Senaste kommentarerna i forumet

så fint att få följa dig... följas åt.
Dristar mig till önska dig .... måndagsglädje:) / mt

..och jag funderar, vad hände?
Och måste man fundera och tänka efter, så kan den inte ha varit så exceptionell heller.
Och glad är väl jag över det, att inget speciellt hände, ingen bakfylla ingen oro.

Så har de flesta veckorna senaste åren förflutit för mig, det är betydligt lugnare nu för tiden.
Och jag har fått tiden för mig, att få tänka efter och göra fina bokslut, varje vecka.
Så var det inte förr, och det var inte heller bättre...förr.

Att varje dag acceptera sin livsituation som ett "måste" för att orka gå vidare,
hade jag fortfarande druckit, så hade allting varit ett fortsatt kaos.

I morse så såg jag Per Holkneckt på morgonteven, han har ett nio månaders nykterhet som förflutit,
han svävade lite på svaren när det gällde sina alkoholvanor.
Min direkta reaktion på detta var att han fortfarande var sårbar och ganska ny i sin nya kostym.
Han kände sig lite obekväm i stolen, men var ändå stark nog att klara av intervjun.
Han ville mest fly ifrån allting till en stuga i skogen, bort ifrån allting.
Alla känner sig så ensamma i sin sjukdom beroende av alkoholen, men ändå är vi så många!
Han borde söka sig till forumet var min reflektion, här skulle han få ett bra stöd.

Min helg förflöt alldeles perfekt i harmoni med frugan, vi hade små ide'er om vad vi borde göra,
men lät ändå impulserna styra utan att vi hamnade i någon som helst form av stress.
Vi fick tid för återkoppling och vila, och frugan sade på eftermiddagen idag,
"vicken bra helg vi har haft denna helg", och jag kunde ingenting annat än att instämma.
Så här borde varje helg vara, koppla bort vardagen och bara få finnas, här och nu.

Solen har värmt på dagarna och de smutsiga snödrivorna håller långsamt på att förtvina,
nu råder det inga tvivel längre, våren är på väg.
Solen värmer även min frusna själ som sakta tinar efter en övervintring,
blickarna söker sig efter husväggarna och i diken...letandes efter de första vårblommorna.
Bågen spänner sig sakta för att ta sats ännu en gång, snart får vi värmen tillbaka, och då blir det en väldig skjuss på allting, fram med utemöblerna, fixa i trädgården, av med vinterdäcken, testa grillen, packa ner vinterjackorna i lådan på vinden, putsa fönsterna, osv osv..
Det är en stress i sig självt, men jag tror nog ingen klagar på den, den tar vi nog så gärna på oss.

Påsken närmar sig, men vi har lagt in en lågväxel, vi ska inte jaga ihjäl oss detta år.
Det har blivit en förutsättning för att vi ska orka med livet, att hinna med och uppleva det,
inte bara genomleva det.
Hade jag valt att radera bort det med alkoholen, hade jag knappt levt det alls.

Det gäller att prioritera det som är viktigt i livet, för mig har närvaron blivit det viktigaste.
Ni vet ju hur den går, när begravningskostymen sys i det tysta, och ens tid är utmätt,
det är försent att börja leva livet då, och tänka att.. det där skulle jag ha hunnit med också..

Jag kan åtminstone säga att jag var med där jag kunde, och inte försvann i en verklighetsflykt,
även om ens drömmar inte alltid slog in.
Men hellre lever jag i verkligheten än i en falsk illusion fylld av en massa tvivel och ångest.

När jag står hos Sankte Per och han frågar, "är du nöjd med tiden i jordelivet?".
Japp kan jag svara, jag var med hela tiden, ja bortsett från en liten lucka på 25 år i mitten.
Får man åka hissen ner till snubben med hornen, kan man enkelt säga,
"Ta're lugnt, jag har praktiserat ett helvete däruppe under lång tid, så jag är ganska så härdad.."
Inget av alternativen skrämmer mig, och det blir motsatsen till..den som lever får se..

Nog surrat, tillbaka till verkligheten, denna vecka är det en kortvecka,
men den börjar i alla fall med en Måndag, innan dess ska det trynas med kudden..

Mors Berra

...har många sidor och det man kan påverka gör man klokt i att försöka ta tag i efter förmåga och förstånd.
Blir det fel, gör om och gör rätt eller i alla fall så gott det går.

Sinnesron har många skikt, det gillar jag.

Återfall, hörde om någon från anhörigveckan som föll tillbaka ganska direkt efter hen kom hem. Tar tag när man fått en bild av familjesituationen.
Små barn som nu blir utplacerade och sånt...djävulsk sjukdom!

Var rädd om dig, allas vår Adde! :)

Kraaam

Man hittar sina egna vägar till välbefinnande. Det är bra... Hoppas att vintern kan ge med sig så har vi ännu större chans att tacklas med trötthet och annat.
Lycka till Eken!

Har ju här tidigare funderat över att jag känt mig så nere och orkeslös en ganska lång tid. Det är också då suget gör sig påmint ofta. Vilja dränka tröttheten och tycka synd om sig själv..

Funderade mycket efter att jag skrev här och kom att tänka på ett naturpreparat mot nedstämdhet och oro som jag tog för väldigt massa år sen, men som jag inte kommit att tänka på alls senaste tiden. Skrivs t.om ut som antidepressivt av läkare i vissa länder. Inga biverkningar och det börjar faktiskt hjälpa!
Så glad över att jag prövade det nu också. Lång tid sedan jag känt mig så pass 'normal' som jag faktiskt börjar göra nu efter några dagar. =)

Hoppas att det håller i sig.

Solen har ju dessutom bidragit lite senaste tiden också =)

när det är klart.
Kaffe räcker i gemenskapen om jag får vara med?
/A

som tårta så är jag lätt på att städa! Städning kan faktiskt vara rätt så meditativt plus att själen lättare finner ro då den fysiska miljön inte är stökig. Tänker också på den gamla Karate Kid-filmen "wax off, wax on..." så jag anmäler mig till fönsterputsningen.

på forumet nu... Slår mig ner en stund här i filosofiska rummet och väljer en vacker mugg till påtåren - eller elvakaffet som det heter ibland. När solen stigit lite högre ska jag slå upp terassdörrarna och låta solsken och frisk, kylig vårvinterluft strömma in.

Det är dammigt i hörnen och fönstren behöver tvättas... Kanske vi kan ha gemensam vårstädning här nån dag? Ta ner gardinerna och hänga ut dem på vädring, alla filtar och soffkuddarna behöver också ut och dammas ur. Det går fort om vi hjälps åt. Golvet behöver torkas också. Sen kan vi grilla korv i kvällssolen och ha kaffe och tårta som avslutning.
Vilka anmäler sig som frivilliga? / mt

uppåt i inledningen, en sväng ner i dysterheten och sen upp igen... Det var ju bra att det var den vägen:) / mt

träffa folk som jobbat med sig själv och fått ett bra mycket bättre liv än före och under den aktiva tiden är en sån underbart upplyftande känsla att jag mår bra långa tider efter det.

Att få känna den positiva aura som en sån person omger sig med, och villigt delar med sig av,är värt så ofantligt mycket. Att få se skillnaden mellan att bara kunna se och klara dagen i dag till att ha fått en självkänsla och en tillit till sig själv är så jag blir stum av beundran. Ett äkta pärlande skratt, ett leende som smälter alla och en öppenhet och ärlighet som gör att jag känner mig så trygg i sällskapet.

Jag är så glad att jag hamnade på samma möte igår :-))

En annan sak som jag nog aldrig tänkt på tidigare är att vi alkisar, när vi träffas, alltid tar på varandra ! Kroppskontakt så som ett löst tag i armen, håller varandra i händerna, en kärleksfull smekning och självklart kramarna. Vi låter folk komma inpå oss och vi njuter av att släppa folk inpå oss ! Jag som alltid hade minst en armslängds avstånd till andra tar mycket gärna emot en kram och närhet och stormtrivs med det idag.

Jag har inte så mycket att ljuga om eller gömma idag, jag klarar att vara mig själv. Ärligt.

Senare på kvällen fick jag ett dystert besked om en man som fanns på AA när jag kom dit första gången. Han hade alltid en fruktansvärt dyster syn på sitt liv och såg enbart negativa saker runt sig. Jag höll mig borta från honom. Han tog ett återfall som varade rätt länge och efter det blev hans världssyn om möjligt ännu svartare. Han ska begravas i veckan som kommer i sviterna av alkoholrelaterad cancer. På sätt och vis känns det skönt att han äntligen fått sinnesro.

Upp och ner på samma dag...det är väl så livet är ?

Men om jag väljer att vara nykter så är det mest uppått :-) (Det va'la hurtigt va ?!)

jag lyfter upp din tråd så att du vet att vi tänker på dej.

Kram/MB
PS Jag saknar dej

Ta en dag i taget, och skriv när det känns bra, läs när det är det du vill...
Jag har varit härifrån under långa perioder, men tycker att det är så skönt att veta att jag när dom helst KAN skriva igen, och att jag är välkommen tillbaka!
Ta en paus, och se hur det känns! Du är ju här för DIN skull, även om du råkar hjälpa andra på kuppen!!
Och jag glömmer dig aldrig, även om du inte finns på forumet längre!!
<3
/k

känner inte att jag har nån strid med mig själv MEN jag får/vill inte glömma var jag kommer från. Jag är intresserad av min nykterhet och vad sjukdomen gör med oss och på så sätt gör det min vardag lite enklare. Att också veta att min sjukdom är kronisk hjälper mig också och att jag inte i högmod får för mig att jag nu är frisk. Så har många återfall börjat hos de med lång nykterhet, såååå länge sedan så nu fixar jag nog ett glas.

Jag är också hjälpt av att nykomlingar berättar sin historia så jag kan lära av dem om hur det en gång var för mig och hur det blir om jag tar det första glaset.

Minnet är kort ibland och jag vill inte på villkorsvis glömma att jag är en alkis med en kronisk sjukdom.

om man alltid ska vara tvungen att vara på sin vakt. Därför är det verkligen viktigt, för mej, att jag bestämt mej definitivt att jag aldrig ska dricka alkohol igen. Då minskar det risken att jag ska få för mej att jag kan "ta ett glas" om några år. Tror jag. Fast säker blir man väl aldrig. Tragisk historia i alla fall.

Funderade på det här med nykterhet, har en bekant som efter 20 år har fallit i ett återfall. Från att varit nykter så länge, så börjar människan att dricka. Från att testa till att nu 6 månader senare, börjat ljuga, missa jobbet och dra sig undan.
Vad är det att vissa av oss måste ha denna striden hela livet, mitt problem är ju stress och att jag vill fly men försöker hantera det på andra sätt nu. Men det skrämmer mig att jag resten av mitt liv måste jaga iväg spöket.
Kanske inte så muntra tankar så här på lördagen kanske, men nu blir det en löprunda och då får jag nytt att tänka på. Kramar Kalla

Så skönt att höra att du har sökt och fått hjälp som passar dig Putte. Du gjorde mig lite orolig ett tag. Knäppa tankar har vi alla men nu inser du kanske att inget blir bättre utan dig. Om den där time-outen skriver Stigsdotter bra; Det är du som bestämmer vad du lägger in i den. Uppenbarligen är du ju omgiven av fru och andra som älskar dig. Utnyttja det! Och utnyttja detta Forum. Vet ju inte alls vad din sorg och smärta beror på...men inbillar mig att med adekvat hjälp så klarar du det. Du kanske är starkare än du tror? Tro på dig själv mannen, vi andra gör det. Nu lät jag jävligt käck...men jag menar det jag skriver! Sköt om dig Putte och jobba på att tacka nej tiill det som inte är livsnödvändigt. Ja, till det som kanske kan bli kul. Din rädsla för att förlora familjen tycks ju vara obefogad. Dessutom kan det hända vem av oss, när som helst. Inget vi kan styra och inget vi ska ta ut olyckan i förskott för...liksom. Jävligt bluddrigt blev detta, men jag är säker på att du förstår; Jag är glad att du bestämde dig för att stanna kvar. (Så glad att jag skriver här fast jag tagit beslutet att inte engagera mig längre på Forum. Dumt beslut, vissa människor kan man inte glömma!)/R

tillbaka !

Tack för pepp, nykter snart två veckor nu efter kraschen. Allt börjar ordna upp sig till det normala igen, både min familj och jag har lärt oss att läka efter ett sånt här misslyckande, eftersom det inte är första återfallet för mig, hoppas dock det är det sista.

Var på ett AA möte idag där en kille i min ålder satt och delade om en hemsk period han haft nyligen och varit nykter i en vecka nu.

Fantastiskt att hans känslor överfördes på mig till 100% det var svårt att hålla tillbaks tårarna då jag kände och identifierade mig enormt med denna kille.

Känns bra att få ut detta av AA möten, jag behöver detta frekvent för att hålla mig nykter, vet med mig att jag tagit för dåligt ansvar gällande mötesgående tidigare. Och återfallit i tankevurpor och drickande.

Nykter och skapligt balanserad,

Ha en fin helg på er / J

Ta allt i din egen takt bara du hänger kvar i livet. Förstår om du inte kan ersättas i firman men du är ännu mer oersättlig för din familj. DÄR är du oersättlig. Därför måste du ta hand om dej och söka hjälp och det gläder mej väldigt mycket att du gör det. Det brukar ljusna fast det ser mörkt ut. Det är alltid för tidigt att ge upp. Sköt om dej!

För du bestämmer själv vad du lägger in i det begreppet! Så tycker jag i alla fall. Det kan vara allt från att ligga lite längre på morgonen till att strunta i tvätthögar och dammråtter. För mig handlar det om att göra någonting (leva) på ett annat sätt än jag brukar. Behöver nödvändigtvis inte vara att stänga butiken, lämna hus och hem och åka bort. Det kan vara så lite som att tänka på sig själv för en gångs skull. Hjärnmonster är mäktiga varelser om vi låter dem ta rodret! Gör inte det!

Också sett och bli lika berörd.
Det är så lite som kan vara avgörande i livet.
Att stanna upp, andas, ta sig en funderare vid vägskälen har jag försökt tvinga in som nåt slags mantra i huvudet.
Det behöver upprepas ofta för undvika snabba ogenomtänkta ord eller handlingar ta över.
Bitit mig i tungan så det blöder många gånger ;)

Hur många små felbeslut i livet har man inte gjort som leder till en stor jävla härva?

Blir bara så trött. Ska jag skylla på min usla moral eller på bristen på balanserad kemi i hjärnan?

Var ligger felet? Är jag en människa? vad är en människa?

Hur kan jag medvetet fördärva för mej själv och omgivningen för berusningen?

Är jag så förbannat svag?

Blev iaf sorgligt självmedveten/p

Antar att skribenterna här går runt. Vissa lämnar, andra består. Somliga lyckas, andra inte. Dom som bråkar är väl dom roligaste. Många här önskar jag vore mina vänner. Av det lilla jag lärt mej av/om er.

Till dej Dompa är jag tacksam. Tror det räcker så.

Sköt om/Putte

Lever och får hjälp. Bättre nu.

Men alla som säger att det är bättre att ta "time-out" fattar nog inte innebörden. Att ta time out skulle innebära lämna hus och hem. Någorlunda framgångsrik liten firma tillåter inte denna lyx. Jag kan tyvärr inte ersättas, inget ont om mina anställda dock.

Men riktigt bra samtalshjälp har hjälpt mej. Jag har en tendens att måla fan på väggen. Mina tankar inriktade på rädslan att förlora familjen förstörde mej fullständigt. Men jag börjar inse att familjen finns där (läs frugan), hon har iinte gett upp hoppet, hon ser bättring, medan jag fokuserar på mitt liv efter familjen. Om jag skulle förstöra allt. Hur gå vidare? Starta om? Orkar jag? Finns det ens någon mening? Jo barnen skulle så klart tvinga mej kvar, men till vilken mening? Den typen av tankar är jävligt jobbiga - nu låter jag som hobbypsykologen nr 1, och det är så klart något mer komplicerat, men min blick har höjts. Jag ser horisonten:).

Men jävlar hur jag inser hur en negativ spiral kan vridas ett par varv extra pga hjärnmonster. Jag såg rätt in i döden medan jag har en familj som finns där, som bara vill att jag ska öppna mej, som inte har en tanke på att ge upp mej. Med viss kravspec dock:)...

Enormt lättad är känslan nu. Men många knop gör jag inte. Högarna växer men det ska nog gå./p

är ordet. Så lite som skiljer för att det kanske vore jag som befann mig där. Fy faan vad droger gör med människor. Känns verkligen att det bara finns ett alternativ, att aldrig mer släppa in skiten i kroppen.
Fenix