Senaste kommentarerna i forumet

Låter tokmysigt, balsam för kropp och knopp! Ta hand om dig och din familj.

En del forum ger möjlighet till att redigera det man skrivit för en viss tid (15 min... 1 timme), sedan låses det man skrivit fast. Det kunde kanske vara värt att pröva här, om det är tekniskt möjligt med programmet, som används?

att du fått kläm på det här! Håll bara ut när det kommer sug och sämre dagar så blir det baa bättre och lättare sen. Jag vet inte riktigt när det blev självklart att vara nykter men tre år tar det inte ;) . Det känns så bra att veta att man alltid kan rycka ut. Det är väldigt konstigt att den som har stort kontrollbehov, som jag, t.ex kunde totalt släppa kontrollen genom att bli berusad? Kanske var det sättet att få släppa kontrollen ett tag? Man får hitta på bättre sätt. Ha det så bra nu och grattis så här långt.

som jag skrev hos mod60 klistrar jag nu inte här, så jag har lite koll på tillvaron. Det får räknar som en uppdatering av läget. "Jag är inne i ungefär samma känsla efter sju veckor utan A. Två resor utomlands och två fester med gamla dryckesvänner utan A har gett mig en härlig känsla och gott hopp om att slippa skiten för all evighet. Nu ska jag snart till vårdcentralen och ta ett piller, det är min livförsäkring mot att inte plötslig få ett infall och gå till bolaget. Det känns tryggt, och behöver jag göra det i ett år framöver så får det bli så. Skulle jag nu börja dricka är jag verkligen inte säker på att det skulle sluta med livet i behåll för min del. Mina två besök i veckan för att få min antabus har jag valt helt själv frivilligt, min självkännedom om A för min del är välgrundad. Jag litar inte på den jag är om det finns A med i bilden. Nu gör det inte det, solen skiner ute och jag ska börja göra frukost till min fru. De e gött att leva."
Kram alla på detta forum som är guds gåva till mänskligheten

Jag skulle också vilja kunna redigera. När man skriver på ipad eller telefon så kan det bli vad som helst, de mest konstiga saker ;)

Tack för att forum fungerar bra nu MEN gärna vill jag ha tillbaka möjligheten att redigera, rätta till och fylla på mina inlägg! / mt

och ströläser i olika trådar. Konstaterar igen att det är ett livligt flöde mellan människor som vill "Förändra sitt drickande" - förvisso sorgligt att det behövs men mycket mer glädjande att känna intensiteten och önskan om förändring. Minns den starka känslan av samhörighet och engagemang från 2012 (tror jag) när vi var ett gäng med intensivt utbyte. Flera av dem mina fb-vänner idag. Underbart med människor jag fått möta från insidan, det som verkligen betyder.
Har känt en sorgsenhet inom mig över "livet som går", barnen - eller snarare barnbarnen - som växer och försvinner ur mitt liv. Å ena sidan då.... Å andra sidan är jag ju så innerligen glad att de har sina egna liv, både barn och barnbarn, att de har vänner och intressen. Men inom mig finns inslag av frågor och känslostråk av skuld över tid där jag lagt mer energi på att upprätthålla "bilden" - fasaden - än att ärligt engagera mig i familjen ... så tror jag. Inte fasen är det lätt att veta. Dessutom är det (förstås) olika i relation till olika personer i familjekretsen.
Det viktigaste jag ville skriva är att tolvstegsprogrammet inrymmer så mycket möjlighet till hjälp att handskas med livsfrågorna. Insikten att det är bara mig själv jag kan jobba med och förändra. Säkert därför så många hittat vägen till Katarina församling i Stockholm där jag tror att många kan känna sig välkomna som med de sår och trasigheter de flesta av oss ändå har. Kantstötta varelser... är vi allihopa - ha ha... Mer och mindre men dock. Vi såg en film häromkvällen maken och jag, Thanks for Sharing, han hade fått tips om den. Den handlade om sexmissbruk men gav en bra bild av tolvstegsarbete på ett humoristiskt sätt. Tyckte vi :) https://www.youtube.com/watch?v=-XzYV-ekWVA
Och så rekommenderar jag boken Djävulsdansen! Ger många bra funderingar om medberoende - och ställer mig i den svåra klyftan jag inledde med: mitt ansvar över att "hålla ihop" familjen (familjeidyllen ha ha) och det svåraste, att släppa taget... ta min del av ansvaret för det som inte blev (så) bra... erkänna, gottgöra så långt jag kan... ge människor friheten till sina egna val. Livsuppgiften.
Allt det bästa till dig som läser, ta hand om dig och dem du älskar... kärlek och frihet! / mt

väl vara nån fördel med att åldras och en stor är att "rusningsåren" är över. Jag håller med om att det är en stor skillnad på att uppleva en sommar helnykter. Visst har det gnisslat lite här och där i relationerna men jag har inte jagat upp mig som jag brukar. Tackar också mindfulnessen för det. Tänker fortsätta på det spåret. Inget grubbel över det som varit. Här och nu i möjligaste mån. Ha en fortsatt härlig sommar. Din är varmare än min ;). / FM

Ber om ursäkt!!!! Verkligen...jag läste för fort....
Förlåt, 100% förlåt.
Jag läste inte som det va skrivet och förhastade mig.
Att jag e förbannad på mitt ursäktar inte som jag skrev, skulle läst bättre

Ta ett djupt andetag och läs T88as mening igen, så kanske du ser vad T88 egentligen skrev.

Även om du hade läst rätt, så blev det ingen vidare rolig ton i ditt inlägg. Du har all anledning att vara sur på din kille/ditt ex, men dra inte alla över en kam och låt det inte gå ut över andra. Särskilt inte när det finns en hel hög med människor som faktiskt vill och faktiskt kämpar för att bli friska. Då hjälper inte ett sådant inlägg speciellt mycket.

Hej T88
Det va nog det ynkligaste jag läst!!!!!
Återfall pga förtroendet minskat?????
PATETISKT
Ni alkoholister går att läsa som en öppen bok, ni tror inte drt men så är fallet.
Har precis lämnat min kille som tog ett återfall i måndags efter fem nyktra veckor....med munnen sa han att han aldrig mått så bra som då men jag märkte två veckor innan att hjärnan sa annat...
Ointresse av antabus, avståndstagande och explosiv....
Lägg fan inte ditt supande på att förtroendet från närstående inte finns....DU bevisar ju HELA tiden att dom inte kan lita på dig!!!!!

Så för tusan sluta tyck synd om dig och gör dig själv stolt....VA NYKTER och fortsätt va det, ta inte minsta motståndets väg...då är där fler som kommer bli stolta.

Hej! Jag känner igen mig! Jag har kämpat med att bli nykter i ett år, klarat Max två månader , sen har återfallen kommit. Och det är pga det förtroendet har minskat... Kämpa på!

Först ett stort tack för alla fina kommentarer. Det har väl blivit litet glest här i min egen tråd, men jag har försökt vara med där kanske behövts mera.

Försöker intala mig själv att jag ännu är mitt i semestern, även om jag nog är en bra bit förbi mittpunkten redan. Början blev litet hackig, mest på grund av att vi reste och jag jobbade emellan, men nu har äntligen några obrutna veckor på stugan börjat rulla på. Då jag var barn betydde sommar att vi packade oss ut till stugan (där det inte ens fanns elektricitet) så fort skolan tog slut och sedan såg jag inte stadshemmet före skolan började igen. Och så är det nog jag helst upplever sommaren fortfarande - långa dagar med sol eller regn, med värme eller kyla och brasa, med småjobb, vedhuggning och disk i baljor, med utedass och bastu, med bär och svampar och alltid med skog, hav och naturens lugnande verkan.

Den här sommaren är jag igen helt närvarande i min sommar, utan alkohol. Jag känner sommaren som jag kommer ihåg somrarna från långt tidigare. Många somrar har gått förlorade här emellan, bortsvepta i ett dis av livsstress**, alkohol, ångest, allmän irritation och alltför mycket internet. Det har inte varit helt lätt att hitta tillbaka, bl.a. har datorn med alla sociala nätverk den erbjuder ett onödigt hårt grepp om mig ännu och resten av familjen är tyvärr ännu sgs helt uppslukade i sina respektive "rutor". Men kanske datorn inte är den största busen? den har snarast trängt undan böcker (vilket förstås är synd i sig). Det är helt enkelt svårt att hitta tillbaka till något som varit förlorat i så många år.

Här har jag mycket att tacka mindfulnessen för. Den har varit ett fantastiskt verktyg, som hjälpt mig att ta vara på nuet, att uppleva det jag faktiskt har framför mig, och att medvetet styra mina dagar att bli sådana som jag vill ha dem. Det har varit fascinerande för mig att uppleva hur starkt mindulness kopplar tillbaka till det liv jag en gång haft och förlorat här emellan. Många av de mindfulness övningar jag nu gör känns nästan helt lika som sådant jag i yngre år helt spontant gjorde i skogen, på havet, på stranden..., . Jag har med andra ord i tiderna haft många väldigt meditativa vanor, utan att riktigt vara medveten om det. Frågan hur de riktigt gick förlorade finns där, svaren flyter omkring, men jag har ingen lust att börja fiska efter dem just nu. Jag vill leva här och nu.

Jag önskar er alla många sköna sommaveckor som ni kan och vill vara närvarande i!

...och vädret? Det klagar all på i sommar. Jag älskar det! Där jag befinner mig är dagstemperaturerna kring 20 och regnet kommer i skurar men mest är det torrt och ofta soligt. I det här vädret orkar man vara, leva och göra saker, jag längtar inte det minsta efter någon svettig värmebölja (nå jaa, vattnet skulle gärna få vara några grader varmare).

**Det finns ett uttryck på finska "ruuhkavuodet"="rusningsåren", som beskriven perioden i livet då man betalar bolån, bygger karriär, har små barn, ..., ...

Dem ska man enligt mig endast berätta om nykterhetsplanerna, för när man har hållit sitt löfte, annars blir det för mycket press och förväntningar. Kanske någon hoppas på, att du ska misslyckas igen? (Ja, det finns faktiskt sådana sabotörer)

Men till anhöriga: Ja, det är hemskt att lida tillsammans med någon och vara medberoende. Men innerst inne, det är min övertygelse, så vet en beroende exakt vad han håller på med, och ingen är mer rädd och skamfylld mer än han/hon.

Dessutom så kan jag tillägga: Jag vet inte om jag är fullblodsalkoholist eller inte, men oavsett vilket, så är jag stolt över både mina problem och min nya resa, för jag har lärt mig så mkt på vägen, och mina fördomar har reducerats ordentligt! Idag är mina fördomar, när de uppstår, helt rättfärdigade. För när du slutar dricka, då är det du som får ett öppet sinne! Då ser du verkligheten med riktiga ögon!

VILJA och er andra: Ni kanske kommer att behöva ett externt stöd, och då menar jag inte AA utan en psykolog. Givetvis så är det inre stödet med familj och vänner också viktigt, men det absolut viktigaste i stödväg, är du vänder dig till någon opartisk person i ärendet. Kanske har du fler lik i garderoben som du själv inte ens visste om eller hade glömt?

MEN det viktigaste är: Du vill bli nykter! Ok, men börja då med ett delmål. Du ska vara nykter i 1 år. Se det som ett godislöfte. 1 år, det är ingenting. Och när det året har gått och närmar sig sitt slut, gör då en utvärdering. Ställ dig frågan: Vill jag fortsätta, eller vill jag tillbaka?

Och i nykterheten:

1. Första veckorna: Ta det lugnt! Och ät rätt, du behöver det. Men passa även på att skämma bort dig själv på helgen som en belöning. God mat, en film eller vad det nu än är. Ta hand om dig själv.
2. Sluta med andra saker, t ex snusa/röka: Vänta med det tills du har mer kraft, för det är exakt vad som krävs av dig detta året.
3. Börja direkt med motiion: 1-2 promenader om dagen! Rör på dig. Sedan kan du börja träna, om du känner för det, men det hjälper att hålla tankarna i schack (om man frågar mig).
4. Läs böcker om ämnet och gå på AA: För då lär du dig mer om ämnet och din kropp.
(5. Skriv: Köp ett litet kollegieblock eller så. Skriv ner dina tankar)

Och eftersom du inte vill dricka, så häll ut spritflaskorna eller ge bort dem! Finns det, så är sannolikheten stor att du tänker ta!

Och om någon kritiserar dig för ditt val: Skit i dem! De är antagligen bara avundsjuka, för att du har "mer förstånd" än dem!

Ta en dag i taget.

till er som kommit så långt! Längtar verkligen till den dag då nykterheten blir helt självklar för mig också :)

Jajamänsan, grattis! För mej har det gått 3 år drygt. Nu är det väldigt längesen jag kände nåt sug efter alkohol men visst har det hänt ibland. Inget farligt i sej, blir mest lite förvånad och det går snabbt om. Jag håller med om att det finns väldigt mycket annat och vettigare att göra än att dricka sej berusad. Man kan se en film och vara vaken tills den slutar så man minns hur den slutar. Man kan läsa en bok och inte behöva läsa om samma sidor eftersom man tidigare glömde vad man läst. Man kan ha tråkigt också, det är inte farligt. Man vaknar inte med ångest på morgonsidan för att man hade tråkigt kvällen innan. Det finns tusen fördelar med nykterheten och väldigt många saker jag är glad att slippa.

Ja, suget är mkt lurigt! Men det bästa är, att åtminstone jag vaknar till efter ett tag och tänker: "Ja, det är tur att jag har förstånd som avstår" eller "nej, det vill jag verkligen inte".

VILJA: Jag är helt övertygad, om att du kommer att lyckas. Om du bara visste den känslan av att ha klarat det, så skulle du fixa det direkt.

Och det finns så många tusentals saker som man kan göra, istället för att pimpla öl. Bara utbudet av kvällskurser i varje håla är en orsak!

Den som aldrig är rädd behöver inte vara modig.
Den som gör det som känns rätt, fast hen är rädd är modig.

Så jo, "att övervinna ett hinder och en rädsla" är en väldigt bra beskrivning på en modig handling.

Strong gjort, skönt att det gick så bra.

Tror nog att det kan vara så att det inte är enbart för vår egen skull? Mina handlingar har
Ju säkert satt spår hos andra. Andra som fortsatt inte förstår
varför jag agerade så. Tyvärr lyckades jag att hålla missbruket för mig själv.
Ganska långtgående i alla fall.

Fin sommar till dig Adde!

/PP

Modigt vet jag inte direkt. Mer kanske som att övervinna ett hinder och en rädsla.
Men det är ju kanske samma sak som mod egentligen...
Oavsett finns det fler att ta tag i, och jag är beredd att göra det.
Vill gärna lämna Pellepennans alkoholrelaterade dynga bakom mig
och på så sätt göra plats för ännu mera nytt i livet, du förstår säkert?!

/PP

Hej!
Jag lever som särbo med en alkoholist, vi har varit ett par i tio månader och för fem veckor sen börja han med antabus.
Kan säga att som anhörig slits man mellan hopp och förtvivlan, jag önskar ibland han tog ett återfall bara för att jag ska slippa undra mer om el när det kommer!!!
Sjukt? Absolut!!!!
Lovar dig att jag önskar inget annat än att han fortsätter hålla sig nykter om inte annat så för sin egen skull!
Det är fruktansvärt att stå maktlös bredvid och se någon misshandla sig som ni alkoholister gör....kan lova att dina barn känner samma sak!
Vet inte hur du verbalt betett dig onykter men min kille kunde va jävligt rälig, har den inställningen att jag kan inte tjata om sånt nu men det sitter där i huvet på mig och det kommer ta tid innan det suddas ut...

nu när jag har semester och varit lite mer forumaktiv. När jag följt er, Stingo, Mange, PP och nu Vändningen så blir jag alldeles glad och varm i hjärtat. Ni betyder enormt mycket, både som förebilder för dem som vacklar i nynykterhet - eller fortfarande lever i missbrukets våld - men också för anhöriga/närstående/medberoende som tvivlar på att förändring är möjlig. När jag hittade hit för snart fem år sen blev Adde och Berra mina representanter för ett hopp om förändring, även för missbrukaren. (Det är ju vad vi medberoende önskar i första hand innan vi kommer till insikt om att det är oss själva vi kan förändra, våra tankemönster och beteende.) Deras inlägg visade att det är möjligt att bli och hålla sig nykter på olika sätt. Det betydde oerhört mycket för mig och jag tog mig friheten att utnämna dem till mina forumbrorsor. När jag nu, om än sporadiskt, följer er tänker jag på er som kronprinsar (förlåt, förlåt, förlåt men det är 100% välment:D ). Jag tror att det är av särskild betydelse att 'stora starka karlar' visar att det går att välja nykterhet - åtminstone för en period - och delar med sig av både svåra stunder och framgång. Tack för att ni finns här och delar med er och ursäkta om jag missat/glömt nån som passar in i samma sällskap.
Med förhoppning att ni förstår mig 'rätt' och önskan om skön fortsättning på sommaren - nån gång ska den väl komma :) / mt

Det är inte mina barn som inte stöder mig, jag har inga. Men min man skrattar mig i ansiktet och hånar mig. Jag förstår honom. Jag klandrar honom inte, men jag ber om hans stöd i det jag beslutat.Jag räknar dock inte med det, eller känner att jag på något sätt kan kräva det av honom. Han är svårt sårad och skadad av saker jag har gjort emot honom.
Mitt beslut att vilja ta tag i mitt drickande handlar mest om att jag inte längre vill skada honom. Att jag vill försöka gottgöra honom. Jag hoppas kunna kanske läka några sår en dag, men det är först jag som måste ta tag i mig och ta mina steg.

Har själv tidigare funderat kring AA men också kännt mig osäker inför att gå. Tack för allas ord ovan om att det är en varm support, som i detta forum. Jag är otroligt tacksam över detta forum!
Idag har jag bokat en tid hos läkaren, för att söka samtalsstöd. Tror att det kan hjälpa mycket, om jag får det.