Senaste kommentarerna i forumet

Du borde kanske prata med någon Lim. Nu hann du inte ens sörja klart förrän han ångrade sig och vill att det blir ni. Och helt ärligt så låter han ju inte som något kap direkt. Å det här känns ju som ytterligare en del i ett spel från hans sida.
Tänker att du kanske borde fundera lite på varför du blev så ledsen. Kanske är det för att du inte har avslutat ordentligt och därmed heller inte sörjt separationen.
Du har skrivit så mycket om hur lugnt och fint ni har det nu och hur du tar ansvaret för honom och hans relation med barnen. Tänker att du verkar så fin och verkar vara värd någon bättre. Hoppas du mår bättre snart.

Det verkar som om du ville ha vissa delar kvar av familjelivet..Och det är ju naturligt..Med det så kan ju separationen förlängas, eftersom man träffas regelbundet som familj..Eftersom du enbart ville skiljas för att mannen drack så fanns ju känslor kvar..Du beskrev tidigare mannens ovilja till att ta familjeansvaret, städ, tvätt, barnens aktiviteter Osv..Ibland är det lätt att glömma det mindre bra, och bara fokusera på det som fungerar och sina känslor..Jag har också känt mig ensam, övergiven, sviken..Osv..Det går över..Och om man tänker efter ordentligt vill vi förmodligen inte ha en illaluktande, bakfull man-pappa, som låter mamman och barnen leva sitt egna liv medans han själv lever och rumlar runt med fylla och vänner..Knappt Inget ansvar för familjen..Tänk på vad du åstadkommit..Pandemin går över..Bara att bita ihop ett tag till..Sen är det dax för dig att dejta..Just för att man ska komma vidare, och inte sitta hemma och längta efter någon som inte är värd ens kärlek!..Du är bra, du är fin, du är nykter!!Varm Kram..???

Du har en enorm självinsikt, och vilken tillgång du måste vara på din arbetsplats. Jag tycker att diagnoser kan underlätta för att få rätt hjälp, men det får aldrig stämpla en individ. När vi utredde vår yngsta dotter och fick diagnosen utvecklingsstörning och blev rekommenderade särskola sa hennes pappa! ”Äsch, det blir bra. Hon är ju fortarande NN, med eller utan diagnos”. Och så har vi försökt tänka hela tiden.

Bra att du skrivit ner alla dina punkter vad det gäller alkohol. Gå tillbaka och läsa det här inlägget om du börjar vackla i ditt beslut någon gång.

Kram ?

Att ha rensat så mycket är ju verkligen kanonbra! Typiskt en sådan sak man tar itu med när man blivit nykter. Jag minns att jag säkert hundra gånger under min uppväxt frågade min pappa om vi skulle städa klädkammaren. För att jag bedömde att det behövdes, trots att jag själv inte var mer än 11-14 år kanske. Han svarade alltid: ”Nä, jag orkar inte”. Varje gång!

Jag blir stressad av för mycket prylar. När jag flyttade från huset till lägenheten tog jag knappt med mig någonting. Mina kläder, mina böcker, mina krukväxter, hälften av alla kökssaker, en byrå och en kökssoffa. Jag fick en säng och en soffa, köpte resten på Blocket. Och det var SÅ skönt! Barnens pappa är en samlare. Inte värsta sorten, men han har nog potential att utvecklas till en sådan.

Så länge vi bodde ihop lyckades jag mota det värsta, men efter att jag flyttade har han ökat sitt samlande rejält. Han tar hem allt möjligt. Senast stod det en stor järngrind och en jättestor trädrot på tomten. Öh ? Och ännu en ny fotogenlampa (han har redan tre hängande på olika ställen) och en stor ljusstake som ska stå på golvet. Trots att det snart inte finns någon golvyta att uppbringa. Och huset är ändå 140 kvm. Han borde ha ett Tradera-filter ?

Att samla på sig så där är också ett missbruk kan jag tycka. Ingenting kan vi ta med oss när vi dör. Mina ex-svärföräldrar har SÅ mycket fina saker, gamla bilar, stort hus osv. Inget testamente skrivit. Det blir jobbigt! Jag har pratat med min ex-svärmor om det, men hon säger att det är ursvårt för henne att ta den diskussionen med sin man. Som är 82 år och kan dö när som helst. Han vägrar att prata om testamente.

Jag ska ta med min mamma till den fina kyrkogården som jag besökte på allhelgona. Där vill jag ha en gravplats, i en skogsdunge med blåbärsris och tallar intill graven. Jag vill veta hur min mamma vill ha det. Hon pratar om minneslund, men vi får se vad hon säger efter besöket på kyrkogården. Hon var väldigt positiv när jag föreslog ett besök där, och hon verkar lika pigg på att prata om det andra också. Psalmer, gäster, förtäring efteråt eller inte. Självklart vill man ha något att säga till om själv där, det vill jag ha i alla fall. Lite tidigt för min del kanske, men min mamma är 75 år.

Kram ?

En kille jag var kär i på högstadiet sa alltid att jag var så lik Sue Ellen. Visste inte om jag skulle ta det som en komplimang eller inte ? Totalt nersupen var hon i alla fall, typiskt uttråkad hemmafru. Så någon komplimang var det inte! I den åldern ville ju alla vara lika Lucy, men inte ens det hade varit en komplimang ärligt talat. Hon med grått hår i Dynastin, som jag inte minns namnet på nu, var coolast tyckte jag. Hade hon grått hår? Det var väl ovanligt för kvinnor att skylta med sitt grå hår på den tiden? Det är ju fortfarande ovanligt 30 år senare. Nä, hennes hår måste ha varit ljust. Lite lång page med delad lugg.

Nya inneskor av märket Reiker inhandlade! Och Julius är hemhämtad. Den hade överlevt insektsinvasionen. Dottern var så söt när vi gick in på Maxi efteråt, då sa hon ”stanna här Julius” till granen. Himmel denna unge vad hon får mig att skratta gott ? Och när vi kom sa hon ”välkommen hem Julius”. Sötnöt ❤️

Kram ?

Jag ska omskola mig till ninja ??? Man ska ju välja yrke baserat på naturlig fallenhet... Mina långa utdragna säga-ifrån-övningar har iaf till slut fått effekt. Ledningen har insett att de måste lösa den omöjliga ekvationen på alternativa sätt. Kollegiet har lugnat sig, varteftersom de insåg att min ”oresonliga, osolidariska vägran” inte bara leder till bibehållna resurser för mig, utan tom något utökade resurser för hela verksamheten. Gott så. Hoppas de lär sig inför framtiden och slutar vara så jävla lättlurade att de inte bara medverkar, utan tar aktivt ansvar för nedmonteringen av de redan hårt ansträngda resurserna. Besparingar är ingen förbannad naturlag man måste slå knut på sig för att anpassa sig till. Besparingar är mänskliga påfund från högre ort, som exploaterar allt och alla så långt det är möjligt. Allt för att visa sig duktiga och vinna personliga fördelar från ännu högre ort, vars fickor ska gödas. Ahhh vad skönt att få det sagt. Anonymt. På nätet. Månne jag är mer troll än ninja... ? Men härligt att du uppskattar mig Vinäger ? Du är en förebild och motivation för mig ❤️ Kram

Håller med de andra att det var dåligt gjort av läkaren. Vad som står i journalen är viktigt. Det avgör hur man blir bemött och tagen på allvar när man söker vård i framtiden. Tyvärr. Det märkte jag när jag sökte för covid. Läkaren såg i journalen att jag haft atarax utskrivet (ångest-inducerad insomnia i samband med trauma). Plötsligt ändrades hela bed side manners till att handla om ångest istället för 10 veckors feber, kroppsvärk och andningssvårigheter.

Jag vet inte, men det låter nästan så. För min del var det så jobbigt att jag faktiskt masade mig i väg till läkaren. Hon konstaterade snabbt att det troligen var gikt. Och det visade sig stämma efter analys av ett blodprov. För min del var det garanterat alkoholen som utlöste det, men man kan ju få det om man äter för ensidigt eller för mycket av fel saker också. Det kom i perioder, sk giktanfall. Däremellan var det lugnt. Du kan ju ha det i åtanke i alla fall, i fall det inte hjälper med skorna och är återkommande. Det finns tydligen mediciner att ta till, men det orkade inte jag bry mig om. Alkoholen var ju min medicin mot allt. ?

Kram

Jättestort tack för omtanken. Högerfoten känns lite mindre svullen idag. Kör direkt till skoaffären. Det är en liten privat skoaffär där innehavaren själv har fotproblem på alla möjliga sätt och jag hittar alltid bra skor där. Kan betala nästan vad som helst för bra skor. Kan det vara gikt jag har?

Jag har alltid haft problem med fötterna ? Men att jag skulle få problem nu när jag typ inte motionerat någonting övergår mitt förstånd. Men även om jag inte precis kutar runt här hemma så har ju tiden då jag har bra skor på fötterna minskat radikalt den tid jag är till fots, eftersom jag mest är hemma. Så bra inneskor är tydligen ett måste!

Tyvärr måste jag traska åtminstone några steg idag, även om jag mest tänker köra bil. Hämta hem hyrgranen Julius, köpa inneskor, lunch på McDonalds (dottern har kommit) och sen ska dottern få köpa julklappar. Jag föreslog Claes Ohlsson, men hon har listat sådant som vi nog kan leta upp på Maxi. ”Pappa: kalsonger, farfar: mössa” osv.

Förr om åren reste hon med sin gymnasiesärskola till Ullared och köpte julklappar varje år. Lycka ? Att kunna köpa julklappar helt självständigt är inte alla förunnat, men genom att hon åkte med skolan blev julklapparna en hemlighet för alla mottagare. Hon är precis som jag - älskar nästan mer att ge bort julklappar än att få. Att köpa, slå in, skriva etikett med någons namn är otroligt fint.

Jag tänkte att vi skulle förnya inriktningen på julklappar i år och därför välja Claes Ohlson som inköpsställe, men det tycker inte dottern. Hon vill ge bort ungefär samma saker som hon brukar ge bort. Storasyster brukar få ett armband, och jag brukar få vantar. Farfar får en mössa, keps eller halsduk, så där varierar hon sig lite. Pappa får alltid kalsonger ? Hon är så skönt inrutad ibland, allt ska vara som det alltid har varit. Får se om jag kan påverka hennes inköpsbeslut på plats i affären. Vi åker till en megastor Maxi, där finns allt.

För några veckor sedan åkte hon med sin pappa till en möbelaffär för att beställa en säng till det nya hemmet. Det fanns nog åtta olika färger på sänggavel att välja på, men hon valde svart. Inte det snyggaste enligt mig. Grått eller plommon såg snyggt ut. Men om man som hon har ett begränsat liv där väldigt mycket bestäms över ens huvud så måste man få bestämma helt själv i vissa lägen. Så svart blev det.

Av samma anledning får hon välja sina kläder själv. Ibland ser det ut som hoppsan hejsan, i mina ögon, men om hon tycker att det är fint så är det fint. Jag kallar henne queen-of-missmatch ? Den enda gången jag och hennes pappa har synpunkter på hennes klädsel är om kläderna inte matchar vädret. Så jeans till klänning är vanligt tex. Hon får inte heller ha onepiece och Foppa-tofflor till skolan/jobbet. DÄR går min gräns.

När jag växte upp på 70-80-tal var det otroligt viktigt att inte avvika vad det gäller klädseln. Vi hade dock inte råd med dyra märken, så jag avvek en hel del. Men jag var inte ensam om att avvika, och jag överlevde. Detta har fått till följd att jag struntar fullständigt i märkeskläder, även om jag har råd att köpa det, och det är en inställning som mina barn anammat. Den äldsta säger ofta: ”Hellre fler plagg och billigt”.

Nu när hon är student köper hon nästan aldrig kläder. Hon kan även använda en tröja hon köpte i åttan utan problem, om hon gillar den fortfarande. Hennes stil är mer klassisk, raka linjer och basala färger. Men den yngsta är som sagt helt vild. Glitter och glamour, mönster, starka färger, tröjor med tryck och nu i jultider ska det helst blinka också. Jag eldar på och köper både tröjor och mössor med renar, tomtar och blinkande led-lampor. Hon tycker att hon så fin, och det är hon verkligen. Hon är som ett vandrande lyckopiller ❤️

Kram ?

Jag var väldigt trött igår. Var ute på dejt med min närmsta chef i stan. Jag hade nog inte gått ut själv, men det var på hans initiativ och han bjöd och det var distansiering så det kändes ändå ok, i och med att jag normalt bara är i mataffären eller då och då på apoteket. I alla fall. Det var en väldigt trevlig kväll. Jag drack juice till maten. Sen gick vi en promenad i stan ner till vattnet och över till en liten obebodd ö och tillbaka. Jag hade redan mina 10000 steg innan detta och jag åt mer mat än jag normalt gör så väl hemma och i säng sent är jag trött och sover väldigt länge.

Jag har upptäckt att jag har fler drömmer när jag sover lite längre än jag normalt gör. Just i natt drömde jag att jag det var marknad i stan där jag jobbar och jag slutade precis jobbet. Jag jobbar precis vid en å och på andra sidan finns en väldigt stor park. Denna marknad, som var inställd i år och som normalt håller sig bara i stan hade letat sig ut hela vägen till parken och till och med den lilla bron över ån hade stånd som sålde fisk. Jag hade en systemkasse på jobbet full med godsaker och när jag lämnade jobbet dolde jag den inuti en annan kasse. Jag gick igenom marknaden och tittade inte efter saker utan jag letade efter ställen där jag lite obemärkt skulle kunna dricka ur godsakerna från kassen. På något sätt så lyckades jag, trots att det var fullt med marknadsstånd. Sen kom jag hem och var sugen på mer alkohol och så satte jag mig för att skriva på forumet.

Jag började skriva om hur jag hade druckit alkohol just ikväll men att det var ok för att jag nu är så trygg att jag inte behöver dricka. Inte för att det finns så mycket logik i det men det kändes ok tills att jag påmindes om det senaste inlägget från Torn. Då kände jag plötsligt i drömmen en panik. Jag kanske inte är så stabil som jag ger sken av, minns jag att jag tänkte.

Och det där stämmer nog, tänker jag. Jag är kanske inte så stabil som jag själv tror. Jag känner väl mig tillfreds med det mesta och glöggen som står här i samma rum lockar inte nu när jag är vaken. Men jag sa ju häromdagen att jag skulle göra slag i saker och göra mig av med den. Jag tror att jag får göra det idag. Inte för att jag känner att risken för återfall är större just idag, men för att jag ska ta tag i de sakerna jag kan ta tag i.

Tack andrahalvlek och sisyfos för era omtänksamma svar ❤️❤️

Jag inser verkligen att jag är medberoende fortfarande. Jag ser fortfarande till mannens mående och känslor före mina egna nästan. Så till den grad att jag undrar om jag har någon självrespekt alls?

Jag levde med en sorg hela helgen. En sorg som påminde om den när någon dött men uppblandad med en känsla av att vara dumpad. Helt vidrigt var det. Trodde aldrig jag skulle bli så ledsen!!? Grät och grät.

Men trots det kändes det som att rätt sak har hänt. Jag måste ta mig igenom det här mörka. Men det är ju också en allmänt deppig tid. Man kan inte gå ut bland folk, ta en fika på stan, gå på bio eller åka och bada. Allt det där som gör mig glad annars är typ förbjudet nästan. Så det finns inget som kan avleda ens sorger. Och ute är det kolmörkt och blött. Ingen vit härlig snö ens.

Men så ångrade sig mannen plötsligt. Han vill inte vara med nån annan än mig. Och direkt försvann min akuta sorg, vilket såklart var skönt. Men så ersattes den av en frustration. Jag har sagt till honom att det är för sent. Jag kan inte tåla vad som helst. Han sa att han förstår om jag vill göra slut. JAG göra slut?!? Men han har redan gjort slut. Nu är beslutet plötsligt mitt? Som alltid. Det är jag som skilt mig tycker han och nu är det jag som gör slut? Hade han slutat dricka hade vi inte ens flyttat isär. Och hade han inte träffat en ny hade vi fortsatt som vanligt ett tag till i alla fall. Men så blir det liksom mina beslut allihopa. Jag som sårar och söndrar?

Jag önskar av mig själv att jag orkar vara lite "kall" mot honom nu ett tag. Inte elak eller något men distanserad kanske. Jag måste sätta mig själv före honom nu. Nu vet jag hur ledsen jag blir om han träffar en ny. Jag vill inte bli lika ledsen igen och jag kan ju inte lita på att det inte händer snart igen. Så det är för min egen skull jag måste börja ta tillbaka mitt hjärta på riktigt. Jag inser nu att jag inte gått vidare alls.

Han får allt att låta så bagatellartat. Jag gråter en hel helg men han får det till att det som hände inte var seriöst så därför "räknas" det inte. Han får alltid sina egna misstag att verka som så små.

Jag måste utnyttja läget nu och börja distansera mig känslomässigt. Jag FÅR inte göra som alla andra gånger och släta över allt.

Men som sagt. Den här tiden försvårar allt. Man har begränsat umgänge osv så det jag viljat hela vintern är ju bara att känna trygghet och kunna umgås med mina barn och deras pappa. Men nu måste jag försöka låta bli, vilket är svårt den här tiden. Jävla pandemi. Jävla helvetes allt.

Hoppas ni andra har en fin helg ❤️

Jag ligger här och reflektera över mitt beteende igår. Varför valde jag att dricka? Kände inte något sug efter alkohol. Jag passerade Systembolaget flera gånger under min shopping tur. Helt plötsligt gick jag in och köpte en skvätt per automatik. Jag minns att jag tvekade in i det sista. Jag hade ej planerat att dricka alkohol igår. Det bara blev så eftersom jag var lite uttråkad. Dåligt väder, pandemin och svag karaktär ligger till grund för mitt beslut. Automtiska besök hos Systembolaget är något jag absolut vill undvika. Jag forsätter min resa mot ett hälsosammare leverne. Förhoppningsvis lär jag mig något nytt på vägen. En dag i taget ?

En till som är morgonpigg. Vad bra att det kändes bra med psykologen.
Jag tror verkligen att alkohol är en usel medicin, men jag har all förståelse för att man ibland inte förmår att sluta. Då får det vara gott nog med det man orkar. Jag höll på så i några år. Inga alarmerande mängder, men för mig blev det väldigt konstigt ibland när jag tappade kontrollen på ett sätt som jag inte var van vid eller gjort tidigare.
En del av de där riktigt negativa tankarna som gnager på självkänslan förknippar jag dock starkt med alkoholen. De kunde komma om jag drack några dagar i rad. Säkert kanske en kombination av tidigare mående och alkohol, men hur som helst jobbiga och ältande.
Jag tänker att det bästa man kan göra är att ta hand om sig själv och vara snäll mot sig. Tala om attt man är bra, glädjas åt det lilla och se det vackra.
Ha en fin dag!

Sluta snusa-medicinen ger livligare drömmar, eller, ja jag vet inte, de är betydligt lugnare än de gånger jag försökt sluta med plåster., men till skillnad från vanliga drömmar så minns jag dem oftare. De är inte hemska utan mer intressanta.

Jag drömde inatt om en äldre granntant jag hjälpt köpa batteri till brandvarnaren hennes (vi har inte lyckats ses samtidigt som hon haft pengar så hon fått chans betala 20 kr till mig... oj oj...). I vilket fall. I drömmen hade hon baxat sig in i lägenheten, ofärdig som hon är, satt i en fåtölj och tog fram tre stora kartor med exklusiva frimärken (de var jättestora och dyra), värdet var många gånger mer än 20 kr... hon tyckte jag skulle få dem. Sen hade hon plockat någon ros från någon rabatt. Tydligen fyllde jag år samtidigt...

Frimärkena, fåtöljen, och lite annat, kommer sig nog av att jag totalrensat på vinden och i lägenheten senaste veckorna, och en frimärksamling från min barndom dök up, och fåtöljen var den jag slängde när jag rensade i somras...

Hjärnan är underlig :-)

Angående förråd och prylar. Min bil har gått varm senaste veckorna av alla turer till återvinningen (skräp) och PMU (saker jag aldrig kommer använda, men inte orkar sälja). Kvar i gömmorna ska finnas begränsat med nostalgiprylar, böcker som antingen är väldigt bra / referensböcker / sådana jag vill läsa igen (på riktigt...), resten av böckerna är borta nu. Jag har några prylar som jag troligen aldrig kommer använda, ska försöka sälja iväg dem under vintern, eller se om de kommer användas. Egentligen är nog mitt mål att inte ha något alls i något av förråden jag har, utan rymma mitt liv i lägenheten, nåja, det går ju inte, men i princip, varför ska jag ha saker på vinden i tiotals år... speciellt nu när jag lyckats få bort allt sånt..

Att ha tomt med prylar, och nästan allt överblickbart ger mig lugn. Till skillnad från kaoset där uppe ibland när det till slut inte har varit möjligt gå in...

Så det här med vikten.. Jag försöker styra in så jag bara käkar godis fredag - lördag istället för när jag vill. Och fortsätta laga mat emellanåt.

Någon gång framöver ska jag ta tag i någon mer träningsform, men just nu är jag nöjd med att jag tar mig iväg på promenader.

Tidig avbiktning (och denna är lång så ta fram 2 mackor och en stor kopp kaffe om du ämnar att ta dig igenom detta innan lunch)

Vaknade runt klockan 04.30 och kunde inte somna om. Men vad gör det när man inte har några planer för dagen. Har städat köket och lyssnat på en bra podcast. Ska fortsätta städa då jag har fått lite energi. Ska även ta en skogspromenad i dag :)

Även om jag nu vaknade tidigt så är det första dagen jag känner mig någorlunda normal på länge. Normal för mig kanske inte är normal för andra, men varför jämföra sig med andra liksom :)

Det är så skönt att vakna på en lördag och må bra :) Tänk vilken skillnad det är att inte vakna bakis. Och detta är min 10:e nyktra lördag på raken. Startade min nykterhet för exakt 9 veckor sen.

Jag vet att detta kan vara jobbigt att läsa för de som har det jobbig just nu (och jag vet att det är jobbigt att läsa då det har varit jobbigt för mig tidigare och säkert kommer bli igen) men det är så lätt för mig just nu att vara nykter - så länge jag inte tar första glaset. Det enda tricket är verkligen att bara inte ge in för känslan av att bara ta ett glas. Ett glas är ALDRIG ett glas. Även OM det skulle funka i en vecka, en månad eller ett år (för mig, pratar inte om alla då jag inte kan avgöra det) så:
1. kommer jag aldrig bli fri från A- djävulens grepp om jag ger in för honom. Jag dricker 0 eller 100.
2. är synen på alkohol så förskönad, det är så lätt att man glömmer det dåliga och målar upp en nidbild av lycka kombinerad med A.
3. ger alkohol en falsk känsla av tillfällig lycka, eller snarare alkoholen gör så jag kan tränga undan mina riktiga känslor och låtsas/leka att allt är bra. Jag rymmer, jag vill försvinna men glömmer ack att det är en dag i morgon. Jag skjuter saker framför mig och tar aldrig tag i det viktiga. Det var under min förra långa nyktra period som jag orkade söka hjälp från sjukvård/psykiatrin för min "trötthet" vilket visade sig vara ADD och Autism som ingen sett på 36år.
4. kommer alltid rekylen dagen efter (för det blir aldrig ett glas), när baksmällan slår till och kroppen blir pluffsig, röd och hjärnan funkar sämre och sämre.
5. kommer rekylen också när man slutar, när man inser fakta av vad fan man hållit på med i alla år, och att livet har gått på autopilot och att man inte har gjort någonting med sitt liv, upplevt något eller glömt att leva på 10 år. Så varför starta om känslan om och om igen genom att börja och sluta om och om och om igen... det tar för mycket energi från att verkligen leva.
6. glömmer man bort vad som är viktigt och vad man faktiskt tycker om, vad man behöver göra för att själv må bra. För mig är det promenader, hålla ordning, följa scheman och äta någorlunda bra. Alkoholen förstör allt det genom tsunamivågen av känslostyrda handlingar och apatin som alkoholen medför för mig.

Jag har ju alltid förr känt att det jobbigaste med att sluta dricka är att det är svårare när jag ska gå ut med vänner. Jag gör det väldigt sällan och nu i covid-tider gör jag det inte alls. Mitt problemdrickande har främst varit för att jag dricker själv. Visst drack jag alldeles för mycket när jag var ung tillsammans med andra (drack då aldrig själv), men det gjorde många. Jag kan i efterhand se att det var just där allt startade, de flesta andra hade hämningar - jag drack fler gånger än jag önskade så mycket att jag slocknade, blev utslängd, somnade, fick åka ambulans en gång osv... men hamnade aldrig i bråk eller så, var mest full och glad och störde ingen.

Så jag har alltid gillat att dricka lite i sällskap men de senaste 10 åren har det blivit mycket mer sällan och oftast mycket mindre, mycket mer städat och under kontroll. Men ändå så mycket så jag vågar flirta, skratta och vara lite mer avslappnad. Avslappnad blir jag, men främst är det nog att hämningarna släpps, jag vågar och tänker inte så mycket på "hur jag eller det ser ut". Brukar aldrig göra några helt sjuka saker, men jag vågar prata med det motsatta könet och är mig själv, fast ändå inte.

Jag har alltid haft svårt att få kontakt med det motsatta könet, mest för att jag inte förstår dem, eller vet vad jag ska prata med dem om, eller det är nog så att jag inte vet hur man flirtar, de sociala koderna kan jag inte och fattar inte. Sociala koder kan jag i alla andra fall "klistra på" och maska som det så fint kallas. Jag kan låtsas vara normal, men att flirta, den uppdateringen har inte min mjukvara tillgång till. Jag skulle gärna köpa den, om någon där ute har den uppdateringen så får ni gärna hojta till! Men med alkohol i blodet så försämras allas lågmälda flirtande och det blir mer "ska vi hångla", "ska du följa med hem" *haha* och sånt kan jag läsa av.. i alla fall om man säger det rakt ut. Jag har verkligen noll game!

Jag har ju inte förmågan att se eller förstå när någon flirtar med mig alls och det har jag fått berättat för mig tusentals gånger under hela min uppväxt. Jag har väl alltid trott att det är för min dåliga självkänsla, att jag aldrig har trott att någon skulle gilla mig eller tycka jag såg bra ut. Jag var/är ju helt avskyvärd och de som rätt ut sagt att det inte är så bara ljuger för att ställa sig in, för att de vill ha något av mig. Jag vet väl att det inte är så längre, rent logiskt - men den känslan är svår att skaka av sig. I vilket fall... sidospår 578...

Jag blir mindre typiskt "autistisk" konstigt nog när jag är full bland folk. Eller det kanske jag inte alls blir, men alkoholen ger en känsla för mig av det. Men det har självklart att göra med att mina hämningar släpper. Jag kan ju själv se att jag både blivit utnyttjad och tagen som lätt "byte" pga. naivitet och hämningslöshet, det ligger såklart inte nämndevis alltid på andra. Jag måste ta mitt ansvar, men jag är lätt att utnyttja om man nässlar sig in och får ta del av mitt hjärta. Det är väl därför det varit stängt för den innersta kärleken i ungefär 15 år... sidospår...873 ;)

Det blev ett utlägg som jag inte hade tänkt skriva om, men det jag ville komma till var mer egentligen att jag just nu inte känner någon saknad inför att dricka med andra heller. Jag ville göra det förut då jag ville ställa in mig i ledet och vara likadan som alla andra. Jag ville känna mig och ses som avslappnad, rolig, attraktiv jag ville våga få (och se) andras uppmärksamhet gentemot mig. Jag ville hitta någon eller något (fast samtidigt inte), jag ville känna som alla andra.

Just nu känner jag mig kanske inte bekväm i mig själv, men jag har nog accepterat att det faktiskt inte är jag - jag är inte som alla andra, kan inte vara det och varför ska jag anstränga mig så fruktansvärt för att vara det när jag kan vara som jag är!? Jag är och kommer aldrig bli det där, jag kommer aldrig kunna vara eller snarare känna mig som alla andra. Jag kan verkligen inte ändra på det. Jag är redan duktig på att inte visa det för andra - de andra ser inte. Men på insidan kan jag inte förändras - och det är okej. Just nu känner jag verkligen att det är helt okej. Jag kommer aldrig leva och ha samma saker som andra. Stereotypa neurotypiska normer appliceras inte på mig, och det är okej.

Sen har jag ju tur, eller vad man ska säga. De flesta ser ju inte på mig (eller ens när de pratar med mig) att jag är en udda fågel. Kanske lite speciell, men de flesta tror jag gillar min rakhet, min hjärna (sätt att tänka) och sättet jag ser på saker (lösningsfokuserat och med en ständigt positiv synvinkel - det finns inga problem/fel - det finns krångel och behov som måste behjälpas). Jag tänker ofta lösningsfokuserat vad gäller alla andra, reder ju i ganska mycket inre konflikter bland ungdomar (och vuxna) i mitt arbete, men med mig själv är det tvärt om. Det är väl också därför det tog 35 år innan jag förstod att jag kanske har autism och add (trots att jag jobbat med ungdomar som just har dessa diagnoser i 5 år). Ok, jag har svävat iväg igen..

ADD-hjärnan snurrar som på i 120km/h i vanlig ordning!!!!

När jag själv gick i skolan så skrev andra 2 A4 om franska revolutionen, jag skrev ett helt A4-block! Hade sån tur att min lärare förstod mig och uppskattade mitt sätt att vilja förklara allt men ofantligt mycket mer ord än nödvändigt. Tänk om jag då visste att det var min ADD (och autism - förmåga att se detaljer) som gjorde att jag inte kunde förkorta mig, och att jag aldrig hann klart på prov. Att mitt hoppande mellan uppgifter och 15 minuter av total panik vid starten av varje prov innan hjärnan landade var ADD hade ju varit toppen att veta då. Jag fattar inte än i dag hur jag kunde gå ut med så pass höga betyg som jag hade både från grundskola, gymnasiet och universitetet. Det hör inte till vanligheterna, men det är ju vi som är så bra på att dölja det inre som oftast döljer det så bra så vi inte vet om det själva.

I mitt jobb så samtalar jag mycket med ungdomar, och det är så mycket oftare nu sen jag fått min diagnos som jag träffar, eller snarare märker av, att elever och främst tjejer, uppvisar symptom som kan associeras med ADHD/ADD (det behöver självklart inte vara en diagnos, men kriterier). Självklart påvisar jag inte detta för dem, dels för att jag inte är psykolog eller tillräckligt kunnig inom fältet, dels för att det hör hemma i ett annat forum i samförstånd med vårdnadshavare osv, och dels då de själva inte kommit till mig för att få svar på den frågan. Men jag kan tala med dem om det som bekymrar dem på ett annat sätt utan att börja prata om diagnoser och utredningar osv. Jag kan tala om påverkan och behov av stöd, att inte förena prestation med person osv. Jag kan uppmärksamma ungdomar om att det finns hjälp och stöd allt - och ett "problem" är inte ett problem förän det börjar påverka en person negativt, att man inte orkar/vill/vågar göra något annat för att. Så länge problemet ger negativa känslor eller medför negativa följder bör man ta tag i det, så länge man vill få till en förändring. Har nog aldrig skickat så många ungdomar som i förtroende delat sitt innersta till kuratorn som nu efter jag själv fått reda på mina egna diagnoser. Och det ser jag som något bra, som något hälsofrämjande, som något som jag kan bidra med, som kanske bara just jag kan bidra med pg.a. min situation.

Jag borde egentligen byta forum. Det känns som att jag pratar mer om mina diagnoser än om alkohol. Men jag gillar detta forum. Detta forum är mitt hem och där jag fick styrkan att ta tag i mitt liv, där jag fick styrkan och kunskapen att ta mig vidare och lära om mig själv. Allt startade här, fast i en annan tråd som ligger i "Det vidare livet" dit jag tänker att jag tar mig efter 6 månader här igen.

NU har jag "ödslat" mer tid än jag vill erkänna att bara skriva av mig här, så skönt. Hoppas ingen har läst igenom allt, stackars er. Men välkomna till en ADD-hjärna ;) Detta är bara ett axplock (30 minuter i min värld). 200 tankar i sekunden. Kan ses jobbigt, ja.. och det finns mycket annat som inte är så kul med diagnosen, men om vi nu ska vara ärliga så gör det mig även till en ofantligt kreativ och "det är inte ens utanför boxen - det finns inte ens någon box"- tänkare.

...blir lussebullarna mindre torra!?
Men det kanske du redan visste Charlie ?
Ha en fin helg ☀️?

Kram ???

Inte som Björn Wallde och Svante Grundberg i serien Nattsudd för er som minns den. I stället njuter jag av Julmust, clementiner och skumtomtar. Mycket bättre! ? Jag minns att jag gillade den serien, dom drack ju helt hejdlöst och jag tyckte det var tufft. Likaså Serien Dallas, jäklar vad coola dom var som tog whisky och drinkar stup i kvarten. På den tiden fanns ju bara Tv1 och TV2, så det var ju det man tittade på. Säkert en bidragande anledning till att jag blev alkoholist.

Nåja, nu är min arbetsvecka slut och i morgon ( läs i dag) ska julgranen in i stugvärmen och fixas i ordning. Umgänge med barnen och hustrun ligger överst på min önskelista den här helgen. Det ska bli mysigt.

Ha en bra helg, och till er som kämpar, stå emot, stå pall, härda ut. Ta inte det första glaset så är allt lugnt.
? ?

Det är ju grymt jobbigt att ha så ont så man knappt kan gå.❤️ Jag led av gikt de sista året innan jag blev nykter. Alkoholen som orsakade det. Det gjorde fruktansvärt ont i foten och den svullnade upp, helt omöjligt att gå om jag inte hade tagit två st voltaren. Det hängde kvar lite ett par månader även när jag blivit nykter, men nu har jag inte haft en enda känning sedan tidigt i våras. Så otroligt tacksam för det.

Gött med en höneblund! ? Jag har jobbat sent skift denna veckan, nackdelen är att jag nu i princip har vänt på dygnet, så jag får se till att gå upp hyfsat tidigt nu på morgonen, för att vända tillbaka.? Skulle vara skönt att jobba ren dagtid, men då blir det ju inga ledigveckor.?

Ja, skaffa ett par bra inneskor, och så håller jag tummarna för att värken ger med sig.

Kram

Jag behöver verkligen gå ner i vikt för min hälsas och rörlighets skull. Hoppas innerligt att mina fötter piggar på sig snabbt. Ska inte gå en meter utan inneskor mer. Minns att min mormor alltid hade inneskor och jag tyckte att det var så konstigt, men hon uttryckte att hon fick ont i fötterna annars. Nu har jag det likadant ?

Googlade förstås, och det är en vanlig åkomma med så krångligt namn att jag redan glömt bort det. Inlägg är det enda som hjälper. Jag har ortopediska inlägg eftersom jag är plattfot. Just nu hade jag behövt ha supermjuka inlägg framför allt, men jag ska leta fram de ortopediska formgjutna också. Det får nog bli en sväng till skoaffären också imorgon och inhandla nya inneskor, de blir ju utslitna i spänsten efter några år.

Man kunde träna fötterna också stod det, men just nu känns det som höger fot svällt till dubbel storlek och det gör ont bara att vicka på tårna, så några övningar är inte aktuellt. Isbad hade varit skönt.

Chill helgkram ?

Det enda vettiga skälet att gå ner i vikt är att det blir lättare att hålla igång kroppen och behålla rörlighet. Den behöver vi, vi ska leva länge!
Men inte idag, andrahalvlek.
Jag känner starkt telepatiskt att du allra mest behöver vila och vara din egen bästa kompis, ingen slavdrivaren. Tiden är lång.
Ett megajobbigt år har det varit för alla och på ett särskilt sätt för oss som har med människor att göra och vänder ut och in på oss för att vara en sjysst kollega och ansvarig person. Så; höneblundar, sovmorgnar och vila gäller nu. Kram ?

Det var ett bra ord för fylle-problem @jullan, som att gå ut från en offentlig toalett med en toapappersrulle i skämmigt släptåg...
Saffransbullar och bröd- check.
God middag och en miniflaska Nosecco. Ytterst ovanligt nu för tiden. Tycker att det finns nån mikro- liten förnimmelse av sug eller ”mer”, gammal vana, så jag är mycket restriktiv. Annars har december aldrig varit så mkt fest för mig (många småbarnsår och lucia-morgnar alt tonåringar ute på stan) och just julafton har varit återhållsam förutom de senaste åren. Något år ”klarade” jag mig genom att gå och lägga mig tidigt. I efterhand tänker jag att jag betraktade mig som personal, kunde inte umgås.
Jag ser oväntat fram emot årets helger trots pandemi-tid. Och jag upplever egentligen ingen saknad efter alkohol längre. Jag känner starkt att jag har så mycket mer liv- eget liv- bortanför de strandade fartygen av halvfylla.
Nu straxt sova, godnatt ?

Det är så sant Se klart, det mesta går att ta sig igenom och det känns inte övertungt i jämförelse med drickandet och dess svans ( problem). Jag önskar dig en finfin helg, o jag riktigt kan känna doften av dina saffransbullar ?

Just idag behöver jag nog lite extra pepp och kärlek känner jag ?

Det onda i fötterna blir bara värre och värre och jag misstänker att jag dragit på mig en inflammation i trampdynorna. En sådan där som strålar ut i tårna så att de domnar, men jag minns inte namnet på åkomman. Fånig tantåkomma. Högerfoten är värst, men jag har ont även i den vänstra.

Har haft ont i trampdynorna från och till under några år och den sista tidens hemifrånarbete, med många fler steg här hemma på hårda golv, har tydligen fått värken att accelerera. Väldigt oväntad arbetsskada ? Dessutom helt hysterisk eftersom jag bannemej inte kutat runt här hemma speciellt mycket.

När jag försöker gå normalt gör det så ont att jag knappt kan stödja på höger fot utan jag haltar. Ridå. Hur fan ska man kunna promenera raskt då? Jag hatar att min kropp blir äldre och sviker mig. Jag har fett så det räcker och blir över på hela kroppen, men just de så kallade ”fettkuddarna” under fötterna behagar försvinna med åldern ? Det borde ju vara tvärtom. Ju äldre man blir desto mer stötdämpande fettkuddar borde det bildas under fötterna.

Suck. Jag tjurar lite, tar en Ipren-kur och kommer igen när jag är på bättre humör. Nu höneblund ? Sen sådan, men imorgon är det ju lördag och sovmorgon.

Kram ?

Jag har bara sagt att jag inte dricker alkohol länge och det var inget mer med det. Valet är mitt och ingen har ifrågasatt det, har inga ”dryckeskompisar” så inget tjat från vänner heller. Vi umgås som tidigare

Tyvärr föll jag i kväll igen. Har suttit i möten via Teams en stor del av dagen. När sista mötet var överstökat och jag även varit aktiv som presentatör var kl 16. Frun jobbar kväll. Hon tog min bil till jobbet för den har automatlåda. Det är väldigt vanligt att hon gör det. Jag är rastlös. Har varit inne hela dagen. Fick presenkort på Åhlens i julklapp av facket. Tänkte nu ska jag utnyttja present kortet och köpa lite fina grejor till frun. Jag tar våran andra bil och kör till ett centrum. Köper lite mys grejor till frun i form av Rituals tvålar och spa grejor. Själv passa jag på att handla några öl och en flaska rödtjut. Har städat huset och sedan unnat mig en bastu.