Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner igen mig mycket i det du skriver i ditt senaste inlägg. Tänk om det vore enkelt att leva någon gång. Vi människor är rätt bra på att krångla till det för oss själva. Jag blir otroligt stressad av att inte ha kontroll men väljer ibland att dricka alkohol för att tappa kontrollen. Fattar själv hur dumt det låter. Då kan jag känna spänning och glädje. Jag försöker slappna av och djupandas när jag är nykter. Ibland kan jag finna en inre känsla som jag söker. Varför kan jag inte alltid få leva med denna underbara känsla i kroppen. En dag i taget ?

Som vanligt trevligt att läsa din tråd. Skönt att du mår så bra som du gör.

Jag funderar på det där med alkohol och tankarna på hur gott det skulle vara med bara ett glas... ... Det är ju bara tankar... Acceptera dem och släpp dem sen. Samma gäller på kvällarna när suget kommer... Jaha, det känner jag igen! Jag kan känna rastlöshet och oro. Men det är också ok... Det är känslor jag har.... Det viktiga är ju ändå handlingen, vad jag gör i dessa situationer. Att jag ändå kan välja att vara nykter, jag kan välja att inte åka till systemet, jag kan välja att tacka nej.

Men i början är det här utmaningen att stå emot. Det är inte alltid lätt.

Men för varje dag nykter blir jag starkare.

Vi får inte glömma att vi är helt vanliga människor som kämpar mot beroende.

Kram från en klok ?

Tack Torn?

En dag ska jag komma dit du är??

Ha en fin tisdag?

Sen förstår jag inte riktigt vad du menar när du skriver att jag ska ta hjälp av andra, jag har ju varit jättetydlig i många trådar om hur andra alltid sviker, tvärvänder och blir aggressiva och/eller abklagar mig för det ena och det andra! Du har ingen aning om hur jag bollats runt i vården, hur många hundra olika samtalskontakter jag tvingats öppna mig för och som slutat plötsligt efter ett kort tag, hur jag kämpat för hjälp och upprättelse... Känns skrattretande att få höra att jag ska ta hjälp av andra, när ingen vill hjälpa! Jag får hjälpa mig själv helt enkelt, eftersom andra inte går att räkna med! Det är bara min sambo som varit trofast och aldrig sviker, han jag skrivit om som aldrig flyttar trots att jag gjorde slut för 5 år sen.
Du skriver att psykiatrin låst in dig, vad hade hänt då, och vad gjorde de som gjort att du tappat tron på människor?
Vet du hur jävla sårande det är att aldrig bli förstådd?? Jag tar mod till mig och öppnar mig för nya människor gång på gång, bara för att få höra att ansvaret bara är mitt och att bara jag kan ändra på saker, ingen talar om VAD eller HUR jag kan göra!! Jag får ju för fan inga riktiga svar någonstans, och det är svar jag behöver för att kunna hjälpa mig själv! Redskap!! Ingenstans har jag fått några redskap att jobba med! Om jag har 100% ansvar för allting helt själv, varför finns då psykmottagningar, beroendemottagningar etc, undrar jag?? Vad är isåfall vitsen med att sådana ställen finns? Jag får ju fan aldrig någonting att förhålla mig till, några riktlinjer att gå efter! Inkompetenta oduglingar! Jag har viktigare saker att göra än att sitta där och "småprata" om mitt liv och hur jag mår utan att få någon hjälp! Jag vill gärna veta vad ni andra får eller fått för hjälp? Har era samtalskontakter gett er några redskap, råd, tips, svar, uppmaningar..? Jag har inte fått nåt annat än skäll, svidande kritik och beskyllningar. Det gör ONT, fattar ni det?!

Jobbar sent denna veckan, så det är kväll för mig nu. Jag märker att jag inte har så mycket att skriva om här för tillfället. Det har blivit lite mycket av ” guld och gröna skogar” här i min tråd de senaste. Men efter att ha fått skrivit ner min historia som jag länge har tänkt dela med mig av så känns det väldigt bra just nu. För att det inte ska bli som Facebook eller Insta där alla tycks ha det ”perfekta”livet så ska jag skriva ner två saker som jag inte är riktigt nöjd med. Jag får i bland korta inslag av rastlöshet som stör mig. Men har lärt mig att hantera detta hyfsat. Får jag en sådan tanke så gör jag något annat helt enkelt. Tex går ut med soporna? eller tar en promenad. Detta är ju en bagatell om man jämför med hur det var i början av nykterheten, men som sagt, det är lite störande.

En annan sak som jag stör mig på är att tankar kring alkohol poppar upp ganska ofta. Inte när jag har saker att göra, men om jag har tråkigt eller väntar på något, tex står i en kö. Nu läste jag härom dagen i Berras tråd att han fortfarande har tankar kring alkohol dagligen, så det är nog något man får räkna med att ha . Och egentligen lider jag inget av dom tankarna, så detta är också en bagatell i sammanhanget.

Nu vet jag ju inte hur det är för folk som inte har problem med alkoholen. Men så som jag har det nu är jag fullkomligt nöjd med. Det behöver inte bli bättre än så här. Livet är inte bara en dans på rosor, så är det bara. Det ”perfekta” livet existerar inte. Jag vill inte ens klara att dricka kontrollerat, Ser ingen anledning liksom. Alkohol är ett gift.

Jag vill avsluta med några ord till alla som kämpar, ge inte upp vad ni än gör. Det är tufft, jobbigt och påfrestande, men det är värt det, ni kommer inte ångra er.

Ha en bra tisdag!

Kram

"När jag möter en sån som du?" Vad menar du med det?? De flesta är van vid att andra nickar medhållande och köper allt de säger till dem, och är man så som jag att man visar att man kan tänka utanför boxen, vågar ifrågasätta, har en egen vilja och egna tankar & känslor- inte andras- då reagerar de starkt. Om det nu är det du menar med "såna som jag"? "Såna som du" brukar jag själv säga till folk som är elaka utan anledning, så därför undrar jag vad du menar när du skriver så?

Jag pratar ju jättemycket om hur jag mår här i forumet! Har varit öppen med både ständiga depressioner, ångest, sorg, ilska, meningslöshet, rastlöshet och gud vet allt. Om det är någon som öppnar sig om sina mörka sidor här på forumet så är det väl jag!
Om jag kände att du speglade mig? Hurdå kände? Om du menar telepatiskt, ja jag har såna förmågor att kunna känna av sånt, men nej jag kände inget vid den tidpunkten du skrev det. Om du menar att jag känner det på det sätt att jag läser in det då jag läser vad du skrivit, så ja jag tror jag märker att du speglar mig genom att vara brutalt ärlig och ifrågasätta min mentala hälsa. Det är det många som gjort under åren. Men det har varit ömsesidigt; jag fattar inte vad DE håller på med, det är alltid DE som triggar igång mig och startar konflikter! Jag förstår att man har ansvar för sina egna känslor, men andra har väl för sjutton ett ansvar för vad de säger och hur de får en att känna också!
Jag trodde att man skulle kunna vara sig själv här på Alkoholhjälpen och skriva precis som det är utan att få moralkakor från självgoda nyktra! Men här finns lika mycket storhetsvansinne som på vilket AA-möte eller NA-möte som helst! Forumet är fullt av nyktra som hyllar sig själva och klappar sig för bröstet, har glömt att de själva varit i skiten, ser sig själva som större och bättre än de som skriver om hur deras alkoholkonsumtion ter sig och ber om hjälp.. Har inte läst så jättemånga svar som andra aktiva fått, men jag tycker mig märka att just jag är någon många ifrågasätter och beskyller, ni får mig att känna att jag får skylla mig själv..?! Medan andra här är man snällare och mer tröstande emot!? Min första tråd här döpte jag till "Skuldbelagd hela livet", och ja- klockrent! Blir ju skuldbelagd även här!! "VILL DU sluta?", "Det är bara du som kan välja ditt liv", osv... VARFÖR läggs alltid skuld och skam på mig vart jag än visar mig??? Ingen förståelse för alla de hinder jag brottas med, ingen bryr sig om att bemöta andra problem jag berättar om! Skrev en tråd för ett tag sen; "Sambon styr mitt liv", om nån orkar leta upp den & läsa; INGEN har svarat där, det tycker jag är SÅ DÅLIGT!! Självklart påverkar såna saker ens chanser att bli och hålla sig nykter!!
Jag har mååånga gånger velat ställa mig högst uppe på ett berg och vråla ut till hela världen: "VAD HÅLLER NI PÅ MED?? VARFÖR BEHANDLAR NI MIG SÅHÄR???"
Vad det gäller kärlek, jag vill inte ha folks kärlek, jag vill ha folks respekt, samma respekt som alla människor har rätt att få, som jag hela tiden ser alla andra få av sina medmänniskor men jag får inte den av nån konstig anledning!

Avslag av det ena eller andra sättet är nått som alla får uppleva i livet. Det handlar om hur man själv tacklar sina egna problem först och sen går man vidare, framåt inte bak för där finns inget att hämta.

Vet vad du pratar om när du pratar om psykisk kollaps för jag har varit där inte en gång utan många. Fråga dig själv vad du vill göra, gör det du vill, vad vill du?

När man känner på sig att det här vill jag göra, gör det, gör det på riktigt, ofta och länge. Känn efter, bra eller dåligt? Det dåliga slänger man bort och det som är bra behåller man och gör det till sin "egen grej" som bara du har och ingen annan.

Sänder lite kärlek till dig Ostrukturerad, du behöver inte sända det tillbaks, bara om du vill.

Vi känner inte varandra du och jag Ostrukturerad. Vi tolkar varandra. Jag kräver ingenting av dig. Jag dömer mig själv hårdast, ibland blir jag rädd för mig själv. Om du upplever att jag dömer dig och andra så är det sant för dig och jag respekterar dig för din upplevelse, inte orden du skriver och på vilket sätt du framställer din mening.

Har alltid varit svår och djup och när jag möter en sån som du så når jag botten och toppen av hela mitt känsloregister på en gång, pang :) men glad ändå för att du finns för hur skulle det se ut om du inte lyckades hitta mina triggers, det jag går igång på?

Det finns inget rätt eller fel, prata mer om hur du egentligen mår istället för att anpassa dig till floskler och vad omgivningen här i forumet tycker och tänker. Förlåt mig Ostrukturerad för jag vet inte riktigt vad jag håller på med just nu?

Jag speglar mig i dig just nu, känner du det? Ostrukturerad?

Du skrämmer mig, på riktigt. undersök dig själv först innan du undersöker om vilken hjälp du är i behov av. För jag fattar mig inte på dig? Vad håller du på med? Har du ställt den frågan till dig själv?

När jag har abstinens blir jag på fruktansvärt humör. Jag kan skälla ut nån efter noter och med eftertryck så att hela universum skakar, så visst, jag är med om det just nu. 56 år och missbrukare i 40 år i år, 2020 men vaken är jag på allt som händer och sker med mig och andra i min närhet.

Jag är nykter av egen fri vilja, är din negativa gubbe det eller tror han att han ska dö om han dricker och är rädd för döden? Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för allt som finns och ingenting på samma gång.

Förlåta sig själv är jobbigare för mig än att förlåta andra. Jag har nog hela mitt liv varit långsint, om någon eller något vad som helst gör mig besviken så sitter det kvar, jag kan inte bara släppa taget och glömma. För det tror jag man måste annars blir det för tungt att bära och man går under.

Problemet som jag har är att när jag når botten så bärs jag upp av krafter som jag har inombords och som jag fladdrar iväg med. Abstinensen som jag har just nu är uppåt, tidigare var det nedåt.

När jag går uppåt som nu blir jag nervös och har nerverna på helspänn, känner vibbar från andra och mig själv, samtidigt som jag babblar på, tömmer mig helt och hållet, ett uppskruvat läge alltså och det smittar över till andra som upplever mig, lite konstig kanske, vad vet jag?

Jag vet bara att jag är på väg att förlåta mig själv och du Framtidshopp kommer att förstå att jag till skillnad från dig som verkar vara rädd att gå över gränser, jag vill spränga alla gränser innan jag förlåter mig själv, puust ut med det, en sak i taget, försvinn alla negativa tankar Så gör jag, pröva

Jag är helt uppsluppen i mina egna tankar just nu, här och då finns inte. Ett stilla vakuum av stilla nära att förstå men sen försvinner det lika fort som det kom. Ett babblande, forsande flöde av närhet känner jag till dig, just nu Ostrukturerad, bara så du vet.

Jag öppnar mig och min sårbarhet överlämnar jag också, tårarna och tyngden lättar för mig och det kommer den att göra för dig. Oss alla bara vi vill och gör det.

Du verkar dock ha svårt att förstå att alla inte upplever sitt nynyktra tillstånd såsom du gör. Efter det du skivit till mig. Jag gråter när jag läser detta och önskar att jag också fick känna så som du beskriver ovan! Jag har häromåret blivit medveten om trauman tidigare i barndomen, jobbat stenhårt med en healer att bli medveten om varför jag känner vissa saker och reagerar på vissa sätt. Jobbar med självläkning varje dag. Men, bara för att jag blir MEDVETEN om vad som skaver i mig, så FÖRÄNDRAR det inte hur jag mår och känner! Det verkar som att det gör det för dig och andra dock, eller har jag fel? Trots allt inre arbete jag gjort och gör, sitter jag ändå här med tårar och en tyngd i bröstet för att jag inte kan känna som du utan alkoholen!

Okej. Det låter som att ni hittar på roliga aktiviteter med varandra vilket är bra. Jag önskar dig lycka till på din fortsatta resa!

Svårt att svara på när man inte vet vad som har hänt. Vilka gränser är det du har överträtt?

Jag själv ligger mest och gråter utan alkohol och droger, och tycker att livet är ett helvete. Jag tror/hoppas det inte kommer vara förevigt; nu har visserligen jag mått skit hela mitt liv (är 40), och "bara" varit missbrukare sen jag var i 25-årsåldern, men om din sambo haft det skapligt ändå i sitt liv och/eller besitter starka psykologiska och sociala resurser så behöver du nog inte va orolig och ha tålamod för det blir bättre! Han är i en fas just nu, hans kropp och psyke håller på att ställa om sig ifrån det han är van vid. Att han åkte till Ryssland för behandling visar vilken kämpe han är! Heja er!!

Starkt av honom!!
Ja tyvärr är det nog vanligt! Du får nog bara försöka stå ut ett tag till, det blir förhoppningsvis bättre!

"Kräver" var fel ord, "uppmanar" är kanske bättre. Och ja jag förstår att du inte menar att döma, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor för sånt som sägs och skrivs om mig, så att det blir rätt!

Först skriver du: "Hitta ditt sanna jag, då slipper du ta till alkohol och droger..", bla bla bla. Senare i tråden skriver du: "Jag vet inte heller vem jag är, håller på att ta reda på det.." Du "kräver" alltså att jag ska klara något du själv ännu inte klarat?! Verkar vanligt dessvärre att folk gör det! Så lätt att döma andra, trots att man inte är bättre själv!
I övrigt tycker jag du skrivit mycket rappakalja här i tråden utan att ens ha en aning om vem jag är!

Blir berörd av ditt inlägg. Jag gissar att du står inför en tuff tid och jag hoppas att den behandling du erbjudits kan bli ett stöd trots att du mer eller mindre känner dig tvingad. Det är stort att ta emot stöd speciellt då en inte valt det själv.

Vilken fin omtanke du ger dig själv som skriver hit och reflekterar över din situation. Jag hoppas att någon som varit med om något liknande hittar din tråd. Mitt i din frustration och ledsenhet tar du dig tid att söka stöd på ditt håll.

Du är varmt välkommen hit

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen