Senaste kommentarerna i forumet

Kanske blev du stärkt i att alkoholen inte hjälpte dig så som du hade tänkt dig? Ibland är minnet av något starkt, men verkligheten ter sig helt annorlunda.

Fortsätt skriv! Det är jättebra att sätta ord på sina tankar och känslor. Ta ut tankar och känslor i solljuset för granskning och analys. Det är precis det här varaktig nykterhet handlar om. Att lära sig hantera starka känslor på ett annat sätt än med alkohol som dämpningsmedel.

Kram ?

Vill bara sända en Grattiskram ?
En månad är bra!??
Skönt att du är på banan igen!

Kram???

Det kommer att gå bra för dig. Svårt när du inte kan fokusera på dig själv bara. Det skulle du behöva. Få en stunds ro från allt runtomkring dig.
Kram!

Nej, det gick inte så bra denna gången. Orkade helt enkelt inte med att bära alla tankar och all oro i mitt huvud.
Det blev en flykt från verkligheten en stund för att orka vakna upp och ta itu med den.

Tack Andra halvlek ? för ditt stöttande inlägg ?
Nu fortsätter kampen för min nyktra tillvaro. Jag tror att det ska gå bra. Hoppas på en bra läkare nästa vecka.

Kram???

Så skönt att du kan utrycka dig här på forumet. Här ska man verkligen inte ta sig samman. Det här stället är ens paus. Här får vi faktiskt gråta ut och vara alldeles nakna i våra känslor. Men det är väldigt skönt att vara sitt jag bland vänner och nära. Tillåt dig, tillåt dem att få vara dig nära.
kram

Vilken bra beskrivning. Precis så är det. Och när en klarar-allt-människa faller ihop låser man in sig. Ingen annan ska få se hur dåligt man mår.

Man vill inte lasta någon annan, alla har ju fullt upp med sitt liksom. Man vill inte heller prata om det, då finns ju risken att man börjar gråta. Tänk om man inte kan sluta?

Minns så väl den kuratorn som två månader efter min yngsta dotters födelse frågade om jag hade sörjt det friska barnet som jag trodde att jag hade haft i magen. Va? Så kan man ju inte säga! Det vore ju som att förneka den dotter som fanns och levde, fast hon var väldigt sjuk. Tyckte jag.

Kuratorn fortsatte och fortsatte ”peta” på mig. Hon sa att jag i nio månader hade burit på en dröm, som sedan visade sig bli en mardröm. Och den fina drömmen är viktigt att sörja, för att man ska kunna ta till sig det nya fullt ut.

Jag började förstås gråta. Hulkgråta. Jag som tyckte att jag hade gillat läget och återfått fotfästet hade ändå så mycket gråt inom mig. Efter en stund kändes det mycket bättre. Klumpen i magen och halsen lättade på trycket lite.

Efter det har jag aldrig hindrat mig själv från att gråta, när det väl är på väg. Problemet med alkoholen var att den i princip tog ifrån mig förmågan att ens ha nära till gråt. Jag var torr-ledsen. Utan förmåga att lätta på trycket.

Jag hoppas innerligt att jag har återfått den förmågan nu, även om jag inte haft anledning till att gråta de senaste månaderna. Jo, när jag blir rörd gråter jag.

Jag hoppas lika innerligt att din pappa snart blir bättre och att ni snart får träffas. ”Nu är inte alltid”.

Kram ?

?kram

Så glad jag blir av dina ord. Jag känner mig numera lugn för det mesta även om jag på insidan kan känna mig jagad jobbwise.
Har tänkt mkt de senaste dagarna på att det skulle vara mig främmande att dricka nu. Det känns som ett ämne eller tillstånd som inte hör till sorg (men som väl alldeles för ofta förknippas med det)
De två senaste dagarna har jag varit som lite genomskinlig, som att gråten legat nära och det har varit och är helt okej.
Märker att jag har så svårt att prata med t om nära vänner i det här tillståndet, har autopilot på där jag alltid måste Ta Mig Samman. Torka av händerna på förklädet och torka av tårarna och liksom vara redo och vad har du på hjärtat?
Jag är inte van att ta plats med mina känslor. Jag övar verkligen men har stängt av alla samtal från vänner som hör av sig, jag vet av omsorg men jag vet inte riktigt hur man gör i en sådan situation.
Kanske är det lite det som Kavrldun beskrivit tidigare, svårigheten att vara med andra när det är svårt.
Att be om hjälp är svårt. För den som inte är van. Klarar-allt-människor häller upp ett glas istället. Kvar är fortfarande att våga fråga; kan du hjälpa mig? Det här klarar jag inte ensam.
Mysterierna är många på det här havets botten där jag dyker ner ibland.
Tack alla som finns här! ❤️

Arbetsdagen har varit hyfsat lugn, lugnare än igår. Jag har bidragit med det jag kan, och har ändå fått gjort det jag hade tänkt. Tor-fre tänker jag BARA göra mitt eget jobb. Punkt. På fredag tänker jag kompa ut efter lunch som kompensation för de senaste två veckornas övertid. Nästan varje dag har jag jobbat en timme övertid.

Inleder kvällen i tv-soffan med att uppdatera mig på röstkaoset i USA. Vilken cirkus. Vågar inte hoppas för mycket, men det är förstås väldigt svårt att inte låta bli att hoppas. Nåväl, allt blir som det blir.

Kl 19 börjar körsången LIVE på facebook ? Som jag har längtat efter att sjunga! Saknar förstås den fysiska kören massor, men det här är mycket bättre än ingenting. Bara tanken att flera tusen står hemma i sina vardagsrum och sjunger samtidigt känns otroligt mäktigt. Jag kopplar upp mig på tv:n här hemma och sjunger och skrålar allt vad jag orkar. Körsång är vetenskapligt konstaterat bra återhämtning för hjärnan!

Kram ?

skriver så lugnt och sansat, kan man säga avkopplande ? Jag blir lugn i mig själv när jag läser din text, tack för att du delar dina tankar !

Det är alltid tråkig med föräldrar som går bort, självklart, men när mina gick bort var jag aktiv alkis och hade inte förmågan att sörja på ett naturligt, renande, sätt. Det är ett fortgående handikapp som jag lider av än idag och som jag inte verkar kunna ta mig ur. Nu är det så länge sen de gick bort, min mor för över 30 år sen, men jag går fortfarande från graven med tårar i ögonen men det kanske är ett friskhetstecken ? Om din far nu inte klarar sig så låt sorgen ta sin tid och tryck inte bort något !

Kram <3

Viktigast först, oavsett märkliga valutgångar och pappa som fortfarande är mycket dålig.
Jag stavar mig igenom tillvaron med försök till att vara i nuet och att jobba hårt.
Kram på er

Ett otroligt fint och berörande inlägg ❤️

Kram ?

Hej gamlahäst, ser att vi kämpat härinne i lika år. Våra historier liknar oxå . Tänker på din ångest, jag har oxå diagnostiserad med GAD, men medicinerar sedan många år, och det har hjälpt en bit, men det klart bästa för att minska ångest är att inte dricka. Det tar ett tag men faktum är att jag inte känner av ångesten alls, någon gång lite molande. Funderar starkt på att minska med medicinen, men har ju bestämt att inte ha för bråttom denna gång. Tycker du är jätte duktig som hållit dig nykter i hela 12 veckor, fortsätt kämpa det kommer bli ännu bättre och vi hjälps åt. Kram

När jag svajar, är det bästa att skriva här, minnen. Och som du skriver Andrahalvlek, att erkänna.
Minnas tillbaka till hur det var när jag ville ur helvetet. Varför skulle jag vilja riskera att hamna där igen. För ett glas vin eller två. Som blir flera. Som blir ett evigt hamsterhjul av fylla och bakfylla. Smygande. Ångest. Fördärv. Dimma. Försvinna ifrån livet igen. Försvinna ifrån mina barn. Nej, det vill jag aldrig igen. Jag vill ge mina barn en nykter mamma. Jag vill uppleva kommande tid. Jag hoppas ödmjukt att få vara med om kärleksfull framtid med mina barn.

I nykterheten är alla ord sanning. I ruset och bakrusets tid, kändes inga känslor och ord riktigt genuina. Deras ursprung var ur förvirring, ångest, falsk glädje och ursinne. Förvridna känslor.
Idag, är jag stabil i det jag känner och uttrycker. Idag kan jag säga ”jag älskar dig” och känna att det är sant. Inget jag säger för att jag borde ha det sagt. Igår sa jag det till min ena tonåring. Och det kom stabilt ut mitt hjärta. Förr var det av samvetskval. Såklart har jag alltid älskat mina barn. Men mina känslor var inbäddade i giftig gegga av ångest och förvirring. Jag var drunknad.
Idag är jag på ytan, ser klart. Håller mig uppe på torra land. Vaktar över mina barn. Tar hand om dem. Jag njuter av lyxen över att vara en nykter mamma. Tänk att jag fick den chansen. Min mamma fick den inte. Eller, hon missade möjligheten. Hon blev alkoholiserad och jag förlorade henne sakta, såg när hon drunknade i alkoholträsket. Den känslan av vanmakt, sorg, ångest och rädsla vill jag inte orsaka mina barn. Mina barn behöver inte bära den tunga bördan. De kommer aldrig att förstå vad de slipper. Och jag unnar dem det. För mina barns skull, främst, ska jag fortsätta nykterheten. När jag tvivlar, ska jag skriva av mig här. Här hittar jag rätt balans igen när jag vill trampa snett.
För det är en vilja. Ibland vill jag dricka. Då är det viktigt att rannsaka, minnas, erkänna. Om och om igen.
För att komma ihåg varför jag ska vara nykter. Tänk att jag har fått den här möjligheten att ge mina barn en nykter kärleksfull mamma! Det är min anledning!
???‍♀️?

Tack för din kommentar, då slipper jag ha alltför dåligt samvete över mina långrandiga inlägg om jobbet. Det är ju ett viktigt område för min del att hitta andra lösningar på. Stress på jobbet har jag ju löst med vin tidigare. Nu har jag inte den dämparen längre, nu måste jag hitta andra sätt att förhålla mig till stressen.

Idag är jag glad att jag helt struntade i att följa USA-valet igår kväll och i natt. Istället kollade jag på några avsnitt av Leif&Billy (lagom humor för min hjärna just nu) och sen gick jag och la mig kl 23 och har sovit gott hela natten ??

Kram ?

Tack för din kommentar, då slipper jag ha alltför dåligt samvete över mina långrandiga inlägg om jobbet. Det är ju ett viktigt område för min del att hitta andra lösningar på. Stress på jobbet har jag ju löst med vin tidigare. Nu har jag inte den dämparen längre, nu måste jag hitta andra sätt att förhålla mig till stressen.

Idag är jag glad att jag helt struntade i att följa USA-valet igår kväll och i natt. Istället kollade jag på några avsnitt av Leif&Billy (lagom humor för min hjärna just nu) och sen gick jag och la mig kl 23 och har sovit gott hela natten ??

Kram ?

Vilket kämp du har.
Och inte alls ointressant utan viktigt, hur vi ska hantera våra stresstoppar, motgångar och chefer- och vilka chefer vi ska vara.
Jag läste Kuylenstiernas bok för ett antal år sedan och redan då tyckte jag den var fasansfull. Ibland har jag sett på den typen av förfall och elände med ett konstigt intresse (drack nog inte så mycket då) men alltid haft svårt med människor som druckit för mycket, varit uppmärksam på den typen av signaler. Sen gick man själv runt med den där bjällran runt halsen.
Jag följer valet ikväll, men hoppas du får en lugn avslutning på dagen och lite enklare utmaningar imorgon! Kram och godnatt ?

Tack så mycket, Andrahalvlek!

Tack för att du delar med dig av din erfarenhet! Jag förstår att du har en oerhörd nytta av din psykolog och det är ju skönt! Det kanske är bäst, som du säger, att vara öppen för vad som kommer upp i samtalet. En erfaren psykolog borde ju kunna leda mig genom att få mig att prata till de områden som behöver belysas.

Jag vet inte, men kanske är det så att jag bygger upp det lite inom mig och vill få mycket gjort men så känner jag efteråt att vi fastnade på något inte så relevant.

Kanske är det för att jag kände att det var så ibland när jag pratade med min läkare. Jag försökte förbereda mig innan, men efteråt märkte jag att jag inte fått svar på det jag ville ha, och en läkare kan man ju inte ringa tillbaka, lite på samma sätt som att psykologen träffar man ju inte förrän veckor, eller vad det nu blir, senare.

Men det här ska nog bli bra. Jag känner mig redan mer förberedd nu bara tack vare dig! :)

Jag går till psykolog regelbundet. Mitt jobb betalar. När jag mår sämre går jag dit ofta, minst varannan vecka, annars går jag bara dit fyra gånger per år. Har träffat samma psykolog sen 2007. Det hon inte vet om mig eller företaget är inte värt att veta. Hon vet ALLT. Hon är väldigt klok. Det är en gåva att få prata med henne.

Hon bekräftar mig när hon tycker att jag agerar rätt, och säger ”stopp, stanna nu, så kan du inte tänka/göra” när hon tycker att jag gör fel. Det är typisk KBT-terapi. Jag beskriver ett dilemma, vi pratar om hur man kanske kan göra istället, och sen bestämmer jag hur jag ska göra. Ibland funkar det, ibland får vi skruva lite till. Vissa saker har jag svårt att få till, och då blir de en följetong i terapin.

Det är jag som gör ”jobbet”, men hon ställer öppna frågor och bidrar med sin enorma erfarenhet och kunskap om det mänskliga psyket och vad forskning visat. Hon är ett oerhört värdefullt bollplank helt enkelt. Proffssamtalspartner. Som har bra betalt för att lyssna på mitt gnäll ?

Eftersom jobbet betalar så handlar det förstås mycket om mitt jobb. (Fick gå till henne i samband med min första utmattningsdepression 2007, och sen har jag lyckats hänga kvar hos henne.) Hur jag ska förhålla mig till andra på jobbet, hur jag ska tänka och göra, skapa hållbara rutiner, få tid för återhämtning och så vidare. Men vi har också pratat mycket om min dotter med särskilda behov, mina två separationer och så vidare.

Jag brukar inte förbereda mig alls. Jag går alltid dit som ett tomt vitt blad. När hon frågar: ”Vad vill du prata om idag” så bara kommer det ut en hel massa. Det som kommer ut står först på kö liksom. Det känns i alla fall så. Det som mest behöver ventileras kommer ut först.

Om du vill kan du skriva stödord innan. Vilka områden som du känner att du behöver ventilera. Alkoholen är kanske ett sådant område, det avgör bara du.

Kram ?

Nu är en annan person sjuk. Så jag har fått rycka in igen ? Det är fan också, bara för att man kan något så ska man behöva rycka ut i tid och otid. Ingen lugn och ro alltså, viktigast först får gälla även den här veckan.

Mest trist är att sjukdomen i fråga sannolikt är symtom på dåligt ledarskap. Min chef tror att hon gör alla rätt, men det blir så fel. Och jag har påtalat och påtalat och påtalat - och till slut kommit fram till att det enda sättet för mig att överleva är att markera rejält mot min chef. Men andra medarbetare orkar inte markera lika rejält, och då får det sådana här följder.

Jag har deltagit i en distansutbildning idag också, fram till lunch ungefär, med fokus på psykosocial arbetsmiljö. Känns nästan som ett hån. Hur ska jag ensam kunna vända den här atlantångaren? När ska jag få tid att jobba förebyggande med psykosociala arbetsfrågor istället för att bara släcka bränder?

Allt det här jobbsnacket är förstås ointressant för er, men det är bra för mig att skriva ner det. Då tvingas jag sätta ord på vad jag tycker, tänker och känner. Hantera mina känslor och tankar på ett annat sätt än att dämpa det med alkohol. Inte en enda gång de senaste veckorna har jag tänkt att vin skulle vara en lösning på min jobbstress. Heja mig!

En sak fick jag med mig från utbildningen idag som jag kan applicera på den här arbetsdagen. Ett nytt mantra: ”Nu är inte alltid”. Men de orden lägger jag den här dagen till handlingarna och kavlar upp armarna imorgon igen. Min chef är verkligen lyrisk över det jobb jag gjort, så vi får hoppas att det här märks i lönekuvertet så småningom ?

Kram ?

Ni har det..Jag har det nästan väl lugnt..?..Bor ju ensam med hundarna, sonen i lägenhet på studieorten..Ja tänk om man vetat hur framtiden skulle bli..Det handlar om vilja, och målmedvetenhet att lämna ett dåligt förhållande..Oavsett varför det är dåligt..Jag är jätteglad att du vågade och att det blev så bra för dig och barnen..Varm Kram..?❤️

Tack för att du delar med dig

Jag tänkte att jag fortsätter på min tråd när jag har funderingar, istället för att starta nya. Det var ju under en period så att jag hade en hel del ångest efter att jag hade slutat dricka. Delvis var det väl oro, kanske framförallt för min hälsa. Delvis var det väl att jag var så van vid att ta till alkoholen mot ångest. Men det blev aldrig att jag tog till alkoholen. Jag fick då en remiss till psykolog.

På något sätt blev det så att jag fick en tid på min 4-månadersdag dessutom. Den 9 December. Nu känner jag ju mig bättre idag. Men jag vet ju inte hur länge det håller. Jag vill ta den här möjligheten jag har fått och göra något bra av det.

Hur ska jag förbereda mig? Jag har ju en månad på mig nu och jag vill att det ska bli bra. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig. Det står inte hur lång tiden är heller. Jag vet inte hur mycket psykologen för samtalet och tar den dit vi behöver ta oss eller hur mycket jag själv ska påverka med vad jag tycker att jag behöver arbeta på. Det är nog omöjligt att inte ta upp alkoholen, men speciellt om jag känner lika lite sug som jag gör idag så vill jag ju kanske inte att allt ska handla om den? Eller vill jag det?

Tack snälla andrahalvlek och sisyfos ❤️❤️

Idag har solen visat sig och det var härligt. Det har varit några riktigt regnruskiga dagar.

Det var verkligen bra att jag läste min tråd igen. Känner mig gladare efter det. Det var såklart lite ledsam läsning men det har ju ändå gått framåt relativt snabbt. Mitt och barnens liv är ju väldigt förändrat och jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt.

Det som jag känner mig väldigt tacksam och lättad för nu är att barnens pappa respekterar hur vi lever. Jag var ju så rädd innan separationen att han skulle bråka, kanske komma hit på nätterna, att han skulle försöka komma åt mig genom barnen på olika sätt (och att det skulle skada dem). Men så är det inte alls. Jag känner mig lugn hemma trots att vi bor så nära varandra och han egentligen kan komma hit när han vill, full till och med ju. Men han gör inte så. Tänk om jag vetat det då, vad mycket oro det hade sparat mig. Jag har haft tur i oturen tycker jag. Det kan ju förändras men just nu är det bra.

Vi träffas alla fyra och har det trevligt. Men sedan återvänder jag hem till mig och blir så glad av mitt hem, mina saker... Till och med hur mitt hem doftar gör mig glad. Jag trivs så bra.

Ibland när jag känner mig helt slutkörd av att vara ensam med barnen och allt så hjälper det att tänka tillbaka på 2019. Det året var svårt. Min dröm var att ha det som jag har det nu. Med mina barn hos mig på heltid för att slippa oroa mig för alkohol och allt. Och nu har jag det så. Det är lite overkligt egentligen.

Livet hade förmodligen varit väldigt svårt nu för oss alla om vi inte hade separerat. Om jag inte hade fått nog hösten 2019 hade vi levt i kaos nu tror jag. Jag tror verkligen att det hade varit illa.

Jag är tacksam över att mina barn slipper växa upp i det. Nu växer de upp med föräldrar som är glada och snälla mot varandra när de träffas istället för att det är bråk och tårar.

Jag minns så väl promenaderna jag tog med barnen för ett år sedan. Vi tre levde i limbo kändes det som. Vi höll ihop och jag gjorde verkligen allt i min makt för att förändra deras liv till det bättre. Jag är så glad för att vi klarade oss och för att det trots allt gick så fort att få ordning på livet när beslutet väl var taget.

Jag tror att även mannen mår rätt bra. Han har sin frihet, kan följa sina egna rutiner osv. Men vi finns ändå här för varandra. Men inte på det där destruktiva sättet.

Vad lätt det är att glömma. Jag är glad att jag skrivit här. Annars hade jag nästan kunnat tro att allt det där aldrig har hänt.

Mina barn har vuxit så mycket det här året. Jag vet inte om det är för att de är tryggare men på ett år känns det nästan som att de vuxit tre år! De klarar så mycket och vågar så mycket! Även det har ju gjort allt lättare för oss här hemma, mina fina grabbar ❤️

Jag önskar så innerligt att andra kvinnor i samma situation vågar lämna. Man ska inte behöva offra sig själv. Och barn kan inte blomstra i ett alkoholiserat hem. Jag märker det verkligen nu, att det är en stor skillnad för barnen.

Massa kramar till er alla ❤️

Usch och usch säger jag om denna presskonferens som känns så dyster. Jag glädjer mig åt: Sol. Att jag är nykter. Att jag har ett jobb som det iaf för dagen ser ut som jag får ha kvar ett tag.
Att jag kunde ringa pappa och prata, eller han orkade inte prata men han hör ju bra och jag kunde säga att han skulle kämpa på och snart bli frisk och komma hem.
Kram på er.