Senaste kommentarerna i forumet

Det var trevligt att höra, att mina erfarenheter kan hjälpa andra. Det värmer. Men det är ju också en av de stora fördelarna med detta forum, att man både ger och får tips, råd, stöd och idéer.

Att alkoholism är en livslång sjukdom är känt sedan länge. Det finns flera exempel på det i t.ex. AA.s litteratur. Men vi människor är ju sådana till vår natur, att när det kommer till oss själva så vill vi gärna tro att vi kanske är lite bättre och starkare än andra. "Ja, men det gäller inte mig, jag kommer att klara det". Etc.

Detta att flera av oss här inne har utvecklat en periodisk alkoholism väcker en del funderingar. Jag undrar om det kan finnas en koppling mellan den alkoholrelaterade ångesten man utvecklar, som är högst individuell, och det dryckesmönster som detta så småningom utmynnar i.
För min del började det en gång i tiden med att jag tog vita perioder för jag började få ångest för mitt drickande. När jag klarat av en vit period hade jag varit duktig och kunde belöna mig med att släppa lös och dricka igen. Och det blev ofta lite mer för varje gång. Etc.

Om jag lägger i hop mina två stycken här ovan, så kan det sammanfattas i en fråga som är ett råd:

Det finns några, och det kommer att tillkomma ytterligare här på forumet, som beskriver sina problem med alkohol, och som bestämt sig för att försöka komma till rätta med detta. Genom att ta en vit period på några veckor eller månader, och sedan ska de minsann bli måttlighetsdrickare. Hur många procent eller promille kommer att lyckas med det?

Själv har jag aldrig lyckats bli en måttlighetsdrickare. Alkoholism är en livslång sjukdom som man aldrig kan bli fri från, men man kan hejda den från att utvecklas mer genom att avstå alkoholen.

Ja det krävdes mycket styrka och beslutsamhet att kunna slita sig loss. Gjorde flera halvhjärtade försök som misslyckades. Det krävs ett seriöst och dagligt arbete för att lyckas.
Svårigheter och viktiga val i livet klarar man bättre när man är nykter, precis som du skriver. Att bedöva sig och fly med alkoholen löser inte de yttre problemen, de kvarstår och man förvärrar bara sina egna problem.

Utbyte med andra med liknande problem och erfarenheter ger mycket. Det är styrkan med detta forum.

Det är också viktigt att det finns flera som går före och visar att det går att sluta med A och börja leva ett nyktert liv. Du är en av dem Ellan. Det kan ge hopp och extra styrka för nytillkomna här på forumet.

nu känner jag, nykter dag 4 och livsandarna börjar återvända. Har börjat motionera, sover inte så bra än men det ordnar sig och även om jag tänker på alkohol så är det inte med sug och längtan. Inte seg längre på eftermiddagarna, utan tar tag i saker vilket känns så bra. Ha en fin helg alla kämpar!

på alkoholberoendet. Tack, Pi, för dina inlägg. Jag läste de första alldeles nyligen. Innan dess har jag vänt och vridit på verkligheten. Vetskapen om hur illa däran jag en gång var kontra den långa perioden då dryckestillfällena visserligen aldrig handlat om ett enda litet glas i sociala sammanhang utan alltid i syfte att bli mer eller mindre påverkad men inte heller urartat i kontrollförlust eller eskalerat drickande. För tjugofem år sedan var det ingen tvekan om min alkoholism. Jag har ju både åkt dit för rattfylla med 2.8 promille, legat på intensiven med 4.0 promille vid ankomst, haft otaliga blackouts, delirium, ep-anfall, varit på behandlingshem osv.
Innan det senaste återfallet har jag inte insett eller velat inse att jag kommer att vara alkoholberoende på livstid. Jag har letat bevis för att den där kokonginlindade parasiten verkligen existerar, utan att egentligen kunna övertyga mig själv helt.
Det var inte ditt uppehåll på sexton år som övertygade mig utan att du kunnat dricka mer eller mindre normalt i 1 1/2 - 2 år innan du var tillbaka i missbruk igen. Att det blev som det varit, trots andra levnadsvillkor, erfarenheter och kunskaper.
Att även jag, trots över tjugo år utan direkta alkoholproblem, klättrat upp i beroendetrappan och är periodisk alkoholist. Varje period är värre än den förra trots många vita månader och trots att alkohol inte ingår i min normala livsstil.
Du hjälpte mig lägga ytterligare en pusselbit i det pussel jag helst inte vill se hela motivet på. Jag tackar dig för att du delar och tycker också att dina texter och reflektioner är fantastisk läsning.
Kram

Hej Pi,
Att handskas med livet på livets villkor är friskt men inte lätt. Jag har läst igenom din tråd och vilken resa du gör. Starkt att vända tillbaka på den nyktra vägen. Det är så otroligt viktigt att vi inte tar vår nykterhet för given. Det krävs en medvetenhet om vår sjukdom och det tror jag vi får genom att samtala med andra alkoholister. Genom forum, AA eller på annat vis. Det är annars lätt att glömma hur det faktiskt såg ut.
Vantrivsel, stress och ohållbara situationer på jobbet känner jag starkt igen. Jag jobbade mig sönder och samman i kombination med alkoholen. Vi kan aldrig förändra andra men vi kan ta ansvar för oss själva och vår situation. I nykterheten ser vi våra möjligheter mycket klarare, att vi faktiskt har ett val och vi kan förändra. Om inte detta steg faller väl ut så är jag säker på att det kommer nya möjligheter. Du har lyft blicken och ser över din situation, det är stort och visar på ansvarstagande. Kan jag, vill jag och är det bra för mig och mitt tillfrisknande? Frågar att ställa sig inför situationer som känns tveksamma.
Önskar dig en fin lördag.
Kram från Ellan!?

Stort grattis och njut av detta

Tack för att du delar med dig av din resa och kamp.
Du visar att det går att bli fri. Därmed är du ytterligare ett bra föredöme här på forumet,
och din berättelse kan ge hopp för de som just påbörjat sin resa.

Unna dig lite lyx och belöningar nu, och hoppas att du får en bra helg.
Kramar

Du har så rätt Äntligen Fri.❤ Idag har jag varit nykter i ett helt år. Inte bara promillefri eller torrfull, utan nykter. Det känns... märkligt. Jag är så innerligt tacksam och stolt. Det har varit tufft. Jag har fått möta mig själv och min sjukdom öga mot öga och det har gjort ont. Fruktansvärt ont men också väldigt skönt. Idag har jag belönat mig själv med att ta emot kärlek och uppskattning från min familj. Jag är inte så bra på det men övar.❤ Blev pizza och Cola ute på stan och fredagsmys i soffan. Det är lyx för mig!
Av en slump (?) sprang jag även på min tidigare behandlare som jag arbetade med innan jag kraschade helt och åkte iväg på behandling. Vi hade ett otroligt fint samtal.
Ett delmål är uppnått MEN nu fortsätter resan med mig själv. Detta var bara början.? Funderar på Aros-konventet, har inte så långt dit.
Mod, ärlighet ödmjukhet och lyhördhet. Det har varit mitt recept fram tills nu och jag tar med mig det!
Kram!❤

:D

var det en kombination av en önskan om att kunna dricka måttligt och längtan efter alkoholens positiva effekter. Det var självklart inte ett plötsligt sug efter alla år, de hade inte funnits under c:a 15 år. Jag trodde också att jag efter en så lång nykterhet, förstärkt av en helt annan och bättre självkänsla efter allt positivt jag åstadkommit med mitt liv under nykterheten, med lätthet skulle kunna bryta om det visade sig att jag inte kunde hantera alkoholen på ett måttligt sätt.
Men det visade sig inte stämma. Jag hamnade återigen i träsket med för mycket drickande, och blev en ännu mer utpräglad periodare.

Så nu är jag en fysiskt och psykiskt kostsam erfarenhet rikare, men också en mycket viktig erfarenhet rikare, jag vet att jag aldrig kan, och aldrig behöver, experimentera med att försöka börja dricka måttligt. Det tror jag har hjälpt till att få mig att såpass snabbt nå en trygghet i min nykterhet nu.

Erfarenheterna man skaffar sig som alkoholberoende/alkoholist är smärtsamma, kostsamma och tidsmässigt utdragna. Men vi är ju många här inne på forumet som visar att det går att komma bort från eländet, att kämpa sig loss och skaffa sig ett liv i frihet.

Har läst en massa kloka fakta och funderingar på forumet som hjälpt mig att komma till insikt. Tex att i långtidsminnet lagras allt beroendeframkallande som man använt. Dvs att även om det går 20 år så minns hjärnan att "detta känner jag igen" och så är man snart på den nivån som man lämnade när man hade sitt värsta missbruk. Det är därför personer som haft långa uppehåll trillar dit på tex alkohol. Det är kunskap som är livsviktig för oss. Funderingen är, varför tror vi att det skulle ändra sig? Jag har en bror som har fallit flera gånger efter många års nykterhet. Men jag är osäker på om han faktiskt struntat i denna kunskap,eller om han ändå ville pröva och önskade annat resultat? Kram till dig Pi31415 och inkapslad parasit i hjärnan är ännu en bra liknelse för oss <3

Igår stod jag och pratade med en vän som känner till lite om min livssituation. Jag berättade om hur tungt det är att ha ansvar för en hel familjs mående och hur svårt det är att få hjälp utifrån. Alla strider och beslut, otillräckligheten och ensamheten i relationen.
Sedan berättade jag om återfallet i januari.
Hon såg med medkänsla på mig och sa "livet är inte alltid en räkmacka" När jag ryckte på axlarna och svarade att "jo, för det mesta är det faktiskt helt fantastiskt" skrattade hon till och sa "jag fattar bara inte hur du kan utstråla så mycket glädje och energi med tanke på allt". "Äh, nittio procent av tiden är det ju så" sa jag leende, uppfylld av gårdagens långpass på cykeln och det inre lugn jag känt senaste tiden.
Det fick henne att tänka på när jag brutit tån i somras och ändå deltog i en långdistanstävling, fast med större skor för att tån skulle få plats. Hon hade berättat om detta för en kompis och tyckt inställningen var så underbar. Att min kommentar om smärtan då var en ryckning på axlarna och konstaterande att en lilltå utgör två procent av hela kroppen, så skit i om den gör ont om resten funkar.

Idag pratade jag med en annan vän som berättade om att hon brukade passa på att göra korta mindfulnessövningar när hon gick på toa. En dag fick hon frågan av en kollega om vad hon egentligen gjorde där inne. Hon hade efter varje toabesök utbrustit att det var så fantastiskt hur kroppen fungerar, att man kan kissa!
Ja, det finns mycket att vara tacksam för, sa jag, det är inte alla som kan det.

Och efteråt började jag tänka på hur mycket det är som vi ser som självklarheter. Små vardagssaker att vara tacksam för.
Jag är tacksam för att mina ben orkar springa upp för alla backar i löpspåret, att mina lungor kan försörja musklerna med syre, att jag kan uppleva glädjen i att ta ut mig till max och ändå känna mig stark. Att jag kan känna mig så levande.
Att jag har vänner. Att jag har fyra vackra, friska, envisa och godhjärtade barn.
Att jag har förmåga att reflektera, känna skuld, lära mig något nytt om mig själv och omvärlden, be om förlåtelse, förlåta, känna glädje.
Det finns tusen anledningar varje dag att vara tacksam.
Tanken på det, uppmärksamheten på det fina, det som är värdefullt och glädjen i livet fyller mig med hopp. Jag kan fylla det rastlösa obehaget, tomheten, med tacksamhet.

bröt jag mitt drickande i går. Gick på ett AA-möte på kvällen och som alla vet är ju morgonen när man vaknar nykter efter flera månaders drickande en underbar upplevelse. Jag fick i tisdags beskedet att jag har diabetes, alltså jag har druckit mig till diabetes och det var en rejäl väckarklocka kan jag säga. Ska jag få ett bra liv mina återstående år gäller nu 0-tolerans, totalt korken på. Jag kan inte dricka ett enda glas alkohol utan att det får allvarliga konsekvenser för min hälsa och förstås för hela livssituationen. Det går inte att prova på ett glas vin eller en öl mer för mig, så är det om jag inte vill bli ett vrak under åren framöver. Jag ser det som min sista chans att faktiskt ha ett bra liv, jag har roliga saker på gång, jag är taggad att motionera så nu gäller nykter 24 timmar i taget. Kram till er alla kämpar där ute!

som du har och beskriver här i ditt senaste inlägg miss lyckad, så bygger du vidare på din stabila nykterhet.

Beroende och alkoholism kan liknas vid en parasit som ligger inkapslad och vilande i våra beroendehjärnor. Oavsett hur länge man varit nykter. Gör man då misstaget att tro att man kan börja dricka och klara sig med små mängder ibland, gör man den smärtsamma erfarenheten att det inte fungerar. Man hamnar snabbt i samma miserabla ångest- och skamfyllda tillvaro som innan den långa nykterheten. Precis som jag gjort och fått erfara.
Men gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det jag kan göra är att tala om för er andra som varit nyktra en längre tid att man inte ska börja tänka i banor likt "men nog borde jag kunna börja dricka lite grann ibland". Det kommer inta ett fungera.

Så fortsätt med ditt framåtsyftande konsekvenstänk och därmed din stabila nykterhet miss lyckad.
Då kommer du att kunna säga "Nej tack" även om x år.

Ha en bra dag.
Kramar

Kära AlkoDhyperD!

Vilket jobb du haft - att komma igenom och förstå dåligtmåendet!

Blir så ledsen för din skull, att höra historien...

Men du kommer vidare, det är så beundransvärt!

Så många år för dig försvann i plåga.

Min bild av psykvården är också den att den inte kan upprätta människovärdet, men bryta ner.

Vem ska kunna se och förstå? Vem vill se och förstå, vem orkar? Där inom vården, eller ens i familjen?

Vet hur det kan vara! Men jag anar att du mött dig själv på ett djupare plan och hämtat resurser där.

Det är fint!

Mitt liv har också varit kantat av att inte må bra. Ingen "Svensson"-resa, känns det som. Inte särskilt romantiskt eller speciellt heller. Ofta bara grått + självtvivel och ensamhet. Problem som kallas ätstörningar. Åren förflöt... Råkade in på att svälja ner ett gäng tabletter en gång, i desperation. Senare självmordstankar som bokstavligen drev mig till vansinne! Psykos alltså.

Att springa, senare yoga var tillflyktsorter som byggde upp mig.

...och antagligen friska människor i omgivningen, och tiden som läker. Vet inte.

Kram, du är värdefull!

Så kände jag också med hemmet. Nu är det inte ett fyllehem längre utan rent och fräscht. Tyckte även sängkläderna kändes sunkiga fast dom var nytvättade. Det är skönt att du mår bra och har ett gott liv. Njut av duktiga dig och gosiga barn. Kram på dig....

MM och Rosette. Jag tror på mig själv i detta. Lite snopet att höra att jag är i början... Men det är klart att 1 år och 4 månader är ganska lite om man ser på ett långt liv. Jag känner inte att jag vacklar när det gäller alkohol. Tänker att vad skulle få mig att dricka? Förmodligen ingenting. Jag har tänkt tankar som vill jag ha en fylla? Varför i så fall? Vad skulle hända? Jag kan riktigt känna den ångesten som jag skulle få nästa dag. Hur oroliga barnen skulle bli osv. Nä, jag hoppas att jag fortfarande om 20 år (om jag lever) kan säga att "Nej tack, jag har druckit färdigt!" ...Kram

Bra jobbat Lim! Visst är det konstigt att tankarna ändå finns när man vet att man mår bättre utan.
Stressen är jobbig och en stor trigger för mig. Ilska likaså, jag har lite nära till mina känslor men agerar inte ut dem så ofta.

Idag kände jag för att dricka något. Var väldigt uppstressad på grund av mitt jobb. Kände mig så jäkla less på allt och alla. Ville ta en öl i solen. Men det gjorde jag inte! Och nu är suget borta. Och jag vet att stressen bara hade avtagit en kort stund för att kanske just nu i denna stund vara ännu högre?

En av flera positiva saker jag upplever av att inte dricka är att jag trivs bättre i mitt hem. Tror det är för att alkoholångesten inte sitter i väggarna längre. Ångesten sitter inte i möblerna efter en ommöblering jag gjort lite berusad. Tvätten påminner mig inte om när jag vek den berusad. Osv. Både jag och mitt hem är avgiftade. Det här är faktiskt en av effekterna jag uppskattar mest med att inte dricka. Det är en stor lättnad att inte få ångest av att vara hemma. Nu känner jag alldeles tvärtom och det är så fantastiskt skönt. Trivs plötsligt så bra hemma!! Och så har jag inte känt på länge. Har alltid hittat fel men det har faktiskt varit alkoholens fel inser jag nu. Jag bor jättemysigt tycker jag nu.

Idag har jag lärt mig att suget försvinner ganska snabbt om jag låter bli att agera på det. Och nu ska jag sätta på en kopp kaffe och mysa i mitt fina hem med mina goa ungar ?

Jag är övertygad om att du kommer göra ett bra val även nu.
Jag är glad att du fortsätter ditt spår oavsett.
Det är det viktigaste.

Varm kram

Hej, ser här att du fått flera kloka svar och hoppas du känner dig hjälpt av dem. Det är många som klarar att ändra sina alkoholvanor med hjälp av självhjälp av olika slag. Så som flera beskriver ser det olika ut för olika personer, finns nog lika många sätt att göra en livsstilsförändring som det finns människor. Varje människa är expert på sig och sitt liv och när du skriver att läsa här på forumet har gjort din resa med alkoholen lättare så har det varit hjälpsamt för dig.
Det hörs att du är insiktsfull och kommit fram till vad du behöver just nu, strategier om du känner sug, att du kan skriva och läsa här och att du bestämt dig för det du vill med alkoholen, sånt är väldigt många hjälpta av. Kanske vill du ta hjälp av annat framöver men just nu fungerar detta bra för dig.

Du är igång och det hörs att du är på den väg du vill vara när det gäller alkoholen!

Varma hälsningar,
Rosette Alkoholhjälpen

När man varit nykter en längre tid, och slipper vara insnärjd i den nästan ständigt närvarande ångesten för att man dricker och är alkoholist, får man börja leva med de mer normala fluktuationerna i måendet. Och det är ju ok.

Men det har varit två större saker som påverkat mitt mående de senaste månaderna. På plussidan finns det stora lyftet att jag lyckats bryta mig loss från alko-träsket och börjat leva nykter. Detta har påverkat välbefinnandet på starkt positivt sätt.
På minussidan har varit situationen på mitt arbete, med hög arbetsbelastning, dålig psyko-social miljö, men främst en jobbig och negativ chef. Detta har tyngt mig och fått mig att må dåligt (dock inte äventyrat nykterheten, då det ligger på ett helt annat plan för mig).
Häromdagen yppade det sig en liten möjlighet att jag kan få bli omplacerad till en annan avdelning. Med samma arbetsuppgifter men lättare arbetsbörda, men främst, med ny chef. Om jag spelade ut ett kort vid rätt tillfälle. Det gjorde jag i dag, och nu finns det en stor möjlighet till omplacering och ny chef. Det är inte hundra än, men väldigt nära.
Detta har självklart fått mitt mående att ta ett rejält skutt uppåt.
Nu sitter jag och begrundar detta. Om detta hade skett för 1-2 år sedan, när jag som periodare bara hade nyktra transportsträckor mellan de kraftiga fyllorna, ja då hade jag garanterat tagit vägen förbi ett bolag på hemvägen idag. Och sedan tagit kvällsfyllor fram till fredag, då jag skulle ha druckit mig rejält redlös. För att fira detta lyft. Som hade följts av ännu mer ångest för mitt drickande. Etc. etc.

Men så gör jag ju självklart inte nu. Min nykterhet är stabil och trygg.
Nej, jag firar med en mugg kaffe, och pipan stoppad med en god aromatisk tobak. Och njuter av situationen. Känner mig tillfreds med tillvaron.
Plus och minus byts mot dubbla plus.

Ha en bra måndagskväll alla forumanvändare.

Jag och en väninna beställde biljetter till Lena Philipssons show. Det ska bli kul. "Jag är ingen älskling, du är ingen vän". Tycker det passar på alla som känner besvikelse. Bra att man kan uttrycka sin besvikelse, sorg och vrede kreativt. Hennes liv tog ju också en vändning pga alkohol. Idag känns livet okey. Vi får se hur det blir. Har fattat ett tag att sambon inte bearbetar sitt missbruk utan kör "vita knogarna" vilket gör att man hamnar i fyllespåret igen. Tyvärr kan jag inte "slå in" kunskap och fakta om missbruk i honom. Alla har sin väg. Vi får se om vår väg delar sig eller om vi fortsätter tillsammans. Inget förhastat, men jag vill LEVA, inte bara överleva....

Grattis till dina fyra nyktra veckor! Min sambo är också rätt nedstämd, men sånt är ju livet. Upp och ner. Efter regn kommer alltid solsken.

Hade jour inatt. Fick samtal från sonen att sambon var full...Fy vad jag hatade sambon i det ögonblicket. Sonen sa att han hade sett att sambon dolde att han drack. Och att han inte ville att sonen skulle se ölen. "Usch vad jag hatar att jag kan se dom tecknen, att han dricker, jag hatar att känna oro" sa sonen. Jag hatar också att känna oro sa jag. Och tecknen som gör att pappa döljer något, kan nog vem som helst se... Var inte orolig sa jag. Ville separera, såra, skälla... Jag var riktigt irriterad och arg när jag kom hem i morse. Har sagt till sambon att vi måste separera. Kanske att han ska flytta denna gång. Han hade suttit i källaren och druckit. Jag sa till honom att det är inte normalt. Vi får se vad som händer. Känner att min tillit till honom är borta. Han har inte lovat mig att inte dricka, men han vet min önskan. Känner att känslorna för honom minskar. Jag vill inte ha alkohol i mitt hem. Jämför med droger. Vilken narkotika-missbrukare kan ha droger hemma, utan att så småningom falla dit? Man kan inte droga lite om man drogat mycket innan!! Känner att detta a-problem har han haft väldigt länge...Jag har nog med mig själv. Vill/orkar inte ta ansvar för hans problem. Fixar han inte detta så är det kört för oss. Sa till honom att han alltid sabbar alla framtidsplaner och att han alltid gjort det..(finns ju många trista orsaker till våra tidigare separationer) Känner mig lite nöjdare på kvällen. Träffade en berusad vän på pizzerian. Han kände inte igen mig.. Vi pratade om min nykterhet. Jag sa att det var lättare att sluta dricka helt, än att försöka minska som är dömt att misslyckas för de flesta. Han såg faktiskt imponerad ut...Jag håller i min nykterhet, det är jag värd. Tror på Pi 31415 att min nykterhet är stabil stark och trygg. Så klart har forumet betytt massor för mig också.Ha en fin kväll... Kram