Senaste kommentarerna i forumet

.....

Läser dina inlägg och tänker att du är stark! Stark och klok. Jag har väldigt svårt att säga nej när det bjuds på vin i sociala sammanhang, typ när du blev hembjuden till din vän som ville dricka vin. Det var inspirerande att läsa om hur du tackade nej...

Hoppas du har haft en fin söndag kväll!

Visst är det fint när kärlek kan uppstå?

inte låta bli att skratta lite gott åt era små fina rader till varandra :) Tack för nöjet !

att det ska bli tråkigt utan a. Men så är det ju inte nödvändigtvis. Man får en andra chans! och med en bitter erfarenhet i bagaget som ger livet en extra dimension,

är det nog när jag känner att jag inte måste:
Äta,äga ,kontrollera eller leva genom min partner

Tro att min partner bär ansvar för min lycka.
Tro att lyckan bara finns i viet.
När mitt jag fått en stor och viktig plats i mitt liv och bär själv.

För att så småningom bjuda in även mitt jag i viet om jag vet att hon får vara trygg

Möten som berikar en och gör att man känner att själen vidgas och får näring är gott.
Möten som dränerar och tynger är dåligt.
Svårare än så är det nog inte.

Jag saknar sans och balans. Han är bipolär. Klokare och mognare och mer självinsiktsfull än de flesta. Jag känner mig ung och omogen i jämförelse.
Lugnet kanske kommar av att det inte måste bli en kärleksrelation av detta. Att det räcker med att äntligen känna att man inte är ensam med all historia av galenskap och mörker som finns men ändå tillåter att livet fortsätter.
Som berikar samtidigt som det tynger.
Som gör själen gammal oavsett fysisk ålder.
Vittne till varandras liv. Ja.

till sitt liv.
Som inte bara är en själv är viktigt.
Att isolera sig i utanförskap,missbruk eller självvald ensamhet på fel grunder är förödande.
Men om man hittar lugnet i nuet, i ensamheten är det befriande.

Att känna att man är ett med allt och med sig själv på samma gång.
Inte ensam och utanför,utan just i ro med sig själv.

Kanske kan den "unge mannen" vara just det vittne du behöver.
En sorts förhoppning eller framtid.
Ett kanske som räcker för att du ska orka vara med dig själv och i dig själv i tillfrisknande en dag till.

Jag har i mitt eget liv förstått att jag måste vara i självvald isolering trots att jag levt i en typ av relation i 2.5 år.
Förstått att jag inte är hel nog för att kunna ta emot en annan människa fullt ut trots att mitt medberoende och relationsberoende skrikit åt mig att göra just det.

Men nu börjar mitt inre och yttre jag närma sig varann och jag håller sakta på att bli hel.
Kanske att jag så småningom kan gå in fullt ut i relation till den man jag nu älskar.
Kanske inte.

Men framför allt,i honom har jag också det vittne jag behöver till min resa.
Och han har samma sak i mig då han gör en liknande resa med sig själv.

Så sällan i livet vi är helt redo.
Och att då förhoppningsvis då möta någon som är på samma plan och samma fas är kanske dumt att önska.

Låt det vara som det är och hitta de stråk av lycka du kan i det.

Du stretar på i din ensamhet. För barnen och för dig. Skulle vilja ruska om din man riktigt ordentligt just nu, för jag kan riktigt känna sorgen som finns där tillsammans med den enorma styrkan. Har upplevt den i så många år. Min man var passiv av självömkan och handlingsförlamning och inte bakfylla.
Men ensamheten är likadan.
Jag drev mig själv till återfall.
Du skriver här istället, och jag önskar det var möjligt att skicka en riktig kram. Blir en cyberkram istället❤️

Spännande.
När jag hör det från någon av mina patienter brukar jag tänka att det kommer att bli bra här.
En person som är nyfiken och finner förändring och utmaningar spännande oavsett hur svåra problemen är eller hur stora utmaningar det handlar om har redan de inneboende verktygen.
Och du ska ha stort tack för stöttning i min tråd förresten!

Ett lugn har infunnit sig.
Även idag skulle jag kunna dricka. Just nu. Jag har en helflaska vodka hemma. Jag är ensam. Träningen är avklarad. Inga barn hemma, ingen som ska hämtas, inget mer som ska göras idag. Hade det varit för en vecka sedan skulle halva flaskan redan varit uppdrucken.
Och jag är inte det minsta orolig för att mr Hyde ska vakna.
Trots att jag inte fått respons från min nyfunne vän, mer än sporadiska sms.
Inser att jag inte kan hänga upp mig på andra.
Det är jag som måste klara detta. Får jag draghjälp är det bara en bonus.
Just nu känner jag mig ensam, längtar efter närhet, är otålig och lite orolig för att ha gått för långt.
Ändå.
Jag är jag. Nöjd med mina val den senaste veckan. Uppfylld av en ny slags tillförsikt.
Egenterapi.
Arbetet jag gör med mig själv har ibland stått frustrerande stilla, ibland tagit flera steg bakåt, och rätt var det är känns det som ett stort kliv åt rätt håll. Någonting faller på plats.

som i början av ett tillfrisknande är på minus.
För att sen väga några ynka gram och så småningom närma sig någon sorts ursprungsform.
Men ursprungsformen är rätt ung,behöver byggas på med hela livet och hela bagaget men med mer sunda förtecken.
Det kan gå rätt snabbt.

Jag har fått höra att även om man fastnat i en viss fas pga missbruk eller dåligt mående så kan man med experthjälp reparera den utveckling som ändå liksom löpt parallellt i lönndom.

Det är där jag är nu.
Det poppar liksom upp dagar och en verklighet som är verklighet fullt ut.
Ibland handlar det om enstaka händelser som hjälper mig att nå Nirvana,andra gånger är det en allmän känsla som infinner sig.
Jag antar att det är sinnesron som gör sig påmind.

Vilken bra kompis det är.
En som håller en i handen och talar om att allt kommer att bli bra om du litar på mig.
Och man faktiskt känner att det är sant,på riktigt.

Idag är en sån dag.
Jag har tagit beslut som grundats i mig själv och för mig själv trots en rätt turbulent utanförhistoria.
Så behåller jag fokus på mig själv och är mig själv trogen.
Skönt,nytt och betryggande

Tack snälla gulliga Lerigen och miss lyckad. Det var så skönt att få svar ❤ Jag kände mig lite ynklig och ensam igår.

Min man sover givetvis fortfarande. Men jag har bjudit in barnens kompisar att leka. Och jag har dammsugit och hängt upp tavlor (spikat så det stått härliga till). Jag kan anpassa mig när han sover pga nattjobb. Då dämpar jag mig. Men bakissovande visar jag ingen extra hänsyn till. Detta är en av två lediga dagar i veckan jag har och då ska jag göra allt jag behöver och vill göra. Åtminstone det som går. Jag behöver saker ur sovrummet också men det kan jag gå med på att vänta med.

Ska snart ut till affären. Skönt att solen skiner.

Tänk vad allt känns lättare på dagen än på kvällen/natten. Idag är jag stark.

Kramar till er alla!

Heueh, du är en överambitiös kille, kan man lugnt säga. Slappna av så ordnar det sig! Du kommer att känna igen mig utan problem. Jag är nog din syster!

Det är väldigt olika i olika grupper hur det fungerar med inställning etc. De som gjort programmet vet ju att dedet hjälpt dem. Då tycker de ju att det är en bra väg men i min hemmagrupp så är allt rätt och få där som tror på samma Gud som mig.

Vi är dock runt 25 varje gång, senast 30 stycken. Men att bara vara där ger mycket, gemenskapen och så ?

Viktigast är ju att alla har samma grundproblematik, och att få höra hur andra haft det etc. Då blir det mer påtagligt än att man glömmer bort sina egna problem och vill testa igen. ?

Igår var de tredje gången jag va på AA. Jag håller fortfarande fast vid att programmet inte är något som passar mig riktigt. Jag håller inte med om vissa saker och även stör jag mig på vissa. Och de där med Gud och högre makt ingår i det. Vet om att dom prövar "inbilla" en att Gud och högre makt kan vara vad som helst, men för mig kommer de alltid betyda något övernaturligt/religiöst! Och den uppfattningen kommer inte ändras! Och även att många där tror att AA är den enda rätta/riktiga vägen som fungerar. Och de tror jag inte på. De är min vilja och motivation som gör att jag håller mig nykter (och sen finns de klart en bakomliggande orsak att man vill säga Hejdå till A) inte AA eller Gud. Men att gå dit och lyssna (kanske i framtiden prata) kan nog vara "nyttigt". Att lyssna på dom som har varit nyktra i många år men även dom som är lika nya som mig. För i slutändan så har vi ju samma problem så få lite lärdom och påminnelse kan ju inte vara fel. ?

Men igår så öppnade jag munnen och sa ca 3 meningar och en av dom va - Mitt namn är TJ och jag är alkoholist. Jag har alltid vetat om de och inte levt i förnekelse, och jag har skrivit ordet (Alkoholist) tiotals gånger.Men jag har aldrig uttryckt de verbalt till någon annan. Det kändes nog lika konstigt som när jag skrev det här första gången. Jag vet ju inte vem ni är men att erkänna de för någon gör så det känns så verkligt på något sätt. ( och de är det ju) Att höra sig själv säga de kändes väldigt konstigt!

Ha en super dag ni allesammans ?

Är ett bra sätt att tänka när man har mycket omkring sig. .. Du är viktigast i ditt liv, glöm aldrig det.. Din man bör tänka att han är viktigast i sitt liv.. Tyvärr så gör alkoholberoendet att vi väljer a framför allt annat i livet. Du har valt annorlunda lim , och det ska du vara otroligt stolt för.. Du är värd det bästa. Stor varm kram till dig och barnen.. Ha en fin Söndag❤️

Handlar ju det om i grunden när man gör slut med giftet. Man bryter med en ovana eller ett beroende. Man gör slut med en falsk 'vän' och en illusion av att det lyckliga och mysiga behöver gå via alkoholen. Man bryter med starka krafter i samhället, man går lite emot strömmen.
Ibörjan får man kämpa för att stå där, men sen hittar man sitt sätt och känner alla vinsterna.
Det riktiga livet kommer tillbaka. Man hittar nya vanor och nya bekantskaper. Man öppnar upp för nuet och låter var dag ha sina utmaningar och möjligheter. Oron och ångesten klingar av, det beror ju framförallt på att man har sin motion, men också att man valt att inte hälla i sig giftet, som just driver ångesten och oron. Man sover allt bättre och vaknar alltmer utvilad.
Sakta sakta blir man starkare och självkänslan och självtilliten återvänder. Det kommer att ordna sig. Framtidstro.
Vilken spännande väg man valt!

Läser det du skriver.. och lider med dig .. det är din mans val att välja ..
Välja att dricka eller att inte dricka .. och som du säger så finns det ingen tidsmaskin
att spola tillbaka på det som man har missat ..
Som jag önskat att jag gjort mitt val Mycket Tidigare ..det var jag som valde att gå ..
Nu ..Väljer jag Livet och Mina Barn .. Och att inte dricka .. Lim .. Kämpa på ..
Kramar Lerigen

Jag har inte skrivit här hos dig innan men jag har läst. Vilket gör att jag har lite svårt att gå med på att du kallar dig själv medioker. Dina ord är ju dina, oavsett hur lång tid det tar för dig att formulera dem så kommer de ifrån dig. Och jag tycker om att läsa det du skriver för en av de saker jag uppskattar här i livet är en välskriven text. Ord som bygger meningar som faktiskt betyder något, förmedlar något. Det gör dina inlägg, jag har både skrattat och känt hugg i hjärtat.
Och det min vän, gör dig inte speciellt medioker.
Jag brukar tänka att jag är många saker men tråkig är inte en av dem och jag har en bestämd känsla av att detsamma gäller dig...
Ha en fin kväll, förhoppningsvis även väldoftande?
Kram, Amanda

Jag brukar kunna ana det omedvetna tillsammans med det medvetna.
När det finns en risk att jag går emot min medvetna vilja trots olika strategier kan jag på ett plan vara vagt medveten om det.
Ibland kan jag hålla mig till planen, men känner mig inte säker på mig själv. Söker jag då hjälp kan jag ta emot den eller strunta i den.
Just nu känns det bra. Mindset är i synk. Jag känner mig mer säker än på länge.
Idag hade jag möjlighet att dricka. Ingen som skulle köras. Sprit hemma (vet, dumt, men vill inte hälla ut så mycket och har inte haft någon att ge den till. Ska göra det under veckan och nu är faran över för denna helgen)
Och valde att vara nykter. Ville vara nykter.
Ingen ambivalens. Vill inte mer.
Berusar mig på vila, musik och läsning ☺️

Jag gick in på toaletten och grät lite så att barnen inte skulle se. Ringde min man också och sa att jag undrar var han är och så. Känns bättre nu. Fortfarande inte okej men nu är ångesten som rasade i bröstet nästan borta. Nyss var nästan en panikattack på väg kändes det som. Min tröskel är så låg när det kommer till min man och drickandet. Jag kastas in i ångesten direkt. Men det är inte konstigt.

Tänker på alla barn som upplever sina föräldrars drickande. Hur de hoppas att föräldrarna nångång ska bry sig tillräckligt för att sluta dricka. Menar inte att skuldbelägga de som försöker sluta för både sin skull och anhörigas... utan de som faktiskt inte ens försöker fast de vet vad mycket skada de gör. Om min man åtminstone försökte men då och då föll.... då hade det inte gjort såhär ont tror jag. Han visar ingen ånger alls.

Undrar om han tror att jag kommer att stanna med honom för resten av mitt liv om han fortsätter dricka? Kan han ens tro nåt sånt? För det kommer jag absolut inte att göra. Tänk sedan när barnen är stora och det blir han och jag här hemma. Ska då jag sitta där bredvid honom när han dricker? Vänta på honom att vakna ur bakruset? Sitta ensam hemma när han är ute och dricker? Det är ju en ren omöjlighet.

Det känns lite bittert att jag vet att vi kan ha det bra ihop men att han väljer att leva med alkoholdjävulen som närmsta allierad. All tid han missar med oss.... en dag kommer han nog att ångra sig men inse att det inte finns nån tidsmaskin att sätta sig i för att åka tillbaka och ställa allt till rätta.

Nu när min ångest lagt sig så känner jag mig tacksam igen. Så tacksam för att jag inte sitter här med ett glas vin bredvid barnen. De har en helt klartänkt och närvarande mamma med sig dygnet runt oavsett veckodag.

Imorgon är en ny dag. Helgen är så kort och jag blir ledsen då när den enda lediga tiden solkas ner av nån annans val.

Men allt har ett slut...

Kram till er alla ❤

God kväll allihop!

Ja månsken, visst är det märkligt hur det är... Hoppas du har det trevligt på festen ikväll med en god läsk ?

Ikväll när klockan var efter 18 hade jag sådan lust att gå ut på en promenad, hitta nån kul lekpark till barnen eller gå och köpa kakor... Vad som helst. Men det var mörkt ute och dessutom kallt. Jag känner mig orolig i kroppen. Min man är inte hemma och jag anar att han dricker... ikväll igen. Jag avskyr den här känslan. Det förstör så oerhört för mig. Hade jag vetat det här hade jag tagit med mig barnen hem till min mamma eller nåt ikväll. Inte suttit här med magont.

Jag måste prata med honom om hur jag känner igen. Oron och nervositeten som växer i mig.

Jag hatar alkohol.

men tillsammans ska vi fronta rädslan och skammen!

Medicinen är inte mot depression alls, men tack i all fall för stöd och pepp bedrövadsambo och Morgondag.