Senaste kommentarerna i forumet

Jag har faktoskt kommit till den punkten nu att jag inte vill dricka mer. Nått botten, fått nog. Tycker inte synd om mej för att jag inte kan dricka vin, jag är utled på den tillvaro jag haft den senaste tiden. Underr ganska lång tid tyvärr.

hoppas alla haft en bra dag och en bra kväll. Jag har två busiga barnbarn här så jag hinner inte skriva så mycket men jag har fullt upp. Mår bättre dag för dag nu!

Hej och tack alla för ett fint välkomnande som har gjort mig glad!

Vindåren

Kan bara hålla med Stigsdotter! För mig har hela skillnaden när jag kom till en punkt att inte vilja dricka. Jag vet inte riktigt vad som klickade till i huvudet på mig men det ändrade sig verkligen från en dag till en annan. Jag hade druckit ett par, tre dagar (första dagen drack jag för att jag ville, de andra dagarna för att lindra den hemska, förfärliga, vidriga baksmällan)och blev plötsligt så in i vassen trött på alkohol och på ALLT vad det innebar att dricka. Jag kunde riktigt känna hur hela mitt tänk och inställning skiftade från att inte få dricka (det eviga förhandlandet med mig själv, urk..) till att inte vilja. Och när väl baksmällan gav med sig så har jag faktiskt inte längtat efter alkohol. Detta var i augusti. Det har kommit några tankar kring mysfaktorn ibland, men då har jag kört hela scenariot i huvudet, hela varvet runt, inte bara den stunden då det är mysigt, och det är plötsligt inte lika mysigt längre.

Jag funderar mycket på vad som hände, varför det är så olika hur det blir när man når sin botten. Varför har det varit lätt för mig efter min botten var nådd? (jag är dock på min vakt). Det verkar vara så olika som sagt. Jag har en vännina som kan dricka jämt och ständigt verkar det som. Hon blir aldrig bakis och sköter sina åtaganden. Självklart sliter det på kroppen men hon kör på. Jag hade legat i en blöt pöl av ångest om jag drack så mycket hon gör varje dag. Förut avundades jag hennes "kapacitet", nu tänker jag att jag är den som är mer lycklig lottad som blev så bakfull. Det fick mig att lägga av med drickat. Jag är däremot orolig att hon kommer dricka sig till skador och upptäcka det när det är för sent.

Jag är bara tacksam för att jag har ett sånt rikt liv nu och att jag är så närvarande. Jag önskar verkligen att alla kunde få möjlighet att uppleva ett nyktert liv. Jag tror att någon som missbrukat alkohol och sen blir nykter får en annan dimension i livet än någon som aldrig haft liknande problem. Åh, vad jag önskar att ni alla som kämpar vinner er kamp och får leva utan allt elände som alkohol kan föra med sig! Jag tänker på varje dag när jag är här och läser.

och god fortsättning. Tänk att du aldrig mer skall uppleva det där. Usch, att alkodjävulen är så stark så att den kan få en människa att bete sig på det sättet istället för att vakna med vännerna och ta ett trevligt avsked efter festen.

Kram från mig

Både "Berras bok- och föreläsningsbolag" och förslaget om en ny meny - visst läser väl alkoholhjälpen detta? Jag klistrar in förslaget på annat ställe annars!!!

...tror jag var att en del av dig skrek NEJ, tror du inte? Jag menar för ett tag sedan kanske du inte ens hade reflekterat utan bara hällt i dig vinet och "mått bra"?

Jag tror stenhårt på att det är en lååååång process och att man slutligen landar i att "inte vilja" istället för att "inte kunna". Det är mycket bättre att tänka "jag kan dricka om jag vill, men jag vill inte" istället för "gud vad gott det vore att dricka men jag kan inte". Det där "jag vill inte" glimrar till här hos mig faktiskt. Jag har ju trots allt inte druckit ordentligt sedan den 6/11, kan inte minnas hur länge sedan det var jag höll upp så länge (jo förstås, mina graviditeter för över 5 år sedan).

Har oxå svårt att veta hur man skall tänka. Känner igen mig i det du skriver om frågorna man ställer sig - VARFÖR?

Själv vaknade jag på nyårsdagen och gick raka vägen ut i garaget och svepte en halv flaska vin fast en del av mig skrek NEJ under hela tiden. Efter detta var det så klart kört...

Har ju inte så stor erfarenhet av det nyktra livet, men för min del är det som flera olika steg i vägen mot nykterhet. Först är det bara jävlarannama och det gäller att besegra det lilla monstret som tagit över. Nästa steg är att minnas det eländiga för att inte tro att man har koll på läget....tredje steget hann jag inte komma till (vad nu det är?).

Nu är det bara och försöka vinna mot det där "svinet" igen!!!

Berra det här med huruvida du ska stanna på "forumet" eller inte, jag känner igen mig i tankegångarna. Ibland är det som om jag snurrar runt, runt och fastnar i samma ältande. Har liksom inget nytt att komma med. Men så rätt som det är lossnar något, det blir en diskussion och nya tankar föds med nya insikter om mig själv. I perioder känner jag mig inte längre hemma här, men å andra sidan har jag mött ett par av de viktigaste människorna i mitt liv här, och dom vill jag inte lämna.
Har funderat lite på det här att det är viktigt att vi är en bra mix här, för att forumet ska fungera som självhjälp. Nykomlingar, de som kommit en bit på väg, de som varit nyktra en längre tid, och inte minst de anhöriga. Tror det är ett måste, men ibland får jag också känslan av att jag ska backa.

Jag håller med Stigsdotter när hon skriver att det till stora delar är din förtjänst att detta är ett livsforum, många läser dig och känner igen sig i din situation, du har nog peppat en del att slutligen ta steget att iallafall försöka, visat att det går! Vi har inte alla samma inverkan, alltid. Det handlar om igenkänning och där verkar du vara det många kan identifiera sig med utan att känna sig hotade. Hur du än väljer ang forumet, borde du använda dig av bla den egenskapen när du tar ut den nya riktningen nu. Mod, Berra, mod...Blogg i all ära (eller föresten enl min högst personliga åsikt ingen ära alls) de har ju idag en tendens att drunkna i all geggamojja som blandas till i cyber, Jag tycker du ska gå all in! Vill du skriva så gör det, gör det på riktigt! Ta dig själv och din talang att möta andra människor med din penna på allvar. Skriv bok Berra. Kolla in www.vulkan.se och www.enterpreneuren.se
Har du talets gåva liksom du skriver - varför inte hitta en väg att föreläsa om dina erfarenheter? Skolor, föreningslivet, arbetsplatser, vad vet jag...du har möjligheter. Är man en "snigel" som jag tex finns det ju mentorer/coacher att ta hjälp av på ams tex eller privat för att "komma loss". Detta innebär ju inte att du omedelbart behöver säga upp dig från ditt nuvarande jobb.

Jag tänker ibland att jag saknar en meny på forumet (som "förändra ditt drickande" och "dricker jag för mycket") och det är menyn där vi avhandlar "det vidare livet", livet som det är utan droger, för det är ju så att inläggen så småningom kommer att handla om annat än de akuta alkoholrelaterade problemen. Detta uppskattas av många nykomlingar att läsa, men som visat sig bla i reaktioner jag fått vid ett par tillfällen inte av alla. Med detta menar jag inte att vi ska separera oss från varandra, men vill man inte läsa sådana inlägg kan man helt enkelt hoppa över menyn, på samma sätt som jag inte läser speciellt mycket på anhörigsidan (ja, ljuvliga Mt då förstås; ) av mina egna anledningar.
Hur du än nu gör Berra så önskar jag dig allt gott och att du kommer vidare, Kram V

Godmorgon alla!
Har sovit som en stock i natt och inga mardrömmar, så nu är det dag 4 och det känns rätt bra. Även om det kommer en och annan svacka under dagen. Känslan av att vakna utan bakrus eller ångest är härlig och den skall jag försöka komma ihåg länge, också känslan av att slippa smussla och ljuga skall ligga i den burken.
Så jag hoppas att vi alla får en dag, där vi är starka och väljer kloka vägar i dag!

också dikten och sparade den i ett dokument där jag också la in 2 bilder som jag tog av min blåtira. Kan vara bra att ha som påminnelse längre fram om man börjar vackla och glamourisera vindrickandet:-).

kalla, och välkommen hit! Jag kopierade dikten till min tråd för jag behöver den också. Varmt lycka till på er resa ni alla som skriver flitigt nu! Forumet är till stor hjälp, håll taget! / mt

precis så är det. Så här har jag känt länge: "Jag kan inte leva med dörren stängd om mitt liv står därutanför"

och ni andra. Jag har också sovit riktigt bra idag och mår mycket bättre. Undan för undan så sjunker ångesten när man börjar få tillbaka tron på sej själv. Vilket fantastiskt gäng vi är här, vilken klokskap och stöd. Håller med den som sa att det är lite svårt att följa trådarna men man får försöka läsa i kapp. När jag börjar jobba igen nästa vecka kommer jag inte att vara lika aktiv här förstås. Jag önskar alla en bra dag. Det blir bättre och bättre!

Bibliotekarien, så mitt i prick, exakt så är det. Dag 4 idag, har faktiskt sovit hyfsat inatt, känns jätteskönt att vakna pigg och inte bakfull. Nu kämpar vi vidare!!

Kära vindåren, du skriver vad de flesta av oss redan har upplevt! Helt otroligt vad det finns många härliga ärliga kloka eller ska vi säga insiktsfulla istället ;-) människor det finns här!

Men jag tror inte ens man står ut för att han älskar en precis. Men han är väl lika fången av ens dompterande av att DETTA FÅR VI INTE SNACKA OM FÖR DÅ MÅR JAG DÅLIGT OCH BLIR GENERAD! och då gungar hela alltet och då är det bättre även för honom att låtsas som intet. Men till slut tror jag det brister. Har ni sett My Skarsgård på Skavlan? Så fantastisk! Men hennes äktenskap tog slut på grund av hennes alkoholism, eller rättare drickande. Vi nöter ner våra män tror jag och så mår vi dåligt på kuppen av det också. Vi människor känner ju av otroligt mycket mer än vi kan sätta ord på. Maken blir en seismograf. Men erkänner man och vill ändra sig, ja då växer man flera meter och alla troll spricker. Barnen är alltid beredda att förlåta, det är ett under! Kram till er allihopa och godnatt! Även om vi inte sover, är vi åtminstone inte bakis i morgon... ;-)

Kalla, Maria42, Santorini och alla ni andra, räkna med mig också! Vi VILL ju!

Jag är med i klubben. Ibland tycker jag att det är svårt att följa trådarna, detta forum borde utvecklas. Men jag jag läst er alla, och speciellt vindåren hälsar jag varmt och kärleksfullt välkommen.

för min del handlar om att det är genetiskt. Det riktigt känner jag, för som Stigsdotter skriver, varför, varför gör man sig själv så illa annars och dricker när man mår så djävulskt illa efteråt? Och som Kalla skriver, det blir banne mig värre för varje gång, det är som att man måste köra sig själv i botten. Stigsdotter, ja, vad ska man tänka? Att du blir starkare efter några dagars nykterhet och det är på den styrkan du får avstå nästa dag också, och nästa... Och att du - liksom jag och alla vi andra här - är hjälplösa inför alkoholen! Gud vad gött det är att få "prata" med er här!

Hjälper oerhört mycket, dricker citronvatten och härdar ut suget, det har inte gett med sig än. Hoppas verkligen att vi får sova inatt. Kram på er!

Heja dig Maria! Jag har själv haft ett långt samtal med mina närmaste och känner ett sådant stöd, men även mer krav på mig denna gången.
Så nu gäller ett steg i taget och sträcka på ryggen för ett klokt beslut.

Det sätter extra press på oss och gör det svårare att börja igen. Min man vet också att jag länge tänkt på att sluta, jag har slutat många gånger för den delen. Nu är det upp till bevis att jag menar allvar.

Sug är inte farligt, det måste vi lära oss. Sug kan inte få oss att dricka. Sug går om när man inte ger efter. det gäller att hitta annat som distraherar när suget kommer.

Kämpa på! Jag mår bättre idag som tur är. Hoppas vi får sova bra inatt.

Som är så lika, jag är idag 45 år, gift och 2 tonårsbarn, den ena är myndig men båda bor hemma. Jag är en riktig vintant, är nu på väg hem från jobbet och suget efter vin är oerhört, trots att jag vet att jag inte kan dricka. Jag har berättat för min familj och de är jätteglada för beslutet och det har även gjort att jag stängt en bakväg. De skulle bli oerhört besvikna om jag än en gång inte höll vad jag lovat, då skulle nog den äldsta få nog tror jag. Jag måste stå ut detta sug!!

hjärtligt välkommen i klubben! Nu är rätta tiden för nystart. Ja vi är så lika vi vindårar. Just glädjen över att snart får jag dricka mitt vin, men ack hur kortvarig är den väl och hur man får betala priset med ångest och skam efteråt. Det är ju inte värt priset om man skulle väga för-och nackdelar. Men just då gör man inte det. Jag kunde ringa och kolla om min man tänkte komma hem på kvällen (han reser i jobbet) bara för att få veta om det var fritt fram att dricka. Ibland gjorde jag det och la mej innan han kom hem och hoppades att han inte skulle märka nåt. Fy fan så korsiktigt tänkande. NU känns det underbart att jag kan ta bilen när jag vill, behöver inte fundera på hur mycket jag drack igår och när det kan tänkas vara ur kroppen. En sån frihet!
Just att tankarna ständigt var kring när får jag dricka, har jag tillräckligt hemma, luktar jag bakfylla? Inget värdigt liv. Men som vi ju också vet så är hjärnan kapad och det är inte alltid så enkelt som det tycks mej just idag. Det är ett kemiskt beroende, en allergi som nån så pasligt skrev. Vi kan inte dricka ett glas eller två för vi funkar inte så helt enkelt. Och kommer aldrig att göra det heller, det är lika bra att inse det från början. Jag har som sagt varit utan iett och ett halvt år och trillade dit på ett glas champagne så det ska jag inte inbilla mej fler gånger. En dag i taget visserligen men i mitt fall vet jag att det måste bli för gott och det känns riktigt bra att ha den insikten. Lycka till, Vindåren:-)

Hej alla!

Jag är inte ny egentligen, jag har läst här från och till under loppet av flera år, men det här blir mitt första inlägg. Jag tror att det är dags idag för att det just här och nu finns flera trådar och personer som är precis som jag. Kvinna, 41, en vinpimplare som är svindlande nära gränsen där det går tokrätt åt helvete.

Jag har nog varit på denna vägen, mot alkoholismen, sedan jag var 25 och började gå ut många dagar i veckan. Sedan har det gått vidare med stadig kurs men olika hög fart, med långa perioder då jag naturligt druckit mindre, på grund av krävande jobb och annat. Men visst har jag långsamt blivit mer och mer upptagen av att tänka på nästa gång jag ska få dricka mitt vin. Idag kan jag se att jag på förra jobbet la mitt schema så att jag skulle kunna dricka ett antal dagar i veckan utan att behöva gå upp och börja tidigt dagen efter. Jag kan också se att det inte finns en enda släktträff eller kompisbrunch de senaste 10 åren jag inte varit mer eller mindre bakis på. Dock alltid på rätt sida om skranket, jag har alltid dykt upp och ingen har märkt något(eller?).

Under de senaste åren har jag haft en pojkvän som på kvällarna varit hemma med barn och och jag har samtidigt varit hemma med vin. Har väl inte trott vare sig att jag var välkommen dit eller att han skulle kunna leva med att jag hade ett för vidlyftigt socialt liv. Jag har suttit helt fucking jävla ensam fem dagar i veckan. Och träffat honom två. Och då gärna delat på en vinare. Nu senaste året har jag pluggat. Detta har inneburit typ fem föreläsningar i veckan. Hade man tur var de på eftermiddagen. Alltså inga tidiga morgnar - ingenstans att vara= VIN VIN VIN! Nu är jag färdigstuderad och arbetslös och har inget alls jag måste göra. Vin vin vin. Jag dricker 2/3 flarra framför teven medan jag handarbetar. Somnar vid midnatt. Vaknar klockan 9. Känner mig lite seg. Ungefär kl 11 så slår den så till. Den jublande glädjen i insikten om att jag snart kommer dricka vin igen! Ren glädje. Men också isolering, sjunkande framtidstro och tillit, tilltagande bukfetma, bristande intresse för relationen, alla relationer. Men jag gör det. Jag får snart dricka mitt VIIIIIIIIN! Kl 21:15 ringer jag min pojkvän och säger godnatt. Sedan är det fritt fram.

Såhär har det sett ut under kanske ett halvår. Men nu trillade jag igenom. Kanske för att jag läst mycket här under en period. Då kan jag inte hålla det ifrån mig. Att jag är precis lika förbannat upptagen med att tänka på alkohol som alla andra. Att det inte är någon skillnad. Att det har tagit över mig helt. Även om jag inte har minnesluckor, bråk, bortgjörningar (för att jag är så förbannat ensam), tappade plånböcker, missade skyldigheter eller annat. Jag har gömt mig bakom att jag inte kommit så högt i tolvfrågerankingen. Förrän idag när jag fick svara jag på många av frågorna.

Ja ja, tack om någon orkat läsa ända hit. Jag tror att den enda början är genom ärligheten. Har jag skrivit det här är det sant och måste på något sätt kommenteras i framtiden.

Just nu sitter jag väldigt oduschad i mjukisar och har inte tränat, inte kollat jobb, inte ringt någon kompis, inte hällt ut den halva vinaren jag har till ikväll. Inte gjort något annat är storknat av ångest.

Ni som är på denna tråd, plus jenni i din, det verkar som att många är på samma plats och jag hoppas att jag får vara med och stötta er och att vi kan hjälpas åt!?

VinDåren