Senaste kommentarerna i forumet

såg jag en lite speciell film "Manchester by the sea". Egentligen handlar det inte så hemskt mycket om beroende, men beroende finns i bakgrunden och anledning till det att människoöden ändras hemskt. Ett litet snedsteg på fyllan och hela livet rasar. Två barn dör.
När jag såg filmen, fick jag så otroligt stark lättnadskänslan att jag inte dricker längre. Och tacksamheten till gud eller ödet att mina snedsteg på fyllan var bara pinsamma, men jag har inte skadad någon annan eller mig själv. Det var nära många gånger och jag hade helt enkelt tur.
Promenerade i Uppsala i tisdags och tänkte att sätta mig och äta något gott, skulle vara mysigt att dricka ett glas, ingen bekant skulle ha sätt. Sedan kom insikten: så här funkar det inte för dig. Idag kanske blir det ett glas, kanske även två nästa månader klarar du av, men sen blir det bara att köra nedförsbacke i full fart, noll kontroll. Jag hamnade på Max, ha ha. Som tröst åt en liten bakelse till kaffe dagen därpå, satt på ett kaffe och läste en bok. Ok, socker dödar mig också (diabetes) fast inte lika fort, inte lika tydligt. En bakelse per ett halv år kan väl funka.
Jag jobbar hemskt mycket och jobbet ger mig tillfredställelse, njutning, känslan att jag är behövde och mina ungdomar ger mig så mycket energi tillbaka. Jag missköter min träning för att jag började avsky det, min kropp säger ifrån, musklerna blir bara svagare pga min sjukdom. Jag gillar att se snyggt ut, spenderar för mycket på kläder och smink, men samtidigt känner jag att det ingen ide att spara pengar. Försöker täcka min underviktiga kropp med snygga kläder. Jag skrattar. Jag är deprimerad. Jag är trött, trött av sjukdomen. Jag har ångest, oroar mig för allt. Jag längtar efter mer och mer kärlek. Ovillkorlig kärlek. Jag längtar efter mer sex, njutning av orgasmer. Jag får panik inför min operation. Jag utmanar min omgivning. Jag är nyfiken, utforskar, läser, testar nya saker. Jag pratar med mina vänner, bekanta, obekanta. Jag smakar på livet. Längtar starkt efter meningsfullhet. Jag är ironisk, cynisk, extrem. Jag är snäll, dum, oberäknelig, beundransvärd, korkad. Jag gråter. Jag sover och har mardrömmar att jag blir invirad i plastfolie efter min operation så att jag inte kan röra på mig. Jag sover dåligt, snurrar i tydliga kortisolmardrömmar som gränsar till verkligheten, vaknar och somnar om för att befinna mig igen i samma mardröm.
Jag dricker inte. Jag är nykter. Det är mitt och bara mitt val.
Varför bestämmer man sig för att vara nykter?

Gunda och ågrenskan. Jag tittar ut genom köksfönstret och tänker på dig Gunda. Även på er andra på forumet. Det är ganska fantastiskt att vi vet mycket om varandra, men vi kanske aldrig träffas. Vad spännande det hade varit att se varann på riktigt. Jag har nattgäster hos mig inatt. Systerdotter med 3 barn. Vi har alltid kommit bra överens. Hennes föräldrar har också a-problem. Förmodligen kommer dom inte att sluta dricka förrän det händer något drastiskt. Ett par med mycket gott om pengar men drömmarna dom hade blir just bara drömmar på grund av alkoholen. Beroendet gör att man inte tar tag i sina drömmar ej heller gör mer än nödvändigt. Drickandet smusslandes och bakruset tar så mycket tid så det hinns inte med så mycket mer... Tragiskt.. Tur man slipper skiten.. Kram på er❤️

Bra att du börjar skriva. Låter som du har en del abstinens, hade själv inte ngn sådan att tala om när jag slutade, dock har sug dykt upp några ggr.
Men försök sköta de basala sakerna så här i början. Bra mat, mkt vatten, sömn och kanske sköna och uppfriskande höstpromenader.

var det helt avgörande att rensa ut alla troll jag samlat på mig och som hela tiden störde mitt känsloliv och min sinnesro. Det är ju en hel del dumheter som jag samlat på mig efter 20-tals år av drickande och det var ju förödande att låta det ligga kvar i min skalle.
Jag använde(r) AA's 12 steg för att skapa det nya liv jag vill ha och det var otroligt skönt att öppet få berätta om tokigheterna jag gjort och upptäcka att jag inte var ensam om dessa stolligheter och, framförallt, inte bli dömd för dem.

Att få släppa ut trollen i ljuset och se dem spricka är en helt underbar känsla ! Jag har nu lärt mig att saker som kan utvecklas till orosmoment i min hjärna tar jag hand om så fort det är möjligt. Jag känner ju att det skaver ju längre jag bär det inom mig men idag är det lättare att lägga det till handlingarna så jag återfår min sinnesro.

Men detta bygger ju på min egen ärlighet och acceptans om att jag är alkoholist och att jag har en genuin önskan om att ha ett nyktert liv med sinnesro och inte bara skruva på korken och sen gå på vita knogar. Och det kan bara jag själv styra över.

Inte alltid hyper. Ibland går jag ner i off-läge också (utan alkohol). Ibland blir jag sittand i timmar, för jag fastnar.
Det är extrema svängningar bara. På och av. Typiskt adhd faktiskt, men de flesta vuxna håller det liksom inuti istället. Jag är fortfarande tonåring...
Hormoner har aldrig påverkat mig, typ pms och sånt. Märker det helt enkelt inte. Eller så är jag bara ouppmärksam.
Egentligen tror jag bara det är bra att få utlopp för energin. Tränar ju väldigt mycket, så rent fysiskt är kroppen inställd på mycket rörelse.

Kollat dina hormoner någon gång på sistone, en sån här lita mer ingående koll? Jag förstår adhd, men du är extremt hyper, och jag fick denna fråga från två kloka terapeuter. Första frågan kom för typ 8 år sedan och jag har bara ignorerad gubben och skrattat åt honom. En annan frågade i december 2016 när jag slutade dricka och jag har också struntat i honom. Tills jag fick diabetes och hög blodtryck, så himla oväntat. Då har de gjort ingående undersökningar och (som jag skrev förut) upptäckte de min hyperkortisol ;) Jag är uppe i varv för 90% av tiden, min kortisolrytm är helt rubbad, men jag har inte så hög överproduktion, så det syndes faktiskt inte på rutinundersökningar. Sköldkörtelhormoner? Katekolaminer?
Första terapeuten (för 8 år sedan) sa till mig att folk med fel anknytningsmönster brukar befinna sig ofta i hormonbalans. Vad som orsakar vad vet man inte.
Förresten, jag börjar landa och slutar få panikutbrott i samband med min sjukdom. Tid att inse att jag kommer att leva med detta också, ha ha.
Kram på fredagen, en sån kvinna som du kommer att dra till sig en bra man inom kort :)

...pratat med rektorn ang ett av barnen, gjort en röjjig spellista till min återhämtningskväll, rökt fyra cigaretter och kedjesnusat (?) tvättat två fulla maskiner, renbäddat två sängar och ska nu till den efterlängtade simbassängen och bastun ? med en avstickare till återvinningen (bara kartong o plast, inga flaskor...) Återhämtning i min egen takt
Det blir nog bra.

Som alla dina texter, Ullabulla❤️

Karusellen.
Att sakta ned farten.
Låta insikterna hinna ikapp.
Illamåendet och ångesten ta plats.
För att efterföljas av friden
Och sinnesron.

Men mellanstationen, vaakumet
Och tomheten kan vara oerhört påfrestande att befinna sig i.

Men när man till slut,pga utmattning eller dåligt mående inte har något val.
Så kommer sakta de nya stråna av de frön man lyckas plantera mellan varven.

Men så kör man ned dom med gräsklipparen,utan pardon.
Man kör på med samma ingredienser,samma fart och mål.
Utan att riktigt veta var man är på väg.
Bara för att det är så man alltid gjort.

Skillnaden nu är att jag ser det.
Oj,satte jag i mig den blå bilen.
Det var ju den röda jag skulle köra.

Så stannar jag och kliver in i rätt bil.
Till slut kanske den blå kan köras till skroten...

.... själen komma ikapp kroppen! Själen och skälen...., alla dina skäl att leva fri och fräsch! KRAM!!

Vad bra att du har hittat hit! Här finns massor av människor som har upplevt liknande problem som dig och som antingen söker sin väg framåt eller har hittat ett förhållningssätt till alkohol som känns bra för dem.

Skriv gärna av dig och hoppas du vill skriva mera! Ett tips kan vara att du startar en egen tråd. Då får du mer direkta svar på dina inlägg. Ibland tar det lite tid innan en tråd kommer igång, så ha tålamod. :-)

Varma hälsningar
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mod, ork att stå ut! Ork att vara snäll mot dig själv. Tack för att du delar med dig!
Det hjälper oss andra!
Kram ❤️

Högvarv - utmattning. Dessa svängningar. Cyklade till jobbet efter en ganska kort nattsömn. Tog i rejält förstås - för att jag kan. Innan jag åkte såg jag att jag glömt planera in ett möte som jag skulle till på kvällen. Räknade ut att jag ändå skulle hinna cykla de fem milen hem efter jobbet om jag kastade i mig maten och tog en snabbdusch.
Så länge det går i ett hinner jag inte känna trötthet, och med nästan två timmars resväg pga cyklingen var det pang på direkt när jag kom fram. Hög på endorfiner, glad över nyvunnen energi, nästan lite jobbig för omgivningen, men de är vana och i små portioner orkar de (nästan) med tempot både i tal och tanke. Hann ikapp ett par veckors administration på en halvtimme efter lunch. Sedan kom tröttheten. Och insikten om att jag kommer att vara utmattad i ett dygn efter kvällsmötet. Hade glömt att jag varit väldigt sjuk för inte så länge sedan och återhämtningen efter hård träning tar mycket längre tid.
Som tur var såg kalendern ganska tom ut inför morgondagen så jag tar en semesterdag, efter en viss tvekan. Bra val!
Men jag tvekade faktiskt för att det lämnar en blotta för beroendehjärnan att lirka sig in genom. Trötthet efter att ha varit på högvarv gör mig skyddslös på något sätt. Eller triggar en längtan efter paus.
Men, om jag inte bromsar, inte tar en ledig dag utan bara kör på, blir jag ännu tröttare och ännu mer sårbar...
Imorgon börjar jag med vila. Sedan simning och bastu, sedan skapa lite ordning i kaoset här hemma - för att minska risken för uppgivenhet inför min brist på struktur . Dottern skulle komma hem från pojkvännen imorgon kväll. Hoppas hon inte ändrar sig. Hoppas ex-maken ber mig köra de yngre barnen till honlm (det blir sent för dottern har träning till halv åtta). Hoppas att jag därefter återhämtat mig tillräckligt för att koppla på tänkhjärnan och fått tillbaka sinnesron. För den finns där, om jag bara låter den komma ikapp.
Gonatt alla där ute

Och när tvånget att kontrollera (för att undvika katastrofen) blir för överväldigande skapar vi vår egen katastrof. Bättre förekomma än förekommas. Eller vi...kan ju bara tala för mig själv. Men så ser jag många likheter med er på anhörigsidan också, inser att jag är både beroende och medberoende.
Kram

Jag ser ju ett mönster i beteendet hos min sambo, och mönster måste ju brytas, nu är snart hela listan med "problem" som tynger min sambo avbetad, och ju mindre problem som finns på den ju mer verkar vi få, jag tror hen vet vad det riktiga problemet är, men hen vill inte, därav riktas problematiken över mot mig, men nu råkar det vara så att jag vet vem jag är och vad jag gör, jag har gett min sambo alla möjligheter att börja vilja "leva" som man kan ge, framförallt tid kärlek och tålamod och jag kan ju tycka att valen hen tar är hens väl.

Vad härligt att höra! Grattis. Din tråd var en av dom första jag läste i när jag verkligen på allvar började inse att jag hade problem. Nu har jag varit nykter i tre dagar och börjat träna och det börjar spira av lycka i mig. Tack för att du delar med dig. Kram

Hej
Jag kommer självklart ihåg dig.
Tack.
Hur mår du?

Jag träffar många människor som har lyckats sluta dricka alkohol och jag är själv en "sådan".

Min ångest är borta.
Helt otroligt.

Men mitt första år var hemskt svårt.
Det jag ser är att de som lyckas hålla sig nyktra är de som på allvar går till botten med sitt mående.

Det handlar inte "bara" om att sluta dricka alkohol.
Det handlar om att lära sig att leva känner jag.
För om man inte kan leva utan alkohol har man inte bara ett beroende man har kanske även andra svårigheter som lagrats under alla år man har druckit och/eller funnits där redan innan...
Menar inte att man måste ha druckit varje dag, det kan räcka med att man är van att använda alkohol som en krycka i möten med människor.
Hur gör man när man plötsligt inte dricker och "måste" vara närvarande i alla situationer?
Att dricka var ju som att trycka på en "pausknapp" från känslor.

Det kan vara ganska "osynliga" svårigheter i ens mående, men som försvårar livet och relationer.
Jag tror att många av oss med a-problem är ganska rädda människor. Jag var i alla fall det och har jobbat och jobbar med mina rädslor. Rädslan kan visa sig på olika sätt. Precis som hos barn - vissa är tysta, andra pajasar, en del kaxiga, andra slår på sig själva...
Vi är individer.
Viktigt att komma ihåg.
Och det jag skriver är bara mina tankar och funderingar. :)

Det har tagit mig tre år att inse och känna dessa förändringar.
Det har varit otroligt, otroligt tufft.
Som att plöja en åker i ökenhetta typ. Men det har gett resultat att göra det jobbet.

Att stå vid sidan av som du gör måste vara fruktansvärt tärande. Mitt råd till dig är att verkligen, verkligen ta vara på dig själv. Ta hand om dig och kanske tänka: okej, alkohol och dåligt mående förtär min sambo. Det ska INTE få förstöra mig också.

❤️ Kram

Nu ligger man här med ångest igen.... Hade sett fram emot förra helgen i tre månader då jag äntligen skulle få komma ut och se ett bra band i en annan stad. Bokade hotell och väntade in dagen. Den kom, jag tog tåget dit och hotellet var super. Väl på rummet så togs flaskorna upp och så börjades det..... Bra musik och ruset kom smygande...kände mig så jäkla glad.... Problemet är att jag inte kan sluta dricka när jag väl börjat.... Hela äventyret slutade med att jag blev utslängd från konserten. Till hotellet och sov i duschen... Hem med tåget dagen efter med en jävla ångest.... Så här blir det varje gång..... Nu ska jag verkligen försöka, men jag vill inte sitta inne resten av mitt liv. Frågan är om jag törs prata med folk utan alkohol... Vill så gärna kunna göra det då jag är lite av en ensamvarg i veckorna..... Ville bara skriva av mig lite....

Tack för dina kloka inlägg och reflektioner.
De känns motiverande
<3

God morgon!

Ja Miss lyckad du har förstås rätt i att det finns de som väljer nykterhet. Jag tycker det är synd att det är så få som uttalar det och är stolta över det.

Jag har en person i min släkt som jag umgås mkt med (säger inte vem i familjen pga anonymiteten). Men det är en "perfekt familjefar". Han dricker måttligt har jag alltid tyckt. Det tycker nog alla. Men trots det handlar många av våra träffar om vilka alkoholhaltiga drycker som ska drickas. De är findrickare så att säga i familjen. Sist vi träffades blev jag lite störd av det här för de pratade om viner (som om det vore en vetenskap alla smarta kan). Jag drack som vanligt loka eller cola och jag mådde bra i det. Men det var så trist att det ägnades tid att att diskutera TRÅKIG ÄCKLIG alkohol som om det vore allmänbildning att veta vilket vin man ska välja till fisken. När de diskuterat ett tag sa jag att vatten eller loka passar ju till allt, så välj det så blir det inte fel för er hela tiden med dryckesvalen. Ett problem mindre. Men när jag sa att jag blivit absolutist tittade faktiskt den där släktingen på mig med lite förakt (jag skojar inte). Jag tror att det valet är definitionen av tristhet för honom. Då blev jag så ställd att jag sa "nädå" och helt skojade bort det som om jag inte menade allvar. Men jag menade ju allvar. Men jag kände mig så tråkig när jag sa det ? jag upplever i största allmänhet att det inte är populärt att prata om att inte dricka. De få gånger jag sagt det till folk så vill de inte prata om det. Det är som att de inte ens vill tänka på att det finns nackdelar med deras drickesvanor? Eller fördelar med att inte dricka. På ett sätt förstår jag dem. Alkohol är väl deras guldkant på tillvaron. Så det är väl inget de vill reflektera över tillsammans med mig som inte dricker.

Jag får väl acceptera att min nykterhet är något jag får skriva om här mest. Men jag tänker inte göra som sist igen när jag skojade bort något jag faktiskt menar. Anpassar jag mig efter de som promotar alkohol i tid och otid så gör jag mig själv en stor otjänst i längden. Nästa gång de pratar vin som om det vore viktigt så kanske jag ska gå ifrån bordet en stund. Så slipper jag bli så himla uttråkad och less.

Så. Skönt att skriva av sig detta.

Nu börjar tiden på året då jag alltid druckit som mest. Eller om en eller två månader snarare. Den tiden jag har försökt stå ut med mörkret. Det har varit ungefär så under vinterhalvåret att jag druckit två månader och varit nykter två månader om vartannat. Är alltid nykter på jul och nyår för då brukar jag ha kommit ur drickandet igen. I år ska jag för första gången på flera år vara nykter en hel höst och vinter. Då är det av största vikt för mig att kunna stå för att jag är nykterist. INTE skoja bort det eller skämmas för det.

Vi är starka vi som går mot strömmen!

Nu höll jag på att trilla dit igen.
På att lämna mig själv i öppen storm för att hjälpa någon annan.

Hela jag klev ur mig själv och lämnade skalet att skrida vidare och föreställa mig.

Det känns så tydligt nu när det händer.
Min "lilla flicka" sökte jag också upp mitt i allt detta.

Hon sprang som en tok och hade inte en chans att stanna.

Men jag tvingade henne att stå still en stund.
Sa till henne att jag skulle reda upp situationen så hon kunde vila.

Var i passivitet framför Tv:n hela kvällen och allt känns mycket bättre idag?

Tack alla verktyg,Tack Alanon och tack mig själv för att jag har förståndet på plats ibland.

Att mitt jag har en mycket snabbare återkoppling nu till att jag håller på att kantra.

Jag tror inte heller på tabletter eller andra dämpni gsmetoder.
Det som ska komma ut ska få chansen.
Jag var inte heller beredd på hur mycket dynga det var därinne.

Kämpa på.

jag blir att höra av dig, Levande, och att höra att du fortfarande gör kloka val i livet, trots motgångar. Jag önskar dig allt gott och hoppas att du fortsätter titta in här emellanåt.

Istället för att ha huvudet i torktumlaren, ställ dig utanför och titta på den. Kolla på alla tankarna som tumlar runt där innanför glaset. Runt, runt, snurrar de. Försvinner ingenstans, bara åker omkring därinne. Du kan stå utanför torktumlaren och observera - där for en blå strumpa förbi, oj, där kom en röd tröja, hoppsan, där var strumpan igen.... - eller när du tröttnat, gå därifrån och göra något annat.
Äh, du fattar vad jag menar.
När tankarna bara ältar om samma grejer, eller tycks fara runt i huvudet, kan du skapa distans genom att se dem som en företeelse. Observera vad som händer, dvs tankarna far runt i torktumlaren. På det sättet är det lättare att bara låta dem få leva sitt eget liv och du slipper fastna i dem. Huvudet gör sig säkert bättre på dina axlar än i tumlaren också ;-)