Senaste kommentarerna i forumet

Tack för fin respons, FinaLisa, PimPim och Fibblan. Undrar ibland om syftet med det jag skriver går fram. (Uppdatering: Jag menar alltså att jag nu fick bekräftelse på att det gjorde det. Ibland är det skrivna ordet lätt att feltolkas, så nu garderar jag mig mot missförstånd.)

I det här fallet ville jag förtydliga att vem som helst kan drabbas, kanske lätta på skuldkänslorna för någon.

Vad gäller behovet att berätta om min uppväxt kom det sig nog av att det kan se så perfekt ut i dag, men det är mycket som kan ha hänt bakåt. Det tog mig många år att förstå att jag inte haft en så bra barndom som jag inbillat mig. Jag var älskad av mina föräldrar, men de klarade inte p g a psykiska "besvär" av sitt ansvar. Jag har skrivit det förr, men vändningen kom när en psykolog (som jag tillfälligt träffade i ett annat ärende) sa "Ja, de älskade dig, men det räckte inte". Gode värld, vilken lättnad det var att höra de orden. Skuldbördan lättade rejält.

Ja, Fibblan, jag är lyckligt lottad ändå. Villkorslös kärlek från så många. Har verkligen fått uppleva det även här, vilket många gånger har varit helt avgörande på min väg framåt. Ibland måste vi påminna oss om det och inte ta varandra för givna. Det är lätt hänt när vardagen rullar på. Hitta på något otippat, ge komplimanger, tillbringa någon extra timme i sängen... ? Bara göra något som bryter - ibland. (Framför allt det sistnämnda bör utföras med partnern hemma, inte med någon forumvän.) ?

PimPim, när jag läste att du är på dag 35 var jag tvungen att räkna på fingrarna. Japp, 36 dagar i dag för mig med. Hur sparsamt jag än återföll ett par tre gånger i december är det först nu det är över på riktigt. Hur bra känns inte det... Vi fixar det här nu, något alternativ finns inte.

FinaLisa, vet att du också har haft - och fortfarande har - det tufft. Du är en otrolig kämpe. Önskar så att du får slippa behöva vara så stark ett tag, det är dags för lite medvind nu.

För varje dag tar A allt mindre plats i min hjärna. Att ta ett återfall har aldrig känts längre bort. Just nu är det inte ens en kamp. Men som alltid är jag ödmjuk inför kraften A besitter. Avslutar med samma ord som jag ofta gjorde för drygt ett år sedan:

Nu håller vi!

Bara tacksam, för föregående inlägg
???
Och för detta:
Tack - fina du!
???

Kramar/
Fibblan ?

Åh nej, jag måste ha tagit bort mitt inlägg medans du skrev ditt svar ? Förlåt!
Så här är det att jag läste igenom mitt inlägg igen och blev orolig för att det kunde tas på fel sätt. Du hade ju faktiskt inte uttryckligen bett om råd och det här med SSRI är ett klurigt ämne så tänkte att jag kanske inte borde ge råd bara baserat på mina erfarenheter ? Men det togs ju visst inte emot negativt så tur att du då hann läsa det!! ?❣️ Skriver ett längre svar vid senare tillfälle men du - fortsätt ta ut tryggheten i förskott, njut av de bättre dagarna, livet kommer fortsätta gå upp och ner så passa på att njuta av lugnet och behaget DU skapat! ?

Det är oxå vackra ord ✨..!
Och orden har en fantastiskt förlösande kraft. Så det är bara så härligt att du låter dem få flöda..?
Och du har verkligen en gåva i ditt skrivande?!

Mkt av det du skrivit hade varenda medmänniska helst velat att du skulle få slippa gå igenom..
Men det känns så bra att det finns kärlek och omtanke runtomkring dig på nära håll också. Det behövs!
Och du kan tanka upp här också?!

Som du kämpat och gör än idag. Men det är något nytt på gång också, känns det som..?. Att inte behöva kämpa så förbannat. Att släppa taget och hitta ro i acceptans. Det är nog vägen ur den där j-la ångesten oxå..det är lättare sagt än gjort. Men du kommer klara det!
Tror på dig?!

Många kramar/
Fibblan?

Tack för stöttning?!

Önskar dig detsamma ?!
Kram/
Fibblan ?

Det är när orden finns de behöver komma ut! Det bagage man har är hur som helst en stor orsak till den törst vi försökt släcka. Varenda litet ord du skriver gör att jag bara vill krama om dig och verkligen få dig att förstå att du är fantastisk! Du är så stark! Här inne har vi vår egna story och alla har vi olika bagage som lett oss till samma ”tröstnapp” som vi vill ta oss ur. Precis som du känner jag att hade jag inte hittat hit hade det gått åt helvete för mig. Två flaskor vin om dagen är ett minne blott och jag vill inte dit igen heller, men med ett tidigare försök att sluta så står jag mer ödmjuk inför att vi alla får återfall, och det återfallet gick jävligt fort. Det behövdes bara en klunk och längtan efter bolaget och kärleken till boxen blev outhärdig och jag trodde jag kunde ta ett glas då och då. Vem fan försökte jag lura? Så jag drack dagligen i två månader. Höll upp en vecka och drack dagligen i sex månader till.
Nu sitter jag här och har varit nykter i 35 dagar... vilken grej alltså! Helt sjukt att jag lyckats! I april förra året var jag inte rädd för att sätta alkoholen till munnen igen... det är jag idag! För gör jag det vet jag att det kommer bli mitt fördärv och jag vill inte svika mina barn igen!!! Jag älskar dem över allt annat och de är det finaste jag har!

Vilken underbar man du har ❤️ Det värmer i mitt hjärta att höra hans ord! Jag vet att min särbo skulle säga likadant till mig och stå vid min sida om han fick veta sanningen, men jag vet inte när jag ska ta tillfället att berätta för honom...

Tack för allt du delade med dig Vinäger✨??✨ Det fick även mina tankar att komma i spinn! Vi behöver eftertänksamhet med all respekt ❤️

Kram PimPim ?

Du påbörjade en tråd här- kanske som en del i en förändring kring dina alkoholvanor.
Berätta gärna lite mer om du vill att tråden ska få fart så kan vi följa dig här.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Bra med en uppdatering... Vet att vi har massa gemensamt i bagaget men hade glömt hur mycket!
Tidigt inlagd på sjukhus, barnhem, fosterhem, alkohol, droger, sex, abort, våldtäkt mm.mm...
Också studiebegåvad skulle det visa sig senare på komvux...

Ja, barndomen har många ärr men det är ändå aldrig försent! Bara man inte super upp sina möjligheter.

Nu håller vi Vinäger!
Tillsammans är vi varandra är en väldigt fin mening.
Hälsa din man det!?

Kramar
???

Vill också skicka en hälsning i din tråd.
Du är så klok på alla sätt och vis ?
Nu väntar jag på en härlig nykter vår och du finns alltid i mina tankar när det börjar svaja.

Kramar
???

att hälsa jag också. Tiden arbetar för oss, tack och lov! Man måste alltid minnas varför man inte dricker eller nånsin ska dricka igen. Men man får inte gräva ner sej i det som varit utan vara glad att det är över. 6,5 års nykterhet borde väga upp för en del som man hade velat ha annorlunda.

Skrev en hälsning i din tråd! Ja Dompa glömmer man inte, vilka historier!

Jag tittar alltid efter dej då jag kollar forum. Söker spår efter dej och de andra som man känner från förr. Men med tiden så blir det sällan att logga in och skriva nåt. Det är väl sunt, att gå vidare och lämna det bakom sej. Fast tittar efter gamla vänner och blir glad för ett inlägg. Glad att det går bra.
Det är fint att så många hittar till forum och samtidigt tragiskt att så många fastnat i alkoholen. Både beroende och alla anhöriga runt om.

Jag hade tänkt att jag skulle komma på träffen men nu tror jag inte att jag gör det. Jag måste ta en tur med färja för att komma dit och med snö och stormar, nej, det känns för jobbigt. Det skulle vara väldigt trevligt att träffas men sen vet jag ju inte om folk vill ge sej tillkänna eller vara anonyma.
Ha det gott!

Kommer du på träffen?

/Berra

Hoppas att allt är fortsatt bra. ?

Kram

Äntligen några ord från dig. Kanske inte perfekt - men när f-n är livet det? - men långt ifrån katastrof. Heja dig! ?

Kram

Ta ut allt positivt i förskott istället för det negativa som vi så lätt målar upp. Jag tror på dig. ?

Njut av en fin, lugn och trygg vecka.

Kram

Tack FinaLisa, dina ord värmer. Detta skrivet i all hast, men kan nog prestera bättre. Har några texter sparade (ej på rim, förstås) angående min uppväxt ur ett panikångestperspektiv. Kanske vågar jag en dag skicka dem till ett förlag, vem vet...

För att återgå till rubriken, så hittade jag några gamla inlägg i min tråd. De är långa men om någon orkar läsa, så kanske de både kan ge förståelse och lite hopp. Dessa skrevs under min kamp som nu känns avlägsen, trots relativt kort tid.

-----

Här är den första:

"Ja, varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som tjänar hyfsat, liksom min man, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡"

-----

Här är den andra:

" Varför? Ur ett annat perspektiv

Ja, varför dricker vi?

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällug värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn som skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min. Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Tack till alla er som finns här för i första hand er själva, men också för mig och för alla andra. ♡ Jasmine, John, FinaLisa, Nurture och Lim, ett extra tack för respons på mitt förra inlägg. ♡ När jag tog ett återfall vid ett ytterst olämpligt tillfälle för drygt en månad sedan, försökte min visserligen mycket besvikne, men ändå stöttande make, trösta mig med orden "Tillsammans är vi varandra!" Jag tänker att de kanske passar även här bland all värme och omtanke som finns på forumet.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många..."

-----

Önskar alla en fin vecka med en förhoppning om att den blir åtminstone övervägande vit och med så lite kamp som möjligt.

Själv känner jag att jag har släppt taget - accepterat - och det är så himla skönt!

Kram på er

att det inte är så länge sen jag skrev senast. Har läst omkring lite och fylls av känslor och minnen. Så innerligt tacksam att jag hittade forum då hösten 2010. Länge sen, som i en annan tid, ett annat liv trots att jag sitter här på samma plats som då med samma utsikt genom fönstret. Insnöad... likadant som den natt jag bar ut de kläder och få grejer jag tog med när jag gick ut för att lämna min man och mitt hem.
Det blev så att jag vände tillbaka och det är jag innerligt tacksam för idag.
Jag skrev nyss om betydelser; betydelsen av att jag ’mötte’ Adde och Berra här, mina forumbrorsor ? och andra ??? som känns som mina ’nära’ på ett mycket speciellt sätt. Att jag haft platsen, ’rätten’ och utrymmet att skriva här har betytt så mycket... varit avgörande i mitt liv. Jag har skrivit mig fram till så många insikter, så mycket förståelse - för mig och för andra omkring. Jag kan ju, som vanligt de senaste åren, avsluta med min viktigaste insikt, den att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.
Allt gott och en kram till dig som behöver en ❤️ / mt

Oj, vad jag fick leta efter din tråd! Är inloggad, och du är ju en av dem jag oundgängligen vill hälsa till. Ser dina inlägg ibland och att allt är väl, eller så där som livet är. Tänker med värme på dig, känns fint att veta att du finns ❤️
Kram och så.... (som vännen Dompa brukade avsluta) // mt

så här i förbifarten.
Kram och allt det bästa // mt

..än att hålla sig borta från alkholen..! Det måste jag få återkomma till. För precis så är det..!
Men klockan är mycket och jag vill hellre säga något om sorg. Denna så, så smärtsamma känsla..
Inte konstigt att man gör allt för att fly den..
Men den fyller sitt syfte, och den behöver ju få sitt utlopp, precis som alla andra känslor..
Och känslor har ju inga värderingar. De bara är. Det är vi som tillskriver dem som positiva eller negativa egentligen.. men även om vi inte värderar dem, så är ju sorgen tuff, just för att den så smärtsam.
Så modigt av dig att börja våga möta den..??!

Har du hört begreppet, "frusen sorg"? Den tar sig alla möjliga uttryck. Tror man syftar på att ilska är frusen sorg. Men frustration och destruktivitet ligger nära tillhands i det känslospekrat. Inte minst för oss kvinnor tänker jag, som jag tror ändå oftare vänder den inåt. Oj, nu gick jag in i mina egna hobby-psykolog-teorier här, Sovdags som sagt, men det viktiga som jag ändå ville ha sagt är att jag tycker du kommit så långt; du vet vad det är för känsla, vad den kommer ifrån och vad du behöver göra för att hantera den på bästa sätt. För mig är detta en bragd i sig många gånger.. Tänk vilket jobb du redan gjort?!

Och sorg måste få ta tid. Vi vill gärna raskt förbi den, helst slippa som sagt..men jag tror liksom du, att vägen igenom är den som tar oss framåt. Och så i lagom dos förstås, att försöka låta "det andra" få rulla på samtidigt. Men att acceptera, snarare än kämpa emot. Det är det som gäller för alla känslor..??!
J-la klok jag har blivit nu då efter en månads nykterhet..?! Skämt åsido, det är ju lättare sagt än gjort..det vet vi.. Men vi är bra så mkt mer rustade att möta dem, utan alkholen. Den saken är ju klar!
Hörs vidare!

Kram och godnatt/
Fibblan ?

Ännu en helg till enda.. och med risk för att va tjatig...- tack till alla ni pärlor som tittat inom här?Det har haft stor betydelse ? !

Jag lämnar 5e veckan av nykterhet bakom mig?
Är det sant?! Helt fantastiskt!

Nu kommer en intensiv jobbvecka, men en lugn och trygg Fibblan, står redo att möta den?!
Stark och just nu trygg i min nykterhet!

Och nu tar jag ut den tryggheten i förskott, för det värsta som kan hända är ju att jag känt mig trygg i onödan..funkar precis som med glädjen, tänker jag..?
Och är det ngt jag behöver fylla på med, så är det just känslan av lugn och trygghet. Så nu passar jag på..??!

Kram och god natt till alla som kämpar på?!
/Fibblan?.

Jag har skrivit en egenremiss till en beroendeklinik i Jönköping. Jag har druckit i ca 15 år och dricker för närvarande 1,5 liter vin per dygn. Börjar dricka på em ca 15 tiden och lägger mig innan jag blir för full ca kl 22. Min man fattar inte varför jag inte bara kan dra ner på mitt drickande och ta mig i kragen. Vi har varit tillsammans i 5 dryga år. Jag har smygit med drickandet men den senaste tiden (läs ca 2 år) har han kommit på mig och jag har lovat att sluta dricka. Detta har jag förstås inte klarat av. Idag fick jag svar från psyk på ryhov i Jönköping att jag måste gå till PIVA och bedömmas för ev inläggning för avgiftning. Är det någon här inne som kan berätta för mig hur detta går till?

Har du kollat upp det? Kan vara bra. Jag har haft det ett par gånger och det beror ju alltid på en inflammation i kroppen på något sätt. Inflammerade sår eller sjukdom av något slag.
Annars lycka till hos psykologen! Och dubbelklicka på. (Vet inte ens vad jag menar med det, men det passade.)

Har du kollat upp det? Kan vara bra. Jag har haft det ett par gånger och det beror ju alltid på en inflammation i kroppen på något sätt. Inflammerade sår eller sjukdom av något slag.
Annars lycka till hos psykologen! Och dubbelklicka på.