Senaste kommentarerna i forumet

Kan bli långa ibland?..Jag har också helg och andra oregelbundna arbetstider..Just nu natt..Sover därför på dagtid ibland..Jag är tvungen att ställa alarm..Annars finns risk för lång-tupplur..Men skönt är det..Och man samlar ihop en ny energi..???..

Somna i solen kan ge både solsting och konstig solbränna, hoppas du slapp båda delar.

Ha det bra på jobbet så ska vi göra vårt bästa för att fylla en ledig lördag med ledigheter ? Känns som jag redan haft helg, men jag ska nog kunna sysselsätta mig två dagar till.

Kram ?

Jag var trött efter jobbet i dag, så jag la mig i en solsäng för en liten tupplur. Det var ingen som väckte mig och det blev en väldigt lång tupplur.? Men det var välbehövligt och otroligt skönt att sova ute i den friska luften.
Jobb kl 06.00 i morgon, återstår att se om jag kan somna nu.

Ha en fin lördag! Kram

Jag fixade inte ens en dag... förra gången. Inte konstigt då det fanns öl i källaren. Men i dag (och i dag är det fredag) har jag fixat det. Har åkt hem till mina päron för att bli lite distraherad. Det är inte svårt att inte dricka om man inte har dricka hemma, och om man påminner sig hela tiden att inte köpa något. Det är därför systembolaget är så bra, det skapar ångest och för mig som ni bor i en mindre stad så har det gjort att jag nog handlat mindre än vad jag kunde ha gjort förut. Men trots detta så har jag druckit sjuka mängder i min ensamhet.

Jag har aldrig haft sådär jättestort problem att dricka i grupp. Har för det mesta inte gillat att andra ser på när jag äter och dricker... älskar ju dock att göra det i min ensamhet. Det är just det som är problemet, och det är också bland annat därför jag isolerar mig själv och inte orkar/vill något.

Jag minns när jag var nykter länge förra gången. Då fick jag så mycket energi och orkade faktsikt saker. Jag var fortfarande trött och började jobba så mycket på jobbet (som en ersättning för A) att jag nästan körde slut på mig själv. Men jag mådde över lag väldigt bra när jag inte drack.

Jag går upp och ner i mitt mående. Men det var bättre. Det senaste 5 månaderna har däremot varit hemska. Jag har varit sjuk från jobbet då jag inte orkat gå dit pga. ångest, jag har fått vänta på mina utredningar som aldrig startar, jag får ingen hjälp (och har inte orkat be om hjälp) från sjukvården. Jag har gått upp 10kg i vikt, jag har inte kunnat besöka mina vänner i andra städer... ja det har varit några riktigt pissiga månader.

Just i denna stund så mår jag okej, men det är inte omöjligt att jag vaknar i natt klockan 03, som jag gjort de senaste nätterna, med total ångest. Skamkänslor över mitt drickande, att jag inte kan ta hand om mig själv som en vuxen person göra, att jag är ensam och inte kan/vill/orkar ha familj eller något som liknar ett "normalt" vuxet liv. Endast ett jobb. Men jag vet att man inte ska jämföra sig, med drickandet så glömmer man ju också allt det där - det är en bra distraktion från ens "liv" man har skapat, eller inte skapat under berusningens dimma.

Har funderat förr på möten (AA) men bor nu i mindre stad och jobbar på ett ställe där jag inte känner mig bekväm i det. Sedan är det även så att jag har viss social fobi och avskyr sånt där kumbaja skit, lekar och att behöva göra saker som inte inspirerar mig i stunden. Får ångestpåslag av att göra nya saker eller vara i nya situationer. Däremot så vet jag att förra gången jag klarade att vara nykter länge så skrev jag här varje dag. Och var 100% ärlig mot mig själv och detta forum. Så det är min plan även denna gången.

Jag vet att jag inte kan dricka i sällskap för det bjuder in till fusk, men det kan jag inte lova att jag kommer klara, det enda sociala liv jag har med några nära vänner skulle försvinna om jag helt förbjöd det. Jag vet dock att jag är 0 eller 100%, det finns inga mellanlägen och jag vet också att ett litet misstag för mig innebär att jag tappar fotfästet totalt. Kanske inte på en dag, men styrkan jag bygger upp försvinner bara sådär. Sedan har jag också sjukt dålig impulskontroll och mitt inre känsloliv och tankar om rätt/fel förändras dagligen på ett skrämmande sätt. Men skadar ju inte någon annan än mig själv, det har jag alltid sett till.

Nu har jag skrivit för mycket, och för länge. Det blev bara ett rabblande av inre tankar, men det är just detta jag vet att jag behöver. De närmaste veckorna kommer vara skittuffa, jag har semester (men det hade jag förra gången också när jag påbörjade min nykterhet) och värmen inbjuder till dumdristiga beslut. Jag tar en dag i taget och vill försöka njuta och inte leva fake.

Kanske påminner min träning om yoga....men okey då
Jag GÖR

Fredag...pms.. I vanliga fall skulle allt det här dämpats med alkohol. Ett glas vin medan jag lagar mat, ett glas till för att duka, ett glas till maten, ett till och ett till ooooch så skulle kvällen vara borta. I en dimma. Somna i soffan. Vakna kl 3 med ångest och hjärtklappning. Leta efter en återställare, somna om. Vakna trött, ful och sur.

Istället lyssnar jag på mig själv nu.
Jag behöver vila. Äta. Slappa.
Jag måste inte vara på topphumör. Det räcker med att bara vara.
Vilken tur att jag kan välja nykterheten! Tacksam!!
??

Ha en fin helg du med..??

Så sorgliga historier om a inverkan, dessvärre sanna allihopa. Hoppas vi klarar oss ur dess käftar. Ha en fin helg. Jullan

Var hemma hos ett av mina syskon..Vi har alltid stått varandra nära, han och jag.Nu var det längesedan vi träffades..Min bror har flera barn och en fru. .Familjen var glad att se mig, och jag dom..Min fina goa brorsa var så tärd..Han var avmagrad och berusad. .Han är en av dessa många människor, som lyckades vara nykter ett halvår med hjälp av antabus, men spelade istället..När han på eget bevåg avslutade antabusbehandlingen, var han lika beroende som tidigare, och började dricka igen..Han är en otroligt snäll och hjälpsam person..Men har nu isolerat sig mycket i hemmet..Tyvärr så har han sagt upp sig från jobbet när han fick ultimatum, antabus eller uppsägning..Barnen är snälla men saknar trygghet..Mamman dricker inget, men är starkt medberoende..Tror inte hon vet hur hon ska hantera situationen, utan stoppar huvudet i sanden..När jag åkte därifrån rann tårarna på mig..Jag förbannar den jävla alkoholen, som nästlar sig in i våra hjärnor och gör oss beroende..Jag blir också förbannad på den som säger att det går att börja dricka lite när man en gång blivit beroende..Jag tycker så synd om alla familjer där alkoholen har greppat en eller båda föräldrarna..Samtidigt känner jag en enorm tacksamhet att jag lyckades bli fri, och att jag och mina ungar har det bra idag..Deras pappa har det gått sämre för, men inget jag bryr mig om längre..Det är mina syskon jag tycker lite synd om, men det hjälper ingen..Vi alla har ett ansvar, framförallt mot oss själva att försöka göra något åt ett beroende..Det går om man vill och är beredd på att ta emot hjälp om man inte klarar det själv..Till alla barn med alkoholberoende föräldrar: Det finns hopp och hjälp att få..Prata om det med någon..Kram❤️??

Härligt att inspirera andra oxå, och skönt att se att du mår bra?Jullan

Sova är ett överlägset bättre alternativ än att dricka rödvin. Det kommer säkert kännas bättre i morgon.

Kram

Nu jobbar jag i stort sett som jag gjorde innan coronan slog till. Slut med permitteringar.? Det känns riktigt bra, nog för att jag inte har något emot att vara lite extra ledig men det är skönt med vanliga rutiner igen. Jag mår bättre än någonsin.Kollegan på jobbet som jag pratade med som dricker( drack)för mycket har återupptagit sitt stora intresse, cykling. Det var 3 år sedan han cyklade till jobbet sist, denna veckan har han cyklat varje dag...Jag tror minsann att han blev inspirerad av mig, jag märker att han har slutat att dricka, vi som hänger här märker sånt.?

Underbart väder, jag har fixat lite med min båt och ska ta ett svalkande dopp i vår pool nu.

Ha en fin kväll!? kram

Jag är sugen på vin. Rött vin. Har varit trött i dag efter veckan med flickan som nu är avslutad. Till det huvudvärk som tydligen också är en trigger. Nu ska jag snart göra det jag behöver. Gå och lägga mig.

Kram!

Jag har kommit fram till att flera korta träningspass på 20-30 minuter är enklare att genomföra i hemmiljö.
Så, jag körde att pass idag igen. Jag är så lätt distraherad och kan mitt i allt komma på nåt helt annat att göra ?
Så, minst 15 minuter. Jag tänker starta dagen så. Det har funkat förr, och ska funka nu.
Successivt öka tiden till max 30 minuter. Jag går på känsla nu när jag bygger upp programmet.
Att göra övningarna ×3 Är inget för mej. Jag behöver större variation.
Så, mitt mål : Rutinen

för att jag mår bra. Att mina nära mår bra. Klarar att ha mina egna rutiner. Utan alkohol.
Jag lever efter folkhälsomyndighetens rekommendationer. Det fungerar en dag i taget.

Härligt med en officiell nystart! Tycker det låter supersmart att mjukstarta, det är A och O för nått hållbart. Börja på en nivå där det är skönt, nästan lite föör lätt, så man längtar till nästa gång man kan köra igen, liite lite mer.
Jag kanske dessvärre får stå bredvid några dagar och bara heja på, har varit lite hängig ett tag, nått som spökar i kroppen. Bara jag är bättre till nästa gympass på söndag så är jag inte orolig.. men annars... fajt med hjärnspöken...
Har också provat att dokumentera min träning förr, ligger lite överallt hemma gamla träningsscheman och dagböcker. Det har gett en bra energi till att börja med för att följa framstegen, men det blir alltid värre, när jag inte presterat jämfört med förra passet. Så har lagt ner det för egen del men vi alla är olika, bara man accepterar att prestationen går upp och ner utan att man egentligen gjort nått fel så är det nog lugnt. Jag har tyvärr problem med det.

Känner mig hängig, är nått som spökar i kroppen, gått upp och ner ett par dgr nu. I tisdags var jag väldigt matt på jobbet, rösten började kännas lite grövre också men hade inte ont i halsen, jag var väldigt trött hela förmiddagen. Vid lunchtid vände det dock lite och jag fick tillbaka lite energi och fullföljde arbetsdagen. Igår hade jag inte några såna tydliga dippar som i tisdags så jag tänkte att det var något väldigt tillfälligt, gick till gymmet som vanligt efter jobbet som varje onsdag. Där blev det väldigt tydligt att något inte stämde, musklerna hängde inte alls med men jag bestämde ändå att minska volymen på övningarna och köra klart passet. Idag har varit ok, lite trött i kropp och ben, varit lite som en lätt träningsvärk som inte gett med sig hela veckan. Man inser ju såklart att man borde vara på sin vakt i dessa tider och ta det säkra.. men det är alltid så när jag blir lite dålig att jag ligger på den där fina gränsen för vad som är "sjuk" eller bara lite hängig och trött. Det är så svårt att avgöra vad man borde göra.
I övrigt är måendet ganska stabilt, varken upp eller ner egentligen. Bestämt mig för att aktivt börja jobba med min irritation hemma och försöka bättra mitt humör framför allt mot barnen. De är inne i en period av otroligt mycket ifrågasättande. Min stora dotter har börjat testa hur långt hennes egen vilja får bestämma hela tiden nu så jag anklagar inte mig själv jättehårt för att jag ofta blir irriterad men även om man vet att man mestadels har rätt som vuxen så känner jag att gå in i varje diskussion bara är en negativ spiral som försämrar stämningen mer och mer hemma. Jag kan vara den större personen och välja lite mer omsorgsfullt de gånger jag faktiskt behöver sätta ner foten, många gånger är det nog bara kontrollbehovet som skall segra, det leder inte till något positivt i längden.

Så skönt att du kommit igång!
Jag tränar hemma (styrka online) och har viktstång, vikter mm. Ett minigym. Springer ibland och använder utegym emellanåt. Brukar bli träning 2 gånger i veckan. Vill gärna träna mer..men jobb, ungar, aktiviteter, hus, mm tar tid. Jag skulle nog kunna pressa in lite mer träning men det får inte bli tvång utan snarare njutning. För jag älskar det!
All träning är superbra! Värdera inte utan gör det som känns bra!
Heja!! ?

Idag känns livet bra, lite extra uppåt utan nån särskild andledning. Jo att jag är nykter förstås. Börjar känna betydligt mer ork i vardagen och även mer intresserad av andra saker än a. Gubben och jag gör en utflykt i helgen, bara han och jag och friheten ?destination?? Okänd... ha det bäst alla kämpar

Är det möjligt att visa honom texten? (Kopiera och ändra så att den riktas till honom.)
Du beskriver situationen och känslan väldigt tydligt och bra. Han kanske inte förstår och behöver se det du skrivit?

I övrigt kan jag förstå er båda. Jag har slutat dricka men min man fortsätter som du, måttligt och ibland. Men jag kan pika och bli irriterad. Ibland kan jag känna oro att han ska göra saker han gjort på fyllan förr. Jag skulle aldrig uppskatta att han går ut med vänner och dricker. (Har hänt typ på julmiddag/event med jobbet). Detta eftersom jag inte litar på honom när han dricker. Han kan bli otrevlig även om han druckit lite och säger att han minsann får dricka hur mycket han vill och att han inte blir påverkad av några öl. Men jag känner hur han förändras och tycker inte om att han dricker i vissa sammanhang.

Svårt att säga vad som är rätt och fel. Man måste prata och komma överens om nåt som känns bra för båda.
(lättare sagt än gjort)

Lycka till! ??‍♀️

Jag har alkoholism i släkten och har alltid blivit påmind om att jag inte tål sprit. Vilket har visat sig under min tidiga ungdom. Jag har haft problem med att när jag dricker kan jag inte kontrollera hur mycket jag dricker. Förr drack jag alkohol i mängder varje helg och det slutade aldrig bra. Nu dricker jag några glas vin i solen en-två gånger i månaden eller en öl till maten om vi går på restaurang vilket är sällan. Dricker mig full om det är fest(Max 3 gånger om året) men inte på samma sätt som förr.
Idag vet jag när jag druckit tillräckligt och undviker sprit. Både jag och min sambo tränar måttligt och försöker vara hälsosamma.
Nu till problemet. Min sambo har tidigare varit orolig för mig när jag druckit för mycket, och litar fortfarande inte på att jag kan hantera alkohol. Även fast det gått mer än två år utan problem och jag visat gång på gång att jag ”mognat till mig” och vet hur mycket jag klarar.
När han är sugen på en öl i solen köper han det och vi dricker ihop och det är inget mer med det, eller om han ska iväg med vänner så dricker han. Men nu när vi bjudit över några personer för midsommarfest så säger han att han inte vill dricka för att han vill inte påverka träningen, vilket jag tycker är helt okej. Medan jag vill dricka något. Och jag förstår inte ens varför vi ska dividera om det, tycker det är upp till var och en. Vid planeringen pratade vi allmänt och jag kom med ett förslag till ett spel vi kunde spela, varav han utbrister att allt alltid ska handla om alkohol. Det är svårt att beskriva vad jag menar men när vi diskuterar så ger han mig grov ångest över att han säger att han inte ska dricka något. Jag känner mig på något sätt skyldig, eller rent ut sagt dålig för jag vill dricka. Även fast jag vet att jag dricker måttligt och att jag sköter det. Jag får som ett tryck över bröstet och känner mig ledsen över att han inte litar på mig. Han gör så att jag känner att jag inte vill vara med på festen alls för jag får tankar om att han dömer mig om jag dricker två glas vin. Eller att han dömer mig ifall jag skulle bli lite lullig. Han får mig ofta att känna ångest om jag tar ett glas vin hemma spontant när han inte ”planerat det” och är väldigt snabb på att påpeka att jag tagit ett glas tex.
Jag förstår hans oro över ifall jag skulle dricka för mycket eller för ofta men jag känner att jag har sån kontroll nu och att jag lärt mig av mina misstag. Som jag skrev innan så är det väldigt sällan jag dricker alkohol.
Vill inte känna mig som en ”alkoholist” i hans ögon bara för att jag dricker två glas vin. Jag mår dåligt över detta och vet inte hur jag ska ta upp det med honom för han blir bara arg och irriterad.

tack för svaren ni fina :)

Jo men jag kan skriva ner några trix och fix som jag har gjort och gör. Ska skriva ner lite och sen återkommer jag.

Andrahalvlek - Det kan säkert stämma, men har lite blandande känslor där för jag har mentalt byggt upp i mig själv nu när jag har varit nykter en tid att - Nu har jag ett ansvar och ett val, vare sig om jag har en sjukdom eller inte. För det är något som JAG har behövt att göra för att kunna gå framåt. Och på så sätt så har jag svårt att hitta ursäkter för att börja dricka igen. Men det är hur jag fungerar. Jag lägger inte så mycket energi på alkoholism eller att det är en sjukdom. Jag har ett beroende och beroendet förstör hela mitt liv, jag är "allergisk" mot alkoholen, jag älskar alkoholen men alkoholen hatar mig. Men det tråkiga är att om en människa tar ett återfall så blir den personen mer dömd än vad någon som slarvar med sin medicin mot någon annan sjukdom. och det med behandling och fortsatt hjälp ser nog många att man har chans till om man vill och det är AA. Men alla köper inte det programmet eller vill följa det av olika anledningar och då får man höra att man är inte villig nog eller man är fortfarande i förnekelse och det gillar jag absolut inte. Allt är inte för alla. Själv har jag inget emot AA för alla sätt är bra och om det hjälper folk så är det jätte bra men det skulle funnits andra möjligheter än 12 stegs programmet, för det är ändå 2020 nu. Jag själv har blandat och tagit bitar här och där men jag skriver det senare så inte detta blir för långt :)

FinaLina - Klart du inte ska ge dig och tids nog så kommer du lyckas. Tror att dom flesta som är här kommer göra det för annars vore vi inte här men ibland tar det tid. Du är värd allt gott och jag hoppas att allt löser sig i ditt liv med allt och du kommer hitta din inre frid :) och du, gudlös kan vara rätt så bra också hehe..
varma kramar på dig

Mitt drickande eskalerade sen höst förra året. Jag har haft svårt att förstå varför det blev så just då. Men troligen beror det på att flickan började en ny skola och vi hade enorma problem på olika nivåer med den där skolan. Märker ju nu, som t.ex. i går efter att vi hade haft ett större möte med skolan om flickan att jag direkt började tänka vin när jag kom hem igen. Alltid kämpigt det där med att prata om ens barns svagheter, vilket jag gör hela tiden känns det som i perioder. Jävla trigger som bara måste bort.

I vilket fall var jag under hösten i lite gles telefonkontakt med en en av flickans klasskompisars mamma. Vi pratade bl.a. om skolan och strategier för framtiden. Ett par sådana telefonmöten med henne avbokade jag lite sent inpå helt enkelt för att jag drack vin och inte var i stånd att prata. Jag drack vin också när vi pratade den senaste gången. Var inte så berusad i början men minns INGENTING av hur vi avslutade vårt samtal. Efter det har vi inte setts, mailat eller pratat på telefon. Herrejisses vad jag har haft ångest för detta. Tänkt att jag säkert uppträdde som så pissfull som jag var och att hon har tappat allt förtroende för mig och aldrig mer vill prata. Jag har självklart tänkt att om det blir några konstigheter så måste jag säga som det är till henne. En person som jag inte känner särskilt väl. USCH. Men - så sågs vi i samband med skolavslutningen. Det var bara glada miner och vi har ju inte hörts på länge o.s.v. Hon ville att flickorna skulle ses (det ska de inte eftersom de inte är kompatibla) och vi kunde väl höras... Ja, vad säger man. Kan vi alkoholister vara så duktiga på att dölja vår berusning så den inte märks för en utomstående? För mig verkar det inte troligt.

Jag trippar vidare mot 6 månader. Läget är under kontroll.
Kram!

Halvhjärtat startar jag idag med hemmaträning. Tänker att jag ska mjukstarta.
Nånting är BÄTTRE än ingenting.
Jag ska komplettera imorgon. Kanske är mjukträning lite oftare bättre nu i sommar än h hårdträning 3 ggr i veckan?
Om inte bättre, så iallafall bra nog?
Jag ska fundera tills imorgon
Lite nöjd i alkafall ?

...man kan nog inte förvänta sig att ha världsroligt på första kalaset utan alkohol. Målet är att inte dricka ( och känna sig nöjd med det dagen efter).
Men vem vet:
Jag tänker dock att det är en bra inställning...och blir det roligt och härligt så är det ju ytterligare ett plus.
Den nyktra glädjen kickar in lite mer långsamt ...och är å andra sidan enormt mkt mer hållbar.