Senaste kommentarerna i forumet

Igår träffade jag en bekant som jag inte brukar träffa så ofta, senast var för snart 2 år sedan, men när vi väl träffas så har vi mycket givande samtal. Inte bara om väder och vind, vi brukar skoja om att vi löser världsproblemen ihop. Han är påläst och utstrålar genuin snällhet och empati. Jag gillar att prata med honom, han ger mig intellektuell utmaning.

När vi träffades igår reagerade jag på att han hade förändrats. Han såg lite mer ihopsjunken ut, var rejält orakad och var väldigt grå både i hår och skäggväxt. Jag började med att berätta lite om mina barn och mitt jobb, och jag har tidigare pratat med honom om mina perioder med utmattningsdepression. Jag pratar öppet om det i typ alla sammanhang. Mina sjukskrivningar är en viktig del av mig, som gett mig viktiga erfarenheter. Jag vill genom att prata om det visa andra att vem som helst kan drabbas.

Plötsligt berättade han att i höstas kraschade han totalt och han har sen dess ägnat timmar åt att prata med psykakuten i telefon, utan att få en läkarkontakt. Förra veckan började han äta antidepp, och nu mår han ännu sämre som en biverkan. Men som egen företagare jobbar han på ”som vanligt”. Och han sa: ”Jag berättar det här för att du själv så öppet har pratat om ditt dåliga mående”.

Sen sa han: ”När du mådde som sämst, hade du då tankar på att ta ditt liv? Och om du hade det - hur tog du dig ur de tankarna?” Och ja, det hade jag. Och sen hade vi ett långt samtal om ångest, acceptans, medveten andning, sömn, rutiner, olika antidepp osv. Ett riktigt bra samtal, och jag hoppas innerligt att han kände sig lite mer hoppfull efter vårt samtal.

Jag vet idag hur dåligt jag mådde när jag mådde som sämst, jag kan beskriva det i ord, men jag kan inte längre förstå fullt ut hur dåligt jag faktiskt mådde. Och om jag som upplevt det flera gånger inte kan förstå, hur ska då andra som aldrig upplevt det förstå? Oavsett är det så jävla viktigt att han får komma till en erfaren psykiatriker. Vårdcentralen kan inte ett piss. Så där peppade jag honom massor - han måste stå på sig, kräva en läkare.

Jag sa också till honom att suicidtankar kan tillhöra sjukdomsbilden när man är deprimerad, det är sjukdomen som talar - inte du. Och att nu inte är alltid - det kommer bli bättre. Man tror det inte där och då, men det blir bättre. Med rätt läkare och rätt antidepp och rätt samtalsbehandling så blir det bättre. Sen sa jag också åt honom att försöka skapa rejält med luft mitt i arbetsdagen, så att han får en rejäl paus. Det tror jag är nödvändigt för att han ska orka fortsätta jobba.

Och sen var jag tvungen att gå. Han bad om ursäkt för att han hade varit så öppenhjärtig, och jag svarade att jag var glad för det. Att jag ville lyssna och råda, så gott jag kan. Från en drabbad till en annan. Vi som blivit friska måste föra de sjukas talan, och genom att just prata om det inge dem en strimma hopp. Nu får vi inte tillfälle att ses förrän efter jul-nyårshelgen, och då hoppas jag så innerligt att livet vänt för honom.

Jag briefade min dotter psykologen om det här och hon undrade om jag kunde släppa det, så jag inte bar det med mig. ”Du har inget ansvar för honom”. Och det tror jag att jag kunde. Nästan. Vaknade i natt av att min hjärna halvt i drömmen processade hans berättelse. Genom att skriva om det här hoppas jag lätta lite på trycket ytterligare.

Jag är glad att han berättade, för hans skull, men fy fan vad jag är dåligt rustad att härbärgera det. Det är en jävla tur att inte jag är psykolog 🤣 Andras elände äter liksom in sig under huden på mig. Creepy. Överaktiverad empati? Medberoende? Suck.

Kram 🐘

@Geggan Så fantastisk mysigt ❤️

@Sattva Underbart det låter❤️

@aeromagnus Tack❤️ Jag skrev fel det var 27 månader då, nu blir det 28 månader om några dagar🙏❤️

@Sattva ❤️

Nu är båda kalasen avklarade! Älskat själva förberedelserna, allt bakande, skaffande. Ljusen. Bjuda in. Planera snittar i olika fasoner. Och sen vimlet. Glädjen! Älskar oväntade kopplingar och gemensamheter mellan gamla och nya vänner och bekanta. Genom tid och rum. En stor fördel med att ha levt så länge. Och sen nästa dag familjen, barn o syskonbarn med familjer. En sån rikedom. Lite vinglögg blev det men jag drack naturligtvis inte. Äppelglögg! Nöjd!

@aeromagnus alkohol är inte lycka. Lyckan har du i det nyktra lugnet med tid för relationer och saker som du vill göra. Men alkoholdjävulen är lustig falsk och stark. Jag hejar på dig!

Mår väl lite bättre. Jag har dock fått lyckotankar om att dricka. Dessa känns inte så bra. Vill just nu bara dra iväg. Behöver ledighet. Känns inte bra detta.

Yoga är något jag skulle vilja testa. Att få släppa tankar från mitt jobb som lärare.

26 månaders nykterhet är grymt.

@Sattva Ja, det märks att hon verkligen uppskattar vårt umgänge. Och all hjälp hon får av mig. Hon uttrycker enorm tacksamhet verbalt också, vilket är helt nytt vad det gäller henne. Vi har just nu den bästa relationen vi haft någonsin, under hela mitt liv. Tänk att det skulle ta 55 år.

Under min barndom var hon så uppslukad av min pappas drickande att hon glömde bort mig. Jag är ensambarn och fick klara mig själv i väldigt stor utsträckning. Jag minns att jag väldigt tidigt tänkte ”bara jag blir vuxen snart så jag får klara mig själv”.

Min pappas drickande förmörkade hela min barndom och ungdom. Och jag blev som tonåring obstinat och festade alldeles för mycket. Tänk vad livets resa kan variera under färdens gång.

Kram 🐘

@vår2022 Ja, det var en ovan känsla för mig. Att verkligen inte ta det som sades personligt eller att det hade något med mitt värde som människa att göra. Det var bara helt lugnt i mig. Jag blev själv förvånad! Och tacksam❤️

@Sattva Wow 🤩 Att lägga stor vikt vid den feedback man får triggar den ”duktiga flickan” inom oss. Vi ställer större krav på oss själva än vi ställer på andra. Känner igen det från mitt eget yrkesliv. Är jag en minut sen till ett möte ramlar himlen nästan ner i min värld, medan andra kan komma både fem och tio minuter för sent - de har ju så fullt upp med jobbet.

I min nya roll är jag för första gången på väldigt många år (typ 25 år) inte chef/arbetsledare. Jag är en i gänget, och sist in i gänget dessutom. Kan inte alla oskrivna regler. Den första tiden fick jag några få tillsägelser från arbetsledande chefer, på ett vänligt sätt, och shit vad det fick mig att bli både lite kränkt och skamsen som sjutton. Som chef kan man tillåta sig en hel del frihet under ansvar, men inom kollektivet måste man hålla sig till ”reglerna”.

Sen tänkte jag på alla de gånger jag själv gett någon medarbetare tillsägelser. Hur jag uppskattat om de tagit emot det jag framfört med öppet sinne, utan att reagera genom att gå i försvar, och hur de sedan visat att de följer våra gemensamma regler genom att inte göra om samma misstag. Sådan vill jag ju vara också. Jag vill leva som jag lär.

På ytan visade jag nog jämnmod innan, men nu känner jag det inombords också. Jag ber om ursäkt, tar in tillsägelsen, och gör rätt nästa gång. Det definierar mig inte ett dugg som människa vad en chef/arbetsledare har för specifika önskemål om mitt sätt att jobba. Jag rättar in mig i det kollektiva ledet, jag har ju själv valt att släppa chefsrollen.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Skönt att höra ifrån dig! ❤️

Viljen trygghet för din msmma att du finns så nära!!❤️

Tittar in❤️

@Varafrisk Tack detsamma, ha en fin första advent du också! Åh blommor, man blir varm o lycklig, håller med!

Det där med tröttheten, tror det tar låååång tid. Och acceptans.

Håller med i Vårs resonemang om din kollega.
Jag tänker att det viktigaste är att du känner din egen kraft. Kraften i den DU är. Din kollega är den hon är, men du är den du är. Att er chef har tilldelat er roller (min tolkning), betyder inte att det är sant. Chefen o kollegan får se dig som de ser dig, du kan inte göra så mycket åt det. Det viktigaste är hur DU ser på dig själv. Att du kan bekräfta dig själv, känna dig stolt över den du är! Snälltolka dig själv.
Kram!❣️

@Sattva Låter verkligen som en härlig utvecklingsprocess i självkännedom och i öppenhet i att ta emot. Att kunna göra det utan att försvaret släpper ner ett galler och skapa en distans till det som sägs. Häftigt! Då kan man utvecklas och bli självmedveten, jobba med bitar som behöver förändras eller förstås och även lära sig känna självmedkänsla.

Ha en fin första advent!🕯️❤️

Hemkommen sent igår efter en jättefin vecka på min yogafördjupning. Detta var fjärde och sista utbildningstillfället. Vi har setts totalt fyra gånger fördelat på drygt ett år. Denna omgången var som att kliva in i en varm trygg famn. Vi känner varandra väl nu. Vi är trygga med varandra. Vi trivs ihop.
Det var lite spänt i början mellan tjejen jag delade lägenhet med sist, men det släppte fort. Och denna gången bodde vi båda var för sig, man behöver det.
Något jag lade märke till hos mig själv som kändes väldigt skönt o fridfullt, var att jag kände mig lugn, grundlugn. Vi får ju feedback av olika slag på de delar som rör yogalärarrollen. De andra gångerna har jag lagt stor vikt vid den feedbacken jag fått. Denna gången tog jag emit allt med jämnmod. Både bra o mindre bra feedback. Det var så skön känsla!

Idag är det bara att landa ner härhemma. Tvätta, städa, adventpynt, handla etc.
🌸🌸🌸🌸🌸🌸

@Varafrisk Låter härligt med alla vackra blommor du köpt, kan riktigt känna doften av hyacinten. Jag har hittills bara köpt en amaryllis, vit denna gång, som jag hoppas ska blomma lagom till jul. Planerar att städa lite och sedan ta fram adventssaker i helgen.

Tänkte på det du skrev om din kollega och dig själv. Du skrev att du behöver steppa upp och stå för den du är. Tänker också att det handlar mer om dig och dina känslor om att bli den där lilla. Du berättar om att hon har hög integritet och antar att hon inte heller kanske är så öppen och pratsam. Jag tänker att det kan vara svårt att steppa upp och att det kanske mer handlar om att du bara ska vara den du är. Att liksom inte behöva ”stå” för den du är utan bara vara den du är. Att i stå för den du är, innebär att det behövs mer energi för att vara den du är.

Jag talar om egen erfarenhet då jag tog i för att stå upp för mig själv i en situation på jobbet. Stå upp för att inte låta mig bli överkörd eller påtrampad. Det handlade verkligen om mig själv. Min kollega var inte bra och hon försökte förminska mig. Men det jag kom på var att jag tillät henne göra det. Det var massor av triggers som kom upp i andra situationer där jag känt mig överkörd och som blandades ihop, jag projicerade. När jag förstod det, försökte jag skilja på situationerna. Ta makten över mig själv och faktiskt förminska kollegan i mina ögon. Göra henne mindre och mindre betydelsefull. Ta ner henne på jorden i mina ögon. Då behövde jag inte använda massor av energi till att stå upp för mig själv och kunde släppa garden liksom. Nu är hon inget hot mot mig längre som jag tidigare upplevde. Jag kunde bli mer mig själv, vara mig själv, utan att använda energi och steppa upp för att stå på mig.

Jag vet inte om min berättelse är hjälpsam, men vi har mycket triggers och hjärnspöken som kan påverka oss i relationer till andra. Så din terapeut säger det bra, var snäll mot dig själv. Du är bra som du är och det är det vi måste ändra på, alltså börja ha goda tankar om oss själva, vara snälla mot oss själva❤️.

Ha en fin advent och lukta på dina blommor. Kram❤️

@Ny dag @Andrahalvlek @Vinäger @vår2022 @Sattva Tack snälla ni för era fina Grattishälsningar/inlägg, så betydelsefullt❤️

Längtar efter ledighet, och tack och lov, ska vara ledig ca två veckor runt jul och nyår🙏🏻 Tröttheten ger inte med sig. Jag ska ju jobba sex timmar per dag men den senaste tiden har jag bokat in för mycket vilket inte blir bra! Längtar efter ledigheten inte endast för att vila utan för att hitta mig själv. Jag har berättat om min kuratorskollega som inte på ngt vis vill vara förmer än någon annan, som inte vill förminska mig men ofta blir jag den lilla i hennes närvaro. Hon är mycket trygg i sig själv, har varit anställd i 24 år, mycket kunnig men mycket pondus. Jag tänker att hon har stor potential att kunna be chefen fatta beslut som hon önskar. Hon har mycket stor integritet. Vi är med andra ord mycket olika men har lika värderingar. Och, det är där jag behöver hitta mig själv…att hur jag är som person som kurator är inte på ngt vis fel (det säger hon inte) utan jag måste steppa upp, stå för den jag är! Min terapeut säger att jag ska vara snäll mot mig själv🙏🏻

Känner mig annars låg delvis pga den tid vi befinner oss i. Advent, december, jul, nyår….en förväntan om att allt ska vara så himla fint mm mm. Vilket kan bli påfrestande fast när jag är hemma känner jag mig mer ”skyddad”. Ska t läkare på fredag i veckan som kommer. Önskar förlängd sjukskrivning samt medicinjustering. Ska även t fysrehab. Har så ont i mitt knä och runtom knät så jag behöver få det kontrollerat. Det är störande eftersom det gör mig mindre rörlig🥹Ska även hinna med tandläkarbesök och uppföljning/avslut m ergonomi fr företagshälsovården.

För övrigt så ska jag adventpynta idag. Har köpt julstjärnor (växte i dikena i mina barns födelseland), hyacinter, en amaryllis och en julros. Älskar blommor! Om jag får blommor och ljus t advent, jul..ja, då mår jag gott av det. Mat ska inhandlas ev restaurangbesök ikväll men känner mig inte riktigt pepp på det. Min dotter kommer hem t oss nästan var och varannan dag. Det blir otroligt långsamt/tråkigt för henne att vara sjukskriven så det blir ett avbrott för henne samt att hon får prata. Hon processar väldigt mycket vad som har hänt. Så jag lyssnar och vi pratar. Jag lyssnar ju väldigt mycket på jobbet men jag vill finnas för min dotter. Jag är tacksam över att hon vill berätta och prata så mycket m mig. Och imorgon kommer december…min månad då jag kommer fylla 62 år…man kan ju inte annat än att vara tacksam över att få bli äldre🙏🏻

Önskar er alla en fin lördag och första advent ⭐️❤️å till dig som har det tufft….skriv här…andas…ta det lugnt…det kommer bli bra en dag🙏🏻Kram🥰

@Se klart Jag fick min sista anställning som 60-åring. Till min stora förvåning. Det var spännande och utvecklande (delvis ett nytt område dessutom). Gick i pension vid 65 och då kände jag att det räckte.😊

@vår2022 Jo men visst är det så. Jag och min mamma är väldigt lika till sättet förutom att hon har väldigt lätt att göra sig till martyr eller dra på sig offerkoftan avseende vissa ämnen. Annars är hon tuff & rolig och en väldigt "energisk" mormor. 🥰 Hennes hetsiga humör har jag dock inte ärvt - inte mina andra syskon heller. I min värld förlorar den person som skriker..jag slutar att lyssna helt enkelt 👂🏼

Hoppas du får en härlig torsdag och snart är det helg ☺️
Kram ❤️

@Andrahalvlek ojojoj du kör ett halvt apotek. :) Skojade bara. Man måste ju hitta sin grej helt enkelt. Rosenrot ska jag testa. Tack för tipset.

@aeromagnus Klokt att ta antabus när du känner dig sänkt. Krafterna kommer tillbaka. Acceptans är nyckeln till mycket, oro och ältande sliter mycket på psyket. Skönt att du mår lite bättre.

Rosenrot kan jag tipsa om också - det funkar svinbra för mig. Ger ”ökad lust och glädje” enligt reklamen. Det är en nordisk variant på kanjang eller vad det nu heter. Magnesium tar jag på kvällen, för det minskar myrkrypningar, och på morgonen D-vitamin (mot nedstämdhet), nyponextrakt (mot artros) och rosenrot. Plus antidepp i form av Duloxetine (morgon) och mirzatapin (kväll), fyller två dosetter varje söndag.

Kram 🐘

@Carisie Ja, det är galet med vädret och med världen! Bra att vi kan bryta mönster och inte ta efter våra mammor i alla fall. Tror att det är många som inte gör det och fortsätter i samma spår för det ser det inte själva, utifrån. Jag tycker också att mina barn lärt mig så mycket om mig själv och fått mig att ifrågasätta mig själv och mitt beteende. Det är jag tacksam för.

Ha en fin dag!❤️