Senaste kommentarerna i forumet

Men wow! Vad jag blir impad av dig soffisen :-) Så bestämd i ditt val!

Bara några dagar kvar nu tills han flyttar! Minns knappt hur det känns att ha möjlighet att få återhämta sig ordentligt och tänka sina egna tankar.. Det går inte tillsammans med nån som pratar oavbrutet all vaken tid och vill ha ens uppmärksamhet varenda minut..! Jag är lite skraj för eventuella negativa känslor som kan komma.. Men jag har ju min lille valp som sällskap nu! ?
Känner mig samtidigt orolig & ledsen för hur det ska gå för mitt ex.. Om han hittar/får nån bostad och om han söker hjälp för det psykiska och hur han kommer hantera drogerna. Jag kan inte göra mer än jag gjort, nu är det upp till honom! Jag har försökt stötta och pusha genom åren, men har haft så mycket jobbiga och tragiska händelser omkring mig själv samt att min energi tar slut för fort pga ADD och Asperger. Ingen kan ju göra saker åt en vuxen, snart 48-årig man! Om han inte kan eller vill söka stöd hos vård & myndigheter- vem ska då se till att hans liv förändras!? Jag har gått under flera ggr om genom att finnas där, lyssna, tjata, stötta ekonomiskt osv. Jag önskar honom allt gott som livet kan ge, men nu ska jag börja mitt nya liv och lära känna mig själv som jag är efter alla stora förändringar som skett de senaste 5-6 åren i mitt liv och min inre resa. Så jag kan ge 100% till mig själv och till valpen. ??? Håll tummar & tår för att jag ska kunna ändra mina osunda vanor, framförallt gällande alkoholen!

Tacksam över 210 dagar i frihet. ??

Hej, jag funderade mycket på detta igår. Över vad forumet är, kan och ska vara. För några är det ett sätt att föra dagbok, för några ett sätt att få känna igen sig och att få stöd. För de flesta är det nog en mix.
Jag läser inte exakt allt som skrivs här. Det jag läser, slutar aldrig att förvåna, överraska och göra mig glad. Jag har aldrig någonsin stött på eller varit en del av ett sammanhang som är så varmt, och tlllåtande. Jag förundras över den självklarhet som finns i att sluta upp kring ”misslyckanden” som jag använder i brist på bättre ord just nu.
Vi kommer från tusen håll och har olika bakgrund med två saker gemensamt, förändra drickandet, samt vilja varandra väl.
Jag funderar också vilka ”krav” man kan ha på ett forum som detta. Det är frivilligarbete som ligger i den tid som många skriver och läser här. Ett stort intresse för att lära sig av varandra, och för att puffa åt ”rätt” håll. Men kan jag ”kräva” det ena eller andra? Är det inte bara ett sällsynt ställe på så vis att jag vaken kan kräva av andra- eller av mig själv. Ibland orkar man massor, har kraft till många. Ibland gör man inte det. Jag tycker det skulle kännas sorgligt om plikt präglade inläggen här. Vilket jag förstår att ingen menar, men mina tankar landade där. Och känslor av: har jag sagt/gjort för lite? Eller på fel sätt? Jag blev fundersam över denna diskussion, som att det skulle finnas så tydligt rätt eller fel när jag upplever det precis tvärtemot.
Ja, så funderade jag igår.
Tack för givande inlägg och bra tankar att vända och vrida på.

Mirabelle det är så sant. Jag måste hitta vänskapen som göt mig lycklig, och är lycklig att jag har några som jag faktiskt vill umgås med och som jag känner mig avslappnad med. Där jag kan vara den jag tror att jag är.

Har nu varit på fika med 3 av mina vänner, superfina vänner är det. Vi jobbar (eller jobbade) alla på samma skola men med lite olika professioner och är alla sååååååå olika. Alltså det är olika sexuell läggning, olika etnicitet, ålder, liverfarenhet, familjesituation.. precis allt är olika. Men vi gillar att umgås med varandra, de vågar vara totalt öppna (och jag med till en viss grad). Vi älskar alla mat och har gått ner en hel del i vikt och blivit snyggare ;) Det alla dessa tre älskar är dock även att dricka, det är inte så att de gör det jämt, men när det ska drickas... ja då ska det badas i det. Som en av tjejerna sa i dag "att ta två öl är ju ingen mening med, man super ju för att bli plakatfull". haha. Jag satt mest tyst, har inte haft några jätteproblem att dricka bland folk, mitt problem var att jag drack i min ensamhet. Men att dricka bland människor som ändå skedde 3-6 ggr per år är ju en trigger som så lätt kan sätta igång ensamdrickandet igen så det är ingen bra idé.

Trots detta, så bestämde de att vi ska ut nästa vecka på onsdag (jag jobbar på torsdagen så har en bra ursäkt). Jag orkade inte diskutera och ta upp min nykterhet i dag, jag låter detta gro lite. Får se hur jag gör. Har inga problem att gå ut och låta de dricka. Men vi skulle även till ett lite tjaskigt ställe (i mina ögon) så det lockar inte särskilt. Vi får se om jag inte kan få de att styra om planerna. Jag har tänkt att vara nykter i vilket fall. Diskussionen om varför tar jag då, jag har varit nykter i deras sällskap förut och det är ingen som dömer. Det enda som lockar med att gå ut är att få göra sig i ordning lite och titta på folk, det var så länge sedan jag gjorde det. Det var kul bara att sitta på cafét i dag *haha*.

Som sagt, det blev café i dag och sen gick jag och en av tjejerna i affärer och käkade lunch också. Det kändes så naturligt och denna tjejen är ett sånt energiknippe som alla älskar. Helt galen är hon faktiskt, fast jag gillar excentriska personer. Jag själv är ju normalt sett så grå, så det är spännande att vara med någon som vågar släppa på tyglarna och inte är så kontrollerad.

Det blev lite onyttig mat i dag också, men höll mig inom rimliga gränser och som svar på AmandaL, brukar inte gå runt hungrig. Men hade ätit lite för mycket glass så jag hade inte utrymme att äta så mycket mer. Brukar (just nu) annars inte göra det och lägger upp dagen med näringsrik mat så jag inte blir hungrig men ändå går ner i vikt.

Gick även förbi systemet i dag ett par gånger då vi var i en galleria. Jag tittade in, det såg tomt ut på vissa hyllor. Det var min notis. Inget sug, ingen önskan om att dricka :)

Så väljer att inte dricka i dag, istället blir det att se på vänner (för 58:e miljonte gången), fixa lite hemma och planera resten av veckan.

... och wow!!! Vilken resa och vad vackert/klokt/insiktsfullt/varmt du skriver! Jag har några ord jag vill ge dig... men börjar med kärleken. Vill bara säga att jag blev utsatt för något lite liknande i början av sommaren. Mannen jag dejtat i ett år ville plötsligt komma förbi en vardagkväll (vi ses mest helger). När han kom sa han först att det var för att han ville träffa mig då vi tyvärr inte kunde ses till helgen som planerat. Sen kröp det fram att han inte ville träffa mig mer, men han hade ingen förklaring till varför. Trots det här beskedet blev det närmanden som jag till slut avvärjde (inte så lätt när man är kär i någon). Under hela våren har han inte sagt ett ord om att något i vår relation är dåligt och han kunde inte heller svara på när han hade fattat det här beslutet.

Jag har varit helt knäckt sedan dess, inte bara för att han lämnade mig utan också för att jag inte förstår varför (han har inte träffat någon annan). Tänker att det är likadant för dig- att situataionen är obegriplig, något som är oerhört stressande. Min terapeut sa att det här inte är helt ovanligt- att män lämnar någon de trots allt gillar för att de är "rädda". Rädda för närhet, för att bli sårbar... de flyr hellre än stannar och kommer nära. Jag tror faktiskt att din intuition om att det inte finns någon annan är rätt... det verkar så konstigt... Verkar mer troligt att han säger det som en ursäkt för att han (likt mannen jag träffade) inte har någon bra förklaring.

Vill med det här mest säga att du inte är ensam om att vilja vara med en man som inte ger samma känslor tillbaka. Jag tänker inte ge några råd- utgår från att du som är klok/stark och dessutom nykter vet vad som är bäst för dig. Lyssna på ditt hjärta.

Kram och kärlek ?

Nu kommer det väl att lysa ”yrkesskadad pedagog” om mitt inlägg... Men det här med att vara helvit eller inte, känna sig misslyckad eller stolt över de förändringar man lyckats åstadkomma... Kvalitativt lärande/en genuin förändring kan aldrig komma ur rädslan att misslyckas! Förmåga till förändring ligger i att bygga en positiv målbild, som känns nåbar från situationen man just då befinner sig i. En målbild lockar i horisonten, drar framåt även efter några steg i fel riktning nu och då. Rädsla för misslyckande paralyserar. Rädsla för misslyckande får de stora hopplösheten att sänka sig över oss. Rädsla och skam leder till undanhållande, smygande, oärlighet mot såväl omgivningen som mot sig själv. Rädsla för misslyckande gör att vi anpassar målbilden till ”vad som går att komma undan med”, istället för att fortsätta sträva mot det vi verkligen vill. Och vad var och en verkligen vill... det är den resandes ensak att reda ut det, ett steg i taget i den egna processen.
Kram

PS: Jag vet inte speciellt mycket om nykterhet egentligen, eller hur man hjälper någon att nå sina mål vad gäller alkoholförtäring. Men jag vet att jag aldrig kan hjälpa någon att nå några mål alls om min inställning säger dem att de misslyckas.

5 nyktra veckor och minus 4 kg är ju kanonbra! Värt att fira med ännu en löprunda ? Eller gymkort!

Kram ?

Blir helt tårögd när jag läser ditt inlägg. Så fint och viktigt att du hittat en gemenskap hos AA, och vad bra att din syster följde med.

Och din messväxling med sambon var så otroligt kärleksfull ❤️ Du gör helt rätt som fokuserar på nykterheten nu. Hitta ditt sanna jag.

Aldrig glömma. Aldrig ta första glaset. Viktigast först - vara nykter!

Kram ?

Jag både håller med och inte håller med. Ni är ju flera stycken här på forumet som har valt att ”dricka lite”, och jag tycker inte att ni blir illa bemötta på något sätt.

Jag tror på dig när du uttrycker att ni upplever det så, men jag tror inte att någon menar något illa någonsin. Min upplevelse av det här forumet är 100 procent kärlek och omtanke i alla lägen.

Sen kan det ibland innebära viss tough love. Om man uttrycker att man vill vara helnykter och gång på gång ändå dricker så är det svårt för oss andra att göra vågen.

Jag tror personligen inte på att ”dricka lite”. Så jag kan inte boosta det beteendet alls. Jag tror att om man har druckit sig till ett beroende så är 0 alkohol enda vägen, om man inte vill köra i diket rejält gång på gång.

Om en heroinist blivit av med sitt missbruk så skulle ingen få för sig att tycka att det var okej att ”ta lite heroin”. Alkohol är näst mest beroendeframkallande efter heroin.

Så därför kommer jag alltid att förespråka 0 alkohol. Och jag kan därför inte stötta och peppa dem som tror att de kan ”dricka lite”.

Om någon uttryckt att de vill nolla men tar återfall gång på gång så vill och kan jag givetvis stötta, men då blir det delvis tough love.

Återfall är oerhört vanligt. Hörde en siffra på att 50-60 procent av alla som slutar dricka tar ett eller flera återfall.

Det är tyvärr ytterst få som lyckas förbli nyktra resten av sin livstid, men det har jag ingen siffra på. Det säger en del om hur beroendeframkallande alkoholen faktiskt är.

Kram ?

PS. För mig är det berikande att man kan tycka olika och ändå diskutera.

Igår var jag på mitt tredje möte. Känns fantastiskt skönt att så många fantastiska människor kan träffas dock hade det ju trevligare under en annan anledning. Jag har bara varit på 3 möten. Inför första mötet var jag extremt nervös. Vilka är dessa människor? Har vi verkligen samma problem? Är
Mina problem verkligen så stora? Är jag verkligen alkolist? Mitt första möte gick väldigt bra. Direkt när jag kom in genom dörren infann sig ett lugn och jag kännde vi är här av samma anledning. Efter dom andra två möterna har jag nu bestämmt mig för att stanna. Jag har hittat min gemenskap, jag är inte ensam, mina unika problem är inte unika,

Att dricka hemma själv när ingen ser, jakten på bekräftelse från alla möjliga håll, allt allt har någon annan med erfarenhet av.

Dom som sitter på möterna är
Väldigt välkommnande å trevliga.

Igår var det ett möte med anhöriga min syster följde med. En annan anhörig sa ”men ni ser ju ut som helt vanliga människor”. Jag kan rekommendera alla som funderar att gå dit testa, vad är det värsta som kan hända? Jag var jäkligt präktig och bäst innan. Jag löser detta själv, jag kan allt. Men ärligt vilken naiv inställning. Jag försöker nu och resten utav mitt liv av vara ödmjuk inför andra människor. Det är väldigt lätt att döma, men man vet inte vad bakgrunden är, kanske dax att fundera på sig själv? Är du så himla bra?

Och detta är alltså tanke banor jag har haft och lite hur det känns för mig. Man är inte så unik som man tror och flertalet utav er här vet redan detta.

Fick lite meddelande från min sambo med.

Vad skall du focusera på? Dig? Oss?

Jag skrev ” Jag vill bara se en framtid för oss, för jag älskar dig så otroligt mycket. Och vill komma tillbaka till dig. Men då som den hela friska personen, som du sett glimtar av och den dom du blev förälskad i. Den personen måste jag jobba med för att vara hela tiden. Så att inte det andra kommer tillbaka aldrig mer. Och det kommer jag få jobba med. För jag älskar dig och jag älskar oss”

Jag fick ett hjärta tillbaks.
Kanske inte är mycket men ett steg i rätt riktning. En sak i taget, en dag i sänder. Kämpa på där ute det är nått vi alla måste göra. Hoppas ni får en fin dag

Bra start idag med, sovit riktigt bra och vaknade utvilad med en aning träningsvärk från igår.

Sämre väder idag men finns ju saker att greja med inomhus också. Ikväll blir det AA-möte nr 2. Ser fram mot det. Även om ? har försökt inpränta att jag inte har problem. Har gett fulingen fingret varje gång. Men jag förstår varför man kanske skulle gå på möten oftare, hjäper en att påminna sig själv.

Hur som helst så känner jag mig stark, glad och energisk idag med. Ha en fin dag allesammans ❤️

Min ilska avspeglar inte ätt jag är arg på annat än mig själv, alltså hur kunde jag vara så korkad,

En sak som jag har gjort mitt liv så mycket bättre nu är att jag inte lägger någon energi på att vara arg på saker som inte går att påverka. Tex saker som man gjort förr. Gjort är gjort och går inte att få ogjort. ? Bara att släppa. Eller om man råkar ha sönder något som inte går att laga. Inget att hetsa upp sig över.

Kan man däremot göra något åt saken så kan det vara bra att vara ilsken, fast inte göra något förhastat. Utan lugnt och sansat tänka ut en lösning. Då fixar det sig på ett bra sätt och man blir nöjd.

Förstår att det är svårt att tänka så nu, men det kan vara värt att prova.

Ha det bra!

Även fast jag har många frågor så är jag nyfiken på hur allt fungerar och går till. Kändes så fint att gå dit☀️ Härligt att höra att du hittat rätt?

Mitt möte med AA

Jag har gått på två möten nu (förutom mitt första för 2år sedan), kan se nu att jag då inte var redo.

Jag har fortfarande många tankar och funderingar angående mitt egen bruk och beteende. Jag Är fortfarande osäker på om jag är alkoholist el ej, måste jag definiera mig? Eller är det så att jag inte kommit till insikt än? Hittar jag bara på? Överdriver jag? Orkar och vill inte vara sjuk. Någon som kan relatera till dessa funderingar?❤️

Men så till mina besök? Fantastiskt mottagande, underbara delningar. Jag blir alldeles ödmjuk och varm inombords av att höra andras berättelser och möta dessa människor. Och alla var så fina och jag blev också lyssnad på och förstådd. Jag var så nervös men det gick bra, jag vågade och tack vare att alla var så välkomnande kände jag mig välkommen trots min förvirring, förstår verkligen gemenskapen som finns. Jag vill gå på fler möten och möta fler människor. Jag behöver andra nyktra som vill leva nyktert och i AA känner jag att jag kan få det. Känns superfint, som en superfin gemenskap. Tror verkligen att genom att höra andra får man motivation och inspiration till att leva nyktert. Jag vet inte än hur stegen fungerar, men är nyfiken. Ska absolut gå igen, är tacksam?☀️

Tack alla för pepp❤️

Hoppas du får rätsida på semestern den här veckan, så självförtroendet får växa till sig litet ❤️ Det bekymrar mig att du känner dig så missförstådd... Varför spelar det så stor roll hur andra förstår eller misslyckas med att förstå dig, tror du?

Jag funderar på om det kanske är så att det kommer med väldigt mycket press och dragkamp att vara en social person... Själv känner jag alltid hur jag sakta blir mer och mer begränsad och kvävd av andras förväntningar, livssyn mm så fort jag låter mig dras med och bli mer social. Det slutar alltid med att jag drar mig undan och håller armlängds avstånd, låter det rinna ut i sanden. Nu är jag en väldigt cynisk och motsträvig person, så du får ta mig med en nypa salt... Men jag har funnit att vill man bli fullt ut accepterad för den man är och få vara helt och hållet sig själv, så får man lära sig att vara sin egen bästa vän och trivas bäst i sitt eget sällskap. Andra människor har alltid förväntningar, och de gör sig gällande mer och mer ju närmre inpå man släpper dem. Det betyder inte att man inte kan vara med andra människor, eller uppskatta deras sällskap, men att man skapar extremt tydliga gränser mellan ”Det här är jag och det där är du” och ”Det här är mina önskemål och det där är dina förväntningar”. Majoriteten av de sociala sammanhang man glider in i under livet håller inte för de gränsdragningarna. Då väljer jag att glida ur. Det frigör tid och energi till dem som faktiskt håller, och berikar istället för tynger.

Kram på dig goa bubbliga människa ❤️

Vaknade tröttare än vanligt, en snabb städning av hemmet och en cykeltur till affären. En kaffe ute i solen och ångesten är kvar men en del av den har förvandlats till ilska. Känner att jag måste reda ut detta och bli en än bättre pappa till mina barn. Nu är det bara att svara på några Mail och ringa några samtal, sedan har ytterligare en dag förlupit.

Man måste inte hålla fast vid gamla vänskapsband... Jag har ingen kontakt alls med någon från min turbulenta tonårs-tid. Inte heller från tidiga vuxen-åren. Har helt enkelt inte ett dyft gemensamt med de människorna längre. Förutom minnen av blöta fester, konflikter med andra grupperingar och allehanda uppträden. Inget jag ser tillbaka på med rosa filter. Jag har sporadisk kontakt på facebook med någon från barndomen, men det är pga artighet, inte för att jag egentligen vill ha dem där. Vad mig anbelangar började mitt liv min andra sväng på högskolan, när jag redan var förälder, hittade rätt och började blomma ut till den jag skulle bli ? Bytte ut mitt umgänge helt under de åren, och har aldrig känt något behov av att se tillbaka. Känner inget annat än obehag när det förflutna pockar på uppmärksamhet, som det ju gör då och då, i dessa tider av sociala medier. Min man har ett helt annat slags förhållande till barndom och ungdomstid. Starka band liksom. Hans inställning är typ ”Det vore så kul att ses ibland, men livet kommer emellan”. Jag antar man få fundera ut vad man mår bra av och köra stenhårt på sin linje. Min är solklart att lämna det förflutna helt bakom mig och ägna mig åt mitt liv här och nu. Hans borde kanske vara att viga litet tid och energi åt att hålla kontakten.

Idag känns det lite som en mellandag, i den meningen att jag inte ska göra så mycket, mer vila, ta igen mig, slumra lite. Lyssna på poddar eller ljudböcker och så vidare.

Surfa runt på hemnet och fantisera om den sommarstuga jag aldrig tar mig i kragen och faktiskt köper. Kanske? Vem vet, kanske jag kommer vidare i livet även där nu när jag inte slösar bort kvällar och pengar på öl.

Ingen idé stressa fram det beslutet..

Detta med snus borde vara nästa sak ta tag i, någon gång, när jag är stabil. Vi får se. Ekonomiskt är snuset en större katastrof än öl. Det är säkert ett par tusen i månaden.... nåväl. Sen borde det vara lättare komma i form, hjärtat jobbar nog onödigt mycket. Men en last i taget, tack.

Är också fast i träsket och gillar alla dina förslag.
Kan verkligen rekommendera Svälten av samma Västerbro. Den har betytt mycket för mig.
Härom dagen läste jag del ett i Agota Krystofs triologi.
Den stora skrivboken (endast den finns som ljudbok)
Den tycker jag är en av de bästa skildringar av krig som jag läst.
Om man är lagt åt det hållet ?
Ska kompensera med något upplyftande...
Vigdis Hjort- lärarinnans sång, bra!
Ha en fin dag ?

Jag har under sommaren helt fastnat i ljudböckernas värld. Har läst att det är flera här som vill ha tips för att skingra tankarna när det känns tufft. Några rekommendationer där uppläsningen också är mycket bra kommer här:
"Pestens år. Döden i Stockholm 1710" av Magnus Västerbro (självklart superaktuell och bara förordet av Magnus är värt lyssning/läsning),
"Så som jag minns det" av Mikael Persbrandt,
Hela Stad-serien av Fogelström (fullständigt magisk uppläsning av Helge Skoog),
"Till minne av villkorslös kärlek" av Jonas Gardell (uppläst av Gardell).

Kram!

Löpte för första gången på 26 år 4km. Helt slut, satans dålig form man är i. Cykling och crosstrainer så tränar man inte dessa muskler. Måste styrketräna mer. Inne på min femte vecka nu känns bra. Har gått ned 4,1 kg på två veckor nu med balanserad kost och träning. Blir bra detta.

AA är bra. Ingen som dömer dig för det du gjort. Blir inte avbruten. Du får ta upp dina problem med människor som har samma problem/haft samma problem.

Tre gånger i veckan är lagom. Jag gillar joggning för det krävs ett par skor, och kläder att springa i.. sen inga ursäkter. Långt tillbaka sprang jag året om, det kunde vara härligt även på vintern, i snöstorm. Alltid skönt efteråt dessutom. Till skillnad från A, som bara luras...

Jag tror konditionen kommer igång snabbare än vad leder och muskler gör, så det är lätt få skador. Jag har tidigare ignorerat onda knän vilket förstört allt en gång, kunde knappt gå hem sen ?

Bakfylla, mindre motivation, eller om man tränar på kvällen... oj, jag råkade ta ett glas, jag tränar i morgon, skönare sitta och pimpla. och så gör man det några gånger sen kommer ju träningen i skymundan :)