Senaste kommentarerna i forumet

Min minsting har just nu sex och samlevnad i biologin. Min mamma messade just att minstingen hade ringt till min mormor i undersökningssyfte. Min 85+ åriga mormor hade tex fått svara på frågor gällande sin inställning till homosexualitet, om hon känner någon som är homosexuell och vad hon anser om att samlag mellan personer av samma kön är olagligt i vissa länder... Hon höll på att smälla av, men svarade snällt på barnets frågor. Sen ringde hon min mamma och undrade bestört vad det är för en märklig skola som diskuterar ”sånt” med barnen ?????? Minstingen tar sina skoluppgifter på blodigt allvar. Hela släkten är nu intervjuad. Alla svar är prydligt dokumenterade i kolumner, som ska förvandlas till statistik. Hen fick just en föreläsning ang HBTQ-rättigheter och det könsnormativa samhällets ondska av ett storasyskon. Jag och gubben har förhört hen på könsorganens beståndsdelar på både längden och tvären. Hen var fast besluten att få alla rätt på provet. Fuskföräldrar som vi är informerade vi ungen om att man inte måste veta allt det där för att nuppa. Kvidande av skratt. Barnet i fråga meddelade att vi nog är litet dumma i huvet.

Dee är luggsliten för närvarande men gnetar vackert på.
Ibland undrar jag för vem jag är plikttrogen. Oftast känns det kanske inte som att det är för min egen skull utan mer för staten och kapitalet liksom.
Jag tycker ju egentligen om mitt jobb men det är ju slitigt att konflikthantera.
Jag har märkt lite tendenser som är lite rödflaggiga, om än typ i lightvariant, som jag kanske egentligen borde lyssna på och faktiskt gör till viss del. Jag känner att jag inte riktigt har energi att vara social för närvarande, att umgås med folk utanför de rummen där det krävs av mig känns som att det tar mer än vad det ger.
Jag har avböjt lite grejer i veckan och framöver, inte märkvärdigt många men lite granna.
Idag hade jag bestämt sedan länge att jag skulle träffa en väninna med hennes hund för att ta en promenad, våra hundar hängde ihop när min levde, och jag tycker mycket om att umgås med min vän, men det känns lite skoskavigt att hon är en av de få nära vännerna jag drar mig för att berätta att jag är nykter pga att jag är alkoholist för.
Jag vet inte riktigt anledningen till varför jag inte berättar för henne, men jag har någon märklig intuition att hon kanske blir rädd för mig om jag berättar?
(Haha! Dee är verkligen farlig.. Liten, bitsk och ettrig..!)
Jag har iaf valt att lita på min intuition på något underligt vis.
Vi messade om tid och plats att ses och ta promenaden på idag, sen slängde hon iväg ett sms och frågade om jag ville äta middag med henne hemma hos henne efteråt.
En svag, millisekund, tänkte jag att "hon kommer erbjuda mig vin till maten som vanligt, vafan gör jag då? Hon vet att jag älskar när hon häller upp glaset åt mig och jag bara får sitta och titta på när hon lagar mat åt mig medans jag sörplar i mig" (vid det här laget hade jag en stark förnimmelse om hur skönt det är precis när det kickar in och tänkte inte på hur oskönt det blir efteråt, eller hur oskön jag blir om det slår snett)
Jag avböjde middagen. Jag tänkte på mig själv och min egen ork och min nykterhet.
Och Gud ska veta att jag bara kände att idag är dagen jag vill fucka ur. Klart jag ska ha vin till maten. Klart jag är värd att få slappna av efter hur jag har det på min arbetsplats för närvarande. 286 dagar, skit samma, fucka ur.
Gud ska också veta hur jävla bra jag är som sedan tänkte "aldrig första glaset Dee" och därefter förstod att jag är i min absolut sårbaraste stund.

1. Jag har upplevt och upplever en enorm stress över min arbetssituation.
2. Jag är så in åt helvete trött för närvarande. Det beror på att jag inte har harmoni i alla mina hörn.

Man ska veta att den här sjukdomen är progressiv. Och så in åt helvete kronsik. Det finns inget botemedel, men det finns lindring. Jag har aldrig någonsin i mitt liv lyssnat på mitt inre. Tänkt på vad som är bäst för mig. Känt efter. Stämt av med mig själv. Och känna av om det är läge att utsätta sig för riskfyllda situationer. Idag bedömde jag att det inte var läge bara.
Hur tacksam är jag inte för det?

Mod och styrka,
Dee

Man får visst tycka synd om sig själv, och behandla sig själv extra varsamt när känslorna är i gungning. Man måste inte ens ha en vettig anledning. Det räcker att vara människa. Vi missförstår och blir missförstådda. Vi sårar och såras. Vi vill mer än vi mäktar med. Vi söker utmaning och utveckling, och paralyseras plötsligt av det samma. Sånt är livet. Du kommer igen ? Kram

Panik, ångest, stress, jag vill dricka...

just nu mår jag som sämst, det hände en grej. Inget farligt men jag kan inte kontrollera mig ibland och går på som en ångvält, fastnar så lätt i saker och kan inte släppa. KAN INTE SLÄPPA! Hatar att inte ha kontroll och avskyr att vissa inte har koll och ser världen på samma sätt som mig och ser detaljer, avgörande detaljer som gör skillnad - om så bara för mig.

Har legat handlingsförlamad i över 2 timmar för detta, och när jag menar handlingsförlamad så menar jag totalt apatisk. Noll, ingenting.. borta. Det blir så ibland. När det blir för mycket, toppen på isberget, när glaset rinner över.. finns många ord för det. Har tydligen hållit för mycket inne och inte velat såra känslor. Och jag kan inte uttrycka mig på ett korrekt sätt, ibland vet jag inte hur man ska vara för att göra rätt, känner mig så jävla annorlunda.

Och jag vill dricka för att inte behöva tänka på det där jobbiga, som jag inte kan få ur mitt huvud. Jag kan inte göra något åt det, pratar jag med personen/personerna som det berör så kommer jag bara ifrågasätta hur faen de tänker och upprepa mig 1 miljon gånger, det kommer ingenstans. Men ååå... Varför kan jag inte vara lite mer normal, ingen normal människa skulle reagera på en sån här grej, det är i det stora hela en skitgrej för de flesta.

Känner mig så hemskt jävla ensam just nu, som om jag inte har någon, som att ingen förstår mig. Och tycker så sjukt jävla synd om mig själv, vilket är så jävla tragiskt i sig själv. Det är ju faen inte synd om mig - sånt får man ju inte känna.

Jag orkar bara inte... vill bara försvinna.

Ska inte göra något dumt, ska inte dricka... men detta är första gången på väldigt länge som jag vet att jag vill göra det, som jag vill dämpa mig. Som jag inte orkar känna, som jag inte orkar vara mig själv.

Det går bra, väldigt bra faktiskt. Häromdagen blev det väldigt sresspåslag när en familjemedlem blev allvarligt sjuk och samtidigt så hände en jobbig sak. Allt var utom min kontroll och vi fick lägga allt hopp till läkarna och högre makt. Det sket sig med sömnen och jag gick runt här hemma med tårar hela dagen. Tidigare hade jag druckit 1 flaska vin och gråtit mig till sömn. Nu focuserade jag på att ge andra stöd och ta emot stöd. Det var en stor skillnad ?????????och idag mår vi alla mycket bättre. Jag är stolt och nykter idag. Försöker vara i nuet och psykist är vinsten stor för mig. Mitt minne börjar att fungera igen och jag är driftig ibland och ser till att jag vilar massor. Nuförtiden hinner jag även träffa mina väninnor på fika ☺☺

Har varit så stressad på sistone och har inte mått särskilt bra, så bestämde mig för att jobba hemifrån i dag, det känns så skönt. Jag får mer gjort och kan slappna av på ett annat sätt. Känner mig totalt avslappnad.

Ska fira i kväll med ett par A-fria öl och popcorn för nu är min detox över. Gick ner ganska mycket men framförallt så känner jag mig redo att äta hälsosamt igen.

Ska även försöka få lite tid i dag att plocka i ordning här hemma och få fram allt som behövs till resan på lördag. Glömde nästan gå in här i dag, att man kan glömma bort det - knäppt ju.

Har varit jättedålig att skriva i allas trådar på senaste, uppskattar ofantligt er som skriver i min. Ska bli duktigare, men som sagt har det varit mycket så det får inte bli ett måste också känner jag.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag göra saker jag gillar, chilla och fixa

Jag trodde jag vunnit högsta vinsten, men allt det där som läkaren lovade innan sommaren var visst bara tillfällig tur. Personalbyte, nya bedömningar, slita ut hela livshistorien en gång till, tre gånger till, och det landar i det vanliga, medicinering och klara sig själv.
Jag har varit igenom det här fler gånger än jag kan räkna. Det finns inget att vara besviken över. Hade jag inte råkat hamna hos den förre läkaren i början av sommaren hade jag ju aldrig trott på en annan utgång heller.
Jag vet inte vad jag hoppades. Det är ingen som kommer skruva upp det här och hitta den felmonterade muttern. Varför får jag ibland ett så starkt behov att ta sönder allt, varför tittar jag på livet som en film, varför har jag varit in och ut på psyk sen jag var sex. Det är bara som det är. Lite ångestdämpande och hela tiden bestämma sig för att bli starkare. Jag behöver hitta kraften där istället. Jag kan leva med mig själv.
Idag vill jag kura ihop mig till en boll, gosa in mig i den härligt vaggande blandningen av självömkan och förakt. Det ska jag bara göra en liten stund. Sen ska jag pressa vidare mot mina deadlines, och sen vara en jättebra ensamstående småbarnsmorsa med massor av ork, och sen gå och lägga mig som en ännu lite starkare person.
Och den där gnagande oron över att jag väl sa nej till medicinering ganska många gånger kan jag ju ta ett lugnande piller mot.

bra väg är att söka reda på en annan person som du kan häva ur dig allt som tynger dig. AA är en väg och en del präster jobbar också med sk femstegsarbete där du kan bearbeta och få sinnesro.

Hur ska man tänka för att kunna lämna det gamla livet bakom sig som innehåller mkt skuld och skam, saker som man inte riktigt kan stå för. Har varit nykter ett tag nu men allt som hänt tidigare ligger och gnager hela tiden och vill liksom bryta ner mig. Är det bara att försöka hålla huvudet högt och hoppas att ångesten släpper?

Tror det är viktigt i början av nykterheten att bara ta hand om sig själv..Du har gjort mycket bra saker också i livet..Fokus på det..När det är tungt..En liten stund i taget..5 minuter..1 timma..Osv..Mycket bra beslut..Varm Styrkekram..?

Till dig MT..Som satte ner fötterna rejält, och sen såklart även Grattis på födelsedagen till mannen som blev nykter..Ni är ett bra team..Jag är fortsatt nykter och mår fint..Stor varm kram till dig, och framförallt tack för att du berikar forumet????

Tänker på dig! ❤️❤️❤️

Hej min vän! Måste bara kolla... Du vet väl om att det är helt ok att tycka att kryssning är aptrist och snorjobbigt? Det är liksom inte ett kriterium för att anses vara ”en hel människa” att känna sig road av finsk karaoke och freak show med kreti och pleti. Jag avskyr att åka båt. För mycket vin gjorde det uthärdligt. Knappt. Kanske är du för stressad och uppe i varv för att roas av någon aktivitet alls som kräver BH och borstade tänder? Give yourself a break hon ?

Hej! Det låter som om du hamnat i mörka vatten... Steg ett är nog ”Tro inte på allt du tänker”. Hela livet är inte förstört, även om det känns så. Du är inte värdelös, även om det känns så. Sedan ligger det mycket i att ”Tiden läker alla sår”. Händelser som känns nog så omskakande och världsomstörtande blir tids nog till vatten under broarna. Något som var en gång, som ingen ids bry sig om mer. Allt bleknar med tid och distans, även misstag. Just i detta nu är du nykter. Du börjar skapa distans. Varje nykter dag för dig längre bort från ångesten och obehaget. Lämna förnedringen bakom dig och låt den blekna, tills den bara är ett vagt minne ingen ids bry sig om mer. Kram

Låter som lite mycket nu... Hoppas kryssningen blir rolig och ger lite energipåfyllning. Om inte... ja, låter du bara bli att dricka (självklart låter du bli ?) så kommer det väl egentligen inte kunna bli värre än en tråkig kryssning? Jag hoppas iaf att du får kul och att det snart blir lite lugnare!

För övrigt blir jag alltid glad när din tråd uppdaterats. Om jag skulle träffa dig irl tror jag att jag skulle bli både rädd, fascinerad och känna igen mig ? Du är cool!

Ledsen att vara sån men en vana som byggts upp under många, många år går inte bort på en dryg månad. Det är upp och ner ett tag.
Men sen blir det färre sånna dagar och sen ännu färre.
Men bra kämpat (!) och fortsätt kämpa så kommer det att bli bättre än innan. Försök att inte sätta livet på tomgång under tiden. Försök göra annat som gör dig glad de sämre dagarna.

Hej,
För min del har det handlat om att just jobba med dessa saker. Att acceptera min beroendesjukdom och jobba med kärlek och tillit till mig själv. Att jag inte är min sjukdom och att jag inte är mina misstag. Naturligtvis är detta inte gjort över en natt men bit för bit så faller det på plats. Det går upp och det går ner men aldrig i närheten så djupt ner som jag var när jag var aktiv i mitt drickande.
Det finns hopp och det finns möjligheter. Att våga njuta i stunder av lycka o glädje och även tillåta sorgen o ilskan har varit nycklar för min del. Jag har varit nykter ett tag men behöver ibland påminna mig om att jag är värdefull och att jag duger precis som jag är. Som mamma, som fru, som syster och dotter, som kollega och som den människa jag är. Nykterheten var starten.

Kram
Ellan

Jag träffade en kär gammal vän igår. Vi gick folkhögskola tillsammans i 20-års åldern, runt första perioden jag sökte hjälp för drickandet (gick sådär).
Vi brukade gå hem till honom efter skolan, köpa varsin tetra. Ibland satt vi hela nätterna. Och vi var liksom nära varandra som att vi var varandra, rakt in i själen, delade allt det där äckliga inuti som man tror man inte kan dela.
Vi har inte setts så ofta genom åren, för att det ju blir så.
Idag är vi tio år äldre, har familjer, och är nyktra. Sitter vid mitt köksbord och äter kaka till kaffet. Det känns lite absurt och visst nånstans kanske lite sorgligt; jag kommer aldrig läsa min dagbok för honom igen, och förmodligen aldrig släppa in någon där han var. Men mest känner jag mig väldigt lycklig över att se honom såhär. Det har äntligen lugnat ner sig lite i honom, han är pappa ut i fingerspetsarna, make med hela hjärtat, han är närvarande, ibland lite glad.
Och jag undrar om det finns en chans att det där kanske också är jag. Om mitt förflutna sneglar på mig och kan se någon som har slutat fly, slutat göra illa sig själv, slutat ge sig rakt in i det djupaste mörkret så fort tillfälle ges.
Kanske.

...vilket jobb du har lagt ner på 7 månader! Vilken tjej! Hoppas förkylningen ger sig, känner igen det där man måste rubba på sina rutiner. Inte roligt! Kraaam

Skickar lite värme och medkänsla!
Du är så stark som fortsätter kämpa när det är motigt!

Önskar mig bara en dag ledigt så jag kan få vila, hinner inte tänka, hinner inte andas. Är definitivt i en svacka. Tänker inte på A, men känner att det är något som är off som jag inget känt på länge, kan det vara avsaknaden av A? Termostaten liksom?

Jag avskyr måsten, men i dag har jag många sådana. Funderar på att ta ledigt i morgon, men vi får se. För att orka helgen med en alkoholfri kryssning. Det känns mest just nu som ett jobbigt måste, som ett jobb jag ska ta mig igenom för att bevisa att jag kan minsann ha kul utan A. Men är det bara ett spel för galleriet? Känner jag mig verkligen avslappnad nog att ha kul-kul utan A. Jag vet inte.

Måste sätta igång med dagliga rutinen nu.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag bara försöka överleva.

Jag har varit nykter i 5 veckor hitils.

Ena dagen kan jag känna att det känns schysst att vara nykter och kan må bra och till och med känna mig lite glad.

Andra dagen kan jag känna att det känns jobbigt och meningslöst att vara nykter och att jag gärna vill fly ifrån känslor och bedöva dom med alkohol.

När jag väl har bra dagar så känns det nästan lite skrämmande att känna att jag mår bra ungefär som att jag inte vågar tillåta mig själv att få må bra.

Är det normalt att det går upp och ner från dag till dag?

Jag tror nyckeln till att bli fri från självförakt är nykterhet ?

Grymt att du bestämt dig och ett varmt lycka till ?

Seg tisdag igen men jag överlever

Ett stort grattis till ert harmoniska liv! Och allt gott till dig och gubben din! Tack för alla kloka och tänkvärda saker du skriver här på forumet! Kram