Senaste kommentarerna i forumet

@Himmelellerhelvette Tack❤️Jag gick på semester idag och behöver inte vara tillbaka förrän 6/8. Jag har med datorn och ska bara skriva några notat och sedan får det bra. Det ska bli så skönt att inte ställa klockan på morgonen, att ta itu med träningen, vill även läsa. Har så lätt att hamna framför en serie istället men jag tycker egentligen väldigt mycket om att läsa. Har väldigt många olästa böcker.
Men semestern kan även vara en utmaning att inte bli rastlös och att inte hjärnan håller på så förbaskat mycket med att jobba. Ska jobba mer på att trivas i mitt egna sällskap…att bli lite mer rofylld. Har inte mycket planerat vilket känns ganska bra. Ska på festival på fredag. Min dotter och jag ska åka och bo på hotell med lite spa och mat. Har bokat Spahotell i augusti när min man fyller 70 för vår familj. Så…livet rullar på.

Kram🥰🌻

@Himmelellerhelvette Jag håller med, ord är jätteviktiga och det påverkar oss. Vi laddar också ord genom social inlärning och ger dem en ofta specifik innebörd, bild och uppfattning. Ordet alkoholist hade jag en uppfattning om och kunde till en början inte förlika mig med att jag skulle vara det. Negativt laddat med skuld och skam. Men våra fördomar handlar ju om okunskap och rädsla. Idag har jag inget problem med att säga alkoholist om mig själv eller man säger väl alkoholberoende idag, men det är iof inget jag säger speciellt ofta heller. Men här på forumet har jag säkert sagt alkoholberoende 1000 gånger om mig själv😂. Det är sanningen och det betyder mycket för mig att vara sann, mot mig själv. Jag är alkoholberoende och därför dricker jag inte alkohol. Ord är viktiga och betydelsefulla. Jag tror också att när vi börjar våga säga och benämna saker eller känslor för vad det är så händer det saker inom oss. Som att sanningen förlöser oss kanske. Jag tror att det är så många som går omkring och bär/döljer saker både för sig själva och andra och det påverkar oss. Modigt och bra att du kan säga bulimi, det är hälsosammare och blir en sann verklighet. Då är det också lättare att kunna hantera det, när det ”finns”.

Ha det så gott! Kram❤️

@Detblirbättre Tack för din kommentar, det är så viktigt att våra röster blir hörda också. Vi som verkligen försökt sluta med antidepp. Många gånger. Jag tror att våra hjärnor har vant sig vid medicinens påverkan, och att det därför är jättesvårt att sluta. Kanske omöjligt. I alla fall om man har tagit medicinen i flera år. Just därför är det så viktigt att man som patient har en bra läkare vid sin sida. Och just därför är det så viktigt att medicinen inte sätts in lättvindigt, och absolut inte för tonåringar innan alla andra behandlingsformer har utretts.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Hej! Stor igenkänning på detdär med medicinen. Har det på samma sätt; har försökt sluta x antal gånger med samma resultat. Deprimerad igen och så medicin igen.
Ingen ide att hålla på och försöka sluta. Jag blir också så störd och irriterad på pratet och skriverierna om att fasa ut och sluta. Det är samma sak för mej; det är som insulin eller rullstol eller annat livsuppehållande hjälpmedel/medicin!
Sköt om dej, hoppas du får fin fortsättning på sommaren💚

Tack snälla @vår2022 och @Andrahalvlek, det känns så otroligt skönt att få dela med sig och få respons och hejarop❤️ Det finns ju ingen som vet om denna hemligheten utom de på forumet som läser och det är så befriande att få erkänna någonstans, det är lättare att handskas med och gå vidare från ett beroende oavsett vad det är man missbrukar när man får pysa någonstans, sätta ord på och se själv hur det faktiskt låter i andras öron. Jag kallade det länge för ätstörning och ville inte riktigt sätta ordet bulimi på det på samma sätt som det är svårt att säga alkoholist, orden gör saker med många människor och likaså med mig, stigmat. Men vi behöver erkänna oavsett vilka ord vi använder för då landar det i oss själva på ett djupare plan och vi kan lyckas jobba på problemet sedan ligger det alltid latent tror jag. Skulle jag må illa en gång och kräkas utan att det är planerat då triggar det igång, det har hänt tidigare så jag behöver vara försiktig med att äta för fort så jag inte mår illa. Precis som alkoholen mest troligt skulle trigga igång att jag börjar dricka igen om jag skulle dricka ett glas, därför skulle jag aldrig våga ta ett glas och det vill jag heller inte. Aldrig jag vill tillbaka till den ångesten, planerandet och misslyckandet, dåliga nattsömnen och den nästan nollade självkänslan.

Stor kram❤️

@vår2022 Det är sant. Det funkar preventivt för mig att veta att jag kan ringa och få hjälp direkt om jag mår sämre. Att jag får träffa en person som följt mig åtminstone några år. Som jag kan ha en nördigt intellektuell diskussion med, som inte tittar på klockan och säger ”det har tyvärr gått en kvart nu”. Tillit är en så viktig del i tillfrisknandet. Alliansen mellan vårdtagare och behandlare brukar min dotter psykologen prata om. Hur viktig den är, faktiskt basal i vården.

Och sen är medicinen som min rullstol, jag måste själv rulla ut i livet och fylla det med roligheter. Aktiviteter som ger mig naturligt ökat serotonin och dopamin. Om inte varje dag så ändå väldigt regelbundet. Jag behöver ha saker att se fram emot, för att sedan komma hem och vila. Små och lite större saker. Från badutflykt till shower med restaurangbesök.

Tor-sön reser jag till äldsta dottern. Vi ska hänga och tjöta och upptäcka en skog eller två ihop. Sannolikt bada. Äta gott. Skratta. Mer behöver jag inte, det blir perfekt. Efter allt med min mamma, som lugnat ner sig nu, är det precis vad jag behöver. Prata om mamma också, även om jag uppdaterat dottern fortlöpande förstås. Och yngsta dotter ska ihop med sitt boende på en stadsmarknad. Jag är glad för hennes skull, men lika glad att själv slippa. Jag gillar inte marknader. Reser med henne två dagar till Ullared nästa vecka istället. Lagom dos av kommers för mig.

Och jag försöker verkligen inte påverkas av den offentliga diskussionen, där det ”rätta” anses vara att fasa ut medicinen så fort det går. Jag har ju provat. Många gånger. Senaste gången fasade jag ut medicinen under 1,5 år. Långsammare går ju inte. Sista månaden tog jag en enda tablett en dag per vecka. När jag slutade med den enda tabletten tog det tre månader innan jag blev sjuk igen.

Den gången hade jag inte en läkare som höll mig i handen. Företagshälsovården ville plötsligt inte hantera min sjukdomsbild längre, de hänvisade mig till vårdcentralen. Kände mig helt ensam och övergiven, vilket snarare boostade att depressionen kom galopperande.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Vilken fin kontakt du verkar ha med psykiatrin och att du kan träffa samma bra läkare. Förstår att det skapar mer trygghet och mindre oro. Nu vet du också att det inte blir bra om du slutar med medicin efter dina försök som inte slutat bra. Tänker också att man kan behöva fylla på med seretonin och dopamin om man har brist på det i sin egna produktion, som du så fint skriver, som insulin fast för hjärnan, livsnödvändigt. Och att dessutom ta bort alkohol som fuckar upp systemet och som skapar en bättre balans. Så himla härligt att du nu igen befinner dig på en plats där du mår bra, bra jobbat!

Ha en fin dag! Kram❤️

@Himmelellerhelvette Vilken resa du gjort! En riktig Queen är du 👑

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Så otroligt bra jobbat av dig, fortsätt så att det blir riktigt stabilt. Jag tänker att när man har beroenden som framkallar massor av ångest, skuld och skam typ ätstörningar eller alkohol så är det svårt att tänka och fungera bra. I det korta loppet kan det lindra, men i längden blir det bara värre. När man blir fri från detta släpper beroendeångesten och man kan bättre komma åt skav och oro som ofta är roten till den onda cirkeln samt på ett mer balanserat sätt jobba med sig själv. Man blir liksom inte lämnad ifred om man inte tar itu med sina ”knutar” och man kan inte fly ifrån dem utan att påverkas. När vi förstår oss själva bättre är det befriande och trycket släpper. Så nog är vi mästare på att försöka lura oss själva, men det går inte hur länge som helst utan konsekvenser för oss själva.

Härligt att du mår bättre och känner dig lugnare och stabilare! Kram❤️

Har du äntligen semester nu @Varafrisk? Njut och vila och gör mycket sånt du mår bra av❤️Kram

@Andrahalvlek, @JHL och @vår2022 Tack så mycket❤️

Jag tror faktiskt jag känner mig lugnare och mer stabil, det stressar kroppen och hjärnan med bulimi, som jag varit inne på tidigare påminner den sjukdomen mycket om alkoholberoendet just kring tänkandet, planerandet, stressen att bli påkommen, skammen. Den där ”nu är det fredag!” Och allt skulle inhandlas inför kvällens stora hetsätande! Fy! Så tröttsamt! Nu kan jag helt lugnt strunta i att alls åka till affären en fredag efter jobbet, jag vet att jag kommer bli mätt på middagen och vill jag ha något på kvällen kan jag vara säker på att någon annan i familjen inhandlat något jag kan tugga på men just det att det finns inget stort måste längre. Jag höll mig ifrån allt som triggade bulimin första säkert sex veckorna kanske, allt ”förbjudet” som jag tänkte att jag kommer gå upp massor i vikt av att äta men sedan åt jag något (choklad, bulle, chips) ja ni vet, allt sånt där vi alla vet lägger sig runt midjan om man inte också rör på sig. Men min kropp har hittat hem nu, den har stabiliserats, visst går jag upp kanske 500gram på vågen om jag ätit socker och chips en kväll men jag vet nu att det bara är vätska och dagen efter är det borta igen, när min kropp varit under stress utav bulimin har den samlat på sig allt den kan så fort den kan och jag har kunnat gå upp 2kilo på ett dygn men nu vet den att allt kommer regelbundet och den tar hand om det och behöver inte hamstra mer. Jag tränar som alltid mina 2-3 gånger per vecka, jag promenerar och rör rätt mycket på mig på jobbet, jag har varit viktstabil i snart fyra veckor så det tog nog åtta veckor för kroppen att lita på att det den får i sig stannar där. Jag har fått väldigt mycket mer energi! Orkar så mycket mer både på jobbet och efter jobbet. Detta var verkligen den sista pusselbiten. Jag blev piggare av att sluta dricka alkohol också såklart och av att sluta med nikotinet men jag har ändå varit tröttare än ”vanligt friskt folk” trots att jag äter bra och tränar har jag tänk och ändå inte fattat eller velat fatta att jag behövde ta bort även bulimin! Tänk vad likt det är med alkoholen! Även med den försökte jag komma på tusen andra anledningar till att jag mådde dåligt än just att jag drack alkohol! Det är rätt fascinerande ändå hur bra man kan lura sig själv! Kram på er alla fantastiska!

Idag var jag på återbesök hos psykiatrin. 14 månader sen senaste gången. Tre år sedan jag fick börja gå där och träffa en helt fantastiskt kunnig psykiatriker. Träffar samma varje gång, vilket är en vinst i sig. Konstigt att inte vården förstår hur viktigt det är att som patient få träffa samma läkare varje gång.

Det är obehagligt att sitta i väntrummet, för då minns jag hur dåligt jag mådde. Ångest typ 24/7, hela min kropp var spänd som en gitarrsträng. Överdriven reaktion på allt, både inombords och runt om mig. Jag var så jävla trött, hade enorma sömnproblem. Så trött att jag knappt orkade ta mig dit, än mindre hade jag något att säga. Frågor om hur jag mådde och hur jag tänkte kunde jag inte besvara. Öh. Det var som om det stod streck i pannan på mig. ”Personen är frånvarande”.

Jag ordinerades 60 mg duloxetin på morgonen och 15 mg mirtazapin på kvällen. Det senare före det andra. Och duloxetin var först 30 mg och efter några veckor 60 mg. Jag var beredd på biverkningar, även om jag då befann mig på bottens botten och inte kunde tro att man kunde må sämre.

Efter två veckor med full dos duloxetin och mirtazapin var det som om jag rätade på ryggen, höjde blicken. Både rent fysiskt och mentalt. Jag kunde boka in träffar med älskade ex-svärmor. Fika och tjöta lite. Jag kunde gå ut i skogen och se grönskan, höra fåglarna igen. Njuta av vindar i mitt ansikte, ta ett bad i havet. Jag kunde boka in träffar med vänner, jag kunde börja prata om mitt mående igen. Välsignelse.

Medicinen är serotonin- och dopaminhöjande. Två livsviktiga må-bra-hormoner. Min skalle räcker inte till där på egen hand. En ärftlig sårbarhet sannolikt, min pappa var deprimerad från och till i hela sitt vuxna liv. Försökte självmedicinera med alkohol. För många av hans syskon har det slutat lika illa.

Sen tonåren har jag haft återkommande depressioner. Sen 20 år tillbaka har jag medicinerat för det. Varje gång jag slutar blir jag deprimerad inom tre månader. Varje gång. Minst tio gånger har jag försökt sluta under dessa tio år.

Idag pratade vi om min oro för att bli deprimerad igen, att jag sällan tänker på det numer men att besöket gjorde att oron hälsade på igen. Läkaren lugnade mig med att jag får vara fortsatt patient hos psykiatrin. Att jag bara kan ringa om jag mår sämre, eller när jag behöver nya recept. Nytt återbesök om ett år, och då kanske vi minskar duloxetin från 60 till 30 mg. Och där ska jag ligga kvar många år, kanske livet ut.

I vår samtid är det ett himla prat just nu om att till varje pris fasa ut antidepressiva. Att det lägger lock på alla känslor osv. För mig är det inte alls så, jag känner igen mig själv först när jag medicinerar. För mig är det som insulin, fast för hjärnan. Livsnödvändigt.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Grattis !🥳 12 veckor utan bulimi! Och snart 3 år alkoholfri! Fasiken vad strong och bra du är!💪. Det har verkligen hänt mycket och du har utvecklats massor!

Kram och var stolt över dig själv!❤️💫

@Himmelellerhelvette snart 3 år av nykterhet och 12 veckor utan bullemi. Vilken prestation! Grymt jobbat och ge dig framför spegeln en själv en rejäl dos av att du är fantastisk.

@Himmelellerhelvette 12 veckor utan bulimi, fan vad grym du är! Det måste ha varit svinsvårt, när du använt det som ventil så länge. Det allra viktigaste är att vi lever våra liv på ett sätt som inte kräver ventiler att pysa ut trycket med. Hållbart.

Kram 🐘

Tack @Andrahalvlek ❤️ Usch ja det är hemskt! Just nu är det väldigt skönt att jag slipper detta på ett tag, det är långt tills nästa gång vi ska ses.

Annars firar jag 12 veckor utan bulimin 🙏❤️ och detta är väldigt hjälpsamt för min läkning också och hjälper mig få en bättre självkänsla.

Det är helt ofattbart att jag om 39 dagar har varit nykter i 3år! Det är inte greppbart! Tiden har gått så fort och så mycket jag utvecklats!

Haft en aktiv helg på hundklubben. Det är fascinerande att ramla in i ett sammanhang där man inte känner en enda människa. Några få till det yttre bara, om vi gått hundkurs ihop eller om de har varit ledare på en hundkurs. Inga namn kommer jag ihåg sen tidigare.

Samtidigt är många av de andra väldigt bundis, många känner varandra väl sen många år, tillbringar flera timmar per vecka ihop på fritiden. Då gäller det att go with the flow. Byta några ord här och där. Och det gick bra. Helt nykter 😉

Gårdagen avslutades med grillfest. Då fick hundarna stanna hemma, eller ligga i bilarna. Först femkamp där vi delades in i lag, jätteroligt. Sen dignande grillbuffé, fixad av ordförande som tydligen har varit kock på restaurang tidigare. Trevligt småprat vid bordet.

Efter två timmar tackade jag för mig, dödstrött. Idag var jag på klubben igen men orkade inte engagera oss i någon aktivitet. Det fick bli miljöträning för lillprinsen. Att vistas i en miljö med folk och hundar överallt, som kommer och går, är oerhört nyttigt. Han skötte sig galant.

Genom att avvika lite i förtid igår missade jag den utlovade ”glassbomben”. Och ikväll har jag sprungit, det blev tredje gången den här veckan. Heja mig!

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Tittar åt ett annat håll. Jag tror ärligt talat att det är svinsvårt med vissa personer. Minns känslan från mina unga vuxenår, på fest med just släkten. Orosklumpen kom direkt vid vissa beteenden hos bland annat min egen moster. Det lismande krystat artikulerande snacket, jag kräktes nästan av obehag. Förvandlades till en väldigt liten flicka på nolltid. Tyvärr är det nog så att vissa beteenden hos andra får vårt inre att protestera högljutt. Det enda som hjälpt mig är att inte utsätta mig för det. Om någon på fest blir så där gränslöst sentimental och gråtmild går jag därifrån. Det beteendet fixar jag inte, jag utsätter mig inte för det. Hade nog av det i min barndom. Nu när min mamma visar tecken på demens kan hon ibland bli nästan kletigt sentimental. Jag djupandas. Börjar prata om något annat. Ett till ytan oförargligt beteende slår an strängar djupt inom mig. Det får vara så. Jag undviker därför andra när de beter sig så.

Kram 🐘

Detta är så bra tips till alla er som undrar om ni dricker för mycket, som vetat det länge och alla andra:

Titta på sarahrusbatch på Instagram! Såg tipset i @Mauds tråd och känner att jag önskar att detta sprids för det är så konkret och precis så som det är för så många av oss när vi tvivlar och inte riktigt vet, för vi är ju inte alkoholister, stigmat krig en alkoholist är svårt att applicera på sig själv och det behöver vi inte utan det räcker med detta som hon pekar på, att alkohol tar mer än det ger och att det räcker så, vi behöver inte sätta en större etikett på problemet än så. Gå in på hennes Instagram ❤️ Kram alla!

@Andrahalvlek och @vår2022 Det skulle absolut vara det bästa, ta upp lite i taget och sakta förändra det som behöver förändras. Mina döttrar vet en del om min uppväxt men de kan inte relatera till den (de vet inte att jag hade problem med alkoholen, jag skötte det rätt så bra i smyg), jag tror det kan vara svårt för dom att förstå att jag kan må dåligt av detta pga min barndom, man behöver en djupare förståelse för hur allt i livet hänger ihop för att kunna tänka så tror jag. Men de vet att jag tycker det är jobbigt, den ena är mycket mer inkännande än den andra men jag bearbetar även dem men det tar tid för förändring. Min mans resa till den förändring han gjort pga min förändring har varit en fantastiskt resa, att han lyssnat och tagit till sig sakta, sakta. Jag ska inte köra över mig själv mer nu, jag ska stå upp för mina känslor, jag ska inte släppa en bomb utan smyga fram lite i taget så det är bearbetningsbart för alla att sakta förstå. Tack snälla för er fina stöttning. Jag känner mig starkare, när man säger ifrån kan det bli svårt, det kan göra förbaskat ont när man inte får förståelse men det är värt det om man till slut vet att man lyssnat till sitt inre och gjort en förändring. En stor förändring behöver göras i mig, jag kan vara lite väl fokuserad på hur förändringen sker i mina närmsta när de dricker , jag får en känsla av att det är farligt men jag behöver få mig själv att förstå att det inte är farligt sedan att min ena moster beter sig exakt som min mamma i många lägen triggar enormt, det är hennes personlighet och det kan hon inte ändra hur lätt som helst utan jag behöver på något sätt försöka att inte se mamma i alla de beteendena, hur gör man för att inte bli triggad av en annans beteende som påminner mycket om en annans? Kram

Mår fortsatt så jäkla bra här på landet. Jag föresatte ju mig att jobba lite med mig själv, gick för några år sedan en årslång utbildning i psykosyntes, väldigt bra, hjälpte mig mycket när jag var utmattad. Gör nu dessa övningar varje dag ur boken Bli den du är av Piero ferrucci. Så bra! Rekommenderar! Lever lite efter schema, meditationer, promenad, bygg och fixjobb, skrivtimme. Sitta och glo. Här vid havet, där jag älskar att vara. Och varit sedan jag var barn. Två veckor till på detta schema, tills barn o barnbarn kommer i tre veckor. Då blir det ju lite annorlunda. Men väldigt kärt.

@Himmelellerhelvette Kanske dags att spräcka elefanten i rummet? Att ta upp och tala om det i små steg, lite i taget då ni inte pratar om det alls. Att tex säga att det kommer många minnen hos dig som känns jobbiga och som inte vill gå bort, att du skulle behöva prata om det för att du ska må bättre. Det är svårt att anpassa sig till något när det skapar så obehagliga känslor. Om ni skulle kunna prata om allt som hänt istället så kan det kännas bättre istället för att låtsas om som det inte finns och ”ha roligt istället”. Så klart är du den som drabbats mest då det handlar om din mamma och pappa, men ni är ändå släkt och det är svårt att lägga locket på ett trauma, det riskerar att sprängas till slut och påverkar alla. Kanske ska du börja med att berätta om allt för din familj och hur det känns och är för dig. Det blir annars risk för att du upprepar din barndom, tittar på, är tyst och kör över dig själv och mår dåligt. Vad tror du om det?

Då kanske det blir lättare för dig att avvika framåt kvällen då festandet tar rejäl fart. Att du vet att de andra är okej med att du avviker, att de förstår varför.

@Himmelellerhelvette Jag tänker inte att du ska förändra andra. Jag tänker att du ska stå upp för din åsikt. Du har rätt till dina känslor. Men gör det inte på fest, gör det hellre på tu man hand med mostrarna, när tiden känns rätt. Bara genom att säga hur du upplever festandet så står du upp för den lilla flickan inombords, och då kan skavet lätta.

Kram 🐘

Mina mostrar och jag har egentligen mer en nära relation så länge alla lägger locket på och inte pratar om det där obehagliga ”Nu ska vi ha roligt! Inte prata om gamla tråkigheter!” Så tyvärr har jag ingenting att hämta där, dom tycker inte att dom har problem med alkohol eftersom dom inte är som mamma. Okunskap och negligering. Mina döttrar dricker också, den ena älskar fest och dricker gärna på med de som dricker mest, min man likaså, andra dottern tar det lugnare men hon har också åldern precis inne och lite ovan att få dricka med släkten. Dom är ju uppväxta med att detta är kul och det tyckte ju jag med så det är svårt att försöka ändra ett för alla vinnande koncept förutom för mig som tog det några steg längre och blev beroende på riktigt. Jag tyckte ju att det var guld värt att ha en sådan släkt där ingenting var skamligt, alla tog en öl redan till lunch och för dom var det allt runtomkring och umgänget medan för mig var det den efterlängtade återställaren (om jag inte redan hade smugit i mig ett par öl innan)
Jag vet inte hur jag ska ta mig runt detta, @Andrahalvlek vi har massa aktiviteter också men det som är jobbigt är att alla vill ha alkohol till alla aktiviteter, egentligen är det väl mest riktig fylla först fram mot kvällen och natten men det är just min dröm om att vi skulle kunna göra alla dessa aktiviteter utan att alla ska dricka, att dom skulle kunna vänta till kvällen. Men jag kan inte ändra alla andra, jag måste lyckas ändra mig själv och det vill jag gärna få tips om verktyg till. Kram fina ni❤️