och gråtit i min ensamhet. Men du vet lika bra som jag att i längden är det inte lösningen. Inte för någon, varken för dig eller dina anhöriga, hur mycket livet än suger emellanåt. Alkoholen är lömskt. Den kan lugna och döva för stunden, ger ro och vila, men i längden förgör den. Tänker på dig - håll ut! Tänk så många du hjälper här och det kommer bättre dagar. Försök att inte ta åt dig av chefens beteende - jag är övertygad om att han lyder under Peters princip ovan. Styrkekramar! Anonymt

Tror inte alls att du bryts ner!
Du verkar va jävligt stark.Det som inte dödar stärker!
Nu tar vi dom..

..om alltings jävlighet stämmer faktiskt, verkligen...

För er som orkat läsa min helgberättelse så är det inte nog...
Har denna veckan ett viktigt leverantörsbesök från utlandet som jag tvingas jobba både länge och väldigt intensivt med.
Jag måste alltså prioritera att ta hand om min "gäst" samtidigt som allt annat formligen bara spyr ut andra brandkårsutryckningar.
Så det jag borde göra med mitt besök blir lite halvant samtidigt som det andra blir också lite stressat genomfört...
Det blir sena kvällar för att komma ifatt agendan, och middagen står kall och smaklös kvar när jag kommer hem på natten,
Familjen sover redan, och jag försöker varva ner så snabbt jag bara kan, utan alkoholen...
Det är viktigt att få sova, men mitt huvud är inte klar med sina reflektioner över dagen, den måste få till lite ny agenda inför morgondagen.

Tisdag morgon börjar redan med att chefen ringer på mobilen när jag sitter i bilen,och skäller ut mig efter noter...!
Jag intar naturligtvis en försvarande position och gör mig själv "skyldig" när andra tar sig i ton, han gapar som fan!
Blir ofantligt ledsen och kränkt, det där förstör hela dagen, otroligt smidig chef man har...?

Hel upprinnelsen är en skitsak och utav en teknisk karaktär, och det är avlöst på en timme eller två senare på jobbet...
Men han hatar mig, och ger varje tillfälle att hålla på och klanka på mig, det skulle han knappast göra med min f.d kollega som han håller varmt under armen,
Men det är ju klart, de är ju kompisar och han har ju blivit befordrad med både att bli min nya chef med ny bärbar dator, så gisses så gulligt då..

Det är så fruktansvärt genomskinligt vad i det glödhetaste de håller på med, så det bara äcklar mig!
Varför ringer han då inte den personen som är min chef och gnäller hos honom, så kan hackordning fastställas istället?

Väl hemma så gråter jag nästan ut inför hela familjen, det blev en tidig kväll, vi kunde inte göra mer för just den där tekniska saken, eller rättare sagt
Upprinnelsen till den, jag försökte forcera fram en sak för att kunna fortsätta jobba med besökaren, men jag hade överskridit mina osagda befogenheter,
Och hans val var att sätta mig på plats, helst vill han ge mig sparken...

Det känns lurt med just detta projekt jag har fått mig tilldelat, ramarna är väldigt diffusa, och allt och alla verkar bara vilja sätta krokben för mig...
De vill nog att jag ska misslyckas och säga upp mig själv, men fan heller, de ska få stå ut med vad det har skapat...

Just nu har jag förstått vad jag borde ha sagt, tagit i orda på samma sätt som han och käftat emot, men det är lätt att vara efterklok, inte sant...

Det första jag gjorde när jag kom hem var att kliva rakt ut i garaget och hämta två snabba bira, här skulle det tröstdrickas minsann...
Men effekten uteblev, och här sitter jag med mitt nyktra jävelskap, det var ju nollbira i korgen nu på väg ut till glasåtervinningen....

Hela mitt inre håller på att splittras sönder av saker jag inte klarar av att hantera längre, allra minst mina egna reaktioner....
Under tiden när allt känns som jävligast så ifrågasätter jag mitt val av ett liv i alkoholfrihet....
Vore det inte så mycket enklare...att bara fly iväg i alkoholdimman och ge blanka fan i att försöka leva det här livet, det ser ju inte ut att fungera alls...

Jag bryts ner bit för bit, och snart orkar jag inte längre...

/Berra

är ungefär knappt en miljon i antal här i Sverige, och då är alltså inte tablettmissbrukare eller narkomaner med.

På oss alkisar går det ca 3 medberoende per alkis............medför alltså att ca 4 (FYRA) miljoner i vårt land är direkt drabbade av sjukdomen. Nästan halva Sveriges befolkning.

För några år sedan fick jag lära mig av en alkoholforskare att ca 60% av oss alkisar har fått sjukdomen genom arv ( fel på en eller fler gener) och resterande 40 % har fixat det själv genom ihärdigt supande. Samma grupp av forskare hade också kommit fram till sex-,mat-,spel-,arbets-,narkotika-beroende har samma ursprung i hjärnan och behandlas på samma sätt vilket många olika 12-stegsprogram gjort i många år utan vetenskapens hjälp.

Detta är uppgifter som intresserade kan söka själv på nätet numera, en del rapporter är dj-ligt tunglästa men intressanta, vilket är bra. Idag kan man också se att det är fler och fler som är blandmissbrukare och jag är väldigt glad att jag konsekvent tackat nej till sinnesförändrande kemikalier.

Jag tillhör den delen av alla beroende som anser att vården av oss ska tillhöra sjukvården och inte soc eftersom det är en sjukdom. MEN det krävs då att personalen är tillräckligt utbildad att ta sig an oss och inte bara skicka iväg oss med ett recept på tabletter.

Jag har många gånger helt förstummad suttit och kollat in folk på AA's konvent och stilla förvånats över att, hade jag inte vetat annorlunda, så hade jag aldrig sett att det är alkisar som samlats för att umgås och ha trevligt.

Alkoholismen genomsyrar samhället och finns i alla skikt och just jag är en liten del av det samhället.

Fast idag är jag en stolt nykter alkoholist som är nykter för min egen skull.

...det gå bra. Vill inte tänka annat. Ett ljus har brunnit för dig i köksfönstret hela dagen.
Även när vi vilat/sovit. Skönt att du är hemma nu.
Sjukhusmiljön kan verkligen knäcka en när man
är där som patient. Mkt väntan... Hoppas du hade
ngn me dig.

"Läste ut "Ur vulkanens mun". Kände verkligen
igen surandet och ledsnaden. Men inte Anna eller
maken. Antar att alla relationer är olika. Tror det
var vat Tolstoj som sade ztt alla lyckliga familjer är lika, men de olyckliga är olyckliga på sitt eget sätt.

Skönt iaf att du är hemma nu. Jag tror också att
din oro över "riktig" fysisk sjukdom gör att det
är lättare för dig att vara vit. har sett exakt smma beteende för några mån. sen. Inte om att vara
vit men om att få ett slags uppvaknade om vad
man håller på med.

Mvh/M

...böner och ljus. Känns otroligt bra att veta att ni tänker på mig även om jag inte vet vilka ni är :-) förhoppningsvis får jag ett positivt besked i slutet av veckan

Jag undrar om det är detta jobbiga som gör att jag inte haft lust att dricka? Jag vet ju inte hur det påverkar därinne i magen (eller vaddå, klart jag vet att det gift som alkoholen är, inte är bra för mig!).

Över tre veckor har nu gått, jag har lyft korken på makens öppnade vinflaskor ett par gånger men stått emot, eller snarare: har inte haft lust att lyfta flaskan till munnen. De senaste dagarna har jag känt ett litet litet sug men inte mer än att jag kunnat slå bort det eller motat det med en chokladbit (!) Så här länge har jag inte varit utan alkohol sedan jag var gravid.

Flodhästen i vardagsrummet : om medberoende och om mötet med barnet inom oss av Tommy Hellsten. Finns på www.adlibris.com (Pocket 64:-). MYCKET intressant!

...och håller tummarna!

...idag. Hoppas allt går väl.
Kram/

-

Ja du Adde. Ett antal gånger har jag besökt akuten onykter om man så säger.

finns om nytänk iaf :-))

Datortest

fick akutpatienter att dricka mindre

Genom att kommunicera med en dator på akutmottagningen kunde hälften av en grupp riskdrickare minska sin alkoholkonsumtion till måttlig nivå. Studien ingår i en ny avhandling vid Linköpings universitet.

Hög alkoholkonsumtion ligger bakom många besök på sjukhusens akutmottagningar. Patienter med skador, till exempel benbrott, dricker i genomsnitt mer än de som kommer till akuten med hälsorelaterade problem som bröstsmärtor.

-Besöket på akuten kan vara en varningsklocka förutsatt att patienten sätter skadan i samband med sitt drickande, säger Anna Trinks, doktorand vid Avdelningen för samhällsmedicin.

Problemet är att personalen ofta tvekar att fråga patienterna om deras alkoholvanor, och själva har dålig kunskap om alkoholens betydelse för hälsan. Det är här informationstekniken kommer in i bilden. I en interventionsstudie lät Anna Trinks patienter svara på frågor via en dator som sedan levererat utskrifter med en bedömning av deras alkoholvanor: drack de på lagom nivå eller över gränsen för riskdrickande.

Omkring 3 000 personer deltog frivilligt. Hälften av dem accepterade att också vara med i en uppföljning via brev.

Avhandling: Alcohol prevention in emergency care – Drinking patterns among patients and impact of a computerized intervention in a Swedish Emergency department.

Du är en sådan fin person Stigsdotter. Det kan jag utläsa av din aktivitet här på forumet och vad du har skrivit. Jag kommer att tänka på dig och hålla tummarna mentalt. Vänligen/Mickey

En stor kram från mig med - lycka till i morgon och hoppas att du får besked snabbt!

önskar dig all kraft och hoppas att du får ett lugnande besked imorgon. Kommer att tänka på dig<3

Här har jag varit i över två år och läst, för jag kämpar varje dag med alkoholen. Den har tagit över fullständigt, tänker hela tiden på den, planerar, ska inte, men jo, sista idag osv osv...
Men som många säger, tror ingen i min omgivning har den minsta aning om detta.
Men nu känner jag att jag vill ge en kommentar, för jag kommer verkligen att hålla tummarna för dig!
Detta ligger mig så nära om hjärtat.
Många styrkekramar!

Jag vet hur det känns. Kram

...tänka på dig imorgon. Inga böner men ska tända ett ljus som den övervintrade hippie jag är.

Det behöver verkligen inte vara stora C. Min man gick igenom ngt liknande nu i höstas. I hans fall
var det lugnt, men veckorna innan med provtagningar och ständig ångest...

Bättre att få veta, då kan man ta det därifrån. Håller även mentala tummar imorgon.

mina tummar och jag tar med dig i mina böner. Obehagligt med oro, bra om man kan få veta så fort som möjligt. Och alltid målar man f-n på väggen. Vi får hoppas att det är en oskyldig förvirrad sak du har så den kan lämna dig ifred/ Kram Vildvuxen

...och kanske, om ni är lagda åt det hållet, ta med mig i era böner?

Jag har lyckats tjata till mig tidigareläggning av alla undersökningar och läkarbesök så imorgon skall jag genomgå skiktröntgen och på torsdag förhoppningsvis få svar på vad det är för tumör jag har.

Rädd och orolig är jag - det är så många i min omgivning som dukat under för cancermonstret, tänk om jag också...?

trevligt när du kommer "hem" till min "hörna" :-)) Och jag tycker mycket om dina avtryck !!

Ha en härlig dag Viktoria !!

God Morgon Adde, hoppas din 1:a adventsdag blev mysig och fin!
Skriver lite här i din hörna, vet inte, hittar inte riktigt min plats här just nu. Men så är det imellanåt - förstår nu exakt vad fina mulletant menade med ett hon skrivit en gång. Forumet är som en stor våg som rullar, ständigt i förvandling. Ibland återkommer liknande tillstånd, former jag känner igen och känner mig hemma i, ibland är jag obekväm. Här hos dig känns hemma just nu, så jagf gör ett litet avtryck här.
Livet tuffar på, känner igen mig i när du beskriver hur du och alkoholen inte har ett komplicerat förhållande idag. Det har inte jag och alkoholen heller. Ingen kamp. Hemma hos oss känns det numera naturligt att alkoholen inte längre har någon speciell plats. Fast glögg finns det absolut plats för i min decembermånad. Min mammas egengjorda är en dröm! ; D
Önskar dig en fin måndag, kram V

ditt liv idag barbalala! Alltmer, längre och längre stunder lever du ditt liv. Kram, kram / mt

Ja..long time, no see!

Har saknat din inlägg här ska du veta, och har förstått att du varit upptagen på ditt håll...
Och det är inte heller speciellt snällt att "tvinga" folk att svara på vart de tagit vägen...
Det är ju inte direkt ovanligt att folk kommer och går här på forumet,
de dyker upp igen ibland under sitt nick med en etta efter, eller liknande...

Man har ju lätt att som vanlígt hänga upp sig på sina vanor och rutiner,
istället för att skaffa sig nya vänner så hänger man krampaktigt fast i de man känner igen.

Nu ska jag som traditionellt (och med en envis vana...) reflektera på min helg som jag brukar på Söndagsnätterna, dags att lägga minnena i sina plus och minuslådor/fack..

Denna helgen skulle jag i mitt åtagande inom ungarnas idrott som lagledare vara delaktig i att arrangera en tävling som sker årligen inom föreningen, en av mina tyngsta uppgifter..

Jo jag har varit med förr om åren, men inte som en av de ansvariga i en grupp...
Tidigare har jag bara jobbat av mitt arbetspass och sedan varit kvar för att se resten av spelandet,
jag har kunnat tagit ett dubbelt pass också, inga problem, jag tycker om människor inom föreningslivet, och vill gärna "tvingas" umgås med andra människotyper, så'n är jag helt enkelt.

Men jag började få lite halvtaskiga vibbar redan för en månad sedan när vi som grupper inom olika sektioner skulle ha möten om ansvarsområden, men det var ju mitt första år som lagledare..
Det kanske var så..på detta viset, vad visste jag..?

Vissa dök inte upp, andra hörde inte av sig, det fanns kanske 1/4 med stort intresse och erfarenhet,
och så lilla jag, en rockie inom sammanhanget, vill visa ett gott angegemang och ansvarstagande.
Tiden gick och de som hade blivit tilldelade sina ansvarsområden hörde inte av sig osv..

Men...tänker man, de är väl deras problem helt enkelt, de får ta sitt ansvar...
Vi gör vårat och de andra får ta sitt, resten får styrelsen sköta (lägga ifrån sig helhetsansvaret).
Huvudtränaren ringde mig flera gånger om dagen, har du koll på detta, och det där??
Jag svarade så gott jag kunde och med det jag visste..

Tiden närmade sig, och på fredagen gick jag tidigare från jobbet, jag skulle ju förbereda min del av jobbet, jag hade fått tag på den där "gyllene delen" av föräldrar som ställer upp, ca 1/4-1/3 av de som verkligen ställer upp på det idiella jobbet, dvs samma gamla vanliga hedersknyffarna..
Och som tidigare, de får ju ta sin extradel för de andra som "inte kan" ställa upp, dvs dubbel/trippelpassen, ungefär 4 timmar per person...

Det började tufft, jag tog på mig alldeles för mycket själv, ville inte involvera för många som var tvungna att ta ledigt ifrån sina jobb, blev försenad och hade en knökfull bil med varor, svetten rann om mig när jag stressad körde som en dåre till tävlingshallen, mobilen ringde oavbrutet...
Det var matvaror som skulle hämtas i affären, folk stod utanför hallen som var släckt och stängd, nycklarna?, vem hade dem, jo de var i min innerficka..

Hallen var under ombyggnad, entre'n nedriven, vi fick gå in i en bakdörr där ett 30 tal ungar stod och väntade på att någon skulle öppna, med innebandyklubbor!!!!
Visst var hallen dubbelbokad, och jag fick tjafsa till mig ett övertag med deras tränare, ni får stå över kvällens träning, jo jag hörde dig, men vi blir 300 pers ikväll, så dra!

Hur skulle vi tömma två skåpbilar med ca 2-300 kg varor genom en bakdörr, nerför trappor, upp för trappor, genom små trånga omklädningsrum???
Vi öppnade en utrymmingsdörr och körde stenhårt med de som fanns närvarande ca 10-12 personer, inrottslarmet tjöt och vi bara väntade på att securitas skulle komma, vi hade en halvtimma kvar till första matchen, de slog i dörrarna på parkeringen, de började välla in folk, stress stress stress!!!

Jag var taskig och lätt återigen könsrollerna få ta sin vanliga roll, ni mammor tar väl kafeterian??
Jag riggade musikanläggningen, PA't och poäng/tid-tavlan, satte upp spelprogrammen, tände lysen, låste upp omklädninsgrummen etc...

Men var är huvudinitiativ-tagaren, vem ska sköta sekreteriatet, han som chefar det hela???
Vadå borta?, inte gå att få tag på, men vem ska då....?

JAG!!!, jag kan väl för faaan ingenting om sport, jag är bara en vanlig pappa, som såg på djurprogrammen när jag var liten unge, jag bytte alltid kanal när de sände sport på TV'n!!!!!
Prata i mikrofonen inför 300 personer???, är du inte riktigt klok???
Och räkna resultaten, hur då???
Var är domare?, fast i rusningstrafikköerna!!!

Nu låg Berras stresshormoner på en nivå ni aldrig skulle kunna tänka er...
Jag är alltså total-ansvarig för någonting jag inte har en endaste jävla aaaning om...
Ta mig bort härifrån!, låt mig försvinna från detta jordeliv, detta är inte sant!!!

Det är fullsatt på läktarna, familjerna sitter förväntansfulla med sina McDonaldspåsar i knät,
och vad ska vi göra, avbryta hela skiten, och göra dem besvikna med att åka hem igen..?
Återbetala alla anmälningsavgifter, lämna tillbaka matvarorna, ringa till innebandygänget????

Eller bara helt enkelt, köra på, ta tag i tjurens horn och låtsas som om vi kan det hära,
utmana sina värsta farhågor du någonsin kunde tänkas utsätta sig för...?

Och det gjorde jag, med en svajjande röst pratade jag i mikrofonen, läste och sade fel,
folk stönade när det blev tokigt och folk blängde på mig, men vad fan, gör det bättre själv då?

Vi blev aldrig avbytta vi som fanns på plats, men vi körde nonstop, 9 timmar senare äntrar familjen dörren kl 01:30, och bara dör på hallgolvet..

Vårat lag gick vidare, och på söndagens final så.... vad händer...
De andra två lagens föräldrar som fick ta bara 1/3 av det ansvaret vi tog sitter på läktarna,
Nähä, vi ska inte arbeta, våra barn spelar ju, vi ska kolla på matcherna...
Ska jag döda er här på fläcken???, era jävlar!!!

En ensam liten rädd pappa sitter i sekreteriatet och vet inte ett dugg om vad han ska göra eller säga, jag har åtminstone 7 timmars ganska så färsk erfarenhet av detta...
Ge mig lite plats säger jag, vi måste fixa det hära, vi bara måste det, hur går vi vidare,
kan du någonting om det här???

6 timmar till blev det, och jag som hatar att hamna i centrum inför andra okända människor, tvingas till någonting jag aldrig har gjort tidigare, dela ut medaljer och pokaler...
Några fick fler medaljer än avsett, någon kanske fick fel valör, men vad faaaan...

Jag gjorde ju så gott jag kunde, och jag kunde inte bättre..
Det fanns inga andra alternativ och the show must go on, inte sant...

Detta var nog en av de mest stressfulla helger i mitt liv någonsin...
Och jag lovar, om jag inte hade den livserfarenheten jag har med ett alkoholfritt liv,
så fanns det precis hur många anledningar som helst att fullständigt dränka mitt liv i alkohol..

Mina händer fullständigt skakar nu vid tangentbordet av mitt adrenalin-fall...

Och istället för att belägga de andra föräldrarna med skulden för ett totalt misslyckande,
så har jag...lilla Berra vuxit något enormt....
Jag har utmanat något som jag aldrig skulle ha gjort frivilligt, någonsin om jag bara hade vetat...

Så den här helgen kunde ha varit en stor plump i mitt minusfack,
och istället fick det bli en kanongrej i min egna personliga utveckling...

Jag vet att jag kan, mycket mer än jag vågar...
Och jag behöver inget stöd av alkoholen, jag är faktiskt mycket starkare förutan den...

Så trött...så trött, och ingen måndag kan spöa skiten ur den här helgen...

/Berra

Har inte druckit något sedan den 24/11, skönt.