Senaste kommentarerna i forumet

När jag var helt ensam i mitt stora hus.
Grannarna grillade och exet satt och söp i stugan.
Och där gick jag mol allena och försökte både inför mig själv och omvärlden försöka få det till att det var ok.
Men det var det inte.

Jag känner med dig lim och de där dagarna som så småningom böir till timmar är fruktansvärda.
Du kanske ska se det som att du är som ett stort öppet sår nu och hudflikarna når inte varann för tillfället.

Nykterheten är prio 1 nu. Väldigt mycket har ju blivit så otroligt mycket bättre nu.Tids nog så fixar sig resten också tänker jag.?

Ha en fin kväll du med! Kram

Tack, sådan pepp värmer ?

Nu har dagen passerat. Eller större delen i alla fall.

Jag har pratat med mannen, ett kort samtal. Höll mig till ämnet och önskade honom sedan en bra dag.

Sedan efteråt har det känts så skönt för att jag inte lade mitt fokus på att göra honom glad.

Nu skiner solen och jag sitter ute med en kopp kaffe. Men ångesten smyger sig på nu. Förmodligen just solen och att vi är lediga imorgon. Såna här kvällar då mannen brukade dra ut med kompisar medan jag blev kvar ensam hemma. Grannarna kommer säkert grilla. Men inte jag. Jag måste lära mig att det är okej. Men det gör ont. Så ont.

Så är det.

det är ett hemskt tillstånd att hamna i, vad jobbigt du har det. Du är en fin och älskvärd person som halkat ner i ett destruktivt beteende. Hoppas att du snart kan hitta lite fina tankar om dig själv.
Du kommer hitta fram till en helt annan verklighet om du orkar ta dig ur. Jag minns så starkt första gången jag kände glädje på riktigt, liksom helt producerad av kroppen, typ efter ett halvår nykter, det är ashäftigt. Man pajar ju alla funktioner när man är i beroende, tror att man aldrig kommer vara glad för att man har lärt systemet bara reagera på kemisk stimuli. Det är jättehärligt när det går över.
Det är en aslång och kämpig resa, men för mig har det hela tiden kommit belöningar på vägen som gör det värt det, mat smakar bättre, närhet till andra människor blir mer på riktigt, man blir stolt över sig själv och överraskad av hur mycket man klarar.
Vilket stort steg du tar nu, jag hoppas så att din behandling ska vara värdefull.
Kram och massor av pepp!! Heja heja heja dig!

Det vidare livet, jag är inte där än men vill ändå få positiva kommentarer om det. Jag har gått från druckit för mycket på fester till en alkis. Ska snart in behandlingshem och är livrädd. Fast jag har misskött jobb, skrivit åtskilliga dumma mess och har noll energi kvar och en vinfetma på det så är jag ändå mest livrädd över att aldrig mer kunna ta den kalla retsinan eller den mustiga ölen efter en dags vandring i Skottland. En sorg. Ni som har slutat helt och ni som har lärt er hantera det, kan ni inte komma med kommentarer och pepp om hur det är? Behöver massor av pepp inför detta. Kran

Jag har just läst en massa grejer, relaterade till jobb, som handlar om just längre förhållanden. Man blir inte jätteupplivad av dessa studier men det är som med det mesta annat (tex vara nykter) att det är ganska bra när man inte överblickar evigheten. Jag och min man har snart varit ihop 20 år. När vi träffades kände jag mig urgammal.., vilket betyder att jag nu är bortom räddning gammal. ?? Fast så känns det inte. Jag har ju helt vuxna barn så jag ser ju på dem att jag inte är 32 (och i min spegel). Men jag har ju varit gift tidigare så i jämförelse är jag på en väldigt bra plats i livet. För mig har nykterheten varit prio ett dessa månader, allt annat kommer i andra hand, också min man.. Kram och ha en fin kväll!

Ja du Se klart det är väl sisådär här med. Helt ok, men det är inget jag lägger någon större vikt vid nu. När frugan inte är superstressad pga jobbet så är det lugnt. Man är ju inte nykär om man säger så, men vi bråkar inte i alla fall. Har absolut inga tankar på att skilja mig eller så, men visst, jag hade väl viljat vara lite mer ” tänd” om du fattar vad jag menar.☺️ Känns i alla fall som att det går åt rätt håll. Får man fråga hur länge ni har varit ett par? För egen del är det ca 17 år.

@Andrahalvlek, vi har bara haft en katt och så fiskar i akvarium så klart.? Men det får räcka med en hamster i nuläget. Frugan var väldigt tveksam till den också, men jag tyckte det var ok.

Kram

Kram

Tänker ibland på i vintras när han var bortrest utomlands i 3 veckor. Och när han kom hem stack han ut och drack med kompisar trots att hans barn längtat efter honom så mycket. Trots att han på nåt sätt ville vara kvar med mig. Att en person kan göra så mot de tre personer han påstår är viktigast... Det visar ju på vilken låg empati han har. När jag tänker på det så hjälper det mig lite att stå emot impulsen att försöka lösa allt igen. Han kommer alltid välja andra före oss. Vi ska bara finnas där när han känner sig ensam. Är det därför jag sörjer när han är ensam? För det har varit min roll i hans liv att finnas där då. När hans kompisar inte har tid eller när han är för bakis för att gå ut. Då har jag och barnen funnits där som en reserv.

Sisyfos, vi har haft mycket kontakt sedan vi flyttade isär. Det har känts bra och jag har varit förvånad över hur enkelt allt varit. Jag har engagerat mig i hans process i att skapa ett eget hem och allt sånt och även varit hos honom minst en gång i veckan men oftast mer.

Det har varit min "uppgift" att se till att barnen kommer dit osv. Och så har det nog blivit för att jag i alla år varit den personen i familjen som gör sånt. Och jag har varit okej med det eftersom att det varit en ny situation och för mannens skull (och barnens) har jag viljat göra det så bra som möjligt.

Nu egentligen är det dags för mannen att fixa det där själv. Men det känns som att han och jag måste hitta vår form av förhållande. Vad är vi? Vart står vi?

Han frågade mig för ett tag sedan "ska jag bo ensam nu? Såhär vill jag inte leva"... Typ. Jag svarade "vad vill du att jag ska svara på det?". Då blev han tyst. Nästa gång ska jag kanske fråga om han vill bo med mig igen. För då kommer han nog tänka efter och känna att han inte vill det. Tror jag.

Jag har varit ledsen ett tag nu. Jag och han är kanske i en ny fas nu där nåt slags uppbrott måste ske? Vi umgås och leker familj vissa dagar samtidigt som han fortfarande kan låta det gå flera dagar utan att han undrar hur vi mår. Det är liksom inte en riktig relation ju.

Jag försökte ringa honom imorse men han svarade inte. Ena sonen blev dålig och jag hade väldigt viktiga saker på jobbet idag. Slutade med att jag fick åka hem. Och då känner jag bara att den här mannen är inte ens material för en halvdan kärleksrelation. Han tycker ibland att jag tagit ifrån honom sin familj men sedan sover han med ljudet avstängt på telefonen så att han inte ens går att nå.

Jag vaknade inatt av att jag grät. Jag grät för att jag drömde att han var ensam. Det mitt hjärta och hjärna glömmer är att det är han som valt allt. Han har valt att vara osams med mig nu för att jag prioriterade en kompis en kort stund. Ändå oroar jag mig för att han ska känna sig ensam.

Om mina barn inte bodde med mig hade jag ringt hem dem till mig jätteofta. Ringt dem och sagt godnatt osv. Och det är ju såna saker som gör att barnen vill bo med mig. De hade förmodligen bott med mig även om jag bodde i en etta. Jag stänger inte av ljudet på min telefon.

Ibland tänker jag att jag vill säga till honom att det är helt okej om han försöker hitta en ny relation. För jag FÖRSTÅR om han inte vill bo själv. Jag fattar det verkligen. Men jag kan aldrig bo med honom igen. Och barnen kommer av naturliga skäl förmodligen alltid föredra att bo hos mig.

Miss lyckad... Jaa. Se det ur en annan vinkel. Min egen kanske till att börja med. Ser ofta allt ur andras vinklar för att jag får sån ångest av att vara oense med andra. Det skumma är ju hur jag ena stunden är så klarsynt för att en minut senare bara tänka jag kan lösa allt bara jag struntar i vad jag känner.

Finalisa, tack. Jo jag måste nog börja åtminstone ha mindre kontakt tror jag. Vi har ingen naturlig person som kan hjälpa oss i kontakten då han undvikit min familj de senaste åren. Men däremot kan det hjälpa om jag försöker hålla samtalen och kontakten fokuserade på att handla om barnen och inget annat.

Kanske blir det lättare för honom att släppa mig om han märker att jag ändå är mån om att han ska få träffa sina barn. Just nu känns det som att han ser oss som ett paket. Ska han träffa barnen behöver han träffa mig också verkar han tro. Men så behöver det ju inte vara.

Det som är skönt när vi inte bor ihop är att det inte blir riktiga bråk längre mellan oss. Vore han här nu och gick runt och utsatte mig för silent treatment så hade jag tillslut inte orkat längre. Nu kan han vara hur tyst han vill mot mig. Jag skickar sms om saker kring barnen och får ett kort svar och det får räcka. Behöver inte leva med det i mitt hem.

Jag måste försöka förstå att allt inte hänger på mig heller. Vill han verkligen vara med mig eller vara sams med mig så kan han ju vara det. Han kan ändra sitt beteende. Men han gör ju inte det. Och det är ju absurt att tänka att jag ska vara en ängel och lösa allt när det är han som är sur på mig. Jag kan inte alltid ta steget mot försoning. Har dessutom redan försökt en gång eftersom att det är min första impuls. Men jag tänker inte göra det igen.

Kram på er alla ❤️

Så härligt att du kommer in och delar med oss, ger styrka till en dag till// kram Strulan

Grattis till ett helt år, inte dåligt! Du berättar ju lite grand,men berätta gärna mer om DINA fix och trix i vardagen för att hålla den fortsatt nykter. Jag är genuint nyfiken!

Bra jobbat! Du är en bra förebild för oss andra i samma situation.
En dag i taget ?
/Mrx

Stort grattis till 500 dagar Vitutanvin! Fantastiskt ju.
Kram!

Det är alltid med blandade känslor man välkomnar gamla forumdeltagare tillbaka.

Oftast beror det på återfall, men ibland är det en hälsning från ett fortsatt nyktert liv och det är alltid lika trevligt ? Det ger oss andra hopp om framtiden.

Lapparna på ytterdörren var ett riktigt bra tips!

Läser just nu en bok om alkohol och hjärnan av Marcus Heilig. En sak jag läste igår fastnade verkligen.

Han skrev om stigmat när någon har sjukdomen alkoholism. Om någon har högt blodtryck eller diabetes så får de medicin. Om de slutar med medicinen så blir de sjuka igen, och måste börja medicinera igen.

Om någon har sjukdomen alkoholism så sätts i bästa fall behandling och medicin in under en tid. Sen slutar man med antabus och behandlingen tar också slut, och patienten tar ett återfall. Blir sjuk igen alltså. Då är det individens fel enligt samhället. Feltänkt tyckte Heilig, och det tycker jag också.

Kram ?

Idag firar jag min 500e vita dag!
Vet ni vad?
Jag är fortfarande glad och tacksam mot mig själv att jag valde nykterheten! ?

Det blir bara lättare och lättare!
Både att hålla mig nykter och att prata om det.

Jag tindrar/dejtar lite och har skrivit alkoholfri i min profil. Många frågar och jag svarar, helt ärligt och berättar om riskbruk, självmedicinering och att det här är för livet. Ingen alkohol i mitt hem, ännu iaf. Första gången kändes det jobbigt, lite skam över det korkade beroendet. Men inte längre. Nu är jag stolt över mitt beslut. Skammen är borta!

Ha en härlig dag allihopa!

Hoppas du snart får lugn och ro, många kramar Strulan ?❤️?

Jag är genuint tacksam för din ärlighet och öppenhet i din tråd Vinäger!

Jag är också så glad att få läsa om din fina relation med din respektive. Det vackra och det rena i att dela det mörkaste och mest skamfyllda..... är trotsallt något jag fått uppleva en kort stund för ett antal år sedan. Jag och min man delade några rejält nedsvärtade ärligheter för några år sedan, som känns oerhört avlägsna nu. Det gav åtminstone ett hopp om framtiden då. Att läsa om er får en att minnas att det finns där någonstans bland alla dagar och nätter av jobb, tidigare blöjbyten, sjukhusvistelser, ångestattacker, momsdeklarationer, tårar och ovett... Det fina som faktiskt också klämts in bland allt detta, får så liten plats under de perioder man dricker.. Även efter, för man minns oftast det värsta..

Vad vore forumet utan det mörka, dystra och hopplösa... Det är väl här vi hittar styrkan att fortsätta våra liv irl !?!

Kram till dig och alla er andra härinne, jag glädjs och gråter med er!

Har bara hunnit läsa en liten del men det lilla jag har läst bevisar ju det. Var aktiv här år för ca 2 år sen och vi skrev då och då till varandra. Du var stark då, och du är stark idag.
Ville bara säga hej och skriva det ???

Hej
Ja var rätt så aktiv här för ca 2 år sen och ja minns det med värme. Gud vilka goa och starka människor det fanns (finns) här.

Jag var rätt så illa därad och hade varit det en lång tid tillbaka. Ibland vill jag inte leva och jag höll på att successivt ta kol på mig. Hade ju redan fått hjärtproblem på grund av alkoholen. På något sätt så hade ja gett upp, jag såg ingen väg ut. Så ja fortsatte att dricka och orkade inte bry mig längre, jag var så trött på att misslyckas om och om igen. Sen kom dagen (som jag hade varit med om förr) , ölen smakade inte gott och jag mådde inte bättre vare sig hur mycket jag drack. Så dagen efter så drack jag inte, jag hade mina dagar av abstinens med hjälp av oxascand och sen efter det så gick dagarna bara. Det var som om jag bara väntade tills det där extrema suget som tar över hela hjärna skulle komma, men det gjorde det inte. Suget fanns där, jag ville i bland dricka men jag kunde inte. Det var som om ett frö hade lagt sig i hjärnan på mig och vetskapen att jag kommer att må sämre av att dricka skrämde mig mer än att inte få dricka. Ja minns alla tårar, maktlösheten och ilska jag hade kännt när jag drack och bara tanken av det gjorde mig rädd och det är därför jag är nykter idag. För jag vet om att jag mår sämre när jag dricker även om jag försöker att inbilla mig något annat ibland. Jag har varit nykter i lite mer än ett år nu och ibland får jag nipa mig själv för att förstå det för det känns så overkligt, men det fick jag även gör när jag hade klarat 1 månd oxå. Varje dag räknas och det tror jag verkligen på. Har det varit lätt alltid? Verkligen inte men det ha inte varit svårt hela tiden heller. Det som är viktigt är att veta sina begränsningar och att man inte ska utmana ödet i onödan. Så om du ha en dålig dag så ska du kanske inte ut med dina vänner på en pubrunda eller även sitta hemma själv, gå hem till en vän eller familjen. Gå till ett café eller till gymmet, för att sitta hemma och ha en konflikt med ditt sug är lönlöst.

Jag har en vän nu som har börjat sin resa med att bli nykter och hon sa till mig häromdagen (ca) - Att aldrig få dricka igen känns tråkigt och lönlöst och även omöjligt. Jag stoppade henne med detsamma. Radera den tanken direkt, om den kommer upp igen tänk på något annat. För just en sådan tanken är för stor för oss alkoholister att ta in, den stjälper mer än vad den hjälper. Det finns ingen chans att jag går in i dom tankebanorna själv och det behöver jag inte heller för idag är ja nykter, imorgon får jag se.

Jag har gjort en del för att behålla min nykterhet men inget överdrivet. Men lite smått här och där. Men det jag har lärt mig är att det finns verkligen inte endast en väg att gå men man måste bara finna sin egen.

Jag har ett stort papper på min ytterdörr där det står - Vad ska du? Är det värt det?
Och andra små lappar med negativa stödord hur ja kände och hur det var när ja var aktiv.
För ibland måste jag påminna mig själv var jag inte vill gå tillbaka till.

Men jag ha jobbat med mig själv detta året men ibland så måste man få vila och bara vara sig själv oxå, ja jag är en alkoholist men jag är mer än det.

Jag har redan kikat runt lite här men får fortätta imorgon, men jag kan bara säg wow. Vilka berättelser och stöttning det finns här, precis som jag minns det ❤

Jag tror inte det finns någon som kan irritera en så mycket som mammor. Just mellan döttrar och mammor verkar det vara vanligt.

Känner precis likadant inför min mamma. Ingen får mig att tappa humöret så snabbt som hon. Min stubin är mm-lång med henne, en halvmeter med andra.

Vet faktiskt inte varför, men vanligt är det i alla fall ?

Kram ?

Vi har haft två hamstrar, Åke och Molly. (Efter varandra, går inte att ha ihop! Då slåss de. Dvärghamster går dock att ha ihop.)

Ursöta, men inte så sociala tyvärr. Omöjliga att få tama, nattaktiva och springer runt, runt i hjulet. Plus och minus ? Men det söta väger upp förstås, och det är bra för barn att ha husdjur att ta ansvar för.

En kanin har vi haft också, lite mer social. Hon blev min till slut, dottern tröttnade. Kiwi (brun och hårig) blev 7 år, hamstrarna bara 1,5 år.

Och en svart mellanpudel har jag haft också. Min älskade pudelpojke, min match in heaven ❤️ Någon gång blir det hund igen, en grå storpudel tror jag.
Kram ?

Precis så - här och nu ? Glädje och harmoni i vardagen ?

Så glad för din skull ❤️ Bra att du skriver både dåliga och bra dagar. Med tiden kan du själv se på ett konkret sätt att de positiva inläggen blir fler och fler.

Kram ?

Det är sådana dagar man känner sig så otroligt tacksam för att man klarat av att sluta med drickandet. Och det bästa är att det blir fler och fler av de dagarna ju längre tiden går.

Kram

Vad gulligt och vad snällt av dig, det är sånt som man som barn kan minnas hela livet, att pappa orkade. Tre ställen utan att bli irriterad...
Också jobbat och längtar efter lite sällskap här, så det blir härligt att lite barn kommer i helgen. De är ju så stora så det är också som vänner. Min man jobbar ju även han här på landet och just nu har jag mkt låg energi för att vara en inspirerande fru. (Han är f ö inte heller ett under av kreativt sällskap)
Det är helt okej, mest att jag känner behov av att vara för mig själv efter en hel dag med möten och koncentration. Vi är ju dags-kompisar så det kanske är något du känner igen? Å andra sidan; du gjorde en hel växtlåda i helgen= guldstjärna... Kram Torn, ha en fin kväll ?