Det var som attan vad du har blivit engagerad i en massa samhällsproblem.? Är det tack vare din nykterhet tro? Intressanta inlägg du skriver! ?Jag håller med om i princip allt, men själv skriver jag för långsamt för att få till så långa inlägg.

En annan sak förresten, jag läste i någons tråd där du skrev att man ofta ser när någon person här är på väg att ta ett återfall. Jäklar vad rätt du har i det! Man ser det på hur personen skriver och dividerar med sig själv. Ofta någon/ några dagar innan återfallet sker. Det slår nästan aldrig fel. Man har fått en hel del erfarenhet av att läsa här på forumet ett tag har jag märkt.? Det är skrämmande hur listig alkoholdjävulen är.

Kram

Jag har ju varit med i tjejjouren ett drygt år, så jag kan inte enbart skylla det på alkoholen ? Jag har alltid varit en engagerad människa. Typisk föreningsmänniska. Att inte sitta som ledamot i några styrelser är ovant för mig, även om det hänt i perioder då barnen var små. Fackligt engagerad har jag också varit, men numer jobbar jag ju på ”arbetsgivarens sida”.

Tänker ibland att jag ska sluta engagera mig, att det tar för mycket energi. Men sen ger det ju energi också! Och jag är en engagerad människa som vill göra skillnad. Jag tycker att alla ska bidra till ett bättre samhälle, och då kan jag ju inte själv låta bli att engagera mig.

Jävlar vad snabbt jag kan skriva på min padda ska du veta. Jag har gått från att skriva med ett pekfinger på mobilen till två pekfinger och ett långfinger på paddan, då går det tre gånger snabbare ?

Kram ?

Åtminstone vi som kan tänka oss att engagera oss i föreningsarbete med möten, stadgar, årsmöten och sådan skit. Det är det tråkigaste. De frågor man brinner för är ju det man vill jobba mest med. Ungdomar idag är generellt engagerade i olika frågor, tar gärna tydlig ställning, men de vill inte jobba med sådant tråkigt styrelsearbete.

När jag sitter på tjejjourens styrelsemöten får jag bita mig i tungan och sätta mig på händerna för att inte ”styra upp” ? Jag har bestämt mig för att engagera mig i chatten, hjälpa till och rekrytera nya jourare fortlöpande, och sköta det administrativa med hemsidan. Punkt. Men tjejerna i styrelsen som är 25-27 år är så ovana vid styrelsearbete att jag blir helt matt.

Själv har jag 35 års erfarenhet av föreningsarbete varav jag haft uppdrag som sekreterare i olika föreningar i 25 av dessa, liksom uppdrag som ordförande några år, och nu senast kassör faktiskt i vår lokala hyresgästförening. Det var ett helt nytt uppdrag för mig som jag tog i samband med att jag skulle bli god man till min yngsta dotter. Jag tänkte att kassörssysslan skulle lära mig något jag kunde ha nytta av. Har hållit mig långt ifrån ekonomi i mitt tidigare liv, jag brukar kalla mig själv matteidiot ?

Hur man ska lyckas rekrytera fritidspolitiker i framtiden känns också ovisst. Men en sak skulle jag aldrig göra och det är att engagera mig politiskt. Det är om möjligt ännu mer tungrott, det tar en evig tid allting. Plus att jag inte är så kollektivistisk i mitt tänk, jag vill bilda min egen åsikt.

Kram ?

Legat i sängen typ hela helgen och deltagit på en videoutbildning. Sex timmar per dag totalt. Helt slut efteråt. Att man kan bli så trött av så lite liksom. Fast jag förstår samtidigt att det går åt mycket energi för att lära sig nya saker, hantera alla intryck, ha en åsikt i olika frågor. Kastas mellan hopp och förtvivlan.

Sådant som jag har restproblem med efter mina utmattningar kan man säga. Jag fixar det bra, men inte så långa stunder. Jag vet ju det, men jag glömmer bort det. Bara tanken på att kötta på med en ny arbetsvecka direkt imorgon känns urjobbig.

Min stackars dotter har varit så förstående. Igår vid fyratiden blev hon dock irriterad, då ville hon åka till McDonalds. Och vi tog en lunchpromenad ihop. Idag blev det ingen lunchpromenad, men efter kursen lärde jag henne tillaga pastalåda - som ska bli hennes nya maträtt. Så vi slipper äta fläskpannkaka varje söndag.

Mest besviken blev hon nog för att jag inte orkade packa upp alla tomtarna ? Hon hade sett fram emot att göra det i helgen. Men jag orkade inte efter kursen. I hallen står lådor och kassar med allt julpynt, som vi hämtade upp från källaren igår. Inte ens adventsljusstakarna har jag orkat få upp. Jag dog liksom mentalt efter kursen.

Jag har lovat att vi ska göra det imorgon efter att jag har hämtat henne på jobbet. Eftersom både jag och hennes pappa jobbar hemifrån har vi tackat nej till transporten. Den chaufför som kör bilen/bussen träffar väldigt många personer från olika boenden, och vi vill begränsa dotterns kontaktytor helt enkelt pga corona.

Funderar på om jag ska ta en spontanledig dag imorgon. Gå eller cykla en lång runda och komma ikapp med allt här hemma. Diskat har jag inte gjort heller, eller dammsugit. Jag brukar inte störa mig på sådant, men när jag gör det så är det rätt illa. Inte ens tvätta brydde jag mig om att göra idag, så jag måste boka en ny tid.

Det är konstigt att jag kan bli så trött bara av att använda min hjärna faktiskt. Eller kanske inte alls konstigt med tanke på min historik. Det är tydligt att jag inte lärt mig fullt ut, men jag känner åtminstone igen symtomen.

Kram ?

Jag har inte jättemånga julminnen från min barndom. Jag minns lite av julpyntet, och en del av det har jag tagit med till mitt eget hem. Bland annat en stor broderad tomte, som min mormor gjort, som hängde på min dörr till mitt rum då och numer hänger den på dörren till klädkammaren i min hall.

Jag minns också att granen skulle kläs söndagen innan julafton, närhelst den inföll veckan efter. Alltid söndagen innan julafton. Granen skulle kläs i en viss ordning, glittret näst sist, och det var min pappa som skulle sätta fast ljusen och stjärnan i topp, som pricken över i:et på slutet. Mamma klagade alltid på granen, som min pappa hade köpt. Den var sned, för hög, för klen, för grov. Alltid var det något fel på den.

Jag minns att mina föräldrar ALLTID blev osams när de skulle klä granen. De skrek högljutt på varandra och dålig stämning var bara förnamnet. När jag blev lite äldre instämde jag i skrikandet, fast det var ”sluta bråka” som jag skrek.

Givetvis var alkohol inblandat. Båda mina föräldrar hade sina gömmor i köksskåpen, och smygsöp för varandra. Jag lärde mig känna igen knäppet från respektive köksskåp, och ljudet av skruvkorken sitter som gjutet i mitt hörselminne. Min mamma drack inte lika mycket som min pappa, men jag tror att hon drack i perioder för att hennes liv var helt deprimerande. Och att hon smög med det berodde nog på att hon inte ville dricka öppet inför min pappa.

När jag fick egen familj och egen julgran att klä var jag helt motvalls. Vi hade ingen speciell dag då den skulle tas in och kläs. Det fick ske när det passade helt enkelt. Ofta kvällen innan. Det fanns ingen bestämd ordning som pyntet skulle sättas upp i. Ville barnen sätta alla kulor på några få grenar så var det okej. Granen fick gärna vara lite platt på baksidan, den gick att skjuta upp mot väggen. Stjärnan i toppen kunde något av barnen sätta på först om de kände för det.

Framför allt var det en gemensam stund med stillsam julmusik i bakgrunden och absolut inga hårda ord mellan några av oss. Inte ens barnen fick bli osams, vilket de faktiskt sällan blev under sin uppväxt. Lite irritation uppstod ibland förstås, men då särade jag direkt på dem innan det blev värre. Ett barn på varsitt rum eller varsin våning i huset, damage control.

Jag får fortfarande ont i magen när folk tjafsar och bråkar om småsaker, ”hackar” på varandra. Motarbetar varandra istället för samarbetar. Och det är ju inte så konstigt, jag fick mer än nog av det under min uppväxt.

Kram ?

Eller så blir det kanske en spontan semesterdag. Jobba ska jag inte göra oavsett. Insåg att jag behöver 1) sova utan att ställa någon klocka, 2) komma ikapp här hemma. Halsont och migrän liggande på lut hjälper mig att prioritera mellan dessa båda. Om jag förekommer migränen med att sova, och kombinerar med treo, så brukar migränen ge med sig innan den ens bryter ut rejält. Ännu ett sätt för kroppen att protestera.

Den mentala tröttheten är så svår att förklara. Omgivningen förstår inte alltid, det är väl bara att göra en grej till liksom? Bit ihop. Hur svårt ska det vara? Och tröttheten verkar dessutom nästan obefogad om man inte har upplevt den själv, så det är oerhört svårt att få förståelse för den. Samtidigt är det som om hela min kropp larmar och skriker: ”Stopp, inte en enda grej till får du göra/ta ställning till/planera/styra upp. Inte en enda grej till.”

Nu har ju min dotter dessutom en utvecklingsstörning, vilket gör det ännu svårare att förklara. I hennes ögon har hon tillbringat hela helgen framför tv:n ensam. Jag har legat i sängen med stängd sovrumsdörr och glott i min padda. Sen kommer jag äntligen ut ur sovrummet och då ska vi julpynta - det enda hon sett fram emot under hela helgen. Då säger jag att jag inte orkar utan att ”vi tar det imorgon”.

Jag förstår verkligen hennes besvikelse när jag tänker på det från hennes horisont, men just då är jag själv så mentalt trött att jag inte ens orkar ta in hennes besvikelse. Vår grundgoda relation är i detta läge vår räddning. Hon förstår inte varför, men om jag säger att jag inte orkar så tror hon på mig och backar, trots sin besvikelse.

Jag har precis lämnat henne på daglig verksamhet, och jag har sjukanmält mig själv. Ska sova så länge jag behöver och sen ska jag göra lite nytta här hemma. Julpyntet får dock vänta tills jag har hämtat dottern i eftermiddag. Det var hon mycket noga med i morse, ”Du måste vänta så vi gör det tillsammans”. Hon okejade dock att jag sätter upp ljusslingan på balkongen utan hennes överseende. ”Bara ljusen på balkongen, resten får du vänta med”. Det gör mig så innerligt glad. Det betyder att våra gemensamma jultraditioner är viktiga för henne.

Nästa jul får vi gemensamt skapa nya jultraditioner i hennes eget hem. Det känns oerhört spännande att få hjälpa henne att skapa nya jultraditioner i sitt eget hem. Äldsta dottern skickade redan i lördags bilder på ljusstakar och adventsstjärnor, jultraditioner som hon skapat i sitt eget hem.

Nu ska jag sova ?

Kram ?

PS. Med facit i hand skulle den här utbildningen ha legat en helg då dottern var hos sin pappa. Det är alltid lätt att vara efterklok, men det är ju bra om man är det åtminstone.

Jag kan förstå din dotters besvikelse.❤️Jag märkte själv i helgen hur strålande lycklig min dotter var när vi julpyntade huset. Alla tomtar skulle minsann stå på samma ställe som förra året. ( hur hon nu kan komma ihåg det ?)

Sov så gott! Kram

Är så imponerad av dig och blir varm i hjärtat när du berättar om dig och din dotter❤️
Men nu får du vara rädd om dig och ge dig själv lite vila.
Så kram och styrka till dig ??

Tack för att du skriver det. Var lite orolig att det kanske är totalt ointressant att jag skriver om min dotter, men hon är ju i högsta grad en viktig del av mitt liv. Den viktigaste tror jag.

Jag älskar mina barn lika mycket men på olika sätt. Den äldsta dottern älskar jag genom att släppa henne att fritt bestämma över sitt liv, och den yngsta älskar jag genom att fortsätta stötta henne med stort och smått så länge jag lever. Hon behöver mig på ett helt annat sätt.

Yngsta dottern är dessutom så duktig på att både uttrycka och visa sin kärlek. Hon säger eller skriver ”älskade mamma” och ”jag älskar dig mamma” nästan varje dag. Hon är kramig och pussig, kryper nära. Inte coronasäkert avstånd här inte ?

Att leva med henne är som att ha en brådmogen femåring i huset. Ena stunden stor och kaxig, nästa liten och kärlekstörstande. Hon är 170 cm lång och har nästan samma storlek i kläder som jag ? Ute på stan kan jag bli lite full i skratt ibland, när jag tänker vad folk kan tänka när de ser oss två ihop hand i hand. När hon får sina tjuriga utbrott och jag står där som en specialpedagog och mässar. Högt och tydligt, var som helst. Men det skiter jag i. Att leva med henne är en otroligt ynnest. Skitjobbigt ibland, men ändå alldeles underbart.

Kram ?

Jag är i högsta grad intresserad av allt du skriver om din dotter (och annat också)! Det handlar ju om livet och våra försök att balansera våra egna intressen tillsammans med våra barn. Ibland går det bra, andra gånger mindre bra. Jag tycker du är beundransvärd i din relation till "lilla" dottern och inte minst din och exmakens samarbete beundrar jag. Det tror och hoppas jag att jag har sagt förr!

Kram!

Efter tre timmar hade jag sovit bort migränen hyfsat. Jag har diskat och dammsugit, och vi har julpyntat. Dottern är nöjd och det är jag också ? Redo för jobb imorgon, även om jag har fortsatt lite ont i halsen. Men det kan man å andra sidan ha under hela vinterhalvåret. Tveksamt om jag ska åka till jobbet rent fysiskt den här veckan dock.

På en stor byrå i tv-rummet har vi Tomtelandet. Varje år köper jag tre nya småtomtar. En till mig och en till vardera dotter. Tanken var att de skulle ta med sig sina tomtar till det egna hemmet, en ”grundplåt” till ett eget tomteland. Den äldsta dottern är måttligt intresserad så tills vidare har jag vårdnad om hennes tomtar ?

Den yngsta dottern tycker att det är roligt att det står hennes initialer i botten på vissa tomtar. Hon lär vilja ta med sina tomtar till det egna hemmet ? Det börjar bli trångt, så det är bra om det blir lite manfall i tomteskaran.

På den byrån brukar det normalt stå några fotografier. På barnen förstås, och också två fotografier på min pappa där han håller flickorna i famnen. De är några månader gamla på korten, och han sitter med dem likadant i famnen och tittar på dem med kärlek i blicken.

I år sa min yngsta dotter att morfar skulle vara kvar som en del i Tomtelandet. ”Morfar älskar jul.” Sötnöt ❤️ Hon minns honom inte ens, hon var bara 1,5 år när han dog. Men fotografiet har stått på den byrån i hela hennes liv. Hon har ingen aning om hur många hundra gånger jag ångrat att jag nekade min pappa att komma till oss den allra sista julen. En månad efter julafton var han död.

I slutet av sommaren år 2000 gjorde min pappa bort sig så rejält på fyllan hemma hos oss att jag valde att bryta med honom helt. Jag kände så starkt att jag inte kunde göra något åt min uppväxt, men jag kunde skydda mina barn från att få uppleva det. De skulle inte behöva bli vittne till sin morfars fylleslag. Vid det laget blev han asplakat på nästan ingenting, han sluddrade och raglade på en vanlig familjemiddag. Sannolikt funkade inte levern, så allt gift gick upp i skallen på honom.

Jag var efter det sista besöket jättetydlig på telefon. Jag sa att han inte var välkommen hem till oss förrän han hade tagit tag i sina spritproblem och sökt hjälp, och slutat dricka. Sen hördes vi inte av på flera månader.

En månad innan jul ringde han. Jag hörde på hans röst att han var jättenervös. Han sa att de tänkte komma ner till jul, om de var välkomna förstås. Jag svarade: ”Bara om du har gjort något åt dina alkoholproblem”. Han svarade att han inte hade några alkoholproblem. Då svarade jag att han inte var välkommen, men att han kunde hälsa mamma att hon var välkommen ensam om hon ville.

Min mamma kom ensam. Körde 30 mil i snöoväder, hon var nära att fastna med bilen i en snödriva. Min pappa satt ensam hemma hela julen i sin tv-fåtölj, där han alltid satt från morgon till kväll. Jag minns inget av den julen mer än att både jag och mamma var jättearga på min pappa, att han hade valt alkoholen framför oss. Igen. Som han alltid gjorde under min uppväxt. Som han nu gjorde under sina barnbarns uppväxt.

En månad senare, den 24 januari år 2001, dog han på sjukhuset. Hans lever var helt söndertrasad. Han dog av hjärtsvikt, hela buken var full med vätska som tryckte på alla organ. Han var inte alls kontaktbar på slutet, hans hjärna var förgiftad också när levern inte funkade längre.

I säkert tio år framåt tänkte jag varje jul att jag inte skulle nekat honom att komma till oss den julen. Om jag hade vetat hur sjuk han var så skulle han ha fått vara med oss den sista julen. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete i många år.

Om detta har jag förstås inte sagt ett ord till min yngsta dotter. Hon vet inte hur jag känner inför julen och morfar. Ändå föreslår hon att han ska vara en del av Tomtelandet. Hon upphör aldrig att förvåna mig, på ett positivt sätt.

Kram ?

Ja, min och barnens pappas relation är verkligen beundransvärd. Det har du sagt tidigare, och jag uppskattar verkligen att höra det. De flesta tycker mest att det är konstigt, att det inte är normalt att ha en sådan god relation efter en separation. Men för oss är det normalt, och jag önskar att fler lyckades med detsamma. För barnens bästa.

Kram ?

Din historia om din pappa berör mig så mycket. Jag kan inte riktigt förklara varför. Men det känns så onödigt alltihop. Jag förstår att det där tar lång tid att läka. Kram!

Så jävla onödigt är det. Bara för att ingen lyckades nå fram till honom. Han slutade dricka så många gånger, men började alltid igen. Varför vet jag inte, han pratade aldrig om det. Så jag pratar/skriver för oss båda, försöker förstå.

Jag brukar ju säga att min pappa nådde botten för oss båda. Mitt missbruk behövde inte eskalera mer, jag förstod vartåt det barkade och satte stopp. Alkoholism är en progressiv sjukdom, sakta men säkert tar den oss mot graven om vi inte sätter stopp.

Kram ?

Vi vet ju både du och jag att det är jättebra och viktigt att lufta allt möjligt här. Och jag tycker också det är intressant och rörande❤️ att läsa dina berättelser. Så skriv på bara, och nu skriver du ju snabbt som en gasell också.Säkert 5 gånger snabbare än mig. Men i dag har jag lyckats rätt bra tycker jag.?

Kram

Du har verkligen knackat ner en massa text idag Torn! Allt man övar på blir man bättre på. Skriva kort är inte min bästa gren.

Jag tror att allt det här med min pappa kommer upp nu när jag själv har varit nykter en tid och det dessutom är en familjehögtid i faggorna. Trots att han varit död i snart 20 år. Jag bearbetade det bra redan då, tror jag. Pratade alltid öppet om hans missbruk, från 14 års ålder ungefär. Det gjorde inte min mamma, men jag gjorde faktiskt det. Alla jag känner vet att min pappa var alkoholist och att han dog i sviterna av det.

Jag minns också att jag mest kände lättnad när han hade dött. För hans skull. Han slapp lida mer. Det jag sörjde mest var att han inte kunde prata om det, få hjälp på riktigt. Han slutade inte dricka när jag ställde ultimatum den sista gången för att han visste att han inte klarade av det. Han hade gett upp. Det är för jävla sorgligt. 61 år gammal blev han. Tio år äldre än jag är nu.

Kram ?

Det hjälper mig också att formulera mina tankar. Min pappa var aldrig elak, inte ens som onykter. Mer än vissa utspel när han blev inträngd i ett hörn, som en katt som fräser ifrån och visar klorna.

Min pappa var snäll, hjärtinnerligt snäll, men någonstans på vägen blev han oförmögen att verbalisera sina tankar och känslor. Ångesten åt upp honom inifrån. Så jag pratar för oss båda, försöker förstå.

Kram ?

Det var länge sedan jag kände mig så inspirerad på jobbet ? Idag har jag deltagit i ett kort lunchwebbinarium om digital kommunikation. Nu vill jag lära mig allt om hur man på ett inspirerat sätt leder videomöten!

Vi är sunkigt dåliga på just det. Learning by doing, jättetaffligt. Det är så tråkigt att både leda och delta, folk är helt oinspirerade.

Så direkt efter lunchen sa jag till min chef att jag vill gå en heldagsutbildning i ämnet digital kommunikation och hur man ger feedback till alla sorters medarbetare. Och hur man tar emot feedback på ett bra sätt också.

Min chef svarade direkt: ”Boka det, och boka in mig också.”

Ser verkligen fram emot att lära mig detta. På mitt jobb är det jungfrulig mark, det krävs inte mycket för att bli ansedd som expert i ämnet.

Kram ?