Senaste kommentarerna i forumet

Jag som ville lyfta upp dej, och så känner du dej som en piga. Din stackare. Men även i slott bor det pigor, tänk bara på Askungen.

Nåväl, hoppas du mår bättre snart och orkar sprida glädje och hjärtan i trådarna.

Allt gott ?

Istället för ’vi som försöker kontrollera. Istället för ’vi som försöker ta ansvar som ligger utanför vår kontroll. Istället för ’vi som försöker reparera våra egna trauman genom upprepning.
Förstå, känn efter, se dig själv. Inte rannsaka, bara se.
Samma med dem du omger dig med.
En önskan att förstå som förmedlas med värme och icke-dömande utan krav på förklaring eller förändring. Då känner den andre genuin kontakt istället för granskande och ifrågasättande.
Även impulsen att rätta till eller ta över kan betraktas med medkänsla när du ser dig på det sättet.
Jag gör så gott jag kan och försöker. Försöker förstå både mig själv och min omgivning. Fullkomligt mänskligt.
Härliga reflektioner, Ullabulla

Tror jag vet vad du menar men också att du kanske är onödigt hård mot dej själv. Jag tror att många gånger uppskattas hjälpen och råden, eller? Inte är det alltigenom fel? Rubriken är som påpekas väldigt bra: Vi som försöker. Bara att vi försöker får ses som ett framsteg. Att vi stannar och analyserar vårt beteende. Det är svårt att inte lägga sej i när folk gör fel, inte fattar. Hmm. Det innebär ju att man tycker att man vet bäst. Och ibland gör man det också :)
Jag försöker praktisera nåt som Kay Pollak sa. När man blir kritiserad börjar man lätt slå tillbaka och försvara sej. Att istället stanna upp och fundera, att säga "det ligger nåt i det du säger", det öppnar nya vägar. Det får en annan effekt. Jag har testat det med min man ett antal gånger och det ger en mycket bättre stämning. Man behöver inte hålla med fullt ut men i alla fall inte hugga tillbaka utan tänka efter om det kanske ligger nåt i kritiken. Som kanske inte ens är menad som kritik. Om ingen nånsin säger emot så har man ingen chans att bättra sej. Vi som försöker har förstått att vi behöver ändra oss. Får ta det lite i taget. Det är smärtsamt att känna att man gjort fel. Lagt sej i för mycket. Av välvilja tror man men kanske har jag gjort det för min egen skull, för att få känna mej bättre? Nå vi får varje dag situationer där vi får öva oss. Inte handla med reptilhjärnan utan stanna och tänka efter. Inte ge råd om de inte efterfrågas. Lita på att andra vet vad dom gör och låta dom ta konsekvenserna. Om jag inte har sagt vad som är rätt så är jag inte heller ansvarig om det sen blir fel.

Era ord värmer och ger stöd, tack <3 <3 <3

Jag fick sova nästan 6 timmar, så jag är ok igen. I dag är en stor dag för mig, en hel månad utan a, 30 dagar. Jag ska iväg och göra Spirometri (astmautredning) och får inte dricka kaffe, hjälp. Mitt kaffe på morgonen, en stor mugg är nästan en helig stund. Min dryck med ingefära och citron var inte riktigt samma höjdare ;)

Jag ska unna mig att gå och ta en fika efter läkarbesöket och sen gå och köpa något fint till mig. En belöning för mina 30 dagar, min första månad :)

Kram <3 <3

Att tro att vi plötsligt efter alla själsliga bad ska vakna upp och vara alldeles nya och hela tror jag inte på.
Mer en sorts skådning under lupp där man känner att man ofta gör sig själv eller andra illa.
Våga se problemet i sin helhet och inte som jag ofta gör och gjort,skyller det på andra för att slippa se mig själv.

Men då kommer nästa fråga,hur?
Utan att slå på sig själv.
Utan att tycka att man är sämst (eller som i mitt fall ibland bäst) i världen.
Utan stanna på lagom och ändå behålla röntgenglasögonen på.

Jag har sökt så mycket i min barndom och hittat massor och börjat stänga den vägen då den börjar vara rätt nednött.

Men hur tar man alla sina vissheter och insikter med sig i den fortsatta vägen mot nya och bättre relationer till sina medmänniskor.

Det är där jag stöter på en del problem.
Jag tycks nu efter alla år av självrannsakan inbilla mig ytterligare ett varv att jag är klokare,mer insiktsfull osv.
Och mina nära vänner eller kärlekar står kvar på sin fläck.

Och då börjar det liksom om.
Ser de inte att jag är en profet som kan tala om för de hur de ska göra?
Varför lyssnar de inte på mig som är så klok?

Mycket attraktivt och verkligen magnetiskt för min omgivning...

Att jag liksom återigen häver mig upp på andras bekostnad.
Deras misstag och felmanövrar.

Så någon sorts medberoendetänk fast i ny skepnad.
Och jag blir så trött på mig själv.
Varför i hela friden kan inte människor bara få vara exakt som de är skapta utan att jag ska vara där och peta.
Göra sina egna misstag osv.

Där står jag just nu och det är frustrerande.

Lite välkryddad beskrivning,men jag tror de som läser förstår andemeningen.

Både rädsla för att bli avslöjad, skuldkänslor som följer med vetskapen om att man gör något som måste döljas och skammen över den man är - skam blir ju en direktkopplad känsla så fort man inte vill synas. Tänk om trötta rödkantade ögon, vinluktande andedräkt, seghet i tal och tanke eller darrande händer skulle märkas.
Bara rädslan för detta gör ju att man gör sig liten, inåt och utåt. Och i grunden är det ju den allmänna synen på missbruk som ställer till det.
Man skulle känna mindre skam om det var något medicinskt, ’icke självförvållat’ som fick en att se sjuk ut.

Du kommer inte att börja dricka igen, Lim. Din medvetenhet och just att kunna sörja för egen del och samtidigt känna tacksamhet och stolthet över den du är idag gör flykt och bedövning obehövlig.
Tack för att du delar med dig!
Du har inte bara gjort en fantastisk resa för egen del. När du skriver om dina reflektioner och din vardag hjälper du många här.
Kram

Jag tycker du ska ta hand om dig själv och låta dina föräldrar ta hand om sig själva. Precis som FinaLisa säger är du inte skyldig dem något, du behöver ta hand om dig själv dina barn, dina barnbarn... det räcker.

Jag har själv brutit med både min mamma och pappa i perioder så jag vet hur det känns. Men, ibland måste vi skydda oss från dem som gjorde oss illa för att orka med vardagen. Även om du säger att du inte tänker på dina föräldrar så är vi präglade av barndomen och de sår den gav oss. Sköt om dig nu- du är så stark som håller dig nykter trots "känslopaniken"

Styrkekramar??
'

Nu är jag tillbaka från min resa i mig själv... Har inte hunnit läsa ikapp allt, men lästa om prinsessan och så kanske det är även om jag känner mig mer som en piga?. Jag förstår inte din räkning av dagar, men det kanske klarnar när jag hunnit läsa allt.

Önskar dig i alla fall en fin dag och hoppas att du piggnar till!! Kram??

Seg !

Seg !

Men du kan inte göra mer än du gjort, en orosanmälan.
Du är inte skyldig dina föräldrar någonting, men du är skyldig dig själv att må bra för din egen skull.
Visst är det tragiskt och synd om dina föräldrar men du är inte rätt person att stötta dem.

Du får försöka att mota bort samvetet i det här fallet för det ger dig fel signaler.
Medberoende är inget konstruktivt tvärtom är det destruktivt för båda parter.
Du är i din fulla rätt att hålla avståndet till dina föräldrar.
Som barn har man ingen skyldighet att ta hand om alkoholistföräldrar.
Men som förälder är man skyldig att ta hand om sina barn.
Så det är dina föräldrar som gjort fel och inte du!

Kramar
???

När känslorna ligger lågt och tårarna hänger i ögonen, är det inte långt till att ge upp kampen. Jag har fått larm om att allt inte står rätt till hos mina föräldrar, som jag inte har kontakt med. Nu sitter jag här med skuldkänslor tunga som "kvarnstenar runt halsen". Vill inte gå dit, måste gå dit, vill inte.... Det är inte bara mina tanka,r utan andra ifrågasätter mitt avståndstagande. De vet inte hur illa jag farit av deras svåra missbruk. Innan jag bröt med dem behövde jag dricka för att inte få panik, när jag besökte dem. Min ena syster både drack och tryckte i sig ångstdämpande tabletter inna på toa, för att inte flippa helt. Min andra syster vågar inte gå dit själv den enda gång om året hon går dit. Jag vet inte hur jag ska kunna sova i natt? Imorgon får jag göra en orosanmälan (igen) hos Socialtjänsten. Jag ska inte gå dit, men hur får jag ut dem ur mitt huvud?

Ikväll har jag tryckt i mig en rulle choklad, tvåGinger Beer, kex med ost. Allt för att hålla ångesten borta och mig från den äckliga likören som är det enda alkoholhaltiga som finns hemma.

Nu går jag och lägger mig. Jag har en bra bok att fly in i, men hoppas på lite sömn iaf.

Natti natti alla kämpar!

Tjuvläser din tråd och tycker att du är så klok. Och så stark! Vill bara säga det.
Känner igen mig mycket i det där underlägsna. Man känner sig inte som en bra mamma. Hemsk känsla! Skönt att komma dit du har kommit. ?

Räcker så.
Surdegar, egoism, medberoende, kontroll, tillrättaläggande, sanningssägande - etiketterna kan bara beskriva hur vi i stunder av självrannsakan ser på oss själva. Och vi försöker.
Att se alla sina sidor och reflektera över dem är både vägen och målet tänker jag. Icke-dömande går åt alla håll. Börja inåt. Vi försöker, gör så gott vi kan❤️

Superbra Nurture!
Håller på dig... och nykterheten givetvis!
Känns lite euforiskt att vara nykter och må bra

Kram

John

God kväll allihop.

Jag ligger i soffan och tittar på tv. Det gör jag ganska sällan. Det känns rätt skönt och avslappnat.

Nu är skolorna igång och jag ska jobba igen.

Idag när jag hämtade mina barn från skolan så påmindes jag om nåt väldigt positivt med nykterheten. Jag har mött massa nya föräldrar och barn och lärare etc och jag har inte känt mig underlägsen eller sämre! Det gjorde jag ALLTID förr! Givetvis kan det bero på att jag såklart blir äldre också men för bara två år sedan kände jag mig sämre än andra... Och jag är rätt säker på att boven var mitt beroende. Skammen och liket i garderoben var där.

Jag blir tacksam över utvecklingen jag gjort och att jag får må bättre i mig själv. Tacksam över att jag vuxit och fått bättre självförtroende och självkänsla. Samtidigt blir jag så ledsen över att jag gått runt och känt mig sämre än alla runtom mig. Det är så sorgligt.

Jag går inte omkring nu och känner mig bäst. Men jag vågar se människor i ögonen och jag vågar ta för mig i konversationer med nytt folk. Jag kan känna att jag har lika mycket att komma med som vilken annan människa som helst. Så kände jag absolut inte förut.

En intressant tanke är ju om jag skulle börja dricka igen nu och fastna i det ett par år. Hade jag åter igen blivit sådär osäker? Jag tror det. Jag tror verkligen det.

Godnattkram till er alla ❤

Tvärförkyld.
Förklarar en del.

Träningen blev inställd, konserten också. Legat i soffläge sedan jag kom hem från jobbet och snozat.
Kanske tar mina sömnpillz lite tidigare idag så jag katchingar in fler timmar sömn i natt.

Ätit massa godis. Har inte längre några problem med att få i mig tillräckligt med kcal/ dag. Känns skönt ändå. (Ja jag vet att godis inte är mat, men jag äter mat också ?)

Nu massa jäkla te.
Känner mig lite sådär needy. Hade önskat att kunna krama på någon, men bör vara själv. Alltså det tog typ 3h av egentid, sen började tankarna vandra på att umgås med någon ?
Man kan ju faktiskt vara ensama tillsammans.
Nej,jag behöver vara själv.
Och så behöver jag te, honung och sömn. Kanske vill jag läsa lite bok i kväll? Och så vill jag ha glass... aint got no glass.
Har ingen ork eller peng att köpa någon heller.

På tal om peng. Jag hittade en app idag som heter dreams. Den sköter ett sparande till en. Så jag la in en "dröm", ni vet surfingen som jag pratade om? Den har jag börjat spara till nu. Jag kan egentligen spara 400kr/veckan (så mycket jag la på ciggen), så nu dras det automatiskt till ett sparande. Smidigt.

I övrigt inget nytt här. Drack en lättöl till min korvgryta till middagen ?‍♀️ Det var gott. Haft lite irriterande tankar på tobak. Tänkt lite på exet (han var inte jättesnäll egentligen när jag tänker efter) Men mest chillat. Same old same old.
Checkar av en till nykter och tobaksfri dag.

Fridens ?

Ett hälsohem som ligger i Dalarna.
Vegetarisk mat, inget kaffe, inget vin..säger de i annonsen.
Värt att kolla kanske?

Lycka till!?

att tacka för dina inlägg Ullabulla! Följer dig och har fått många input. Kul att Santorini också lämnar ett avtryck här! Just de här sakerna har jag jobbat mycket med de år jag hängt här på forum. Har därtill haft stor nytta av Al-Anon och andra 12-stegsprogram jag kommit i kontakt med. Hade verkligen svårt att ta in från början att jag har en del i besvärligheter, för att inte säga jävlighter, genom att finna mig i, försöka rätta till, anpassa mig och så vidare.... Jag möter fortfarande många utmaningar och ser allt som oftast mina beteenden i nytt ljus .... Stannar här just nu, hälsningar! / mt

Ibland tror jag att det bara är jag som oroar mej för mycket och vill lägga mej i. Men man märker nog bland vänner att andra också gör det. Blir kanske värre med åren, man har fler att oroa sej för. Fler som man inte kan styra upp;).
Just det här att man tror att man måste styra upp allt. Till en viss del kommer det från barndomen. Storasyster med tre yngre syskon så vet jag att jag alltid fått beröm för att jag varit hjälpsam pch snäll och ordnat. Men herregud, ibland måste jag påminna mej om att mina syskon är vuxna, dom är för fasen i 50-60-årsåldern dom också! Fast visst tycker dom det är bekvämt också när jag fixar och bestämmer.
Bra tråd, Ullabulla, bra att reflektera! Jag har läst en del av dina inlägg tidigare och känt igen mej. Vägen till förändring börjar med att man ser problemet tänker jag mej. Sen är det lång väg. När man dessutom är en "sanningssägare".

Äntligen en etta !

Gråblöt dag här i paradiset. Rådjuret kom förbi och försvann när jag kom uppför backen.
Lilla katt hoppade upp i knät, tittade på mobilen lite sårat, och hoppade ned.

Jag svär att dessa dagar är som guldäpplen; de lärorika, lite långsamma, skira och eteriska, när man får sjunka in i sej själv och makligt inkännande notera kroppens förändringar.

Jag mår bra. Riktigt bra ?

Kanske är det så " too much time on my hands"
Ibland så hinner jag inte alls.
Jag grejar med mig och mitt men när tomrum uppstår så kommer också detta behov av att liksom klamra mig fast vid andras problem eller frågeställningar.
Och tror att det är jag som ska komma med lösningarna.

Och när jag försöker styra upp mig själv att släppa taget så uppstår ett ännu större tomrum.
Och en ilska på dom som inte förstår hur de ska leva sitt liv,alt inte lyssnar på mig.
Vem är jag att tro.
Vem är jag att döma osv.
En halvgammal tant som också begått en massa misstag och blundrar.
Jag är ju inte alls felfri oegoistisk och kärleksfull alla dagar.
Mer bitter grälsjuk och felsökare.

Och i det så kanske man vill hitta en kanal till att få ur den här surdegen.
På den andras problem som man så tydligt ser.
Jag vet faktiskt inte. Och jag jobbar på det.
Just nu är jag i det stadiet att jag backar från en massa kontakter som tidigare varit positiva för mig trots att de inte är supermänniskor.
Men i dagsläget så växer deras brister framför ögonen på mig och jag vill bara (ibland) fysiskt puckla på dom så att de förstår.

Och när jag avstår mina råd eller förmaningar så växer surdegen.
Så min egen surdeg,hur ska jag kunna göra om den till ett gott bröd?

Dina sista två rader är så typiskt mej: Att tro att andra människors bekymmer är mitt problem som jag måste lösa. Det blir värre och värre tycker jag, eller så är det för att jag blivit medveten om det helt enkelt. Sen jag blev pensionär för ett år sen har jag gott om tid att tänka. Gick i terapi för att hantera stress av trakasserier och förtal som jag utsattes för. Detta gjorde att jag började tänka på hur jag själv är och vad jag gjort. Smärtsamt men kanske bra. Fast ibland känns det som om jag fastnar i nån trist version av "här har du ditt liv". Eller nån domedag. Det känns som att det bara poppar upp sånt jag gjort fel. Som om jag aldrig gjort nåt bra. Hmm. Hoppas det är övergående.
Nåväl, detta att lägga sej i andras liv. Att oroa sej. Jag har beroendeproblem, nykter sedan sex är nu. Beroende av kontroll, det är tydligt också, och andra går inte att kontrollera. Ser mer och mer mönster och arv. Min mamma har ett närmast sjukligt behov att komma med lösningar på allt. Jag blir irriterad på henne, antagligen för att jag märker att jag blir allt mer lik henne. Mina barn närmar sej medelåldern och klarar sej bra utan mina råd. Försöker låta bli att lägga mej i men oroar mej för mycket. Hur ska man stänga av det? Tror att jag gjorde det med alkohol och med mycket att göra på jobbet hade jag inte samma tid och ork. Typiskt medberoendebeteende är det nog. Jag antar att det är bra att man blir medveten och försöker ändra sej.
Du beskriver det så otroligt bra i ditt inlägg 3. Jag jobbar vidare med det.

Så kommer frågan upp i flödet

Och vad är personlighet om inte en samling beteenden. Tankar ligger heller inte färdiga på lager inne hjärnan, utan uppstår i varje nu.
Om man säger sig ha en viss personlighet, vad baserar man det på? Etiketter som satts tidigt i livet och sedan blivit en självbild, eller är personlighet helt enkelt den man skulle vilja vara utifrån sina värderingar?
Och hur länge ska man bete sig annorlunda än den ursprungliga ’personligheten’ för att kunna säga att förändring ägt rum?
Alkohol påverkar kemiskt och därmed direkt alla signaler inom och till och från hjärnan.
Både tankar, upplevelser, känslor och beteenden med andra ord.
Så om man vill använda uttrycket personlighet, skulle jsg vilja påstå att alkohol är i allra högsta grad personlighetsförändrande.
Till och med varaktigt om man druckit sig till beroende.