Senaste kommentarerna i forumet

Min man fyller sk jämt i mars. Jag har lovat, att fira honom på det sätt han önskar. Han har valt 3 veckor på Teneriffa. Jag har vägrat charter sedan jag valt nykterheten. Och nu skall jag med på all inclusive. Berättade det för vår dotter i går. Hon frågade, vad jag skall göra? Min plan är, att leva ungefär, som hemma. Dricka vatten, gå på gym. och promenader. Vet var AA finns. Jag känner mig trygg. Ingen har ju tidigare hällt i mig. Det är ju jag själv, som har gjort det. Och min man är helt medveten om, att vatten och kaffe är mina drycker. Men jag vill ju helst vara hemma. Har tröttnat på packande och köande osv. Men en dag i taget. Idag bridge.

Jag har forfarande kvar mina glasögon med en repa i glaset och på kanten efter en närkontakt med källartrappan i det "gamla" livet. Ja jävlar vad man utsatt sig för.

Så starkt gjort av dig att berätta och många gånger tror jag att vi har vänner som har det som vi haft. Många som smuttar på vin i tid och otid och gärna varje helg fredag som lördag. Den dagen jag berättar för dem hoppas jag att de kan inspireras och faktiskt ta samma beslut som en själv.
Bra kämpat!
Kram PimPim?

Du är stark som berättar och har tillit och förtroende för dina vänner. Själv är jag lite mer försiktig och litar inte på mina vänner 100%. Till och med min syster har vid något tillfälle "utnyttjat" att hon känner till mina alkoholproblem genom att säga något lite slarvigt till någon annan släkting om det. En annan gång fick jag höra från min väninna att hon träffat en annan vän till mig på en fest och att han hade frågat "och hur går det med Annas drickande nuförtiden?" och då kände jag att jag inte litar på någon. Jo mina barn kan jag lita på.
Nu ska jag krypa ner och läsa :)
Kram
svagis

Hej molls 70
Läste din tråd , grattis till en snart en månad?✨ jag fick precis som du ett uppvaknade med att min son fick se mig full minns inte ens hur vi kom hem med taxi:( detta va i fredags , så jag är ny här! Blir inspirerad av läsa så många man känner igen sig i!
Hur gick de gå på den rom provningen du skrev om?
Kram på dig

Här har du startat en ny tråd i forumet "Det vidare livet". Du har klarat en månad snart och ser och känner skillnad från hur det var på botten som du skriver. Du bokstavligen fick en synlig skada och samtidigt som du tar hand om din insida ser du hur denna svullnad läker utanpå. En belöning i sig av det jobb du lägger ner låter det som. Bra jobbat minst sagt! Fint att du delar med dig här. Berätta gärna mer hur det går för dig och vad som hjälpt dig såhär långt att det går såhär bra som det gör, du inspirerar!

ps. ibland tar det tid innan någon svarar här och det är för det är många inlägg och skriv gärna flera gånger då så hamnar ditt inlägg bland de senaste igen.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Här om dagen deltog jag i en föreläsning rörande en massa olika ämnen som berör medmänsklighet och omtanke. Ett ämne som avhandlades var hur man ska agera vid misstanke eller vid det faktum en kollega är drog/alkoholpåverkad.
Så fort det ämnet togs upp sköljde en våg av skam och skuld men även sorg över mig.
Jag är idag oerhört tacksam över min tillryggalagda tid jag har i bagaget som nykter alkoholist, jag är stolt över mig själv men tycker det är otroligt pinsamt att berätta något så privat om mig själv till andra och väljer verkligen med omsorg vilka jag yppar min sjukdom och mitt tillfrisknande för.
Även om min tid som jag har nykter är flera hundratals dagar, blev jag plötsligt alkisen i rummet just där och då, som hade dubbla påsar med den starkaste mintsmaken på tuggummit i fickorna jämt, tuggandes på ibland 4 tuggummin samtidigt i käften, som hela tiden tänkte att jag måste ha en redig och klar skärpa i blicken och dölja att mina händer skakade genom att ha dom i fickorna, och den som smygdrack på toan ur PET-flaskan i väskan för att det var en överjävligt dålig dag och som såg sig själv i spegeln och hatade varenda atom av den spegelbilden som stirrade tillbaka på mig, med ett slitet ansiktsuttryck och allt annat än den där klara och rediga blicken.

Mitt hjärta bankade innanför, mina händer började skaka, paniken grep tag i mig och jag kände hur jag rodnade när föreläsaren tog upp ämnet - så skuldbelagd är jag att min kropp fysiskt reagerade med en ångest innan jag ens hann lyssna på vad som sades.
Sjukt.
Varför är det så mycket skuld och skam som ibland hindrar min tankebana av mod och styrka att flöda fritt i min hjärna?
Jag tänkte jag skulle gå i terapi detta år, hos en privat aktör eftersom jag inte vill ha något journalfört mot sjukvården - kanske jag kan komma loss i min ibland omedvetna skam med hjälp av terapi.
Skammen är inte alls så påtaglig som den var i början, men den ploppar upp när jag minst anar det och det är obehagligt att tappa kontrollen över känslorna ibland.

Alkoholism är ju en sjukdom, som vilken annan kronisk sjukdom som helst.

I dag har jag lunchat med en god vän. Berättade för henne vad som hänt, att jag är permanent nykter och att jag ville berätta för henne i eget förebyggande syfte. Det gick också bra. Hon hade stor förståelse för varför jag använt vin som avkoppling. Hon la nästan orden i min mun. Att jag har slutat dricka gjorde hon ingen affär av öht. Precis som det ska vara. Skönt! Nu har jag inte så många fler som jag har direkt anledning att berätta för. Skönt också att ha ett litet "gäng" runt mig som säkert kan bidra om jag hamnar på villospår. Om inte annat kan de ju påminna mig om varför jag har slutat. Det vet ju de 4 nu.
Kram!

Hoppas hoppas hoppas att det blir så nu! Det låter helt underbart att du äntligen kan få göra hemmet till ditt och att du slipper all denna enkelriktade hänsyn. Härligt!
Och visst är det okej att få unna sig lite nytt och fint. Det behöver du och det är du så värd.
❤️?

Du är så stark och modig!
Bra att rensa upp och bearbeta det som gör ont. Då blir det mycket lättare att bygga nytt.
Försoning är bra för båda parterna.
Lycka till dig och din familj ?
Kram ?

Tack snälla Charlie ♥️

Jag velar hela tiden fram och tillbaka kring om jag ska skriva eller inte. Inte för att jag inte vill utan för att jag känner mig så skrockfull. Är rädd att förstöra allt som är på väg åt rätt håll om jag tror för mycket.

Men fantasin skenar snabbt iväg när man gått i 4.5 månader och väntat. När det varit en berg-och-dalbana så länge (det var det ju långt innan jag bestämde mig för att ordna skilsmässa).

Men jag försöker motarbeta skrocken.

Jag tycker att mannen verkar ha landat i det här beslutet nu. Han är glad. Han planerar för flytten. Nu har vi till och med delat upp möblerna. Jag själv har beställt hem lite nya saker jag ska ha sedan när han tagit med sin del. Köpte helt efter egen smak och det var ganska så coolt ska jag säga att köpa något och veta att det är MITT. Tillsammans med barnen förstås men inte tillsammans med en man som spiller öl på grejerna.

Inget är klart än men skulle planerna gå åt skogen nu så blir det verkligen en chock. Då vet jag inte vad vi ska ta oss till riktigt. Till och med mannen är glad för det boende han (förhoppningsvis) får. Han planerar till och med blommor och gardiner och har bett mig fixa blommor åt honom (jag sätter ofta sticklingar osv och har många fina växter). Skulle det alltså inte bli av så blir nog både jag och han otroligt besvikna.

Det känns som att det är för bra för att vara sant. Å andra sidan har det hittills varit för dåligt för att vara sant så lite flyt borde ju vara på sin plats ?

Jag ska kasta sååååå mycket grejer. Rensa skåp utan dess like och äntligen få plats.

Jag kommer förmodligen spendera för mycket pengar men just nu får det vara så. Jag måste göra hemmet till mitt eget. Kan inte ha alla minnen sitta i tyger och mattor. Måste få en frisk start. Något nytt i varje rum tycker jag i alla fall skulle kännas härligt. Alltså en del grejer köper jag ju nytt för att mannen ska ta med vårt gemensamma så jag okynneshandlar inte bara.

Nu vill jag bara få goda nyheter. Det är så jobbigt att vänta och inte veta om hela drömmen ska rasera snart igen. För det kan den verkligen göra. Det har hänt flera gånger hittills i letandet efter boende. Det har varit så nära flera gånger...

Kram kram ♥️

Jaaaaa ^^ jag sitter och kollar runt lite på diverse saker :D kanske dags att ta detta där körkortet äntligen?

Sjukt spännande att ses. Jag är jätte nervös... ?
Kram❤️

Bra artikel i DN i dag om alkoholens verkningar.

Fick min dotter berätta hur det varit för henne medans jag drack...och fy tusan vilken käftsmäll jag fick.
Att få höra att mina barn varit rädda för mig och hatat mig gjorde så fruktansvärt ont,hade jag inte riktigt accepterat att jag var alkolist innan så här jag gjort det nu.
Jag har haft ett sånt sjukt beteende när jag har varit full...det är sorgligt att barnen har fått leva med det under så lång tid...är väldigt tacksam över att jag har slutat.
Den här behandlingen är både det bästa och det värsta jag har gjort
..många jobbiga känslor som har kommit fram och som jag har börjat bearbeta.
Och det är ju det jag behöver göra för att fortsätta hålla mig nykter....sluta grubbla och älta och istället prata om hur jag känner..och framför allt att tillåta mig att känna.
Idag ska jag berätta för min dotter hur det har känts för mig medans jag drack. ...bliŕ en tuff dag idag också, men det är jag redo att ta.

Kanske du kan hoppa in på någon rolig kurs några veckor? Hitta ett nytt tillfälligt sammanhang och få lite nya kunskaper?
Det finns hur mycket som helst att lära sig?
Så kul och spännande det ska bli att ses på lördag! ?
Kram ?

Nu blev jag inspirerad! Bara måste komma igång jag med. Såå härligt. Heja dig??❤

Du är ett föredöme och en inspirationskälla <3
Fysisk aktivitet kan vi inte få för mycket av och det låter underbart att du kommit igång så bra. Jag ska försöka komma igång med styrketräning igen också men väntar på att få min tillsvidaretjänst så att mitt friskvårdsbidrag dubblas innan jag skaffar kort :) Fasen vilken tur en har som har jobb! Det kommer en hel del gratis med det, inte bara förmåner utan även struktur på tillvaron. Det behöver jag.
Kram
svagis

Vitutanvin ? wow? 400 dagar?
Fantastiskt?
Vi ses på lördag, då firar vi ?
Kram ?

...att få träffa flera av er på lördag!
Ska bli jätteroligt!

Kul också att ha passerat 400 vita dagar (idag) och 1 år nikotinfri dessutom.

Idag firar jag och på lördag med!

Vi ses! Kram på er så länge!

Simmade i går och styrketränade i dag. Lite lätt bara. Inte chocka kroppen efter 1,5 år av utmattning. Fantastisk känsla att kroppen äntligen vill som jag. Den vill ta i lite och kämpa. Det är inte längre bara som att dra ur en propp ur proppskåpet när jag vill anstränga mig lite fysiskt. Mycket vältajmat att detta händer nu när jag dessutom tränar på att vara helnykter. Ser framför mig hur jag hänger på ett jympapass en fredagskväll i stället för att dra förbi Systembolaget och sedan hem för att "slappa loss". Dessutom är flickan på toppenhumör! Rapport från skolan inkl. skolsköterskan i dag. När hände det sist?

Samtalen på habiliteringen fortsätter. Vi borrar frenetiskt i den där frågan om hur jag kan hantera min lågintensiva oro (för flickan främst). Steg tas framåt och jag tror på terapeutens upplägg. En del att fundera på för egen del.

Inget sug i dag. Ser fram emot i morgon. Det är så himla skönt att vara nykter dag efter dag! Aldrig några dippar som beror på något som jag sett som skamligt (sviter av vindrickande som suttit i ett par dagar). Känns ärligt och rent.

Kram till er alla!

Orimligt nervös för forumträffen ?

Missuppfatta mig rätt här, men saker känns lite meningslöst. Jag är inte deprimerad eller liknande, men det är första gången jag inte har något syfte i min vardag.
Saker känns övermäktiga..? Försöker hitta order för känslan men den är svårplacerad.

Vart vill jag i mitt liv? Vad vill jag verkligen verkligen göra? Jag har ju all tid just nu. Vill jag börja plugga igen? Börja en helt ny karriär? Vidareutveckla mig inom samma bransch? jag vet faktiskt inte.

Ödet vart ska jag?
Vad är meningen med detta?
Eller är det meningslöst?

Det känns konstigt att inte tillhöra ett sammanhang. Det känns konstigt att inte ha kvar det jag kämpat för, att de ryckts bort på ett dygn. Det känns konstigt att på något vis hamna i limbo.

Jag känner att mitt självförtroende fått sig en törn och det påverkar min tro på min egna förmåga i arbetslivet. Väl medveten om att detta inte är sant. Jag är
Kompetent, dock vacklar jag när jag tänker på framtiden. En liten rädsla gror i bakhuvudet. Vad kan jag göra för att komma över den rädslan? Söka nya jobb? Kanske. Men jag är inte redo. Vill inte hoppa in i något förhastat.

Vad ska jag göra med all min tid för att själv skapa mening med min tillvaro just nu när inget är som det någonsin tidigare varit?

fridens ?

Hur det var att vakna bakfull med den äckliga smaken i munnen. Visst är det härligt nu när solen kommit tillbaka och ger oss hopp om den kommande vårvintern/våren.

Kram

Jag tror att jag är inne i en bearbetningsfas som jag helt enkelt måste igenom, även om det är tufft stundtals. Ingen har sagt att det är enkelt att bli nykter. Att sluta dricka var inte så svårt och så stor grej egentligen. Det svåra är att förhålla sig till allt som jag dövat med alkoholen, alla svåra händelser och känslor. De som jag nu står naken inför och måste hantera utan att fly. Jag (och de flesta av oss gissar jag) har druckit på alla stora känslor, de svåra och de glada. Jag ser fram mot de ljusa dagarna med sol, det kommer att lätta mitt lite tunga sinne.

FinaLisa, jag har inte heller berättat för mer än den närmsta familjen, om mitt förhållande till alkohol. Tycker inte att de behöver veta. Jag ska försöka finna nya nyktra vänner, genom Yogan och AA. Det får bli mitt nya mål :)

Tack Miss Lyckad och FinaLisa för ert stöd och era fina rader <3 <3

Ibland har vi alla formsvackor.
Jag väljer oftast inte att skriva här under mina formsvackor pga att jag dels skulle bli förstelnad av skräck av att läsa orden som målar mina tankar, men också för att jag under dessa formsvackor inte orkar skriva helt enkelt.
För mig handlar det om belöningar - jag vill ha nått att hela tiden tänka att jag är värd att få välja, istället för alkoholen. När jag kom hem från min resa råkade jag på ett litet sidospår på den annars så stadiga vägen jag går. Jag har haft ångest. Jag har funderat på (under en mörk stund i helgen) varför det är värt att vara nykter när jag typ känner mig ensammast i hela universum även fast jag har skärpt till mig, Jag har varit extremt trött. Vi snackar extremt. Jag är sällan den som ens erkänner för mig själv att jag inte är på topp, men här snackar vi hjärntrött delux.
Allt det här kan jag felsöka, det beror dels på att min belöning jag strävat efter är avklarad och jag nu ska finna ett nytt mål, en ny belöning att sträva efter, men också på att jag hamnat på en ny position inom mitt jobb - där mitt förflutna krockar med mitt nuvarande liv, oron för hur det skulle bli och ångesten över de där mötena har varit extrem fram tills att det faktiskt blev så att vi sågs och det inte alls vilade några halta löss i våran yrkesmässiga eller vänskapliga relation, utan snarare tvärt om - en glädje i att se att jag mår bättre.
Jag har inte kunnat skött mina mat, sov och träningsrutiner efter att jag kom hem utan det har varit ett enda sammelsurium av rutiner som ruckats på - yetlag as f-u-c-k, något virus från landet jag vistades i med febertoppar varje kväll och ledsmärta har gjort att jag inte sprungit mina mil och lyft mitt skrot på gymmet, vilket är en stor självhjälp mot de flesta demoner i mitt huvud.

Jag har i alla fall tagit mig igenom, eller ska jag säga släpat sig igenom helgen, med nöd och näppe och nu är arbetsveckan igång igen och det känns en smula mer hoppfullt. (Jag har extremt svårt för att vara ledig på just helgerna, alla mina vänner har familj, det är bara jag som lever ensam, det blir bara extra påtagligt nu när min hund inte går bredvid mig här på detta jordeliv. Ensamhet är fruktansvärt att känna även för en självständig en som jag, som gärna umgås med mig själv och trivs med det oftast)
Jag räknar 423 dagar, och anledningen till att jag räknar 423 dagar är för att jag är sjuk i en kronisk sjukdom, som är progressiv om jag inte sköter om mig själv, jag får sån fruktansvärd ångest och förstör relationer och kan inte sköta mitt jobb, jag får en sån dålig ekonomi att jag knappt kan betala min hyra och riskerar att bli bostadslös, jag förstör min kropp och min mentala hälsa och kommer troligtvis att dö inom loppet utav bara ett par år om jag dricker igen.
Jag räknar 423 dagar för att jag är sjuk i en kronisk sjukdom, som är progressiv om jag inte sköter om mig själv. Om jag sköter om mig själv får jag dels behålla de ihoplappade relationer jag lyckats med under denna tid, det förtroende jag byggt upp hos andra människor som älskar mig, jag får behålla min friska och starka kropp, jag får behålla mitt jobb, min förmåga att felsöka orsakerna till att jag mår dåligt, utnyttja mitt certifikat som dykare, ha råd att resa och utöva min hobby, kanske få chansen att träffa en snäll respektive så småningom, känna friheten i att inte behöva kontrollera alkoholen och kunna delta i olika aktiviteter utan skuld och skam över att jag egentligen är pruttfull och försöker agera normalt och framför allt förmågan att våga känna känslor och vara närvarande när jag bemöter andra människor.

Viktigt att påminna sig själv om vad strävan är värd lite titt som tätt.