Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt svar ? precis vad jag behövde höra ?

Är vad denna dagen kommer att handla om..
Jag tar initiativet att vara nykter, att fortsätta investera i min hälsa genom att inte tillföra nikotin eller alkohol. Helst skulle jag äta lite nyttigare..kanske ska växla upp jag med med en fasta fr.o.m imorgon (försent idag..för många goda rostade mackor har redan slunkit ned..?) var ju på G med träning med.. men förra veckans chockbesked gjorde att det kom ur sina gängor. Det var mig det och mina initiativ..
Knaskatten, du har ju så rätt! PRATA med varandra - det är det vi måste, men jag väntar liksom in honom. Vill att han ska ta initiativet till det..Men tiden tickar på och nu är det bara en halv dag kvar innan allt måste in i de vanliga rullorna igen..
Kollade också upp lite "hjälp-alternativ". Kom inte ihåg i vilken tråd det var men det verkar vara ett gemensamt drag hos många som tagit till alkohol som medicin, att allt ska man klara själv..
Uppenbarligen behöver vi ju hjälp, annars hade det väl inte gått så här..
Ska försöka tänka extra på dina sista rader också katten -att jag är värd ett bra nyktert kärleksfullt liv..
Tack för dina ord?!
Kram
/Fibblan ?

Femina. Det är precis det. Wow.

Och så mycket jag kommer på, har ju skrivit här förut att jag inte haft några större problem när jag gått ut. Det är inte sant. Jag har nästan aldrig gått ut så det var inte största problemet men av de 3 senaste gångerna jag var ute onykter så fick jag en gång inte komma in på klubben för jag var för full, andra gången blev jag utslängd. Spydde inte eller hade mig men de hade ju inte fel i att jag var full. Tredje gången var jag med en vän som blev aspackad och då tyckte jag hon var så bedrövlig och pinsam att jag inte ville bli detsamma, utan tog hand om henne. Men HALLÅ liksom.

Men har ju bara varit ute några gånger per år så därför har jag inte sett problemet, har jag bara varit ute och ätit har det kanske inte varit något problem, men gud. Varför Ensam, varför?

...skrivet av er, Fibblan och Mirabelle Vinäger, jag skriver under på all deras skrift men har inte alls samma känsla för att uttrycka mig så fint och bra i skrift. Tror vi alla känner igen din känsla för stunden. Jag gör det iaf! Stor Kram till dig!

Det gör ont i mig att du är så nere och känner dig misslyckad och värdelös. Du är en fantastisk person. Hela ditt liv vittnar om det. Ledarskapsroll, vuxna barn som ännu bryr sig, en trofast och älskande man, god ekonomi, djup kontakt med barnbarnen... Inget av allt det kommer gratis. Du har slitit och investerat dig själv för att få allt detta. Tro inget annat. Du lyckas inte hålla dig nykter just nu. So what? Vem skadar du? Jag tror faktiskt att om ditt drickande skadade någon annan så skulle du klara av att sluta. För sådan är du. Det känner jag. Men du klarar inte av att göra det för din egen skull. Just nu. Kanske vore det läge att gå till någon som kan hjälpa dig att reda ut varför du själv inte är tillräckligt viktig för dig? Stora kramen till dig vännen ❤️

Vad bra du skriver av dig här. Får det ur systemet! Ingen kan vara positiv hela tiden, även om det är en stor tillgång hos dig?!
Jag tror verkligen på att göra det du gör just nu. Ut med tankarna, ner med dem på pränt. Och även om allt känns skit just nu, så ser du också allt bra du har, annars hade du inte kunnat räkna upp det här?! Och precis som du säger, har du många goda förutsättningar runt dig. Men oavsett det, är ju inte heller du mer än människa och ångest kommer inifrån..
Önskar så jag kunde göra ngt för dig. Och det jag kan göra är att påminna dig om att du är en fantastiskt VÄRDEFULL person?!
Hejar på dig!
Styrkekramar ?!
/Fibblan ?

Känslan av att jag är misslyckad, velig, har dålig karaktär osv sköljer över mig.

Läser om andra som har det tufft, rent överj-vligt tufft till och med. Och här sitter jag och kan inte lyckas bli helvit...

Panikångesten är förstås en viktig pusselbit i tillfrisknandet, men i övrigt har jag alla förutsättningar på min sida och borde (vilket avskyvärt ord!) klara att bli nykter.

Ett lyckligt äktenskap sedan massor av år med en man som ställer upp till hundra vad det än handlar om. Ett bra jobb, som jag trivs med och numera får ha lite lagom ledarskap i (sa ifrån mig en högre chefstjänst innan den knappt hann börja). En numera god ekonomi som resulterat i ett stort fint hus och otaliga resor. Många vuxna barn och flera barnbarn som älskar mig villkorslöst och som gärna umgås med oss.

Jag vet inte om den splittrade och trasiga barndomen spelar in. Kanske, kanske inte.

Vet bara att jag just nu känner mig helt värdelös.

Förlåt för ett deppigt inlägg. Mitt oftast positiva jag har tagit semester och jag vältrar mig i självömkan. Det lär ju knappast hjälpa, men just nu är allt bara skit. Orkar inte kommentera så mycket, utan hoppas på växeldragningen.

Tack för all respons på inlägget om beroende. Glad om det kan få någon att tänka till.

Kram på er

tillbaka till AA och till detta forum !
Jag kan inte läsa mig till i din text att du nu gör något som helst fel ! Fokusera på ditt eget mående och ta en dag i taget så kommer det att gå bra !
Kram !!

Jag upplevde samma sak för ett par veckor sedan. Gråter för minsta lilla. Får insikt efter insikt om mig själv och mitt liv. Det är "känslofasen" du hamnat i eller som min f d sponsor kallade det, "Den stora islossningen". Gråt på. Själv gråter jag hela tiden. Läkande och förlösande. Vem har tid med A när så mycket händer inuti? Vår nya, spännande resa har just börjat! ?

Jag vet nog innerst inne hur dumt detta med detox är, men just den saken ligger på ett annat plan. Det är jag ganska säker på, om jag ska vara helt ärlig med mig själv. När jag hade störningar i mitt ätande (eller jag inte alls åt) så var det alltid för att tillfredsställa någon annan, jag hatade att vara hungrig och må piss. Nu är det bara för mig.

Jag lovar att jag skall göra detta med de bästa av intentioner. Eller hur man nu ska säga. Saken är just den att jag behöver ha kontroll kring vad jag äter, det största problemet för mig är när jag inte har kontroll, eller snarare släpper all kontroll och bara äter som om maten skulle ta slut från jorden.

Jädrans vad mycket jag håller på med och tänker på nu. Detta tror jag är ett sånt tillfälle då en del börjar dricka igen, fundera på omvägar kring det. Jag vågar ju aldrig säga hur jag känner i morgon men i dag kan jag med hela mitt hjärta, kropp och själv säga att det är 0% möjligt för mig att dricka. Drickat för mig längre bort från mig själv och den människa jag nu håller på att upptäcka.

...här har du en som läser alla dina fina inlägg även om jag inte svarar alltid. Du beskriver dina känslor så himla bra och fint. Tror det är en bra terapi att hänga här inne. Jag tappar fokus när jag inte hinner gå in och läsa och skriva. Skör, fin, stark, klok, bestämd, känslig - jag är verkligen imponerad av dig! You go girl!

Vilken jävla (brukar inte svära men detta tillfälle kräver det) dag jag hade i går.

Jag har hamnat i någon sorts identitetskris, mer vill jag inte berätta. Och det kom som en blixt från klar himmel. Jag tror jag mår bra annars. När jag vaknade kände jag som mig själv igen men orkar bara inte tänka på det där andra, för jag vet inte var jag ska börja. Jag har några vänner jag kan tala med om detta faktiskt, då de varit i samma sits. Och de är nog mina bästa vänner. Men vi bor inte nära varandra och detta vill man ta öga mot öga.

Ni behöver inte oroa er för mig ang. detta. Det är inget som är fel, det är inget traumatiskt som hänt mig förr el. dylikt. Mer bara en uppenbarelse och att pusselbitar och händelser har lagt samman för att visa ett mönster. Ett mönster som är större och häftigare än min ensamhet till och med, eller vem vet.. kanske en underliggande förklaring, på något omedvetet sätt.

Har fått för mig att allt detta startade med att jag fick ett rejält slag i huvudet i onsdags, fick ett tungt fallande objekt i huvudet, efter det så har jag bara fixat saker, sett saker.. inte syner eller så. Men det känns som att hjärnan gick i fel takt och efter smällen hoppade den "tillbaka" till rätt takt. När jag läser detta så ser jag hur sjukt det ser ut, jag VET att det inte är möjligt och att detta bara är min hjärna som vill få till en förändring på något plan och använder detta tillfälle som en ursäkt.

Just nu känns A som mitt minsta problem, och vet att jag inte borde skriva av mig här pga. det men förlåt mig, jag bara måste få göra det. Behöver just nu inte att någon läser utan det är mer som en dagbok. Men så får det vara tills någon säger till mig.

Väljer att inte dricka i dag heller. Istället ska jag ta mig en långpromenad, förbereda för nästa vecka och försöka att bara slappna av

Ja, jag känner mig faktiskt stark och stabil. Det är ungefär som när jag gjort slut/separerat och gått vidare. Jag har lämnat när detvar dags, när relationen var över. Nu har jag gjort slut och lämnat alkoholen. Vi är liksom färdiga med varandra och jag går vidare i mitt liv med nya vänner. Vänner som inte är så stökiga och styrande över mitt liv. Nu vill jag bestämma och ha kontroll. Jag är trött på att vara utsatt för olika konstiga händelser och dessutom må som skit. Nä nu äe det min tid, mitt liv, min framtid och där ska ingen annan komma och stöka.

Önskar er alla en härlig söndag!

Hej! Jag har varit nykter i 3 veckor än så länge.

Jag var med i AA för ca 6 år sedan och hade min längsta nyktra period och hittade en lösning där, i efterhand kan jag se att jag nog inte var villig att sluta och inte redo heller för den delen. Nu 6 år senare har jag fått nog jag vill inte dricka mer och det är första gången jag slutar dricka för att jag vill. Har återgått till AA och det funkar väldigt bra

Jag har tagit ett av mina svåraste beslut att lämna mannen jag älskar beslutet tog jag idag men började tänka på det redan mina första nyktra dagar och det gör så fruktansvärt ont men jag känner att jag inte är redo för en relation och jag måste försöka tänka på mig själv och min nykterhet och jobba med mig själv. Han vet givetvis om min alkoholism men han förstår inte att jag behöver AA han tror att lösningen är att vi flyttar från stan och börjar bilda familj och jag försöker förklara att om jag inte gör något åt min alkoholism kommer jag att fortsätta och att lösningen inte är att flytta och bilda familj utan lösningen för mig finns hos AA.
Samtidigt som jag känner att mitt beslut är rätt så känns det samtidigt fel. Har någon varit i liknande situation? Jag håller på att gå sönder inombords. :(

.. alltså, jag vet inte om jag skrivit till dig förut ens, men det var ngt både i- och mellan raderna som fick mig att plita ner några rader, trots min egen misär.. OCH under tiden jag skriver mitt inlägg som är både lite igenkännande och uttryck för oro, så kommer dessa andra inlägg..ett från dig själv och ett från kloka katten..??!

Känner så med dig Ensam1984?!
Styrkekramar i massor??!
Kram
/Fibblan ?

Det är ju helt fantastiskt!
Jag har mindre, och ändå kan jag inte låta bli att tro mig veta en hel del skit, om en massa skit..?!
som kring det här med behov..
60 dagar..?! Det är så jävla bra gjort?! Jag gjorde det en gång i våras.. sedan tappade jag fästet,. motivationen, eller vad det nu är som går förlorat under just den perioden..(?)
Du väljer att gå igång med en detox! Absolut, Good for you?! Jag valde att gå tillbaka till "lite vin" i samma period..
Men när jag läste ditt inlägg då du skrev det, så tänkte jag; klart som fan jag ska hänga på där, redan nu..(!) Snart 21 dagar, magiska talet för att bryta en vana..?
Vem vet om detox är bra eller bara ett substitut för en känsla av kontroll..OCH med det sagt, fasta kan vara nyttigt osv. Osv. Etc kroppsligt, mentalt, emotionellt..! Jag är med! För jag ville med! Ville direkt anamma din nästa satsning..(!)
Men jag får stilla mig..
Önskar dig alla lycka till i den nya satsningen?, och hoppas liksom Mirabelle, att det är på "rätt grunder" med rätt intention..?
Stor kram
/ Fibblan ?

Håll ut! Prata med varandra! Ta hjälp!
Allt förutom att dricka i alla fall, för det gör saken bara värre. Visst är det viktigt att hålla sig nykter för barnens skull, men kanske framförallt för din egen! Du är värd ett bra, nyktert, kärleksfullt liv.

Det låter som om du behöver prata med någon och verkligen reda ut tankarna och känslorna. Blir lite orolig för dig när jag läser!
Vet ju inte vad det rör sig om, men se till att få hjälp av någon om du behöver.
Om inte annat, ring till Kry och prata med en psykolog. Kram! ?

Sitter uppe och bara gråter

Vet inte var jag ska ta vägen. Gråter jag av sorg eller glädje? Jag vet ingenting just nu. Känns som att jag lagt pusselbitar på plats. Känner jag mig hel eller känner jag mig i tusen bitar?

Har jag levt i en lögn i 35 år? Kan inte förklara innan jag vet. Måste prata med någon, men vet inte var jag ska börja... vad det spelar för roll.

A kommer dock inte hjälpa för att dämpa, det har den säkert undermedvetet gjort förr. A har ingen plats i detta. Mitt huvud bara dukar - panikångest delux. Försöker sortera tankarna men HUR kan jag inte ha insett detta tidigare?

Ska försöka sova och vakna till en dag med mycket självreflektion. Ska inte göra något dumt.

Vilket behov jag har av att skriva i kväll.

Men kom just på en sak, satt här och läste alla inlägg som jag brukar göra på andras trådar, kommenterar ganska sällan då jag ofta känner som att jag inte har något att komma med. Vad kan jag liksom? Och när jag gör det så känns det så "här kommer jag nykter i 60 dagar och vet allt" fast jag inte vet ett skit typ.

Men (långrandig som jag är) sa komma till saken. Nu när jag satt och läste så gick det upp för mig att jag har inte fantiserat om att dricka på länge, alltså en vecka kanske.. eller mer? Mitt minne spelar alltid spratt med mig och har ingen tidsuppfattning så har svårt att säga när. Men satte mig in i känslan av att inte ha känt en längtan efter flaskan, efter att sitta hemma och dricka. Jag kände 0% sugenhet, ingenting. Men försökte nu ändå känna det, för vad kan skadan bli - systemet är stängt, det finns inget hemma.. jag försökte fantisera några minuter om att dricka, hur det hade varit om jag gick ut i kväll och drack, eller om jag satt i soffan med det där vinglaset (som är mer som en skål om vi ska vara ärliga - de där skämt-vinglasen är ju underbara, ett glas vin är ju en hel flaska - minst). Men känner ingenting, känner inte glädje, inte sorg, inte hat, inte självömkan.. känner ingenting. Just nu.

Tror det är en bra sak, men är vaksam ändå. Det känns som jag haft en uppåt-period nu och mått så bra och om jag känner mig själv rätt så börjar det nog svaja snart, eller så var det alltid A som var katalysatorn till svajande, vi får se.

Mirabelle.. det du skriver är så sant, måste verkligen se upp. Bara framtiden kan säga hur detta blir såklart men till skillnad från förr så gör jag detta nu för mig själv, för att jag vill se om jag fixar det. Det är inte farligt eller skadligt för kroppen i sig, då det är beprövat. Och har som plan att när jag kickstartat mig själv få en boost av att jag klarat så många dagar att jag efter det kan göra det på lång sikt, alltså äta normalt. Och på samma sätt som jag funderat fram och tillbaka kring mitt missbruk med alkoholen analysera mitt förhållande till mat under dessa veckor.

Förutom att jag har huvudvärk (vilket kan bero på att jag varit inne hela dagen också) så mår jag bra. Inte hungrig, nöjd. Det är så skönt att inte behöva tänka på vad man får och inte får, borde eller absolut inte ska äta. Nu har jag en sak och massa vatten.

Men har funderat i dag på mitt förhållande till mat och A, och de är så sinnessjukt lika, och går hand i hand, precis som cigaretter och alkohol gjorde innan jag slutade med det.

När jag skriver mat - menar jag inte vanlig mat, utan snacks såsom chips, godis, snabbmat m.m. Vanlig mat äter jag också i vanliga fall, det har aldrig varit problemet, allt annat. Men precis som alkohol så har jag aldrig ätit speciellt mycket inför andra (drack ofta inte mycket inför andra). Det är rätt så sjukt faktiskt. Men att jag drack A i smyg kunde jag smyga med, och är väldigt säker att ingen ens misstänkte något då ingen är särskilt nära mig. Men att man äter Mat/snacks onyttigheter - det syns ju tyvärr på än.

Jag har aldrig varit stor, och är väl inte tjock-tjock nu heller, men väger mer än vad man ska och det skedde just i samband med att jag isolerade mig själv mer, en jobbig grej hände som jag aldrig berättat om (och troligtvis aldrig kommer). I samma veva började jag också dricka mycket mer - MYCKET mer, hade inget fast jobb och pluggade på distans. Kommer i ärlighetens namn inte ens ihåg hur illa det var :(

Det gör mig jätteledsen.

Sen är det en annan sak, som bubblar under ytan, som just nu bara ha poppat upp, jag kan inte prata om det än. Men det är något som jag inte visste om mig själv. Jag vet inte om jag har förnekat det, inte vetat, aldrig funderat på - jag har ingen aning. Men huvudet snurrar och jag börjar omvärdera hela min existens. Det är inget dåligt, men det känns minst sagt omvälvande och det känns som jag ser världen med nya ögon, klara ögon nu när alko-ögonen inte sitter på längre.

Nu blir det lite pepsi max ur vinglas, för det unnar jag mig. Sen en bra serie, sen sängen.

3 veckor på måndag
3 veckor på måndag
Försöker bygga upp att det har ngn betydelse..
Men vad spelar det för roll..usch, allt känns så meningslöst..
Men ja, jag vet barnen. För deras skull. Absolut. Klart jag gör det för dem. Men min man då..var det nödvändigt att ställa hela världen upp och ner..och så självanklagelserna..om bara jag hade varit lite mer.skärpt, alert, ifrågasatt tidigare..hur hade läget varit då..? Oavsett kan det ju aldrig va mitt ansvar..Det är HAN som har valt att inte berätta HAN som dolt och ljugit och som haft lika många chanser som jag att sträcka ut en hand. Vara ärlig och modig och stå för att man tappat greppet.. det är det jag inte kan förstå. Det kanske säger mer om oss..?. Tänk vilket mod vi har bara i det att våga erkänna att vi har tappat kontrollen..

Heja alla modiga, tappra kämpar?!
Kram
/Fibblan ?

Jag måste fortsätta mina funderingar kring det här med stress och arbete. Jag lämnade en väldigt osund arbetsplats. Och på ytan kan det nog se ut som om jag hoppat ur askan och in i elden. Min nya roll är tuff, oerhört tuff, omöjlig på många sätt. Ändå blir jag inte stressad. Utan jag tar mig an varje ny dag med lugn och tillförsikt. Jag tror skillnaden ligger i ärligheten. Situationen på förra arbetsplatsen var så förljugen. Det gick inte att andas om det tuffa i situationen. Man skulle le och kvittra positiva plattityder uppåt, nedåt och åt sidorna. Man skulle mörka allt som inte stod rätt till. Tystnadskultur. Allt medan folk sjukskriver sig för en fis på tvären i sitt tysta missnöje. Men ändå ler de och kvittrar enligt det heliga positiva tänkandet. Den som lyfter att något inte står rätt till möter replissarier. Munkavle från ledningen. Långa blickar från kollegiet som annonserar ”Du är fel”. Den här arbetsgivaren (kommun i Storstockholm) har till och med inskrivet svart på vitt i lönekriterierna att man ska göra reklam för och prata positivt om arbetsgivaren. Att peka ut brister i arbetsmiljön är ett personligt misslyckande att nå kriterierna för den årliga löneökningen.

På min nuvarande arbetsplats är det helt annorlunda. Det är skittufft, och det är ingen stor mörk hemlighet. Alla vet att det är skittufft. Det finns stödfunktioner både uppifrån och från sidorna, just för att det är erkänt skittufft. Man får regelbunden terapibetonad handledning för att hålla i en riktigt tuff miljö. Det finns ingen förljugenhet. Då mår jag bra. Oavsett hur tuff och knäckande situationen kan vara, så mår jag bra i det bara jag slipper låtsas att det är något annat. Bara jag slipper låtsas så behöver jag inte dricka för att stå ut. Jag står inte enns ut, utan har faktiskt rätt kul. Galghumor är ju enligt mig bästa sortens humor ?

Ja, det är verkligen din tid nu ? Jag blir dock litet bekymrad av din detox... Är du säker på att du inte gör dig själv illa? Ett skevt förhållande till mat måste man vara försiktig med. Det är allt för lätt att fastna i osunda kontrollbehov och att börja misshandla sig själv. Jag skulle köra en tredagars fastekur för några år sedan. Men min man gick fullkomligt i taket av oro, pga min historia, så det rann liksom ut i sanden. Och när jag rannsakade mina verkliga motiv, så handlade det nog mer om att legitimera ätstörnings-kick-off än hälsokur. Fast det erkände jag aldrig. Nu verkar du väldigt klok och reflekterande, så du har kanske rätt i att du behöver detta, men av omtanke ber jag dig att vara rädd om dig själv. Kram

Förresten, har funderat på en sak ett tag. Min trådrubrik är ju "Är det min tid nu?", ändrar den till "Det är min tid nu". Det känns mer passande. För det är just så - det är min tid nu! :)