Senaste kommentarerna i forumet

Riktigt bra gjort! Högsta vinsten på Lotto typ ? Och klokare har du blivit också. Även om vissa minnen gör ont är det nog bäst att ändå vårda dem ömt, för att minnas att man aldrig vill hamna där igen.

...skulle ju vila benen idag efter 2x4 mil hård cykling igår. Hoppade över löprundan innan simningen för att kunna kötta på ordentligt med 100m intervaller och lite extra tryck med armarna med paddlar på. Lagom trött i kroppen, möra ben efter gårdagen, rätt nöjd. Ingen mer träning idag, får räcka med ett pass så kan jag ta backlöpning imorgon med pigga ben. Så var planen.
Min beroendepersonlighet sitter alltså i allt jag gör och en frestelse är svår att motstå....
Så när maken på kvällen började sucka över sin brist på motivation och att han har så svårt att komma ut och springa själv - jag pratar oavbrutet när vi springer tillsammans och då glömmer han sina tunga tankar, brukar skoja om att han har en röststyrd generator i benen, de rör sig bara så länge jag pratar - jamen självklart ställer man ju upp!
Man kan ju nästan likna detta vid några av våra respektive som kommer hem med en flaska vin och lockar in i fördärvet. Man dricker liksom inte av egen vilja och då räknas det inte ?
Så det blev en mil i skogen och benen ännu mörare. Får väl betala priset imorgon med sämre tider i backarna då.
Möra ben är mycket trevligare att vakna med än darriga händer, kan tilläggas ?

Var det inte någon på detta forum som skrev om HALT? Dvs Hungrig, Arg, Ledsen, Trött. Att man kan tänka HALT när suget sätter in och sen försöka utröna orsaken. På så sätt bryter man ju automatiska tankar "åh vad sugen jag är" med medvetna tankar "varför är jag det, vad behöver jag istället?"

Ska du inte eller har du inte möjlighet att välja blir ju suget bara en längtan eller önskan. Inget val ingen vånda.

Haha måste ju skratta nästan. Suget är helt helt helt borta och har varit det senaste halvtimmen. Så fort gick det alltså över. Bra att komma ihåg till nästa gång. Fast i och för sig kanske det försvinner snabbt också pga att jag vet att jag inte ska dricka. Då blir suget inte till ett dividerande och förhandlande och därmed övervinner man det snabbare. Hade mitt beslut varit svagare hade kanske sugen varit starkare och längre.

Nåväl, nu fortsätter jag kvällen som om inget hänt ?

Sisyfos och miss lyckad. Tack för era svar, de gjorde mig glad.

Idag igen blev jag sugen på att dricka! En stund. För att jag var irriterad av löjliga små orsaker. Ett glas av något hade känts jätteskönt, känner lite så fortfarande. Suget kom helt nyss och jag fick lust att gå in här och skriva det. Jag ska inte agera på det alls utan jag ska sätta på kaffe och diska undan i köket. Lyssna på nån podcast. Och snart är suget borta, så mkt vet jag. Men ja, sugen blev jag.

Då vet jag att även irritation är en trigger. Hur undviker man det då? ??

Kram till alla där ute!

i min tråd, hittar du din egen ska jag skriva i din:-) Bra att rensa ut alla lik, det stör när man ska satsa på nykterhet.

Jag trodde att jag var på banan igen. Ryggen började kännas bättre. Ett långvarigt magont har blivit bättre med Losec. Så kom då en busdrickarhelg helt bara så där. Har nog inplanerat den i mitt huvud för länge sedan så det finns inga ursäkter.

Jag har inte slagit någon på käften, inte ringt en massa dumma telefonsamtal, men småpimplat mer eller mindre hela tiden sedan sen fredageftermiddag. Senaste glaset igårkväll, tidigt tror jag så det är ju dag 1 idag.....Har svårt att koncentrera mig på tangenterna och skriver konstant fel, vilket är mycket frustrerade och skrämmande.

Har varit runt och plockat upp både några tomma vinflaskor men också en hel massa ölburkar. Jag orkar inte se skiten..

Förlåt att jag skriver i din tråd, Fenix men jag orkade inte leta efter min egen. Allt gott till dig Fenix som ju också kämpar men också till er alla andra som har kommit lite olika långt i era kamper./Tjalle

Så bra skrivet! Och känner så väl igen mig!
Risktagandet har blivit mindre och färre sedan barnen föddes, men visst är det en kick att "leva på kanten". Och dessa kickar.. kickar av alla dess slag. Belöning för en adhd-hjärna.
Längtar så tills min utredning är klar, hoppas och inbillar mig att medicin kan hjälpa, få en att kunna leva och känna sig normal.

Istället väljer jag de mest fysiskt utmanande. Extremvarianter. Typ, istället för Vansbrosimningen väljer jag Vidösternsimmet som är åtta gånger längre, osv

..provocera, testa gränser, tävla med ödet. Simmar ensam i sjön när vattnet är sju grader, kommer med kontroversiella uttalanden, håller improviserade tal och föreläsningar,mm
I förra veckan "vann" jag två gånger mitt körkort och flera tusen. Låg i 150 på 110 väg (som vanligt) lugnt bakåtlutad, lyssnande på hög musik. Tittar i backspegeln och såg en polisbil komma körande i full fart bakom mig. Gled in i högerfilen, lättade på gasen och såg oskyldig ut - fortfarande utan pulshöjning - polisbilen la sig framför i hundra och jag körde om (det var ju faktiskt 110) varpå den körde förbi mig och fortsatte en bit fram, ställde sig i vägrenen. Jaha, tänkte jag, kan man stoppa någon här? Körde bara vidare. Polisbilen for förbi igen och sedan var den borta.
Jag var lugn, för det enda jag tänkte var att jag iallafall var nykter...
Nästa dag var jag på en 70-väg, fint väglag, god sikt, inte fan kan man ligga under 100 här. Hade kört om en rad med bilar när det kom en kurva och jag fick avbryta omkörningen. Såg då att framför den jag tänkt köra om låg en polisbil. Tur igen.
Det är som ett litet spel. Vardagsspänning. Samma sak har hänt många gånger tidigare och kicken är att komma undan.
Jag försöker tänka, försöker hejda dessa impulser, men på något sätt är det också substitut för självdestruktivt drickande. Att någon gång emellanåt släppa lös galningen inom mig. Tror det handlar om frihetskänslan. Att stå utanför naturlagar och samhällslagar.

Visst ska vi följas åt nu, vi måste klara det om det ska bli något bra av vår utmätta tid i livet! Dag 5 här, och vi måste komma ihåg att varje dag vi vaknar nyktra är fantastiska jämfört med alternativet!

Ja, det lär finnas en personlighetstyp som är riskbenägen. Min terapeut frågade mig retoriskt om jag gillade farofyllda sporter. Jag förstod genast vad han menade. Jag vill gärna surfa på vågens yttersta spets. Nu letar jag efter mindre farofyllda sporter som ändå ger den kick jag behöver. Du också?

Nej, logiska svar på de frågorna kan man inte få. Det är väl så att beroendehjärnan, driften/suget efter alkohol, segrade över det sunda förnuftet.
Men det gjorda är gjort, det kan vi inte ändra på. Däremot kan vi jobba på att det vi gör i framtiden blir rätt. Hålla oss nyktra.

Grattis till 15 månader Aeromagnus!

..bl a genom att skriva och läsa här. Det är svårt när man inte passar in i någon mall eller riskprofil och samtidigt är ordvrängare, gränstestare och vetenskapsnörd. Min beroendeperson, mr Hyde, är så gammal och integrerad i min personlighet att hen är en del av mig och mellan oss finns inga tydliga gränser. Jag vet, min logiska sida vet, att det inte finns några tvivel om att jag inte kan och inte ska dricka. Vad mr Hyde säger är att min viljestyrka kan ta mig ur en period eller bryta efter en dag om jag skulle dricka igen. Mr Hyde säger att en period eller ett par dagar emellanåt inte är hela världen. Och jag vet att det stämmer, det också. Fast varje gång är en risk. En risk som inte bara skrämmer utan även lockar. Risker är guldkanten på mitt liv.
Jag vill bli övertygad om att den här risken inte är åtråvärd. Att jag inte bara riskerar mig själv utan även mina barn. Jag skulle vilja värdera mitt eget liv högre men än är jag inte där. För om jag värderar mitt eget liv och är övertygad om att jag riskerar det redan vid första glaset kan jag använda envishet, tjurskallighet och allt-eller-inget egenskaperna. De egenskaperna som kan forcera vilka hinder som helst.

Måndagen 27/3 lämnade jag mitt sist blodprov hos Previa, vår företagshälsovård. Alla mina tolv blodprov inklusive levervärden är toppenbra. Fredags 31/3 så tog jag min sista antabus på jobbet. Nu ska min rehab förhoppningsvis avslutas från min arbetsgivares sida. Sedan fortsätter min rehabilitering på egen hand. Det ska nog gå jättefint. 15 månader nykter nu.
Ofta funderar jag på hur i helvete jag kunde hamna så här snett i livet???? Hur dum kunde man vara? Jaga, gömma sprit. Såra mig själv, familjemedlemmar. Svika folk runt mig? Frågor jag aldrig får svar på. Inte lönt att älta men de måste få ligga kvar i bakhuvudet när suget kommer att falla på.

Ja, att bli/vara alkoholist anses vara skamligt.
Ja, alkoholism kan man aldrig bli bra från. Men man kan sluta dricka.
Ja, man kan utveckla periodisk alkoholism. Under de aktiva perioderna utsätter man sig för stora risker, bl.a. med livshotande promillehalter. Men mellan racen syns det knappt att man är alkoholist.

Enda vägen från eländet är den nyktra vägen. Vad är din strategi och plan för att hålla dig kvar på den AlkoDHyperD?

Tack för att du delar med dig så mycket. Ha en bra söndagskväll AlkoDHyperD.

Alla kommer dit förr eller senare. Jag hoppas det blir senare och på väl valda vägar.
En väg jag väljer just nu är tacksamhetens. Jag är nykter och lugn i sinnet. Varje dag vaknar jag med förväntan och lust. Jag är tacksam för att mitt liv är gott utan alkohol och att min vardag inte behöver förändras av det faktum att jag inte kan dricka.
Vetskapen växer så sakta i mig om att det jag själv skriver är sant och verkligt. Jag sörjer inte att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt, för det har jag aldrig velat och aldrig gjort. Men kanske finns ännu en längtan efter det destruktiva.
Därför behöver jag tänka en dag i taget samtidigt som jag måste planera månader framåt för att förebygga och förutse minor.

Du är en passionerat sökande själ. När ska du finna din slutdestination? Hur ser den ut?

Skamfilad
Som trollen spricker i solen är skammen endast en börda när den göms undan. Att vara människa med allt vad det innebär är just bara det. Jag har växt upp omgiven av människor som burit skammen som ett andra skinn. Jag ser skammen bryta ner patienter jag träffar.
Kan vi göra någonting för alla dessa skamfyllda? Kan jag, genom att fila bort min egen skam, genom att synliggöra och få den att spricka i solen, bidra till en förändring?
Om jag väljer att dölja det svåra i mitt eget liv, är jag då inte samtidigt rädd för skammen? Jag vill inte vara rädd. Vill inte vara en av alla som gömmer undan det mörka. Jag vill fila och fila tills det mörka blir synligt.
Till sist står man där med skammen bortfilad. Skamfilad, som i att all skam är borta och kvar finns ärligheten, självrespekten, friheten och stoltheten.
Anledningen till att bloggen varit nedlagd en längre tid är att jag inte längre kunnat skriva om de lättsamma sakerna, feelgood, det som folk vill läsa. När jag skriver är det för att sätta ord på det jag är uppfylld av. Ofta är det glädje och energi, men inte alltid.
Jag vill förmedla en mångfasetterad bild. Jag kan inte måla en tavla ur en påhittad verklighet. Den tavla jag målat med mina ord blev den ärligaste jag någonsin skapat, men jag vågade inte visa upp den.
Varför? Vad var jag rädd för? Skammen. Det jag uppmanat andra att kasta av sig var jag insvept i själv, men förstod det inte. Jag rättfärdigade mig med att det var av hänsyn till andra.
Startsträckan blir lång, märker jag nu. Tvekar fortfarande.
Vad är det då jag är så tveksam att berätta. Varför är det så viktigt att göra det att jag ändå väljer att visa mitt mörker.
Därför att det finns sjukdomar som på grund av samhällets moralistiska dömande inte vågar lyftas och pratas om. Det finns lidande som inte syns och i okunskapen gror fördömandet. Psykisk ohälsa är en sådan sjukdom. I den finns hierarkier. Det är inte lika skambelagt att ha PTSD som panikångest. Depression och utmattningssyndrom börjar bli något som vem som helst kan drabbas av. ADHD är fortfarande ifrågasatt på vissa håll och trots omfattande forskning finns det ingen som med säkerhet kan säga vad som orsakar det. Längst ner i hierarkin finner vi missbrukarna. De som har sig själva att skylla. De som saknar karaktär och vilja. Som till och med när de söker vård får skammen slängt i ansiktet, skammen som redan sitter där och förhindrar läkande, skammen som gör att man avstår för att söka stöd, gömmer undan och förnekar. Drogens dödliga omfamning får pågå i det tysta eftersom ett avslöjande betyder omvärldens avståndstagande. Hur ska vi förstå det? Är det inte bara att ta sig i kragen och sluta? Ja, man kan sluta. Om och om igen.
När jag får kommentarer om hur duktig jag är, eller hur vältränad jag ser ut vill jag ställa mig upp, rak i ryggen och tala om för alla att en alkoholist kan vara vem som helst och se ut hur som helst. Kan ni se det på mig?

Åren innan och efter jag var tjugo missbrukade jag alkohol. Som allt annat i mitt liv gjordes det rejält, inga halvmessyrer. Listan på markörer för alkoholberoende kan göras lång, ingenting saknas. Grov rattfylla, intensivvård, avgiftning, delirium, epilepsianfall och behandlingshem. Slutenvård och öppenvård om vart annat. Bilkrascher, självmordsförsök, hallucinationer, blackouts och våldsamma aggressionsutbrott.
Jag tog mig ur det efter närmare tio år. Skapade ett annat liv och en annan identitiet. Stängde dörren bakåt för att inte sugas in igen.
Åren därefter och fram till alldeles nyligen var en tillvaro på flykt. Jag sökte asyl i normaliteten och gömde mig av rädsla för att bli sänd tillbaka. Att gå tillbaka betydde döden. Jag var tvungen att gömma och glömma min historia. Till slut var den inte längre jag.

Vad jag aldrig insett är att alkoholberoende är som ett gift inkapslat i hjärnan. Det försvinner inte utan kan ligga dolt länge och bara vänta på att släppas ut.
Åren gick och jag förändrade hela min livsstil. Visst drack jag då och då, men sällan mer än en dag och sällan på samma sätt som förut.
Då, i mitt gamla liv, drack jag sprit som om det var vatten.
I det nya livet höll jag mig till vin och öl. I min föreställning var det bara sprit jag inte kunde hantera. Kan man vara bara spritalkoholist?

När man kan dricka en kväll i månaden är man botad. Även om det med tiden blir varje vecka. Lögnen blev sanning. Jag är inte längre alkoholberoende, för jag kan göra långa uppehåll. Jag förlorar inte kontrollen, tar inte återställare, sköter mitt jobb, tränar varje dag.

Undermedvetet visste jag att jag måste fortsätta fly. Träning och tävling blev mitt substitut och min flyktväg. Och precis som allt annat gick det till överdrift. Högre och högre dos krävdes för att hålla de inre demonerna i schack. Till slut räckte det inte längre.

För två år sedan gick jag in i en ny fas. Periodsupande.
Hade varit nykterist i många år, eftersom tävlingsambitionerna varit starkare än suget efter alkohol. Sprit hade jag inte druckit på närmare tio år.
Ett plötsligt infall fick mig att hälla upp ett glas whisky en lördagseftermiddag i slutet av februari 2015. Känslan när jag svepte det tog mig trettio år tillbaka i tiden. Känslominnen sitter djupt.
Jag förstod inte då, när jag mådde fantastiskt och bara drack det där enda glaset vars effekt försvann på några timmar, att kapseln runt det gift i min hjärna som heter beroende hade börjat vittra sönder. Nästan omärkbart. Först läcker det ut lite grann.

Ett par helger senare köpte jag hem en flaska till. Fortfarande full kontroll och med illusionen intakt. Drack sprit på samma sätt som i min ungdom, men vid enstaka tillfällen.
Påskledigheten 2015 drack jag åtta dagar av tio. Mer varje dag. Kanske hann jag få i mig fem liter sprit, kanske mer. Men fortfarande i tron att det var en engångsföreteelse och att jag hade kontroll. Jag kunde ju träna varje förmiddag!
Jag förstod ju att detta inte ingick i någon som helst måttlighetsmall, men det var nog bara för att jag drack rent. Slutsatsen var alltså - inte mer sprit. För det var ju bara sprit jag inte kunde hantera, eller hur?
Nja. Jag tycker inte om öl. Den sommaren föll jag vid ett tillfälle även på det. Visst kan jag dricka öl. Tio burkar. Full kan man också bli, men inte lika fort.
Hösten innehöll flera sådana korta fall. Sprit igen. Allt annat var meningslöst och inte värt besväret. En eller två dagar åt gången, stora mängder whisky.
Julledigheten 2015 var nästa period och sträckte ut sig till två veckor. Jag förhandlade med mig själv, dribblade och trixade. Om jag håller mig till ett dricksglas sprit först och sedan fortsätter med vin kanske jag kan ha kontroll.
Självklart inte.
Kroppen sa ifrån de sista dagarna. Första klunken whisky vid middagstid tvingades ner med en ulkning. Men jag fortsatte. Målmedvetet tvingade jag mig själv att konsumera den mängd jag bestämt mig för, vilket inte var lite, varje dag. Som om jag tävlade med mig själv i hur många dagar och hur mycket jag skulle klara av att få i mig. Fast jag hade ju kontroll. Drack ju bara så mycket jag bestämt mig för.

Efter den perioden valde jag att utredas för ADHD. Jag hade länge vetat att jag hade diagnosen, men inte tyckt att det var så viktigt att få det på papper. Jag har ju klarat mig bra genom träning. Haft tillräckligt med psykiatrin att göra, ville inte dit igen.
Men jag började bli rädd för mig själv. Vad händer om jag dricker igen? Kanske kan medicin hjälpa mot den inre rastlösheten, kaoset, paniken som får mig att till varje pris vilja radera hårtdisken, tysta hjärnan, stilla oron.

Jag blev faktiskt hjälpt av medicin. För första gången i mitt liv kunde jag vila och njuta av det. Jag tänkte att äntligen behöver jag inte alkohol för att dämpa mig. Äntligen är jag fri. Jag bestämde mig för att det var slutdrucket och var inte ens sorgsen över det.

Ett år höll det. Och när det brast igen var det inte på grund av mitt eget inre kaos. Eller kanske var det så, men på ett annat sätt.
Känslor av otillräcklighet, ensamhet och uppgivenhet vänds hos mig till frustration och ett växande raseri. Ett vrål inom mig: "Åt helvete med allt!" väckte rovdjuret igen. Det tog över. Inte i ett plötsligt anfall, utan smygande, smekande, lockande, övertalade mig med löften om en väg bort, tillfällig semester från det liv som krävde för mycket.

Under januari 2017 tog rovdjuret över, sakta till en början för att till slut lämna mig vid ett vägskäl. Supa ihjäl mig eller släpa mig själv upp ur kvicksanden och tillbaka till det liv jag älskar och värdesätter. I ett ögonblick av sans mitt i galenskapen bestämde jag mig för livet.
Jag avbröt den sista perioden, för två månader sedan, med uttrappning. Direkt efter frukost, den sista dagen, drack jag upp en halvflaska vin som stod i garaget. Om jag varit tveksam huruvida jag fortfarande var alkoholist eller inte borde det faktum att darrigheten försvann och jag kände mig normal av en halvflaska vin på morgonen avgöra frågan.
Jag har inte tidigare sett mitt spritintag vid lunchtid dagen efter som återställare, jag hade ju ätit frukost och tränat innan, inte druckit för att komma igång på morgonen.
Men ingen som inte är alkoholist vill dricka sprit till lunch dagen efter att ha halsat en kvarting. Definitivt inte flera sådana dagar i rad. I flera veckor. Ingen normaldrickare behöver fasa ut med en halv dl sprit i timmen sista dagen för att kunna sluta.

Och nu, två månader senare, tror jag fortfarande inte tillräckligt mycket på att jag uppfyller kriterierna för alkoholberoende. Det är ju bara under perioder...

Periodisk alkoholism är progressiv. Det räcker att jag ser tillbaka på de tre perioder jag haft för att förstå att det stämmer.
Det kommer inte att självläka. Jag kommer alltid behöva vara vaksam på rovdjuret som just nu sover. Om jag så är nykter i tjugo år ligger det där och väntar på att få vakna. Farligare och hungrigare för varje gång.

Skamfilad. Jag känner inte skam. Alkoholism är lika lite självförvållat som cancer. Den som dricker sig till ett beroende är värd lika mycket medkänsla och har samma rätt till respektfullt bemötande som vilken lidande människa som helst.
Så varje gång du säger till mig att jag är så duktig, stark eller fantastisk. Skulle du ändra uppfattning om jag svarade att jag var alkoholist?

Även för mig har det varit sämre de senaste månaderna. Nu i helgen var det under all kritik och jag tänker exakt likadant som du, Fenix om framtiden. Ska jag ha några vettiga år framför mig är det kork på som gäller. All kvarvarande alkohol har jag bett min fru tagit bort ur huset.

Jag har inte fyra dagar som du utan börjar på den förhatliga första dag 1. Låt oss nu "gamla gubbar" följas åt. Vi kan ju klara det. Det har vi bevisat många gånger, det gäller bara att det ska vara bestående också.
Allt gott/Tjalle

Håller helt med er ovanstående talare. Tragiskt att höra när det är beroendet som talar. Hur accepterat skulle det vara att höra från exempelvis en heroinist att "nu har jag varit ren en månad så nu ska jag bara måttlighetsskjuta."
Visst, alkohol är en laglig drog men som absolut inte skulle varit laglig om den kom idag.

Det handlar väl om ett litet hopp om att kunna dricka normalt. Visst är det väldigt gott med en iskall öl en varm sommardag eller ett glas vin till en god måltid men alla vi som har gått över gränsen har väl ändå druckit av andra orsaker än att det bara är gott.
Har man en gång väckt alkoholdjävulen så finns den där och bara väntar på rätt tillfälle.

Det slår mig ganska ofta hur otroligt viktig alkoholen är/eller har varit för så många. Bara det säger ju hur sjukt det är. Att försöka sig på måttlighetsdrickande med alla de risker som finns för oss som har väckt alkoholdjävulen inom oss är ju vansinne. Att aldrig för sitt liv kunna tänka sig att vara utan drogen innebär att alltid behöva tänka sig för. Att falla om och om igen eller att hela livet vara på sin vakt. Jag höll på så i några år... och nu känner jag vilken besatthet det var och är för många. Att bara tanken att ett liv utan alkohol är omöjligt, tråkigt, meningslöst och otänkbart. Redan då har vi ju tappat greppet. En tung verklighet, men det handlar ju för FAN bara om alkohol vill jag skrika. Livet är så mycket mer! Jag insåg inre det för 5 år sedan men jag inser det idag och det är jag TACKSAM för.
Som min dotter sa när jag skulle städa undan vinglasen från skåpet. Varför är ett vinglas just ett vinglas? Kan det inte vara ett annat glas för de är ju så fina. Hon har så rätt.❤
Önskar er en fin söndag!?

Men TV-tittande är ju ett oskyldigt och ofarligt tidsfördriv, jämfört med drickande.
Så det är ok att du ägnar dig åt.

Om jag hade mycket outnyttjad tid att fördriva, så skulle jag läsa böcker i massor.

Fortsätt nu på den nyktra stigen Vida. Sköt om dig

känner jag, att vi går mot ljusare tider. Våren är på väg. Satte penséer i utekrukan i går. Men jag har blivit netflixknarkare. Stänger ute solen och sitter framför TVn. Tröstar mig med, att jag inte blir bakfull. Idag AA. Lagom promenad dit. Och nykter en dag i taget.