Senaste kommentarerna i forumet

Det ska bli spännande att höra vad du tycker om psykologbesöket. Hoppas du får någon som du snabbt kan känna tillit för. Att skriva på forumet är lite självterapi för mig. Ofta börjar jag skriva om en grej och slutar med en helt annan grej. Insikterna ramlar liksom in samtidigt som jag skriver. Orden börjar resonera med sig själv, som någon så fint uttryckte det.

Forumet ska absolut inte vara ett måste! Alla använder forumet precis som man själv vill. För mig är det en daglig påminnelse om var jag varit, var jag är, och vart jag vill. Att hjälpa nykomlingar hjälper även mig, då får jag en naturlig chans att repetera. Det som är jobbigast att läsa om är återfallen, även om jag vet att det är en del av den nyktra resan. Och på ett sätt hjälper det mig också, för då påminns jag om varför jag vill vara nykter.

Jag skulle också vilja dricka ansvarsfullt, men det kan jag inte. Jag har provat tillräckligt många gånger för att veta det. Beroendet växer inte bort, det läks inte. Enda sättet att fortsätta vara frisk är att inte dricka.

Kram ?

Du har verkligen knackat ner en massa text idag Torn! Allt man övar på blir man bättre på. Skriva kort är inte min bästa gren.

Jag tror att allt det här med min pappa kommer upp nu när jag själv har varit nykter en tid och det dessutom är en familjehögtid i faggorna. Trots att han varit död i snart 20 år. Jag bearbetade det bra redan då, tror jag. Pratade alltid öppet om hans missbruk, från 14 års ålder ungefär. Det gjorde inte min mamma, men jag gjorde faktiskt det. Alla jag känner vet att min pappa var alkoholist och att han dog i sviterna av det.

Jag minns också att jag mest kände lättnad när han hade dött. För hans skull. Han slapp lida mer. Det jag sörjde mest var att han inte kunde prata om det, få hjälp på riktigt. Han slutade inte dricka när jag ställde ultimatum den sista gången för att han visste att han inte klarade av det. Han hade gett upp. Det är för jävla sorgligt. 61 år gammal blev han. Tio år äldre än jag är nu.

Kram ?

Jag är ofta här inne och läser men märker att jag har lite mindre tid för att skriva. Det känns som att det är bra att vara här. Men vill ju inte att det ska bli ett tvång heller, på något vis. Men nog reflekterar jag fortfarande mycket angående alkohol.

Just idag har jag tänkt att jag egentligen vill vara en av dom som kan dricka alkohol på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt vet jag ju att jag är en av de som inte kan det. Det känns synd på något vis, men samtidigt inte. Kanske det hade varit ännu bättre om jag levde i en värld där jag inte visste att alkohol fanns. Då kunde jag spendera all min tid på viktigare saker. Nu är det så svårt att hitta någon form av balans. Jag har nog inte riktigt funderat riktigt färdigt på detta än för att sätta ner det i ord antar jag. Nåväl. När jag fick min tid till min psykolog var det 2 månader till dess. Nu är det nästa vecka. Kanske får jag mer rätsida på mina tankar då.

Tänker som du. En liten glögg är ju ingen fara men tänk om jag sätter bollen i rullning. Det vill jag inte!

Kul med nya utmaningar. Själv är kvar i källaren... dock utan vin.

Vi vet ju både du och jag att det är jättebra och viktigt att lufta allt möjligt här. Och jag tycker också det är intressant och rörande❤️ att läsa dina berättelser. Så skriv på bara, och nu skriver du ju snabbt som en gasell också.Säkert 5 gånger snabbare än mig. Men i dag har jag lyckats rätt bra tycker jag.?

Kram

Så jävla onödigt är det. Bara för att ingen lyckades nå fram till honom. Han slutade dricka så många gånger, men började alltid igen. Varför vet jag inte, han pratade aldrig om det. Så jag pratar/skriver för oss båda, försöker förstå.

Jag brukar ju säga att min pappa nådde botten för oss båda. Mitt missbruk behövde inte eskalera mer, jag förstod vartåt det barkade och satte stopp. Alkoholism är en progressiv sjukdom, sakta men säkert tar den oss mot graven om vi inte sätter stopp.

Kram ?

Din historia om din pappa berör mig så mycket. Jag kan inte riktigt förklara varför. Men det känns så onödigt alltihop. Jag förstår att det där tar lång tid att läka. Kram!

Jag vill inte heller medverka till att göda en industri som gör så många människors liv eländigt, både för dem själva och anhöriga. Mitt starkaste argument mot tanken att ett glas inte är så farligt. Alkoholfri glögg är kanske lite saftaktig, men ska testa årets bäst i test, en ekologisk från Blossa, recensionen verkar lovande.

Nu blev jag sugen på att käka fisk Varafrisk! Är ledig en vecka nu så det kanske blir en sväng till en regnbågssjö. Regnbåge gillar jag att äta, det gillar resten av familjen också.

Ja det är kul med nya grejer Sommarbarnet. Utmaningar tycks jag gilla har jag märkt. Du hade gått ner18 kg såg jag!? jäklar vad mycket! Som om slippa att släpa på två kassar med 9 liter mjölk i vardera kasse.

Nu är det glöggtider och det ska drickas glögg vart man än är. Jag är dock benfast i mitt beslut, ingen alkohol i denna kropp! Eftersom jag har noll problem med att säga till folk att jag inte dricker alkohol har jag noll problem med att inte råka få i mig alkoholhaltig glögg. Det skulle kanske inte vara någon fara om jag tog en kopp, men det lockar mig inte, och jag tänker aldrig riskera att jag efter en kopp kanske skulle falla i fällan. ” det här gick ju bra” så jag kanske tar en kopp till någon annan gång och så är bollen i rullning. Dessutom är jag så anti alkohol i det stora hela, så jag vill inte gynna företag som tillverkar alkoholhaltig dryck.

Det här låter kanske overkill men så bra som jag mår utan alkohol så tänker jag för all framtid propagera för att få väck alkoholen som mänsklig dryck. Till att döda bakterier och Corona virus fungerar alkoholen utmärkt, men att dricka giftet, nej för sjutton. Den orsakar cancer och en massa andra skador i kroppen. För att inte tala om olyckor, brottslighet, alkoholism mm. Men det vet ju ni redan. ?

Ha en bra kväll! /Torn

Ja, min och barnens pappas relation är verkligen beundransvärd. Det har du sagt tidigare, och jag uppskattar verkligen att höra det. De flesta tycker mest att det är konstigt, att det inte är normalt att ha en sådan god relation efter en separation. Men för oss är det normalt, och jag önskar att fler lyckades med detsamma. För barnens bästa.

Kram ?

Efter tre timmar hade jag sovit bort migränen hyfsat. Jag har diskat och dammsugit, och vi har julpyntat. Dottern är nöjd och det är jag också ? Redo för jobb imorgon, även om jag har fortsatt lite ont i halsen. Men det kan man å andra sidan ha under hela vinterhalvåret. Tveksamt om jag ska åka till jobbet rent fysiskt den här veckan dock.

På en stor byrå i tv-rummet har vi Tomtelandet. Varje år köper jag tre nya småtomtar. En till mig och en till vardera dotter. Tanken var att de skulle ta med sig sina tomtar till det egna hemmet, en ”grundplåt” till ett eget tomteland. Den äldsta dottern är måttligt intresserad så tills vidare har jag vårdnad om hennes tomtar ?

Den yngsta dottern tycker att det är roligt att det står hennes initialer i botten på vissa tomtar. Hon lär vilja ta med sina tomtar till det egna hemmet ? Det börjar bli trångt, så det är bra om det blir lite manfall i tomteskaran.

På den byrån brukar det normalt stå några fotografier. På barnen förstås, och också två fotografier på min pappa där han håller flickorna i famnen. De är några månader gamla på korten, och han sitter med dem likadant i famnen och tittar på dem med kärlek i blicken.

I år sa min yngsta dotter att morfar skulle vara kvar som en del i Tomtelandet. ”Morfar älskar jul.” Sötnöt ❤️ Hon minns honom inte ens, hon var bara 1,5 år när han dog. Men fotografiet har stått på den byrån i hela hennes liv. Hon har ingen aning om hur många hundra gånger jag ångrat att jag nekade min pappa att komma till oss den allra sista julen. En månad efter julafton var han död.

I slutet av sommaren år 2000 gjorde min pappa bort sig så rejält på fyllan hemma hos oss att jag valde att bryta med honom helt. Jag kände så starkt att jag inte kunde göra något åt min uppväxt, men jag kunde skydda mina barn från att få uppleva det. De skulle inte behöva bli vittne till sin morfars fylleslag. Vid det laget blev han asplakat på nästan ingenting, han sluddrade och raglade på en vanlig familjemiddag. Sannolikt funkade inte levern, så allt gift gick upp i skallen på honom.

Jag var efter det sista besöket jättetydlig på telefon. Jag sa att han inte var välkommen hem till oss förrän han hade tagit tag i sina spritproblem och sökt hjälp, och slutat dricka. Sen hördes vi inte av på flera månader.

En månad innan jul ringde han. Jag hörde på hans röst att han var jättenervös. Han sa att de tänkte komma ner till jul, om de var välkomna förstås. Jag svarade: ”Bara om du har gjort något åt dina alkoholproblem”. Han svarade att han inte hade några alkoholproblem. Då svarade jag att han inte var välkommen, men att han kunde hälsa mamma att hon var välkommen ensam om hon ville.

Min mamma kom ensam. Körde 30 mil i snöoväder, hon var nära att fastna med bilen i en snödriva. Min pappa satt ensam hemma hela julen i sin tv-fåtölj, där han alltid satt från morgon till kväll. Jag minns inget av den julen mer än att både jag och mamma var jättearga på min pappa, att han hade valt alkoholen framför oss. Igen. Som han alltid gjorde under min uppväxt. Som han nu gjorde under sina barnbarns uppväxt.

En månad senare, den 24 januari år 2001, dog han på sjukhuset. Hans lever var helt söndertrasad. Han dog av hjärtsvikt, hela buken var full med vätska som tryckte på alla organ. Han var inte alls kontaktbar på slutet, hans hjärna var förgiftad också när levern inte funkade längre.

I säkert tio år framåt tänkte jag varje jul att jag inte skulle nekat honom att komma till oss den julen. Om jag hade vetat hur sjuk han var så skulle han ha fått vara med oss den sista julen. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete i många år.

Om detta har jag förstås inte sagt ett ord till min yngsta dotter. Hon vet inte hur jag känner inför julen och morfar. Ändå föreslår hon att han ska vara en del av Tomtelandet. Hon upphör aldrig att förvåna mig, på ett positivt sätt.

Kram ?

Jag är i högsta grad intresserad av allt du skriver om din dotter (och annat också)! Det handlar ju om livet och våra försök att balansera våra egna intressen tillsammans med våra barn. Ibland går det bra, andra gånger mindre bra. Jag tycker du är beundransvärd i din relation till "lilla" dottern och inte minst din och exmakens samarbete beundrar jag. Det tror och hoppas jag att jag har sagt förr!

Kram!

Tack för att du skriver det. Var lite orolig att det kanske är totalt ointressant att jag skriver om min dotter, men hon är ju i högsta grad en viktig del av mitt liv. Den viktigaste tror jag.

Jag älskar mina barn lika mycket men på olika sätt. Den äldsta dottern älskar jag genom att släppa henne att fritt bestämma över sitt liv, och den yngsta älskar jag genom att fortsätta stötta henne med stort och smått så länge jag lever. Hon behöver mig på ett helt annat sätt.

Yngsta dottern är dessutom så duktig på att både uttrycka och visa sin kärlek. Hon säger eller skriver ”älskade mamma” och ”jag älskar dig mamma” nästan varje dag. Hon är kramig och pussig, kryper nära. Inte coronasäkert avstånd här inte ?

Att leva med henne är som att ha en brådmogen femåring i huset. Ena stunden stor och kaxig, nästa liten och kärlekstörstande. Hon är 170 cm lång och har nästan samma storlek i kläder som jag ? Ute på stan kan jag bli lite full i skratt ibland, när jag tänker vad folk kan tänka när de ser oss två ihop hand i hand. När hon får sina tjuriga utbrott och jag står där som en specialpedagog och mässar. Högt och tydligt, var som helst. Men det skiter jag i. Att leva med henne är en otroligt ynnest. Skitjobbigt ibland, men ändå alldeles underbart.

Kram ?

Vaknavacker. Vad gjorde att du slutade? Grattis till dina månader! ??

Nu börjar jag sakna dina inlägg här Se klart. Hur har du det? Hur går det med din pappa?

Kram!

Träffade en kollega i går. Vi skulle se en webbsänd föreställning tillsammans, dricka glögg och äta lussekatter. Eftersom kollegan har koppling till jobbet har jag inte berättat om nykterheten (kommer inte att göra det heller). Glömde helt att kolla på vad hon bjöd på och det var så klart vinglögg. Jag drack min pyttelilla mugg. Tackade nej till mer och sa inget mer.

Så. Nu har jag sagt det. Jag drack alkohol i går. Jag blev INTE triggad till att dricka mer. Jag tyckte glöggen var rent ut sagt SKITstark av alkohol. I sammanhanget kan jag berätta att förr var det starkvinsglögg som gällde. En flaska själv? Nemas problemas.

Positivt att fadäsen inte var värsta triggern. Det var inget jag visste om innan denna erfarenhet. Jag kommer inte dricka mer vinglögg nu. Alla flaskor ska kollas noga framöver :D

Kram!

Gratulerar 11 gånger med julmust och pepparkakor.??Vaknat Vacker jätte många dagar?
Kram Pilla

Tack kära forumvänner för stöd?
Som känns äkta från var och en av er.Vakna Vacker,Andra halvlek och
Charlie70.Ibland blir det så som jag beskrev i mitt inlägg häruppe på min resa i klarhet.Och det värmer gott att få stöd av likasinnade.
Kram Pilla

Ingenting är gratis här i världen, och en del kräver hårt jobb. Du har lagt ner ett hårt jobb - och nu hämtar du hem vinsterna ❤️

Jag tror verkligen att ditt jobb med att få bukt med grubbel och ältande är nyckeln i det arbetet.

Städhjälp är väl investerade pengar tror jag. Att ha det rent och fint omkring sig är liksom grunden för mycket nöjdhet, det ger en grundnöjdhet i vardagen.

Jag har aldrig tillhört perfektionisterna, och jag fick tagga ner ännu ett snäpp i samband med mina utmattningar. Jag fick jobba med den inställningen hårt, och lyckades chilla ner rejält vad det gäller tankar om städat och ostädat. Det är ett annat sätt att komma tillrätta med samma problem.

Kram ?

De sista två veckorna har varit väldigt bra, skulle våga påstå att jag känt flera stunder av lycka. Bara av det jag har omkring mig, som en slags tacksamhetslycka. Känner att jag är inne i en flow-period igen. Jag märker det så väl nuförtiden, jag blir en annan person. Handlingskraftig, socialt intresserad, pratar mer. Mindre grubbel och mer aktivitet. Ser världen genom andra glasögon. Problem blir till utmaningar som struktureras upp och attackeras en efter en.

Det märks ändå tydligt även i en sån här period att mycket är annorlunda inom mig nuförtiden, det finns en bas av balans. Förr var det alltid mycket förlorad tid som skulle tas igen i dessa perioder. Förlorad träning, förlorad städning och underhåll av hem och hushåll, förlorad tid till familj, barn och vänner. Plötsligt en ny världsbild som öppnar sig där möjligheterna tillslut blir övermäktiga, ett omöjligt projekt som alltid slutat på samma sätt, kroppen säger ifrån och fallet ner har gått fortare än kvickt.

Mycket bra rutiner har skapats och beslut har tagits i år och även mer nyligen. Träningen är en del att inte längre bekymra sig över, som väl med rätt inställning visade sig kunna bli en passion.
Funderat vidare på livet det senaste och hur man ska kunna njuta av det mer. Att vara två föräldrar som jobbar heltid går ju egentligen inte ihop med verkligheten idag för gemene man. Vill jag jobba mindre då? Nja, tror inte det egentligen. Jag behöver vara sysselsatt och jag tycker om mitt jobb. Kan vi göra annat tack vare att vi jobbar fullt och tjänar bra pengar? Ja, det kan man ju. En del saker går att välja bort med pengar man tjänar från att jobba mer.
För ett par månader sedan tog vi beslutet att anlita städhjälp och var 3:e vecka får vi nu huset städat. Ett av de bästa besluten vi tagit. Det kostar en betydande summa men mitt ordningsbehov och känslan av att aldrig räcka till har äntligen börjat komma till ro. Förra veckan, inför adventshelgen hade vi lagt till fönsterputsning och känslan av att gå in i denna helgen med nystädat hus och rena fönster och bara njuta av att ställa upp stakar och stjärnor var fantastisk.

Med små medel testar man sig vidare på livet stig och kommer till nya insikter.

Är så imponerad av dig och blir varm i hjärtat när du berättar om dig och din dotter❤️
Men nu får du vara rädd om dig och ge dig själv lite vila.
Så kram och styrka till dig ??

när jag ser dig framför mig med pannlampan :-D

Men visst är det skönt och kul detta att prova på nya grejor? Jag har börjat springa! Ja, springa och springa, men kör på bandet som uppvärmning innan gym. Alltid hatat att springa tidigare, men har upptäckt att det är ganska skön terapi om inte annat. Klarar några km nu!

Ha en skön dag!

Kram

Jag kan förstå din dotters besvikelse.❤️Jag märkte själv i helgen hur strålande lycklig min dotter var när vi julpyntade huset. Alla tomtar skulle minsann stå på samma ställe som förra året. ( hur hon nu kan komma ihåg det ?)

Sov så gott! Kram

Eller så blir det kanske en spontan semesterdag. Jobba ska jag inte göra oavsett. Insåg att jag behöver 1) sova utan att ställa någon klocka, 2) komma ikapp här hemma. Halsont och migrän liggande på lut hjälper mig att prioritera mellan dessa båda. Om jag förekommer migränen med att sova, och kombinerar med treo, så brukar migränen ge med sig innan den ens bryter ut rejält. Ännu ett sätt för kroppen att protestera.

Den mentala tröttheten är så svår att förklara. Omgivningen förstår inte alltid, det är väl bara att göra en grej till liksom? Bit ihop. Hur svårt ska det vara? Och tröttheten verkar dessutom nästan obefogad om man inte har upplevt den själv, så det är oerhört svårt att få förståelse för den. Samtidigt är det som om hela min kropp larmar och skriker: ”Stopp, inte en enda grej till får du göra/ta ställning till/planera/styra upp. Inte en enda grej till.”

Nu har ju min dotter dessutom en utvecklingsstörning, vilket gör det ännu svårare att förklara. I hennes ögon har hon tillbringat hela helgen framför tv:n ensam. Jag har legat i sängen med stängd sovrumsdörr och glott i min padda. Sen kommer jag äntligen ut ur sovrummet och då ska vi julpynta - det enda hon sett fram emot under hela helgen. Då säger jag att jag inte orkar utan att ”vi tar det imorgon”.

Jag förstår verkligen hennes besvikelse när jag tänker på det från hennes horisont, men just då är jag själv så mentalt trött att jag inte ens orkar ta in hennes besvikelse. Vår grundgoda relation är i detta läge vår räddning. Hon förstår inte varför, men om jag säger att jag inte orkar så tror hon på mig och backar, trots sin besvikelse.

Jag har precis lämnat henne på daglig verksamhet, och jag har sjukanmält mig själv. Ska sova så länge jag behöver och sen ska jag göra lite nytta här hemma. Julpyntet får dock vänta tills jag har hämtat dottern i eftermiddag. Det var hon mycket noga med i morse, ”Du måste vänta så vi gör det tillsammans”. Hon okejade dock att jag sätter upp ljusslingan på balkongen utan hennes överseende. ”Bara ljusen på balkongen, resten får du vänta med”. Det gör mig så innerligt glad. Det betyder att våra gemensamma jultraditioner är viktiga för henne.

Nästa jul får vi gemensamt skapa nya jultraditioner i hennes eget hem. Det känns oerhört spännande att få hjälpa henne att skapa nya jultraditioner i sitt eget hem. Äldsta dottern skickade redan i lördags bilder på ljusstakar och adventsstjärnor, jultraditioner som hon skapat i sitt eget hem.

Nu ska jag sova ?

Kram ?

PS. Med facit i hand skulle den här utbildningen ha legat en helg då dottern var hos sin pappa. Det är alltid lätt att vara efterklok, men det är ju bra om man är det åtminstone.

”Men jobbet med mig själv fortsätter” där tror jag egentligen att du har nyckeln till att må bra och vara nykter, Strulan65. Borde ju vara enkelt att ta hand om sig själv och se till att man mår bra, men ack så svårt.
Intressant reflektion med att världen nu anpassats till ett liv för de med något mindre socialt behov. Och det är nog som du säger AndraHalvlek viktigt att reflektera över vad man klagar på. Tänker ibland på dem vars enda sociala kontakter är via jobbet och som kanske jobbar hemma nu. Tror att det är farligt. Här har cheferna ett stort ansvar.
Hur som helst skönt att du mår bra efter omständigheterna, Strulan. Du är en förebild.