Senaste kommentarerna i forumet

Under kvällen igår bytte jag min profilbild. Texten är väldigt liten, men det står:
"I quit drinking 1096 days ago. 3 years, 0 months and 0 days. Since Aug 22, 2021"

Tre år nykter efter över 25 års missbruk är stort. Det har varit lite av en saga. Det har varit en gåva att få en ny chans till livet.

Jag upplever mig inte längre som en alkoholist och glömmer ofta bort att jag alltid kommer att vara det. Det är så underbart att få känna mig normal. Det ger mig ett egenvärde och en stolthet över mig själv jag saknat nästan hela mitt vuxna liv. Min prestation att bevara min nykterhet är inte längre något märkligt. Det är en självklarhet och ett naturligt val som jag varken ifrågasätter eller funderar så mycket över till vardags.

Att jag sedan sommaren 2021 tillåter mig att släppa alla tankar på min alkoholism och leva som om jag aldrig haft ett missbruk har på sätt och vis varit det bästa jag gjort, trots att det enligt många sakkunniga är livsfarligt att sänka garden eftersom det med största sannolikhet leder till återfall. Jag håller inte med. Att få vara normal var vad jag behövde. Att känna mig som andra. Få leva ett rikt och fritt liv utan den osynliga men svidande brännmärkningen i pannan som säger "Jag är alkis". Att inte ständigt vara rädd och oroa mig. Bara få vara en helt vanlig person utan att varje dag bära på stigmat av sjukdomen.

Det finns dock en liten gnutta bitterhet hos mig för de bortkastade åren i behandling jag genomgick och som jag idag känner var helt kontraproduktiva. Vården överlät det mesta åt AA. Det blev förmodligen billigast så, men jag tror inte på AA idag. Det jag skriver nu gäller bara mig. AA har hjälpt många och fungerar för vissa, men tolvstegsmetoden var inte för mig.

Under åren jag kämpade med AA lärde jag mig att vägen till nykterhet var ständiga möten och påminnelser om att jag var sjuk. AA var den enda trygga gemenskapen där man kunde umgås med sina gelikar. Mötena var vaccinationen mot återfall. För mig var det tvärtom. Inom AA levde jag alltid med skulden, skammen och känslan av att vara en misslyckad person som måste dölja mitt missbruk utanför möteslokalen och kämpa för att hålla mig nykter. Återfallsrisken angavs i dessa kretsar som 60-75% och och jag visste att i princip alla trillar dit någon gång, så varför inte jag? Det ledde till att jag belönade mig med att dricka när jag varit duktig och hållit mig nykter vissa perioder och de planerade återfallen blev min glorifierade morot under den påtvingade nykterheten.

Hela tolvstegsprogrammet bygger på att man tillsammans med andra olycksbröder och systrar ska träffas och prata om all skit. Man ska kämpa, stida och vara ständigt alert medan man "gör fotarbetet" med allt från dagliga böner och bekännelser till gottgörelse där man ska be om ursäkt för de synder man begått när man söp. Man fick aldrig vila eller känna sig säker, för då blev man sårbar. Aldrig glömma att man är trasig och förstörd. Det var som att varje dag riva bort sårskorpan och gräva djupt i såret man ville läka.

När jag försökte med åttonde och nionde stegen som innebar gottgörelse kulminerade ångesten eftersom mina ursäkter försatte andra människor i obehagliga situationer. Att påminna en gammal vän om pinsamheter och dra upp gammal skit när hen kanske redan glömt saken gjorde att vissa relationer blev minst sagt ansträngda. Det fanns människor som inte ens visste att jag var alkoholist eller upplevde att jag gjort dem något illa. Ingen tackade mig för att jag gick runt med en lista över oförrätter och försökte be om ursäkt. Tvärtom blev det mer genant och jobbigt för de personer jag skulle gottgöra, och för mig var det den ultimata förnedringen och vad som verkligen satte spiken i kistan och såg till att jag aldrig mer skulle få känna mig normal.

Att jag valt bort AA och i stället sedan drygt tre år levt utan att ständigt påminna mig om att jag är alkoholist innebär inte att jag är på väg att ta snedsteg eller lämna min nykterhet. Jag hyser en genuin och trygg tro på att jag inte kommer att dricka och ser det inte som någon risk för återfall bara för att jag inte hela tiden tjatar om min alkoholism. I stället betyder det att jag inte för all framtid måste gå runt och bära på en jättetung ryggsäck full med ångest, skuld och skam över vem jag varit. Jag har givit mig själv gåvan att må bra i stället.

Inom AA tackar man Gud och man ber till en högre makt. Det gjorde jag också på den tiden, men det kändes bara fel och fejkat eftersom jag inte hade någon tro. Nu är det lite annorlunda eftersom min nykterhet känns som ett mirakel. Jag brukade säga i början av nykterheten att jag behöver tacka någon för min räddning, och den kraft som räddade mig ur alkoholismen har blivit Gud som jag tackar för mitt nya liv. Det är en tro som är äkta och mycket starkare än det jag fejkade när jag rabblade böner inom AA.

Med det vill jag önska en god natt och tacka för att ni läser!

Kram! ❣️❣️❣️

Hejsan! @jjjttt97, Känner igen känslan av att varför ska man skriva när ingen tycks bry sig. Men att skriva av sig har ändå trots att man kanske inte har fått några närmare kompisar som dagligen hyllar ens försök att bli en bättre människa och fortsätta vägen fram som nykter och alkoholfri. Så har det väl kanske nån mening i att vara en liten och kanske rätt så obetydlig del på detta eminenta forum.

Men när allt kokar ned till det verkliga och reella så har ju alla har ju sitt och dessutom så är det väl inte för att få någon medalj i duktighet liksom som jag skriver så mycket knasigt tok som man väl gör och har gjort. Funderat ibland på varför jag ens skrev det allra första inlägget på min väl rätt knepiga sida. Men tror att det väl i grunden handlade om en en inbyggd överlevnadsinstinkt.

Detta att endera så tömmer jag bara snabbt en flaska med starksprit och gör slut på skiten liksom eller så gör jag ett försök att starta om så att säga. Nu blev det en massa värdelösa ord om en själv, men så är det väl med de flesta att man är sig själv närmast. Hur som helst så är man då nykter och alkoholfri sedan 10 månader som i princip väl ny-nykter skrivmissbrukare lite skämtsamt sagt.

Kämpa på kompis!

Nu har midnatt passerats och fredag har det blivit igen. Idag fick man då inte så värst mycket gjort, var vad man tänkte i början av de sista timmarna under torsdagen igår. Det tänkte jag när man slog upp ögonen omkring 22:30 och väl kände sig lite värdelös och funderade över hur trött och slut man kan bli av att försöka ge sig på att sätta om en blomkruka. Ja, att fördela den till två krukor för att rädda den ursprungliga från att helt enkelt bara vissna av misskötsel på grund av energibrist.

Har väl i tidigare knepiga inlägg på min sida skrivit om de två kaktusarna eller svärmors tunga, som dom väl kallas som man har haft i en himla massa år efter sina bortgångna gamla föräldrar. Har väl haft lite dåligt samvete ett längre tag över att de halvvissna växterna som stått där på sina respektive fönsterbrädor och liksom skrikit i rummen efter lite kärlek och omvårdnad rätt så länge.

Torsdag var det alltså igår för en stund sen och tanken var i början av den dagen att, vad ska man hitta på och göra för kul att göra om man inte har kraft att gå utanför dörren med ens en soppåse... Detta om man inte kan sova och då klokt nog inte har nån alkohol hemma att trösta sig med eller väl mera sanningsenligt, förgifta sig med en aning, och då i bästa fall väl slå ihjäl lite tid en stund. Detta så att man inte behöver tänka så himla mycket på hur uselt psykiskt man mår för det mesta.

Tja, hur som helst så kan man ju bli en trädgårdsmästare, eller en jordbrukare i miniatyr var då en nykter tanke som poppade upp i skallen igår. Sagt och gjort så plockade man fram en massa prylar här i köket. Krukor, en liten spade, nyinköpt jord, några pinnar för att vid behov stödja växten och så vidare alltså. Detta för att försöka rädda åtminstone en av de minst 50-åriga växterna som såg rätt så hängiga ut om man ska vara ärlig.

Men det var inte det lättaste att plantera om växten ifråga, trots att man planerat operationen rätt så länge genom inköp av jord, nya blomkrukor och ögnat igenom en text i en bok om krukväxter som inköpts på loppis i vintras som var. För som energilös psykiskt utmattad dystymiker hade jag så lite energi att jag höll på att somna där jag satt och gäspade med en jordpåse i famnen. Men skam den som ger sig. För strax innan midnatt som var, så kunde man fira att en blommorna då satts om.

Nu är det bara den andra blomstackarn kvar att ta itu med när man eventuellt får oanade krafter framöver. Får väl se om den första överlever operationen eller drunknar av kärleksfull övervattning liksom. Men med Guds kraft och lite tur så går det hela kanske vägen. Det tog jag mig allt en slurk kolsyrat vatten på. Tänk att man då lyckades komma ut med den förjordade soppåsen också innan midnatt igår vilket väl känns som en liten bragd.

Ha en fin dag!

@B.Å japp pigg och fräsch!

Du är ju bara tonåring @himmelellerhelvette 💕
Jag funderade inte mycket på pensionen i din ålder, inte alls. Det hör inte livet till på samma vis som när man närmar sig 60. Lev på och njut precis som du gör, massa år på dig att spara vin-pengarna på ett konto. Kram 🥰

Grattis och bra jobbat! Jag känner igen mig i mkt av det du beskriver, allt från rädslan att man bara på autopilot skulle häva i sig glas på glas. Till att fundera över längd på uppehåll, hur mycket ska man skriva/uppdatera, när är det för mycket.
Det här är ju länge sen nu, snart 4 år och 8 månader sen- var tvungen att räkna på fingrarna.
Mitt egentligen enda råd. Var inte rädd för nykterheten. Och skräms inte av allt det andra som livet kommer att erbjuda dig u form av äkthet, goda relationer, stolthet, frihet. Det kan nästan vara övermäktigt om man haft autopilot på skuld, skam, ångest.
Tro på att du kan-och identifiera dig själv som en som inte dricker, som @andrahalvlek brukar säga 😍
Läs skriv peppa och ta emot stöd och råd från andra här. Gör det länge, så mycket du behöver.
Att sluta dricka är ett stort projekt men det är den absolut bästa gåva man kan ge sig själv. Ge dig inte nu! Kram 🤗

Blir ska det stå förstås.

@B.Å Det vlir man.😁😎

Jag var tonåring när jag konfronterade min pappa och hans alkoholmissbruk för första gången, idag är jag 35. Varken min mamma eller storasyster har stått bakom mig i detta och jag har med åren förstått att de lever i förnekelse och medberoende.

Idag är abstinenssymptomen så grava att jag inte längre orkar träffa min pappa. Det ska tilläggas att efter år av tjat och tårar från mitt håll så ”pausar” pappa missbruket när vi träffas, troligtvis för att bevisa att han är ”ren”. Vi träffas ca 1 gång varannan månad och det skär i hela mig att missbruket även har påverkat min och min älskade mammas relation, de hälsar alltid på båda två, återigen för att bevisa att inget är som jag tror. Jag hade önskat att mamma och jag kunde ses ensamma, och på så vis träffas mer ofta, men vi hörs knappt längre och troligtvis har hon fullt upp med att städa upp och ta hand om pappa där hemma.

Efter långa perioder av tungt alkoholintag och när den här ”pausen” måste göras inför ett födelsedagskalas eller liknande så är symptomen så tydliga att det blir ”elefanten i rummet”. Min pappa skakar så han inte ens kan föra gaffeln till munnen, kaffet spills ut ur koppen, han kan bara gå några få steg sen måste han sätta sig för att inte ramla, balansen sviker och han måste ta stöd från väggarna för att ta sig framåt. Han går in på toaletten och kräks så det hörs ut från badrummet, svetten rinner så tröjan blir blöt, han sluddrar när han pratar, hans minne är så gott som bortblåst, han berättar alltid samma historier, hans blick är tom och han ser ut att vara uppslukad av ångest och är nära till gråt, men han har inga problem med alkoholen..

Jag har genom åren känt ett enormt ansvar för missbruket och jag har ständigt en klump i magen för att något ska hända min mamma, för jag ska tillägga att alkoholen tar fram aggressivitet, svartsjuka och ett kontrollbehov hos min pappa. Ibland har mamma blåmärken för att hon har ”ramlat”..

Jag känner att jag nu har tappat bort mig själv. Jag är inte den mamma och sambo jag vill vara då ångesten och oron är så stark och tar över. Jag kan inte längre sköta mitt jobb, jag är sjukskriven och går i psykoterapi.

Jag vänder mig nu för första gången till ett forum för att dela min historia med er som vet och förstår.. hur gör man för att bryta sig fri?

Ps Jag tror det är mer svar och rörelse på ”Vara alkoholfri”. Varför inte be admin att flytta din tråd dit?
Eller starta ny där. Många läser bara i sitt eget forum…

@@alli Bravo!!! För varje gång du lyckas blir du starkare och starkare. Fortsätt kämpa!❤️🙏🏻
Synd att du inte får det där stödet. Kanske han inte vill att du ska lyckas?
Men måste du ta fajten själv, så gör det. Du kommer aldrig att ångra dig. Kram❤️❤️

Vet inte varför man ska skriva o ”få stöd” när ingen svarar. Ha de

@Rosen80 Hej. Jag kan inte låta bli att svara eftersom jag befunnit mig EXAKT där du är nu - även om jag snarare har hamnat på andra sidan "staketet" här. Jag vill och måste hålla med @bella70
- du kan bara rädda dig själv. Ordvalet "plana ut" fick jag enorma akoholistvibbar av.
Jag gjorde misstaget att fortsätta med min alkoholist när det ballade ur för honom - vi hade varit tillsammans i åtta månader. Jag stannade. Slipades ner tills min person var borta och allt kretsade kring honom - jag kastade ut honom efter sex år då mitt liv inte längre bestod av fina stunder med honom. Den man jag blev kär i fanns inte längre - kvar fanns bara alkoholisten X - den personen kände jag inte. Kvar fanns skalet av honom fyllt av alkohol, fula ord, bråk, självömkan och en massa skit man helt enkelt inte vill ha i sitt liv.

Tänk sinnesrobönen
Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Du kan plocka bort "Gud" och ändå få tankehjälp - jag har fått jobba stenhårt med att "inse skillnaden". Jag önskar dig allt gott och att du kan rädda dig själv innan du behöver utstå mer.
🩵

@frihetenfinns Det är en process. Man tänker inte likadant vid 1 mån, 3 mån, 6 mån, 1 år osv. Jag kunde vid 1 år inte förstå hur jag kunde vara så orolig över att ens säga ”nej tack” till att dricka. Men man börjar där, alla måste gå den långa vägen.

Jag tog i början beslut en månad i taget. Varje gång det gått en månad gjorde jag en utvärdering. ”Hur känns det? Bra. Då kör vi en månad till.” Nu har det gått 4,5 år.

Du skulle prova meditation. Det är ett sätt att ”pausa” från allt utan att behöva hälla i sig gift.

Kram 🐘

@Jullis vill tillägga 3 månader till att börja med… fixar jag det så fixar jag längre! Känns bara lättare att säga 3 än att säga 6…

Nya mål och en borttappad presentation:

När jag skulle uppdatera min presentation så lyckades jag radera den gamla. Klantigt men men här kommer den.

Jag har under en period i mitt liv "fostrats" till medberoende och kanske var det den perioden som knuffade mig in i en tid av överkonsumerande, riskdrickande och ett par rejäla karatefyllor där jag hade mig svårt att ta mig ur dem. Så lite facit är i alla fall att jag typ har haft ett ben i varje läger.

Min tid här har mest kretsat till att "hålla den budget" jag satt för mig - vilken jag hittills i realitet nästan halverat. Några har frågat vad min budget är. Svar max 4glas/v fördelat på max 2 dagar per vecka för att hålla ner frekvensen. Jag har hela tiden sagt, och stått för, att jag inte är främmande att stänga dörren helt för alkohol och jag närmar mig det ännu mer. Jag har ställt om mitt liv från att sätta guldkant på tillvaron "för att jag kan". Mitt nya mål kommer att bli att fortsätta att nolla tillvaron och endast ta till min budget om det är "något särskilt" tillfälle som jag vill fira tillsammans med nån eller några. Ju mer dagarna tuffar på desto mer normal är nykterheten i tillvaron.
🩵

Tack alla ni för svar ❤️ 12e nyktra dagen om någon timme och sover äntligen helt ok! Däremot är jag låg på energi och rastlös. Funderar på när jag kommer att börja se fram emot diverse saker så som jag tidigare sett fram emot mitt första glas på kvällen. Äter en hel del marabou-choklad för tillfället 😅 Det sägs att glädjen kommer tillbaka, så tålamodet får ta vid fram tills dess!

Ska vara nykter i 3 månader och försöker se på det som ett spännande projekt, vad händer med mitt psyke och kropp? Just nu är det som sagt kämpigt men hoppas på ljusare tider.

//❤️

Kvällsavstämning ✅
Det har varit ett antal kvällar utan avstämning men det betyder på ånger sätt att jag avvikit från min stig jag så omsorgsfullt trampar upp genom livet. Det är många nollor på raken och jag fick sitta och efterregistrera dem för att göra min ihopräkning igår.

Det är en nolla även idag. Imorgon. Osv. Inga stora baluns inplanerade & då är det nollan i fokus 0️⃣ Ska strax slänga mig i min säng efter en kväll i gruvan med fokus på donation 🙏🏼

Tacksam 🩵

@Åsa M Tusen tack för hjälpen! Det var väldigt bra input

@Andrahalvlek Vad jag känner igen mig i det du skriver, processen från "får inte" till "jag slipper". Det är tre månader snart sedan jag bestämde mig för att ha ett långt uppehåll, efter ett par veckor efter beslutet föll jag tillbaka ett par dagar med folköl pga stark ångest men efter det har jag hållit mig på noll. Och i början tänkte jag mycket på hur jag skulle göra när jag skulle börja dricka igen, hur kunna ta ett glas vin och inget mer? Men ju längre tiden går desto mindre lust har jag. Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med total nykterhet eller försöka måttligt, men vad jag märker nu är att jag varje dag är tacksam för att jag tog mig ur det jag var i fram tills i våras. Och att jag känner lycka över att inte dricka alls. Jag känner inte att jag förlorar eller går miste om något i mitt sociala liv, tvärtom är jag fri (som jag hoppades att jag skulle bli). Men jag saknar skyddet, vägen ut ur huvudet, och den där förrädiska känslan som alkohol kan ge av att vara untouchable.

@Varafrisk Jag tror det finns möjlighet att korta arbetspassen. Jag kan alltid hänvisa till min sjukdomshistoria. Jag får räkna på det, provtänka lite mer.

Kram 🐘

Tyvärr så finns det bara en sak att göra - klipp kontakten.
Du kommer att fara så illa annars…

Så fint att du kom iväg på fotbollen @Letlive! Tufft med återfall, men det låter som du har bottnat i det vi alla behöver bottna i - ”jag kan inte göra något åt det”.

Den sanningen är så svår och samtidigt så befriande tycker jag.

Ta väl hand om dig!🌸

Idag fyller min man 69 år❤️Vår dotter var hemma och bakade kladdmuffins❤️
Imorgon ska min man och jag på begravning. Ingen vän som vi har umgåtts med under senare år men när vi var yngre var vi på gemensamma fester, vi var på hans bröllop, min man var kollega med honom under några år. Vår familj är så lik vår i ålder. Han skulle fyllt 68 i september, hans fru fyller 65 i december jag fyller 62. Hans döttrar är 30 och 27 våra barn blir 30 och 26. Frun och han hade varit på semester i Italien. Fick jätteont i magen på planet hem. Ambulansen hämtar upp på Landvetter och han dör efter några timmar på Sahlgrenska. Dödsorsak var sepsis. Så obeskrivligt sorgligt 🥲
Jag känner att för varje år vill jag leva ännu mer och vara kvar på det här jordelivet. Jag tänker att det viktigaste i livet är att ha en vardag som man trivs med som ibland kan ha ett inslag av något gyllene som en promenad i naturen, att titta utöver havet, att få ha hälsan i behåll. Idag är jag så tacksam över att få fira att min livskamrat fyller 69 år och att min dotter mår så pass bra att hon vill baka kladdmuffins🙏🏻❤️och att vara nykter❤️

@has Tack för att du frågade! Jag gick, det var roligt och min fru har nykter när jag kom hem. Hon fick något återfall för någon dag sen. Det tog hårt men jag har slutat hoppats. Just nu tänker jag en dag i taget. De flesta nyktra dagar vi har är bra. Men jag misstänker att hon inte på allvar insett att hennes relation till alkohol är så destruktiv att det kommer förstöra hennes liv. Men det kan jag inte göra något åt.