Senaste kommentarerna i forumet

Instämmer med PP. Om du tar en paus, hoppas jag att du kommer tillbaka vännen. Man måste ju inte hänga här, om man inte vill ;-) Men man kan heller inte fly från sig själv...

Du är stark StorPer. Önskar dig allt gott!

K R A M

Ditt inlägg fick mig just att ta beslut om att skjuta upp arbetsdagen en timme eller så.
Här och nu konstnären!

Gör dig sällskap på promenaden i solen, lika bra att passa på. Snart går ju mörkret ner över Norden.
Man ångra ju inte heller en promenerad promenad.

//PP

Såg spår efter dig på forum och kan bara instämma i det som mt skrev i sin tråd. Det är så trevligt när någon återvänder och lämnar livstecken, och just nu var ni ett par stycken :-). Ett år är ju både länge och kort, och jag är säker på att även om allt blivit lättare så har vi ännu inte blivit klara. Har faktiskt mina funderingar på om jag kan eller vill bli "klar". Att tokiga tankar kan dyka upp är nog vanligt och vad är då naturligare än att återvända till trygg mark ett tag? Det är ju inget nederlag utan bara smart om livet svajar en smula.

Nykterheten har satt bollar i rullning och vi kanske varken kan eller bör ändra på det. En sak är säker för mig. I och med att man nyktrar till är inte livet biff, fixat och klart. Det är nog så att det är då som utmaningarna börjar på riktigt. Jag tror att det finns en period när vi försöker lösa allt på bästa möjliga sätt, men att det inte faller sig helt lätt. Kanske är det för att vår marinerade hjärnor och vårt marinerade känsloliv inte är helt enkla att styra enbart med tankar?

Ibland undrar jag faktiskt vad som egentligen är vad i den härliga soppa man lever i som relativt ny-nykter :-)

Du och din vackre genomgår stora förändringar. Kanske är det ett resultat som har kunnat växa fram under ditt "tillfrisknande" från drickat? För min egen del var det redan i vintras nödvändigt att inleda stora livsförändringar - mitt i matchen när jag bara hade några månader av nykterhet i bagaget. Därför blev dessa förändringar till något som drog enormt mycket kraft. Ja, förändringarna i mitt liv blev till ett heltidsjobb. Det var krävande att agera på ett korrekt sätt och fatta rätt beslut när huvudet inte ännu inte var tillräckligt "friskt". Just därför att det var så svårt, är jag extra nöjd och lite stolt över mitt agerande. Även om det inte blev som jag hade önskat. Jag hanterade situationen hyfsat, och har i alla fall kvar min värdighet ;-) Men jag hade hellre önskat att jag haft lite mer tid till mig själv först innan jag tvingades in i alla jobbigheter.

Det går säkert bra för er att hitta er väg nu, och för dig att hitta din framtida. Du är ju nykter och har haft tid att landa i dina tankar (är detta möjligt?)

Var som sagt fint att läsa dit inlägg. Har funderat på hur du har det, när jag strosat runt i kvarteren kring katthemmet. Ta vara på dig!

//PP

Så är det nog att det tar ett par år innan nykterheten sätter sig. Det börjar mer och mer bli en naturlig del av livet. Idag känns som en fin dag. Tänkte på min fina vinsamling som jag tömde på någon vecka. Så var det då, och så är det inte nu. härligt. Tänk bara att slippa lägga pengar på sådant som jag blev sjuk av.
Nu ska jag gå mina 5 km runt en udde och filosofera lite.
Ha det fint vännen
Konstnären. Förresten har jag ingen brådska med att det ska sätta sig.

Förstår som att du går igenom en tid av funderingar. Först av allt vill jag bara gratulera dig till de månader som du nu varit fri från drickat. Under den tiden tycker jag mig ha märkt en mycket positivare och mer beslutsam hållning. Minns så väl hur det kändes för mig efter ett antal månader. Den första euforin över min nyvunna nykterhet hade lagt sig och jag var på något sätt besviken över att mina andra problem inte automatiskt löst sig. Kanske hade jag haft fullt upp med att enbart fokusera på alkoholen? Det kanske var tid för allt som jag tryckt undan att komma upp till ytan? Samtidigt kom jag in i en period med lite huvudvärk och tyckte även att synen var lite knas (kanske något liknande som Stingo beskrev?)

Eftersom jag nu inte kunde fly från mina bekymmer - som iofs. var av mer familjär karraktär - med alkoholens hjälp, gick mina tankar på något sätt i riktningen av att fly, rent geografiskt till exempel. Kanske kam vi inte alltid dra paralleller till varandras situationer, men det finns likheter.

Efter de första 4 fyra månaderna har grundkänslan funnits hela tiden att jag är otålig med att framstegen ska gå fortare. Jag har ansett mig inte få den fulla utdelning som jag egentligen "förtjänar" genom det jag kämpat för. Men jag försöker alltid - så fort de tankarna dyker upp - att tänka på alla som sagt att det måste få ta sin tid.

Jag förstår det som att du även "omvärderat" en smula vad som är viktigast i livet? Tänker i alternativa banor, karriär och livsstil? Känner i så fall igen även det ;-)
Lite som den person som undgått en sjukdom eller olycka kanske börjar värdesätta andra saker i livet. Status, pengar och andras syn på mig har förändrats. En insikt om att ta vara på det liv jag har och att göra det som är viktigt på riktigt.

Så min tanke är nog att det inte är så konstigt att tankarna kring de oförrätter du upplevt i barndomen nu dyker upp, inte är alls konstigt. Nu har dom chansen att komma upp till ytan, och jag tror att du i framtiden kommer att hitta din väg att bearbeta allt. Det gäller nog oss alla, bara vi inte tar till alkoholen igen.

Om du nu ska ta en "time out" så hoppas jag att du kommer igen. Att vi under tiden håller i och vårdar vår nykterhet. Ta vara på dig!

//PP

Tack för de ordet, Santorini. Två månader är verkligen inte lång tid, speciellt om man jämför med 30 år. Finska läkarsällskapet säger att det tar 3-6 månader bara för serotoninproduktionen att komma igång.

Migrän hade jag faktiskt inte kommit att tänka på, trots att det är mig välbekant via familjemedlemmar. Lägger med det på listan, men med rätt låg sannolikhet

om dina framsteg Stingo! Två månader är en ganska kort tid som nykter ändå, det tar väl hjärnan lite tid att anpassa sej utan gifterna och våga släppa fram tankarna. Jag upplevde att mycket kom till ytan som jag trängt undan. Så bra att du fått insikten att du begränsat ditt liv och har alla möjligheter nu! Din huvudvärk är jobbig, hoppas den ger sej snart. Låter som nåt migränliknande, det där med synstörningar.

Jaha, mitt inlägg blev inte klart, teknikens frustration. Vill ännu bara säga att jag önskar dej allt gott och att du får lugn på dina tankar.

Sen vill jag ännu säga hej till Fia, kul att se dej! Glad att du är nykter men tråkigt att det inte funkar med din vackra man.

Ha en bra sag kära forumvänner

Började skriva ett svar till dej igår men det blev inte klart. Jag känner att det du upplevt är för svårt för att jag ska kunna kommentera det, då jag inte har samma bakgrund. Men det jag tänkte på var att då man blir nykter och varit nykter ett tag så verkar saker komma upp till ytan. Hjärnan är fri från gifterna och saker poppar upp. Det upplevde jag den första tiden, mycket jag inte tänkt på kom tillbaka och kunde bearbetas.

Först av allt så glad för er respons. Fia vad gott att du hör av dig, det är en heder att det går så bra för dig. Hoppas du känner dig trygg och väl förankrad i dina beslut. Det verkar onekligen på det viset. KanonFia!
Muränan, jag har gått hos många psykologer och snackat barndom och massor runt det. Någon enstaka gång har alkoholen berörts men inte alls som om den vore ett problem. Jag tror samtalen har hjälpt mig lite på väg mot ett helare jag. Men en grundkänsla har alltid varit att jag aldrig förmått förmedla de känslor och inre kaos jag ibland går igenom.
Det är lite som att försöka plocka upp ett mynt med boxhandskar på.
Jag vet helt enkelt inte vad jag känner, kan inte sätta ord på det.
I vilket fall som helst så sker det alltid en reaktion när jag berättat eller skrivit något om mina upplevelser och det är ju givetvis då först och främst känslan av att överdriva. Så farligt var det väl inte ändå? Jo, det var det. (Så långt har jag kommit att jag faktiskt accepterar det jag själv tycker i denna fråga) Sedan kommer känslan av att vara hemsk, elak och egoistisk. Det är ju min mamma jag talar om. Min mamma som gett mig livet, som jag förvisso inte bett om, men ändå. Morsan har själv haft en mycket tuff barndom med en sadistisk far och det gör det enklare för mig att förstå varför hon gjort som hon gjorde. Det som jag är glad över är att jag i min tur brutit denna onda spiral och är nog i det stora hela en god kärleksfull far, de säger det i alla fall, mina barn. Jag vet att jag gör det mesta med kärlek och respekt till dem.
Nä, det som hänt mig innehåller så många svåra situationer och jag förstår ibland inte hur jag ska klara av att hantera det.
Äh, nu orkar jag inte med detta längre.
Tar en paus från forumet på obestämd tid.
Sköt em er och varma kramar från LP

/SL

Det här kanske låter lite knäppt men jag önskar faktiskt att jag vore din hund just nu och fick vara med dig och inte vet jag var Selma sover, kanske på golvet, ja det går bra. Skulle bara vara så skönt att få ligga i din soffa som en hund och se på dig. Det är så kass stämning här hos mig, här tycker ägaren inte om sin hund så mycket.

Otroligt.
Sov gott Lena.

Texten sätter fingret på rätt ord.

... att jag la in detta citat är att det så fint beskriver precis vad som sker här inne.

Så där ja. Nu är jag nöjd igen.
:)

Skriver det här mest, som en anteckning till mig själv.

Har haft huvudvärk, så väldigt ofta. Nästan hela tiden faktiskt nu i veckor redan. Till all lycka inte sådan där stickande eller bultande, som faktiskt
gör ont, utan sådan där, som finns just vid tröskeln av vad man medvetet känner av, men är där hela tiden och gör en vresig och trött. I morse flimrade dessutom mönstret på hotellrumsmattan något förfärligt för ögonen. Mönstret liknar litet de där bilderna man kan se på nätet, som lurar ögonen att de rör på sig och den här morgonen snurrade då hela golvet. Jävla obehagligt, till all lycka började det inte på nytt, då jag kom tillbaka på kvällen. Projektorn i arbetsrummet vi är i får mig att se regnbågar hela tiden, något jag nog känner till från tidigare, men aldrig så tydligt och mycket som nu. (En viss typs projektorer gör att mänskor som är känsliga för det ser regnbågar då de blinkar eller sveper med ögonen över bilden på skärmen).

Kan inte tro att det här är abstinens, inte efter två månader, då jag inte haft andra symptom. En del känner jag igen från tidigare, men då var det så lätt att skylla på alkoholen på morgonen och bota sig med samma på kvällen. Nu får man i stället börja fundera på vad fan det här är fråga om. Har en del nästäppa kvar efter mina förkylningar, vilket nog kan vara en förklaring. Kanske mina glasögon. Fick mina första steglösa i våras, men de börjar redan bli litet svaga då jag läser, så jag böjer lätt nacken litet extra...

Det var BARA BRA att du skrev det för nu fattar jag att du lurar dig själv på samma sätt som jag har lurat mig själv i en miljard år. Jag hade kunnat dö för åtta veckor sedan och det är sant. Jag blev livrädd. Om jag hade ramlat åt andra hållet hade fan min skalle krossats. Helvete. Är det det vi vill eller så som vi håller på? Kanske. Måste man vara nära döden för att inse att man lika gärna kan stå ut på jorden den korta tid ett människoliv varar? Innan sommaren tänkte jag på döden på det där sättet du vet... Inte under själva sommaren för då drack jag mycket och inte en jävel såg eller stoppade mig. Sen hände det där 2-3 augusti och här sitter jag nu och ska kliva i badet. Mina historier är värre än dina men du är smartare än jag och jag står ut med såna personer.

... och värmts av allas omtänksamma, kärleksfulla och öppna kommentarer till varandra. Jag läste något så vackert i boken "Anticancer - ett sätt att leva" (David Servan-Schreiber) som jag vill dela med mig av. Författaren, David, har en hjärntumör och befinner sig på sjukhusparkeringen, på väg in för ett operativt ingrepp.

"Jag lade märke till en äldre kvinna som verkade vara på väg hem efter en sjukhusvistelse. Hon var ensam, bar på en väska och gick med kryckor. Utan hjälp skulle hon inte kunna ta sig in i bilen. Jag stirrade på henne, förvånad över att de hade släppt iväg henne på det sättet. Hon såg mig, och jag såg på hennes blick att hon inte väntade sig något av mig. Ingenting. Vi befann oss trots allt i New York, där var och en är sig själv närmast. Jag kände hur jag drogs mot henne som av en förbluffande kraft som spirade ur min situation som hennes medpatient. Det handlade inte om medlidande - det var en instinktiv känsla av syskonskap. Jag kände att jag stod nära den här kvinnan, att jag var gjord av samma stoff som denna människa som behövde hjälp och inte bad om den. Jag lastade in hennes väska i bagageutrymmet, backade ut bilen från parkeringsplatsen och hjälpte henne sedan att sätta sig till rätta i förarsätet. Jag stängde hennes bildörr med ett leende. Under några minuter hade hon sluppit vara ensam. Jag var glad att jag kunde göra henne den lilla tjänsten. I själva verket var det hon som gjorde mig en tjänst genom att behöva mig i just det ögonblicket. Det gav mig möjlighet att känna att vi var en del av samma mänskliga tillvaro. Vi gav varandra den gåvan.
Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig. Blicken där jag hade väckt ett slags tillit till andra, en förtröstan på att livet skulle ge henne exakt den hjälp hon behövde, exakt när hon behövde den - vilket var exakt vad som just hade skett. Vi sa knappt ett ord till varandra, men jag är övertygad om att hon liksom jag kände en underbar samhörighet. Det här mötet värmde mitt hjärta. Vi, de utsatta, kunde hjälpa varandra och le. Jag kände frid i hjärtat när det var dags för min operation."

Skammen jag känner nu över det jag precis har skrivit. Vem är den här personen som jag skrivit om? Är det JAG? Det är allt jag inte står för.

Det där som jag sa till låssmeden om att han "kom hit och arbetade svart" syftade jag på att han kom hem till mig och utförde en tjänst svart. Om någon skulle tolka det på annat sätt. Min min avsikt var att betala honom senare. Han kom dock aldrig tillbaka och jag vet inte hur jag ska få tag på honom.

...kommer jag också råka få med någon gång. Då får vi hoppas Magnus från Alkoholhjälpen är snabb på Delete-knappen när vi skriker till !! :)

Tack Ebba och glöm inte att jag ÄR din vän i verkligheten. Vår verklighet är så mycket verkligare än många andras "riktiga" verklighet.

För ett antal veckor sedan gick jag till en bar med en kollega. Vi tog ett glas, jag tror inte ens att vi drack upp allt innan vi bestämde oss för att gå hem. Vi hade varit på en jobbrelaterad middag där vi druckit ett par glas tidigare så vi var lite berusade. Men inte överdrivet fulla. Vi sa hej då och jag sa att jag skulle gå en annan väg hemåt. Bara att jag gick inte hem. Jag gick till ett annat ställe själv och beställde ytterligare glas. Jag går sällan om ens aldrig ut ensam men jag hade fått feeling och kände att det fanns för mycket av mig den kvällen för att bara gå hem. Så jag gick till den där baren. Drack ett glas vin, drack en drink. Stället stängde, jag gick till grannbaren. Sen *klipp* till nästa scen: Jag sitter utanför min port på en bänk. Ingen aning om vad jag varit/tillbringat tiden. Kommer inte in för att jag inte har min väska med nycklar och mobil och ingen. Släpps på något sätt in i uppgången (en granne???) men kommer av förklarliga skäl inte in i lägenheten. Klockan bör nog vara vid 6-tiden och ett par hantverkare fixar med fasaden. Går ut till en ung kille och frågar om de inte har nycklar in till lägenheten. Det har de inte. Jag ber att få långa hans telefon för att ringa en låssmed. Jag måste ju komma in. Kommer fram till en kille som lovar att komma inom 30 min och vi förhandlar om priset. Han kommer och låser upp. Frågar om leg och pengar. Jag har varken eller eftersom min väska är borta. Så jag säger till honom att han kan komma tillbaka senare i kväll för då har jag nog fått tag på mina pengar. Han håller upp dörren foten och säger att jag ska betala honom nu annars så ringer han polisen. "Jaja, ring polisen du", säger jag "så kan jag förklara för dem att du kommer hit och arbetar svart". Han blir förbannad men går. Jag sover 40 min och beger mig sen till jobbet. Sätter mig avskilt från mina kollegor och påbörjar letandet efter min väska. Kommer på genidraget att logga in på "Hitta min iphone" och ser att den befinner sig på en av stadens ytterligare krog. Som jag givetvis inte har en aning om att jag besökt. Ringer dit, och jajamensan väskan är där (med allt innehåll!!) och jag åker dit och hämtar den. Inser då att jag är så nära jag kan bli på att förlora allt om det fortsätter så här.

När detta har hänt så finns det inte så mycket lägre jag kan sjunka. Jag tror med andra ord att jag nått botten. Flera gånger. Tack Ebba för ditt svar, jag hade aldrig kunnat våga hoppas på ett bättre. Om jag någonsin finner mod att gå till ett AA-möte så ska du veta att DU hade en stor del i det. Tack.

Fick för mig att jag råkade skriva mitt riktiga namn och fick lov att kontrollera.

Det är så många namn nu att hålla reda på, känns som att det skulle kunna ske en namnincident när som helst. Här glömmer jag ibland att det inte är ett enskilt samtal som förs och det är svårt att tala utan att kunna säga riktigt allt liksom.

Det var inte ett hot bara lite ja jag vet inte riktigt...

Du är en sådan cool kvinna, önskar att du vore min vän i verkligheten. Nu läste jag ordentligt och förstod plötsligt hur bra du handskades med din chef. Hälsa chefen att han ska hålla hårt i dig på rätt sätt annars får han med mig å göra.