Senaste kommentarerna i forumet

..så absolut en tankeställare att ta på högsta allvar..?.
Glädjer också mig att höra att ljuset får sippra in igen?!
Stor kram
/Fibblan ?

Instämmer helt med dig vinäger. Sånt sjukt helvete man trillar ner i när man blir fysiskt beroende. Om det nu är så det går till. Vill aldrig tillbaka till smygandet, smusslandet. Även för mig gick det ohyggligt fort sista ”delen”.

Underbart att du är ute i ljuset igen vännen ❤️❤️❤️ Jag tar ditt råd till hjärtat. Aldrig i livet vill jag behöva ha den kampen mot fysiskt beroende. Kram

Jag mår sådär, håller mig flytande, varken mer eller mindre. Utan a än så länge ?. Men det känns verkligen mer som en tidsfråga än en om-fråga eller det jag helst av allt egentligen vill ha det som, alltså en icke fråga..
Jag är glad nu över att jag inte visste eller tänkte så mkt på vad framtiden skulle ha att komma med när jag gick in för helvitt. Det har gjort att jag under en månad ca, endast druckit två öl och det är väldigt, väldigt lite och också något att faktiskt va nöjd över..! Som jag skrev i Pellis tråd så tror jag på att räkna in de många små positiva förändringarna snarare än att hela tiden ha ögon på om och när vi inte fixar det vi förutsatt oss..givetvis finns det massor med lärdomar i detta och inte minst i "hur;et", att göra. Hur det gick till och vad man kan tänka på till nästa gång..i mitt fall verkligen se till att det inte finns något hemma, så man inte plötsligen springer på stället där det visst fanns..
Och nu ska jag alltså ut o flyga.. i nästa vecka är det Pellis ?, men jag kan ha sagt fel.
Jag vill inte skylla på min chock, men jag tror att hade inte detta med min man och hans svek uppdagats, då tror jag faktiskt att jag hade varit mer rustad att försöka utan. Alltså, jag är extremt flygrädd och har aldrig flugit utan rätt nivå av "lull-lull" i hjärnan.. men när jag "gick av alkohol-medicineringen" den här gången, så tänkte jag verkligen att det var möjligt att försöka klara att flyga utan. Jag såg framför mig hur jag hade en hel månad, minst, att bygga upp min styrka på. Jag tänkte att jag kanske kunde ordna med ångestdämpande bara för dessa två flygtillfällen. Då hade jag ju iaf inte druckit och hade haft den erfarenheten i bagaget att det går utan. Väl på plats har jag inte varit så orolig för att inte kunna stå emot varken tidigare eller i nuläget. Jag har trott på mig själv, trott mig klara av.. men nu känner jag mig alldeles för skör och svag i mig själv för att anta en sådan utmaning som nästa vecka kommer att innebära..?.
Summa-kardemumma och krasst som bittermandel..jag får börja om veckan därpå helt enkelt..men som sagt de här "börja-om-scenariona" är ju tärande i sig. Och jag vet ju att flygresan kommer dra igång begäret. Så länge jag håller mig ifrån helt och hållet är det mkt bättre..men som sagt det får bli upp på hästen igen efter resan..
Så håll nu i både Pellis och FinaLisa och så kommer jag två veckor bakefter sedan..??!
All kärlek och pepp till er!
Och resten av kvintetten..?
Och all ni andra, som kanske just läst ett inlägg av Fibblan, och tycker som jag, att det är synd och rätt tydligt egentligen, att kämparglöden sakta men säkert rinner henne ur händerna..
Kram
/?

Tack för du delar denna stund med oss, du är så värd denna känslan ❤️ Många kramar Strulan ??❤️

Japp. För den här gången är det över.

Tvångsdrickandet.

I dag blev det tydligt. Komp på em, ensam hemma, men inga tankar alls på att dricka. Så j-a skönt. Tårarna trillar av lättnad. Jag slipper låta mitt liv styras av A - åtminstone just nu. Kampen, smygandet, planeringen, ångesten...

Förhoppningsvis var det sista gången. Är dock ödmjuk inför alkoholens kraft. Har tvingats bli det.

Ingen visste den här gången, inte ens M. Vet inte varför jag aldrig berättade. För att skydda, kanske. Vem i så fall, honom eller mig? Skam? Ja, knappast av stolthet.

Just nu vill jag inte analysera för mycket, utan bara njuta. Äntligen, äntligen, äntligen...

En sak vill jag i alla fall få fram, kan inte släppa det annars. Ni som känner att ni dricker för mycket på något sätt, men ännu inte är fysiskt beroende, snälla, försök stoppa innan ni blir det. Det är ett rent helvete, det är vi många som kan skriva under på. För bara ett par år sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att jag någonsin skulle dricka för att jag är tvungen. Men det kan gå fort att komma dit. Ruggigt fort. Detta sagt enbart av omtanke och utan något som helst mästrande. Ni kämpar så bra och är värda något mycket bättre. ?

Men, som sagt, nu njuter jag av att det är över.

En textrad ur Freestyles "Vill ha dig" dök upp från ingenstans:

Åh, jag lättar, jag flyger, jag svävar fram
Låt det aldrig ta slut...

Kram på er

Ville bara säga hej och hoppas du mår ok! ?

Kramar
???

Det har gått bra. Han väckte mig inte ens. Men jag vaknade med hjärtklappning några gånger under natten av oron att han skulle det!

Jag är på jobbet. Min man smsade mig att skriva ut skilsmässopappren. Så det ska jag göra så kan vi skriva på idag. Overkligt. Men bra. Sorgligt. Men bra.

Hur har natten varit? ❤️

Du ger mig hopp ensam1984! Det låter så skönt att vara så pass stadig att man kam glömma bort sig lite. Just nu är forumet min livlina, det första jag går in på på morgonen och det sista jag tittar på på kvällen.
Jag är säker på att du kommer aty fixa det. Du verkar så lugn och tillfreds med din nykterhet. Lite så kan jag känna redan nu: Varför sa ingen att det var det här som hägrade på andra sidan alkoholen?

Det börjar bli svårare och svårare att ens komma ihåg att gå in här. Men nästa helg ska jag på kryssning och vet att jag behöver mentalt ställa in mig på att om frestelsen någon gång kommer så är det just då. Men jag ska bara fixa det ?

I dag väljer jag att inte dricka, istället ska jag fortsätta med min detox, dag 14 och inte mycket fusk, och njuta av allt det fina omkring mig

När man landat i vardagen börjar jobbet med att städa upp i både själ och hem.
Vet inte om jag är där ännu, men iallafall i början av detta steg.
Skulle gärna ha ett trollspö och fixa allt med ett simsalabim, men så funkar ju inte livet.
Så kavlar upp skjortan och börjar städa, sortera för att sen kunna gå vidare.

En av många positiva saker med nykterhet är att man blir lagom arg, ledsen osv börjar vänja mig vid att känna igen.

Så idag väljer jag att vara nykter vad som än händer, önskar er en fin dag med mod, styrka och vilja// kram Strulan ??❤️

Anna "Talangen" fin stavning av autocorren? passar bra ?

Såg precis klippet med intervjun av Anna Talangen. Väldigt intressant!
Kände igen mig i hennes analys av hur hon tror hon har påverkats av sin bakgrund.
Att aldrig ta något för givet, att alltid vara beredd på att allt kan hända, att anpassa sig efter omständigheterna.
Enligt mig en slags "grundotrygghet"
Så visst är det så att man bär på ångesten från sina föräldrar och deras föräldrar...

Men har man insikten och förståelse så kan man försonas med att allt har sin förklaring och lära sig att leva ganska bra ändå.
Men ibland är det förbannat svårt!!
Önskar dig en fin torsdag??

Kramar
???

Livet är trist och tråkigt ibland, sega tisdagar finns det gott om tycker jag. Men jag vet att så är det bara ibland, inget att haka upp sig på och det går över.
Att klappa en katt är bara det livskvalité.

Mvh

Ja, jag tycker vi tar en repris och även en efterkaffe på nästa träff. Underfundig ? ja kanske det, du är ju säkert smartast här så jag säger inte emot. Nä hård är jag inte direkt.
Slog mig att det är min fru som borde heta IronWill. Jag borde kanske mer hetat PlaywoodWill. Men som sagt var namnet mer baserat på vad jag ville ha och vad jag tyckte att jag måste ha för att sluta. Visualisering vettu.
Men det är ju lättare att ”vara sig själv” när man är bakom sin telefon och hyggligt anonym i alla fall. När andra tittar på en och granskar så blir jag mer introvert.
Höll på att skriva en kommentar nyss till din ”note to self”, men kom fram till att det inte behövdes. Den säger ju allt.
Ta hand om dig!

Haha, brukar sällan kommentera annat än i Förändra sitt drickande, men måste göra ett undantag nu.

Kan faktiskt hålla med dig lite, IW, att du inte ser ut (och heter!) som den person vi, eller åtminstone jag, kanske skapat utifrån kommentarerna av hårdingen IronWill. Lite mer städad? Ja, faktiskt. Mycket trevlig och sympatisk - precis som om det skulle vara en motsägelse...

Underfundig är ett ord jag tycker beskriver dig bra. Hoppas att du tar det som en komplimang, för så var det tänkt.

Kram på dig

PS. Om det är ok, hänger jag gärna med på kafferepet. Med eller utan gubbe. ?

Kommer perioder med mer ifrågasättande. ”Vad spelar det för roll om 100 år att jag dricker lite i helgen?”. Känns lite ”tomt” ibland bara. Och jag kan ju klara det en eller några gånger innan det går fel, så det är ju bara att sluta i tid (?). Men så går det över och känns bra igen att vara nykter. Men i mitt fall är det rätt sällan nu för tiden. Börjar bli mer att jag undrar vad det är som gör att det känns ”tomt” och om jag borde ta en kompiskväll eller köpa skräpmat istället. Det är inte lika självklart att det ”tomma” är alkoholsaknad.
Kanske tar olika tid för alla.
Hur som helst känner jag igen det där med cirkusen även om mina barn inte har diagnoser. De är bara vilda, stöddiga och gillar att trycka på mina knappar tills det blir ”error”. Ibland kan de driva mig till att fundera på vad som kan tänkas spela roll om 100 år. Men sen går det över.
Hoppas det går över för dig. Vi förlorar väldigt lite, men vinner väldigt mycket, på att vara nyktra.

Livet är bättre utan alkohol. Punkt slut. Den korta stund som ruset är lagom mysigt innan det övergår till fylla är inte värd ett dugg dagen efter.

Blankt NEJ på att du ska ha det som du har haft det. Nej, nej, nej.
Att ens behöva oroa sig när ens man ska träffa vänner...? För att han ska komma hem och ställa till med bråk? Istället för att vara den andra hälften i äktenskapet, ta halva ansvaret, växeldra och steppa upp när du behöver det, sätta barnen främst i livet - som en förälder ska.
Jag hoppas förstås att du slipper en hemsk natt. Men jag hoppas också att du prioriterar dig själv och ditt liv, för det har du inte kunnat göra tidigare. Du är värd det.
Stor kram! ❤️❤️❤️

Jag håller tummarna för att du slipper få ditt värsta scenario bekräftat. Samtidigt vore väl den sista knuffen ut. Att lämna skulle bli ofrånkomligt. Bra att du har en ”flyktplan”. Som sagt, att du enns behöver tänka i de banorna är svar nog på frågan om huruvida du bör stanna eller gå...

Mirabelle och knaskatten, tack!! ♥️

Ja mirabelle. Dr Phil har ju helt rätt där. Tack för att du skrev den meningen till mig. Det är så klockrent. Visst kan människor förändras men när det är samma visa om och om igen... Not so much.

Jag har varit expert på att släta över och förtränga. Obehagligt bra på det ärligt talat.

Vi har hållt mkt bra sams än så länge. Det är inte dålig stämning om än lite märklig.... Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till varandra än.

Han begav sig nyss iväg till sin kompis. Det är alltså helt vanligt. Han är ledig imorgon. Det hör till rutinen mer eller mindre att han är borta då efter jobbet. Det kändes som en vinst att inte gå fram till honom och ge en hejdåpuss som vanligt. För det gör jag alltid. Och håller ensamheten dold. Så jävla ensamt att så ofta lämnas. Har blivit lämnad så mycket att jag senaste året knappt uppskattat när han är hemma heller. Jag är ständigt ensam i hjärtat liksom. Och känner att jag alltid är hans andrahandsval (eller femtehandsval kanske).

Han hade med sig en ryggsäck ut nu. Parfym på. Hade han öl i väskan? Ja det är klart. Vad släpar man annars med sig? På ett sätt vill jag att det ska vara öl för det är liksom spiken i kistan. Och på ett annat sätt blir jag rädd för vilket tillstånd han ska komma hem i. Han har ju hållt sig så lugn och snäll de sista dagarna. Gissar han samlar allt inombords och det kommer ut som en explosion om han dricker?

Försöker knuffa undan vemodet och sorgen som väller över mig då och då. Tvingar mig själv att gräva fram allt dåligt. Alla dåliga minnen. Det räcker egentligen att tänka på sommaren som var. Hur han struntande i barnen. Hur han inte ens kunde följa med och bada en enda gång. Jag levde som fullkomlig ensamstående mamma. Som alla år näst intill.

Vad konstigt det är att vilja nåt så mycket (skiljas) men samtidigt bara vilja dö av sorg och krypa upp i hans famn!

Jag måste hålla i de dåliga tankarna.

Hatar att jag tänker på honom och oroar mig för att han är ledsen eller ensam. Det är så ovant för mig att inte prioritera hans mående. Ovant för mig att se honom så lågmäld. Jag har knappt tittat på honom de senaste dagarna. Han ser så fin ut och det orkar jag inte. Jag måste komma ihåg hur han ser ut när han är full. Det är den fulla människan jag behöver komma bort från.

Usch vad det är jobbigt.

Jag skulle vilja vara en fluga på väggen hos hans kompis nu. Höra vad de säger och vad de gör. Kompisens fru och barn är där. Så jag förmodar de går ut på krogen efteråt? Eller så är kompisens fru i samma läge jag var i för några år sedan när vårt hem var feststället för min man och hans vänner. Hon kanske inte vågar säga ifrån.

Håll tummarna för mig att det inte blir bråk inatt. Om det blir det packar jag ihop mig och barnen i en taxi hem till min mamma tror jag. Men måtte det bara vara mina katastroftankar som överdriver nu. Men de gör ju också att man fattar hur viktigt det är att vi separerar. Att jag ens behöver oroa mig för en natt av bråk säger en del även om han kanske kommer hem helt nykter.

Kram till er alla.

Halva veckan avklarad. Märkligt nog tänker jag oerhört mycket på alkohol sedan jag tog beslutet att flytta min tråd till ”Det vidare livet”. Tankar som ifrågasätter meningen med nykterheten smyger sig på, och tankar som trivialiserar min fula ovana att självmedicinera livets kurvbollar med vin nästlar sig in i mitt medvetande titt som tätt. Jag försvarar mig med att jag har bestämt mig för att vara ”en sån som inte dricker” och då är det det som gäller. Jag tänker att det just därför är viktigt att hänga kvar här på forumet och skriva några rader då och då. Jag dricker inte. Jag är nykter. Men motivationen måste återuppväckas med jämna mellanrum, och hållas vid liv. Varför motivationen är så låg just nu vet jag inte. Visst, livet är en jäkla cirkus, med alla kontakter som ska hållas runt ungarna, och kraven från skolans håll. Som diagnosförälder blir man ju självlärd och obetald speciallärare. Iaf om man vill att ungarna ska ta sig igenom skolsystemet utan att ha bränt alla sina broar och tappat både självförtroende och självkänsla helt. Och så nytt krävande jobb på det. Men jag känner mig inte så speciellt stressad, eller deppig, eller ångestfull. Känslan är mer Yup this is my circus and those are my monkeys. Lets just do our best and fuck the rest. Det är en inställning jag inte är van vid att anamma.Good enough.

Det hörs att din sambo har det tuff och haft det tufft. Vad omtänksamt av dig att skriva här och söka kontakt för hans del. Det bästa är oftast om han själv vänder sig dit där han kan få stöd, samtidigt känner ju du honom och det var fint av dig med detta försök.

Hur ser stödet ut för din egen del?

Precis som mulletant uppmärksammade dig om så vill vi be om att inte dela kontakt/personuppgifter då detta forum är anonymt. Många kommer just av den anledningen, hoppas det ändå känns ok.

Kanske känner du/ni redan till Al-anon? www.al-anon.se Det är möten för anhöriga, en systerorganisation till AA och det är kostnadsfritt, anonymt och där man får just träffas och dela erfarenheter.

Ett ytterligare alternativ är ACA, självhjälp, anonymt, kostnadsfritt även det i grupper men inriktning:"Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer"
https://aca-sverige.org/

Det finns även en nationell stödtelefon som erbjuder samtal till anhöriga, Alkohollinjen 020-84 44 48.

Det finns såklart mer möjligheter och du/ni vet ju bäst vad som passar er, hoppas även att detta forum blir hjälpsamt, fortsätt gärna skriva och läsa här!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill bara informera dig om att man ska vara anonym här. Inte lämna ut personliga kontaktuppgifter. Hoppas ni hittar kontakter via andra vägar, troligen tar admin bort adressen. I bästa välmening / mt