Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill berätta om hur jag tänker att något av mina barn har haft det en vanlig dag i vår Svensson-familj bakom fasaden.. ”Vaknar med en klump i magen..Det är tyst i huset.Går upp och kollar..Fullt med glas, ölburkar och vinglas på borden.Taklampan är tänd..Jag släpper ut hundarna på baksidan..Mamma och pappa sover i sovrummet..Tittar in till dom..Pappa ligger påklädd vid fotändan av sängen. Mamma ligger med tröja på sig i trosor..Hela rummet stinker av gammal fylla och svett..Inatt var deras kompisar här och skrålade..Jag bad dom sänka volymen på musiken flera gånger..Först sänkte dom, sedan höjde någon igen..Till slut orkade jag inte säga till mer..Jag såg att våra hundar var oroliga.Jag tog in dom på mitt rum och dom fick vara i min säng..Det började så mysigt igår..Grillning med familjen..Pappa drack öl och mamma vin..Det kändes som en vanlig familj..Efter grillningen gick jag in på mitt rum och spelade 2 timmar på min dator..När jag kom ut från mitt rum, var mamma fylleröd i ansiktet..Pappa vinglade och svor åt något på tv.n.. Åh nej..Inte nu igen..Mamma pratade och skrattade högt i telefon..Efter en stund hade deras vänner anlänt.Alla var redan fulla och hade ännu mer alkohol i sina kassar..Usch ännu en orolig natt..Tur att jag inte ska till skolan i morgon..Faaan vad jag hatar mitt liv”......

Hallå där min vän,
hur är det med dig? Allt bra?
Stor kram

När jag hade jobbat " för hårt" med mig själv att jag nästan tiltade.
Jag tappade greppet lite och vindlade iväg på vägar där jag inte varit och inte skulle vara.
Dvs jag lät mina tankar gå för långt in i mig själv då jag varken ville eller kunde stoppa det.

Jag oroade också en del vänner,det såg jag.
Men det här är ju inte du
Du brukar ju vara glad och driftig osv.

Men kanske du måste säga stopp för både tankar och processer ett tag och hinna ikapp dig själv och sortera ut lite vilka krig och vilka förändringar du ska genomföra.
Och vad du bara ska vänta ut?

Jag hade och har också en del kroppsliga symptom som jag vet inte är farliga.
Men varje gång de kommer så är de lika övertygande.
det är något fel på mig,jag ska snart dö.
Kanske redan i eftermiddag ;-)
Går att småle åt när det är över.
Men mitt i så är det väldigt verkligt,väldigt påtagligt och skämmigt.

Någon form av panikångest med katastroftankar i mitt fall tror jag.
Det har börjat klinga av i mitt fall.
Det får komma,vara där och spöka och jag klappar tankarna på huvudet och efter en eftermiddag några timmar,i sällsynta fall en hel dag så ebbar det ut.

Jsg tar det med ro och försöker skapa mig lugna platser,stunder så det får härja fritt och ställer inte så många övriga krav på mig själv medan det pågår.

Tack för respons på mitt inlägg, det känns skönt att få sina tankar bekräftade?
Ja, vad ska jag säga om dina planer på att gå ut på krogen..., det är vanskligt såklart men samtidigt så måste ju en människa få umgås med andra.
Jag har varit i samma läge och då har jag ibland kört en vit lögn. Sagt att jag äter antibiotika eller någon annan värktablett som inte går att kombinera med alkohol.
Då när man väl har satt sig i situationen och börjat äta och prata glömmer man nästan bort att man dricker alkoholfritt för det är så kul att träffa gamla vänner.
Men det är ju inte bra att umgås med gamla vänner som själva har alkoholproblem...?
Att skapa nya vänner i någon intresseförening kan vara ett sätt för att komma ifrån tankar på alkohol.
Det finns helgkurser på folkhögskola i olika ämnen där det inte är tillåtet med alkohol. Du verkar vara en nyfiken och vetgirig person, varför inte testa något nytt!??
Ja, ibland grubblar man på tok för mycket och till vilken nytta ?
Hoppas du får en bra tisdag☀??

Idag har det varit en behaglig dag med en klump i magen.Vaknade tidigare än vad jag brukar när jag ska upp och åka iväg till jobb.Är en snooz fanatiker.Men steg upp och hann dricka en kopp kaffe innan jag gick.Dagen gick smärtfritt.Och sen blev jag tillfrågad om jag ville jobba extra pga dom behövde hjälp med en aktivitet på kvällen ( jobbar inom demensvård) Först ville jag säga nej pga jag var trött och ville hem och sova.Men sen väckte jag mig själv -Ska bryta mönster.Så istället för att åka hem och göra inget så sa jag ja.Det var faktiskt rätt kul (och pengarna behövs.Söp nog upp ca 3000 under 3 veckor).Men de har ändå funnits en oro i kroppen.Jag och några från jobb (vi är väldigt nära) ska ut på lördag och äta.Vi bestämde detta när jag var inne i mitt återfall,så det lät som en bra idé.Men nu börjar jag bli osäker.Finns ett par i sällskapet som har prata om A och pga jag va inne i det då så hängde jag med i samtalet.Men nu gäller inte det för mig längre.Så vet inte riktigt vad jag ska göra.Jag vill SÅ gärna följa med men är osäker om de är en bra idé.Men jag börjar bli trött på ensamheten.Har varit singel ett bra tag (pga mitt missbruk.Har inte varit intresserad av något stör moment) Mina närmaste vänner bor i Norge eller har dom familj.Så man träffas knappt.Jag bröt säkert med 75% av min umgängeskrets när jag blev nykter.Va ett måste.
Innan återfallet så var dessa träffar så roliga,bekväma och avslappnande för mig.Jag insolerar mig rätt så mycket dom första 2 månaderna när jag blev nykter förra gången.Jag ville inte/vågade inte chansa.Men som sagt det blir rätt så ensamt om jag ska göra det igen.Och just den känslan kan ha varit en av orsakerna varför jag tog mitt återfall.Så jag är väldigt kluven -Ensam eller "chansa" att suget vilar då..!

Har du varit på en vanlig läkarundersökning för att utesluta att det inte är något fysiskt? Vitamin- eller mineralbrist? Sköldkörteln? Njurarna? Fina du, jag tycker så synd om dig! Att du blir lugn av vinet är för att det dövar allt- oro, smärta, prestationsångest, you name it. Men, det är ju inte lösningen på ditt problem. Skriv imorgon och berätta hur du mår?

Jag önskar det med, jag pratar med en vän men jag till slut slutar jag för hon vill förstå men kan inte. Min man blir förskräckt och min mamma som vill kunna prata om allt, ja, hennes hjärta skulle brista... Jag känner det som om jag skrämmer de i min närhet för de förstår inte riktigt.
Skriver mer imorgon, min vän Ullabulla?❤️

... kör vi numera Fuck off, vad gäller A. ?

Beklagar så mycket för din syster bortgång❤️.Kan inte ens föreställa mig hur du mår och hur det känns.Min egen syster är fri från sitt narkotika missbruk.(tar supetex )Men minns hopplösheten.Va som man bara kunde "sitta och titta på" för hon var inte där..
Snälla du känner inte dubbelskam för att du har kommit lite snett.Du har känslor och du har tagit det som har hjälp dig för stunden.Detta är ju inget du har planerat. A är beroende, men de är ju inte det första man tänker på när man bara vill må lite bättre. Vare sig hur kloka,logisk och intelligent man är så kan man göra fel och ta fel väg.Men du ser det och de är det som har betydelse.De är då man kan vända och ta en annan riktning.Sen tar de olika tid för oss alla ❤️..

Så man kan endast ha fysisk beroende medans man dricker och även när man har "avgiftning" Sen är de endast hjärnan som manipulerar,styr och lurar en ? Jag har tänkt tillbaka till när jag har fått/haft vissa av mina sug (därför jag reflekterar om detta nu) så kan jag inte riktigt förklara det.Det känns som suget kommer först, och sen kommer tankarna och känslor som prövar att hitta ursäkter och anledningar för att dricka. Och då stärks suget ännu mera, som om man framkallar suget ännu mer. Men om suget känns först (De är iallafall de jag tror jag känner iboand) så får jag se det som en förvarning! Så jag kanske kan stoppa dom negativa tankar och känslor innan dom kommer.upp till ytan ( Dom medvetna då ?)
Hur!? Vetefan ?

Pga jag har kommit in i min maniska grubblande ang detta här så måste jag släppa detta nu.Tar mycket på krafterna!Tankarna går bara runt och runt.Jag läser för att få veta svar, men då kommer nya frågor upp och då måste jag ha svar på dom.Jag får hela tiden fler frågor i en fråga och även i ett svar. Det är en spiral jag inte kan stoppa..! ?

Psss! Ansa så härligt att höra ?

Nu är vi i Rom. Vi har hyrt en liten lägenhet i närheten av Peterskyrkan. Staden har mycket att erbjuda faktiskt kan jag känna att det är väl mycket. På fjorton dagar hinner vi bara en bråkdel och så vill vi njuta av livet och stämningen också!
Tankar kommer och går hela tiden ger omgivningen impulser. Det var länge sedan jag upplevde så många minnen. Ibland väcker en kalksten en tanke, ibland väcker ljuden och språket känslor som varit gömda och ibland känner jag mig enbart närvarande.
Känslan av att vara privilegierad är påtaglig praktiskt taget hela tiden. Och alkoholen slipper jag. I dag en självklarhet men vad vet jag om i morgon.
Ikaros

Kunna prata på riktigt med dig.
Trots att det inte är samma problem vi har så är ändå symptomen lika..

Skriv mer så svarar jag så gott jag kan.

Jag skulle gärna vilja. Vilja våga. Jag vet bara inte vad detta är riktigt. Helt klart har alkoholen förvärrat allt men är det den enda spelaren på planen? Detta känns så fysiologiskt på något sätt. Min hud beter sig också underligt, hade ett par strumpbyxor en dag, du vet såna där man får märken av på magen efter sömmen... Märkena satt kvar i två dagar. Känns inte helt normalt... Samtidigt som jag ser ut som hälsan själv i övrigt, bortsett från tilltagande ringar under ögonen då.. Känner mig förvirrad, vad är det för fel på mig? ÄR det ens nåt fel på mig?

Nu på em föreslog chefen att jag skulle åka hem och förbereda en förestående konferens.

Det tog mindre än en hundradels sekund för A-hjärnan att både registrera orden, analysera och komma fram till att ledig ensam ett par timmar = då kan du ju passa på att köpa lite öl eller vin och ta ett par glas innan övriga i huset kommer hem!

Men min eminenta och konsekvensberäknande N-hjärna slog världsrekord, det tog bara en tusendels sekund för den att svara: Fuck off!

Lite imponerad blev jag allt!

Gå till ett aa-möte?
Där finns det så många som har det som du.
Eller har haft.
Lindringen i att känna att man inte är ensam är stor.

Härlig läsning .. Och vet du Lim .. jag kan bara instämma i dina rader .. Jag är också nykter .. Lycka ?

Fast på något sätt förstår jag att jag är trasig. Något i mig är trasigt. In i det sista trodde jag nog att om jag slutade dricka, om jag gjorde val i livet som betyder att jag tar hand om mig själv så skulle jag läka. Det har inte blivit så. Det blir bara värre.
Det senaste året har diffusa symptom börjat uppstå, yrsel när jag ligger ner, vita och bortdomnade fingrar och nu skakningar som om jag fryser, kallsvettas. Skakningarna är värst, jag kan inte kontrollera dem och de är långvariga. Allt detta uppstår vid minsta lilla press eller hot utifrån, det kan gälla allt ifrån en räkning jag inte är förberedd på, ett meddelande ifrån mamman till min mans andra barn som alltid medför någon form av konflikt till kommentarer från någon som inte ens är illa menade. Ibland uppstår dessa fysiska tillstånd utan att jag ens uppfattat att det finns något hot. Intellektuellt sett kan jag resonera mig fram till att det inte är någon fara på taket, situationen är inte allvarlig men det är som om min kropp drar igång flykt/strid systemet av sig själv. Och jag kan inte hejda det, det skenar okontrollerat och håller i sig... Senaste tiden känns det som om det håller sig konstant under ytan. Kallsvetten ligger som en kall hinna över huden från det jag vaknar tills jag somnar.
Det känns som om det finns en nervskada någonstans, eller en felkoppling. Nu när jag börjar se ett mönster känner jag att jag börjar undvika alla tänkbara situationer där systemet kan dra igång... Så kan jag ju inte ha det men överväger starkt att t ex lämna in kompletteringsuppgiften istället för att göra gruppredovisningen som är obligatorisk inför nästa tenta.... Det vill jag ju inte, jag vill inte vara den som inte kan tala inför andra, det sätter stopp för hela min karriär men jag kan ju inte stå där och skaka så kraftigt så min röst inte bär? Det fixar jag inte.
Först den 17 maj kunde jag få tala med någon... Det känns oändligt långt bort och jag undrar vilken strategi jag ska ta till nu?
I fredags kväll valde jag en strategi jag alltför väl känner till.... Skakningarna och frossan lade sig inte, de började på eftermiddagen och när kvällen kom stod jag inte ut längre, hade försökt att andas, tänka lugnande tankar, you name it... Tre snabba glas vin och de avtog. Jag hatade mig själv för det men ändå på något sätt kände jag förståelse för det. Jag drack inte för att bli glad eller glömma. Jag ville bara sluta skaka. Det jag sedan kände tänker jag bära med mig som en skatt, något jag aldrig får glömma: Jag kände trögheten i hjärnan och den var äcklig. Jag kände hur lite alkoholen gav mig, hur ihålig den tillfälliga lindringen är. Det är inte längre lösningen för mig.
Så något positivt får jag nog ändå säga att det hela gav mig.
Men jag är väldigt ledsen just nu, ledsen över hur jag har blivit och ledsen över att jag inte klarar att laga mig själv på egen hand. Ledsen över att det gått för långt.
Vi är många ledsna människor här i världen, är det meningen att det ska vara så?

Vi ska ju sluta med alkohol för vår egen skull, men för våra nära och kära blir då också livet lättare att leva..Det är jättehärligt för våra ungar med nykterheten lim..Jag bearbetar mitt supande med mina yngsta barn som bott hemma när jag drack.Jag säger till dom att dom får prata och vara arga på mig om dom vill.Jag försöker bearbeta om dom vill ventilera eller fråga om mitt missbruk, deras skam och skuldkänslor. Idag har jag en ren och helt ärlig relation med barnen..Vi får aldrig tillbaka tiden, utan får se till att göra bra val resten av livet..Ha en fin Söndagskväll lim?

Städningen och när man liksom kommer på nya saker hela tiden, så inget blir klart?.
(Förlåt om detta inlägg kom lite sent med tanke på den nya diskussionen, blev bara så glad att det finns fler som är virriga?‍♀️)

Hej Miss_blondy
Jag hade egentligen tänkt göra en lite längre paus i mitt skrivande här på forumet. Men dina funderingar är så intressanta så jag vill vara med och dela mina tankar och erfarenheter om det psykiska och fysiska alkoholberoendet.

Jag hade en syster som åkte in och ut på beroendekliniken för avgiftning från
alkohol. Hennes fysiska abstinens var svettningar, hjärtklappning, ångest darrningar och skakningar.
Hon låg inne ca 10 dagar varje gång och när hon kom ut hade den fysiska abstinensen klingat av.
Därefter satte den psykiska abstinensen igång.
Och det är som du säger, varje gång man gjort något praktiskt som man är nöjd med så vill man ha en belöning.
Den känslan är så lurig för den kommer som en blixt och då gäller det att vara beredd med en "mot-tanke" om det är Alko man vill ha.
När det gäller känslan i halsen och magen så är det nog att ditt psyke föreställer sig känslan av när du sväljer alkoholen så sprider sig det där varma ner i halsen och magen för att sekunder efteråt stiga upp i hjärnan och det där välbekanta och behagliga surret sprider sig.
Men vi vet ju att det är en falsk känsla som bedövar vårt verkliga jag.
Och min syster klarade aldrig nykterheten, hennes inre var så skadat att hon var tvungen att bedöva sig med alkohol och Benzo tills hennes kropp en dag tog slut.
Mitt egna dilemma är att efter hennes död börjat dricka för mycket och det är en dubbelskam för mig som under alla år försökt få henne på fötter....
Jag har inte varit så långt gången som hon men jag är orolig för att jag kan tappa taget om jag inte bromsar nu.
Jag började läsa här i höstas och började skriva i februari då jag inte druckit på 8 dagar. Höll i 18 dagar tog ett återfall, höll 8 dagar, och blev så trött på mig själv när jag återigen gick till systemet. Kände att jag inte var klar med hur jag ska klara av detta.
Ja, nu börjar jag babbla igen, det känns som jag står i ett kärr och bara trampar..
Men jag skickar en styrkekram till dig och alla andra. ????
Jag läser och skriver kanske då och då, jag har ju en egen tråd.
Idag är dag 3 igen och det är bättre än igår då jag var arg hela dagen. ?

Jag känner sådan enorm glädje och tacksamhet över att jag slutade dricka i tid. För mina barn allra mest.

Jag tänker tillbaka på tidigare långa nyktra perioder jag haft när barnen var ännu mindre och det är så fina minnen. Jag minns glädjen med barnen och jag minns min egen hälsa och mitt fokus på rätt saker.

Sedan började jag dricka och jag har dåliga minnen från det. Särskilt min näst sista aktiva vinter. Jag är så glad att jag aldrig igen ska må sådär.

Jag är så glad att jag åter igen är den där mamman jag var förut när jag var nykter. Jag tappade bara bort mig ett tag men jag är tillbaka. För att stanna.

Det känns som att jag också nu renat hemmet helt och hållet från mitt förra liv. Jag har kastat massa saker och jag har fått ett nytt förhållande till mitt hem. Det känns som att jag respekterar mina medmänniskor, mig själv och min omgivning. Och jag ger barnen vad de har rätt till.

Jag har tur som inte har druckit mkt av mina barns liv. Jag vet inte hur jag hade mått om jag vetat att jag druckit bort deras uppväxt. Det måste kännas fruktansvärt för de som faktiskt har såna samvetskval och ånger.

Jag älskar att vara nykterist!! Saknar inte alkohol ett enda dugg.

Blir glad av att läsa era kommentarer. Tack! Undrar om jag uppfattas så IRL som snälla Miss_blonde beskriver här. Själv ser jag mig inte riktigt så. Upplever nog att jag är mera "skit också, nu misslyckades jag igen" om mycket. Åtminstone har det varit så, kanske har jag blivit mer ödmjuk med åren, inte minst de senaste månaderna.

Angående långa trådar gör jag lika, läser början och slutet, men visst missar man många gånger själva resan då.

Att backa och sluta leverera kräver mod. De som inte slipper sitt ansvar, eller plötsligt själva får ta konsekvenser har ju tagit för givet att man finns där och löser allt. Och så var det ju det här med lidande tredje part i ekvationen :P

Vilken intressant diskussion. Jag vet inte heller om jag har mer än psykiskt beroende. Och jäkligt svårt att låta bli att fortsätta dricka efter glas nr 1-2-3. Samt att jag ”gillar” att dricka när jag är ensam.
Jag har inte haft kroppsliga anstinensbesvär när kag slutade dricka. Men drack inte varje dag heller. Drack väldigt oregelbundet faktiskt. Ibland inget på 2 veckor och sen fredag plus lördag. Och om maken åkte bort så kunde det bli något varje dag han var bortrest.
Hm... intressant fråga isf.

Men man vill ju så gärna ha den där bekräftelsen på att man är viktig och duktig.
Utan den så står man sig liksom slätt.
I alla fall jag blev ingen utan all den där kosmetikan som andra smetade på mig och som jag själv gärna tog emot.
Men naken och utan smink duger man rätt bra också,men det tar ett tag att fatta det.
Både för sig själv och omgivningen.

Jag har fått ta en hel del skit för att jag backat från tidigare ansvarsområden och beteenden.
Där andra slapp det som egentligen var deras.

Jag förstår precis hur du menar. Det är svårt att veta. Jag antar att man får besked direkt man slutar dricka...
När jag slutade blev jag så himla fysiskt dålig. Svettades, darrade, feberkänslor, värk. I 3 dagar och nätter.

Jag har alltid trott att jag 'bara' är psykiskt beroende. Att jag skulle kunna göra ett uppehåll en dag utan att känna något särskilt i kroppen. Men de senaste 2-3 åren har jag druckit precis varje dag så har inte testat. Förrns nu när jag slutade på riktigt.
Den fysiska abstinensen kom som en chock. Lite konstigt- har man druckit dagligen så länge som jag borde jag kunnat räkna ut att jag skulle bli beroende även fysiskt. Men har på något konstigt sätt inte fattat hur långt det gått.

Nu när det gått ett par veckor och jag inte längre har fysisk abstinens så antar jag att det räknas som att mitt fysiska beroende är över. Men att jag kanske får slåss mot mitt psykiska beroende resten av livet. Men det kommer bli lättare och lättare.

Kan man inte säga så helt enkelt att det psykiska beroendet sitter i tankarna och det fysiska i kroppen?