Vet inte var jag ska börja. Är fyrtio och har missbrukat alkohol i 20+ år. Socialt. Har eget företag, familj, goda vänner. Är hyfsat lyckad men orkar inte mer. Jag lurar alla. Mitt liv har gått i stå, jag är en bluff, jag luras, sviker och mår skit. Måste börja om och behöver hjälp. Jag är ömklig, behöver alla råd jag kan få.

Har inte druckit på en vecka, börjat springa, trodde jag hade koll....men så helt plötsligt sitter jag här med en flaska sprit mitt i natten, familjen sover, Jag skäms men mår bra för tillfället.

Men är rädd. Jag vet att jag har tappat kontrollen. Jag sviker.

Vore det inte för familjen skulle jag överväga pistolen.

Hur börjar man om?

Putte72

Lever och får hjälp. Bättre nu.

Men alla som säger att det är bättre att ta "time-out" fattar nog inte innebörden. Att ta time out skulle innebära lämna hus och hem. Någorlunda framgångsrik liten firma tillåter inte denna lyx. Jag kan tyvärr inte ersättas, inget ont om mina anställda dock.

Men riktigt bra samtalshjälp har hjälpt mej. Jag har en tendens att måla fan på väggen. Mina tankar inriktade på rädslan att förlora familjen förstörde mej fullständigt. Men jag börjar inse att familjen finns där (läs frugan), hon har iinte gett upp hoppet, hon ser bättring, medan jag fokuserar på mitt liv efter familjen. Om jag skulle förstöra allt. Hur gå vidare? Starta om? Orkar jag? Finns det ens någon mening? Jo barnen skulle så klart tvinga mej kvar, men till vilken mening? Den typen av tankar är jävligt jobbiga - nu låter jag som hobbypsykologen nr 1, och det är så klart något mer komplicerat, men min blick har höjts. Jag ser horisonten:).

Men jävlar hur jag inser hur en negativ spiral kan vridas ett par varv extra pga hjärnmonster. Jag såg rätt in i döden medan jag har en familj som finns där, som bara vill att jag ska öppna mej, som inte har en tanke på att ge upp mej. Med viss kravspec dock:)...

Enormt lättad är känslan nu. Men många knop gör jag inte. Högarna växer men det ska nog gå./p

Stigsdotter

För du bestämmer själv vad du lägger in i det begreppet! Så tycker jag i alla fall. Det kan vara allt från att ligga lite längre på morgonen till att strunta i tvätthögar och dammråtter. För mig handlar det om att göra någonting (leva) på ett annat sätt än jag brukar. Behöver nödvändigtvis inte vara att stänga butiken, lämna hus och hem och åka bort. Det kan vara så lite som att tänka på sig själv för en gångs skull. Hjärnmonster är mäktiga varelser om vi låter dem ta rodret! Gör inte det!

Ta allt i din egen takt bara du hänger kvar i livet. Förstår om du inte kan ersättas i firman men du är ännu mer oersättlig för din familj. DÄR är du oersättlig. Därför måste du ta hand om dej och söka hjälp och det gläder mej väldigt mycket att du gör det. Det brukar ljusna fast det ser mörkt ut. Det är alltid för tidigt att ge upp. Sköt om dej!

Dompa

Så skönt att höra att du har sökt och fått hjälp som passar dig Putte. Du gjorde mig lite orolig ett tag. Knäppa tankar har vi alla men nu inser du kanske att inget blir bättre utan dig. Om den där time-outen skriver Stigsdotter bra; Det är du som bestämmer vad du lägger in i den. Uppenbarligen är du ju omgiven av fru och andra som älskar dig. Utnyttja det! Och utnyttja detta Forum. Vet ju inte alls vad din sorg och smärta beror på...men inbillar mig att med adekvat hjälp så klarar du det. Du kanske är starkare än du tror? Tro på dig själv mannen, vi andra gör det. Nu lät jag jävligt käck...men jag menar det jag skriver! Sköt om dig Putte och jobba på att tacka nej tiill det som inte är livsnödvändigt. Ja, till det som kanske kan bli kul. Din rädsla för att förlora familjen tycks ju vara obefogad. Dessutom kan det hända vem av oss, när som helst. Inget vi kan styra och inget vi ska ta ut olyckan i förskott för...liksom. Jävligt bluddrigt blev detta, men jag är säker på att du förstår; Jag är glad att du bestämde dig för att stanna kvar. (Så glad att jag skriver här fast jag tagit beslutet att inte engagera mig längre på Forum. Dumt beslut, vissa människor kan man inte glömma!)/R