av Andrahalvlek

Andrahalvlek
tis, 2024-11-26 - 07:00

När jag träffade min psykolog förra veckan så pratade vi bland annat om vikten av att låta tankarna i skallen skrota runt lite som de vill. Jag brukar likna tankarna vid getingar som kan ha ett oerhört högt tempo - kasta sig hit och dit. En rask promenad kan få dem att stilla sig, flyga lite mer synkroniserat, till och med sätta sig ner och vila en stund.

Jag har historiskt fyra sjukskrivningsperioder av utmattningsdepression i bagaget. Den första 2007 och den sista 2021. En sak som är ett väldigt tydligt symtom är att mitt lösningsfokus blir överhettat. Problem är till för att lösas. Punkt. Det får till följd att jag vaknar vid fyratiden av att min hjärna väcker mig: ”Du, jag har tänkt på det här - om du gör så och så och….” Jävligt jobbigt. Det är tacksamt att min hjärna löser problemen, men det är en jävla tid på dygnet att göra det på. Min nattsömn är SUPERVIKTIG. Den är grunden till allt typ.

Jag känner mig inte ett dugg stressad just nu, men samtidigt måste jag ju ha en plan för att inte hamna där igen. Jag måste jobba förebyggande. Och då kom vi att prata om hjärnans sätt att processa just problem, som min skalle är sällsynt förtjust i. Och om den inte får tid att göra jobbet dagtid så tar den till nätterna.

Jag har i många år valt att ha poddar eller ljudböcker i öronen varje ledig stund. På promenaden, i bilen, när jag diskar och lagar mat osv. Alltid. För att få min skalle att sluta tänka. Stackars skallen. Den behöver ju tid att tänka. Och får den inte tänka dagtid så kan den ta med problemen in i sömnen. Så nu försöker jag tänka om. Inga ljudböcker eller poddar på hundpromenaderna. Vanlig skvalande radio i bilen (förutom då jag övar på körens sånger).

Det känns lite rastlöst, jag känner mig ineffektiv 🤣 Men samtidigt är det viktigt att min skalle får sköta sitt jobb. Dagtid.

Kram 🐘

Andrahalvlek
tis, 2024-11-26 - 20:26

Idag är jag tacksam över att min mamma bor endast tre hyreshus bortanför mitt hus. Idag efter jobbet kunde jag gå dit och hjälpa henne sätta upp adventsljusstakar och krans på dörren, och hjälpa henne med räkningarna. Hon knappar och jag sitter bredvid och kollar att hon gör rätt. Scanna qr-kod är snudd på hjärnkirurgi för henne 🤣

Min mamma har ändå jobbat på ett ekonomikontor. Det är kusligt vad teknikrädd och vilsen man blir när man blir äldre. Att swisha kräver hur många repetitioner som helst, och hon vågar fortfarande inte göra det när jag inte sitter bredvid.

I mitt arbete har jag lärt mig fler programvaror än jag ens kan försöka gissa. Typ varje år är det något nytt. Jag märker på mig själv och kollegor att det blir lite svårare att lära sig nytt med åren. Jag har haft äldre kollegor back the days som inte kunde lära sig vissa saker, men de skämdes så de smusslade med sin okunskap. Obegripligt att de redde ut att funka på jobbet ens.

Efter 50 märker jag hos mig själv att jag behöver repetera mycket mer, men jag har inga större problem att ta till mig ny teknik. Jag är van att lära nytt. Efter 60 kommer väl nästa puckel osv. Det kommer en dag då min äldsta dotter suckar trött åt sin trögboll till mamma 🤣

Det är lite rörande att rollerna blir motsatta på ålderns höst. Först hjälper mamman sin dotter med en hel massa under uppväxten, och sen är det tvärtom på slutet. Och då är det en enorm fördel att bo nära så att man kan hjälpa till även med småsaker. Så det är jag tacksam för idag.

Kram 🐘

Andrahalvlek
sön, 2024-12-01 - 09:35

@Sattva Ja, det märks att hon verkligen uppskattar vårt umgänge. Och all hjälp hon får av mig. Hon uttrycker enorm tacksamhet verbalt också, vilket är helt nytt vad det gäller henne. Vi har just nu den bästa relationen vi haft någonsin, under hela mitt liv. Tänk att det skulle ta 55 år.

Under min barndom var hon så uppslukad av min pappas drickande att hon glömde bort mig. Jag är ensambarn och fick klara mig själv i väldigt stor utsträckning. Jag minns att jag väldigt tidigt tänkte ”bara jag blir vuxen snart så jag får klara mig själv”.

Min pappas drickande förmörkade hela min barndom och ungdom. Och jag blev som tonåring obstinat och festade alldeles för mycket. Tänk vad livets resa kan variera under färdens gång.

Kram 🐘

Andrahalvlek
tis, 2024-12-03 - 16:56

Igår träffade jag en bekant som jag inte brukar träffa så ofta, senast var för snart 2 år sedan, men när vi väl träffas så har vi mycket givande samtal. Inte bara om väder och vind, vi brukar skoja om att vi löser världsproblemen ihop. Han är påläst och utstrålar genuin snällhet och empati. Jag gillar att prata med honom, han ger mig intellektuell utmaning.

När vi träffades igår reagerade jag på att han hade förändrats. Han såg lite mer ihopsjunken ut, var rejält orakad och var väldigt grå både i hår och skäggväxt. Jag började med att berätta lite om mina barn och mitt jobb, och jag har tidigare pratat med honom om mina perioder med utmattningsdepression. Jag pratar öppet om det i typ alla sammanhang. Mina sjukskrivningar är en viktig del av mig, som gett mig viktiga erfarenheter. Jag vill genom att prata om det visa andra att vem som helst kan drabbas.

Plötsligt berättade han att i höstas kraschade han totalt och han har sen dess ägnat timmar åt att prata med psykakuten i telefon, utan att få en läkarkontakt. Förra veckan började han äta antidepp, och nu mår han ännu sämre som en biverkan. Men som egen företagare jobbar han på ”som vanligt”. Och han sa: ”Jag berättar det här för att du själv så öppet har pratat om ditt dåliga mående”.

Sen sa han: ”När du mådde som sämst, hade du då tankar på att ta ditt liv? Och om du hade det - hur tog du dig ur de tankarna?” Och ja, det hade jag. Och sen hade vi ett långt samtal om ångest, acceptans, medveten andning, sömn, rutiner, olika antidepp osv. Ett riktigt bra samtal, och jag hoppas innerligt att han kände sig lite mer hoppfull efter vårt samtal.

Jag vet idag hur dåligt jag mådde när jag mådde som sämst, jag kan beskriva det i ord, men jag kan inte längre förstå fullt ut hur dåligt jag faktiskt mådde. Och om jag som upplevt det flera gånger inte kan förstå, hur ska då andra som aldrig upplevt det förstå? Oavsett är det så jävla viktigt att han får komma till en erfaren psykiatriker. Vårdcentralen kan inte ett piss. Så där peppade jag honom massor - han måste stå på sig, kräva en läkare.

Jag sa också till honom att suicidtankar kan tillhöra sjukdomsbilden när man är deprimerad, det är sjukdomen som talar - inte du. Och att nu inte är alltid - det kommer bli bättre. Man tror det inte där och då, men det blir bättre. Med rätt läkare och rätt antidepp och rätt samtalsbehandling så blir det bättre. Sen sa jag också åt honom att försöka skapa rejält med luft mitt i arbetsdagen, så att han får en rejäl paus. Det tror jag är nödvändigt för att han ska orka fortsätta jobba.

Och sen var jag tvungen att gå. Han bad om ursäkt för att han hade varit så öppenhjärtig, och jag svarade att jag var glad för det. Att jag ville lyssna och råda, så gott jag kan. Från en drabbad till en annan. Vi som blivit friska måste föra de sjukas talan, och genom att just prata om det inge dem en strimma hopp. Nu får vi inte tillfälle att ses förrän efter jul-nyårshelgen, och då hoppas jag så innerligt att livet vänt för honom.

Jag briefade min dotter psykologen om det här och hon undrade om jag kunde släppa det, så jag inte bar det med mig. ”Du har inget ansvar för honom”. Och det tror jag att jag kunde. Nästan. Vaknade i natt av att min hjärna halvt i drömmen processade hans berättelse. Genom att skriva om det här hoppas jag lätta lite på trycket ytterligare.

Jag är glad att han berättade, för hans skull, men fy fan vad jag är dåligt rustad att härbärgera det. Det är en jävla tur att inte jag är psykolog 🤣 Andras elände äter liksom in sig under huden på mig. Creepy. Överaktiverad empati? Medberoende? Suck.

Kram 🐘