Senaste kommentarerna i forumet

är det här ickså. Har inventerat ett par servicebutiker i närheten av hotellet. Finns massor av läskeblask och juice att testa plus minst tre olika sorters nollöl. Jag kan nog dricka mej igenom resten av veckan, hihi!

Vansinnigt segt wifi, så det är tålamodsprövande att läsa inlägg, så det får vänta tills jag kommer hem.

God fortsättning, vänner!

Så härligt att läsa att du har lyckats med det som jag o många andra här kämpar för o drömmer om!
God fortsättning på det nya nyktra år!
Med vänlig hälsning, paradisbruden

Att erkänna och säga att man är Alkoholist kräver verkligen styrka och mod..Jag blir glad och stärkt när jag läser ditt inlägg.Jag vill säga tack till dig.Och jag vet att du är till hjälp för andra..Du ser, du är inte ensam..Vi finns..Överallt..

"Arbetsseger" det var bra uttryckt! Jag tar med mig det, för nog sjutton kan jag ARBETA, det är värre med vad jag gör för att unna mig, trösta, fly etc. Allt det tar jag normalt till alkoholen för att göra. Men nu sjutton ska jag jobba mot den istället. En millimeter och millisekund i taget. /N

God start Fenix! Rent tidsmässigt har vi ju nu funnits här inne ett tag, även om jag föll igenom och inte loggade in på ett bra tag. När jag funderar på mina sista år ser jag lite Sisyfos varning i mig. (Du vet han med stenblocket) Så jag kommer följa dina framgångar lite extra, och låta dom sporra mig. Kan jag göra något liknande för dig, vore det toppen!

Nu ska stenjäveln upp!

Kör hårt, fast mjukt...

//PP

Bra jobbat Fenix!
Jag sitter också på jobbet och
har inlett dag 2. Mycket att göra dock!
Spes

Alkoholdjävulen är stark. I går kväll satt jag mellan 18 och 21 och tankarna var ständigt på att dricka, skjuta upp det en dag, kanske en vecka, bara en gång till. Men jag vann, och vaknade i dag nykter och så glad. Det var en arbetsseger, och när jag vid 21-tiden kände att jag vunnit var det stort.
Så , dag 2 på år 2014. Har läst ikapp allt på forumet, och jag känner mig glad att vi är så många här som vill ta striden för ett liv utan alkohol.
Nu ska jag jobba och njuta av att komma till jobbet utan ångest och bakfylla.
Fenix

att vara nykterist här på Madeira på en nyårsafton, de firar verkligen OCH bjuder på Madeira överallt... Hittills har det gått bra, men sambon är fnissig...

Gott nytt år!

Hej igen Victoria - och tack - till dig, m-m och mulletanten för era ord här för en dryg månad sedan. Ja, jag har också börjat förstå att mitt fokus måste ligga på MIG i dethär sammanhanget, det skulle vara alldeles för "enkelt" att börja styra upp ngn annans (min mans) drickande och liv för att slippa ta i mina egna problem, eller ha rädslan för att förlora vårt förhållande som anledning att inte sluta dricka själv. Och, jag har tagit små små steg åt rätt håll, och nu sista tiden faktiskt börjat prata med honom om det hela. Bara lite, och inte i termer av att jag tar stora beslut, men mer alkoholens roll, och vad jag tycker om och inte tycker om att göra ihop, och ffa hur himla tråkigt det ofta varit sista åren när vi tillbringar en hel kväll med "nära" samtal, som jag sedan inte kommer ihåg ens 1% av. Och vet ni, vi (han och jag) har på något sätt funnit ett tyst samförstånd, kommit varann ett litet steg närmare i att jag faktiskt vågat vara öppen med hur jag känner och tänker, och jag känner att han plötsligt är mycket mer mån om mig och att visa att han vill vara med mig oavsett. Min make är dock den tysta finska typen så det är inga stora ord eller diskussioner, men en respekt från hans håll som jag inte känt på länge. Och, framför allt är jag inte rädd längre, kanske orolig men mer för egen del och mig själv - men absolut inte rädd på det sätt jag var bara för en månad sedan. Jag förstår ju att det kommer att bli jobbigt, på en hel massa sätt, men rädd, nä faktiskt inte. Jag tror jag är redo för 2014 :-)

Gott slut och ännu godare nytt år på er!

Kram Nike

Möjligt att jag gillar att resa, det är flygandet jag inte kan förlika mej med. Man kan köra bil ett helt år på utsläppen från en resa till Thailand... Dessutom "bor" vår häst precis bredvid en flygplats, det har hänt att lukten av avgaserna legat kvar efter planet som lyft, och det luktar INTE mumma...

Ja, jag kommer nog ha forumet i baktanken, även om jag märkt att svärfar och svägerska verkligen tog till sej att jag är alkis. Lite synd om sambon kanske, en helt torrlagd semester är kanske inte vad han tänkt sej, hihi! :-)
Kram!

Hej MB! Vill bara önska dig en riktigt härlig resa och en bra flygtur- vem vet? Du kanske kommer att älska det. Krya på dig och tänk på att det kunde ha varit värre- du kunde ha varit bakis!

Kram Fia

ps: Glöm inte var du ska logga in om toktankar föds på semestern!

för ett litet lagom nyårsfirande, nio personer, vuxna och barn. Jag antar att ett par kommer att dricka vin till huvudrätten och övriga a-fritt/a-lågt. Nyåret 2011 var det sista (hoppas jag) som vi drack vin mg och jag. Och då drack vi enligt överenskommelse två glas (kontroll;) och han drack en öl redan förmiddagen dagen efter (kontroll 2 ;). Så var det då, så var JAG då och han... fångade i beroende och medberoende. Jag känner igen... och känner igen... och känner igen mönstret, när jag läser här - inte de fula(ste) orden och handlingarna men mönstret. De brutna löftena, sveken som gör så ont, så ont och får en att tvivla på sig själv och sitt förstånd.

Hur kan den nödvändiga insikten att det är bara sig själv man kan förändra nå ut till de många som lider?

Efter många år av smygdrickande eskalerade mannens missbruk och vårt liv inrymde allt det som inryms i missbrukar-/medberoendemönstret. Tjat, gnat, försöka-prata-förstånd, information-om-andra-som-blivit-nyktra - vill-inte-höra, böner, löften, brutna löften, nya löften, svek, hårda ord, förtvivlan, gråt, hot... Inte våld, inte nedsättande ord mot mig men ändå... så ont, så ont. Berra skrev om morgonrocken - jag möter också saker i hemmet som påminner... Igår en vacker ljusstake i form av ett hus... köpte den och skulle ge den efter 50 dagars nykterhet som en inbjudan till ett "nytt" liv - det blev inte så. Då. Ändå - trots det lilla minneshugget - glad att jag inte slängde den i vägg eller golv för den är vacker. Alla kort jag skrev, hoppfulla, förlåtande... kort som jag ibland lade på nåt gömställe jag hittade... Ja, herregud... och det enda som hjälpte var att jag gick. Tog steget över tröskeln och meddelade att nu har jag lämnat dig. Förtvivlans dag följde. Förtvivlans dag som faktiskt följdes av hoppet om en annorlunda framtid som ingen av oss visste då hur den skulle gestalta sig. Frånsett den första månaden finns hela den resan dokumenterad här på forum.

Längs vägen har jag sett och övertygats om det jag skrev ovan: Det är bara sig själv man kan förändra. Och det gäller inte bara mig.

Vi har haft en vilsam julhelg i djup gemenskap. Sett Katarinamässor på SVT-play. Idag kan vi ta varandras händer och läsa Sinnesrobönen i gemenskap - också säga att jag orkar inte just nu... och återkomma. För inte är det lätt hela tiden.

När man läser i efterhand vet man ju något om "slutet" - och när det gäller levande berättelser är slutet = hur det är idag. Här och nu - inte imorgon. De gäller alla berättelser här på forum. Det betyder att när vi som skriver här tagit våra steg, ibland stora språng, ibland hopp från trampolinen - då, i steget/språnget/hoppet vet vi inte var vi landar och hur det "slutar". Men i efterhand tror jag att vi är tacksamma att vi vågade, att vi i backspegeln ser att vi gjorde det "rätta". Vi hade modet att förändra det vi kunde - och ofta kan man mer än man tror.

Länkar till en artikel om Olle Carlsson http://www.aftonbladet.se/wendela/article12063012.ab

Nu kommer dagen, med sol. Jag önskar alla forummänniskor och -vänner ett gott slut på 2013 och ett Gott Nytt År! / mt

Mig och säkert många andra så otrolikt mycket kunskap och förståelse för den sjukdom vi lider av.
Angående mitt inlägg där jag omnämnde forumet som en klubb för inbördes så är det inte ngt negativt.

Se bara på AA. Där kan man prata om en klubb för inbördes beundran.
Och den fungerar, bevisligen så är det ett av de bästa sättet att avhålla sig från att falla.

Att sedan jag kommit till insikten att forumet inte passar mig just nu, gör inte att jag skall dra mig tillbaka.
Nä, men jag behöver inte vara här JÄMT.
Men redan när jag börjat skriva så retar jag upp folk, och det är inget jag eftersträvar.

Så då kliver jag åt sidan.

Med dessa ord vill jag om önska dig ett gott slut och ett underbart 2014.
Kramar/A

Det är gott om goda kloka personer här, du är en av dem!
/A

Jag tackar för komplimangerna och rodnar i hela anstocket (nej, inget felskrivet, det är ett gammalt göttebosskt ord för ansiktet! :-) )

Jag kommer svara dej, men inte nu, jag måste sova, har feber och ont i halsen.

Kram!/MB

Vad jag letat efter din tråd i den delen av forumet jag häckar i.
Förut när jag var inne jämt, läste jag ALLT, det gör jag inte nu.

Men jag har skrivit i min egen tråd, men även varit och skvätt lite här och där också.

Tyvärr har jag gjort Santorini lite illa berörd. Men jag hoppas verkligen inte att hon gör slag av sitt förslag om atr lämna forumet.
Hon behövs.

På samma sätt som du min käre vän behövs.
Jag har lite här och där omnämnt att det finns en del starka underbara vägledande profiler här inne på forumet.
Och du är en av dessa härligt tongivande människor.

Och nu efter ditt feltramp, hur går du tillväga nu, vad fungerar för dig?
Är det någonting jag kan applicera på mig?

Dina beskrivande kommentarer är helt underbara, jag ler med hela ansiktet är den som jag älskar mest.
Och det var av dig underbara göteborgska jag hörde det först.
Så mycket klokhet som kommit från dig är inte sant!

Du är underbar, jag är glad att du finns!

Kärleksfyllda kramar!

/A

Grattis till 3,5 år! Formidabelt!!

Gör som jag - fortsätt räkna tid där du var, vi är alldeles för bra ändå på att slå oss själva i huvudet med allt dumt vi gjort. En gång är ingen gång - två gånger däremot...!

Jag rycker nu på axlarna och konstaterar att jag druckit upp min uppmätta livskvot av alkohol, det skulle räckt i trettio år till, men det gjorde det inte... Hemkörd filosofi, men det funkar för mej, roligare än såhär blir det inte! :-)

Kram!/MB

gårdagen och leva i nuet är svårt i den sitsen du nu är i men.....genom att tänka på små fina saker just idag gör att vanan rotas om tänket att ta en dag i taget.
Jag har en väninna som gömde övergreppen hon fick utstå som barn i mer än 10 år in i nykterheten innan hon vågade öppna sig helt och släppa ut alla troll.

För hennes del kom vändningen i livet just då när hon slutade att skämmas för vad som hade hänt. Det är ALDRIG den utsattes fel Och det finns hjälp att få. Hon är idag min bästa vän som jag kan prata om allt med och vi har en tillit till varandra som jag aldrig upplevt till en annan människa.

I början förstod inte jag hur svårt många kvinnor haft det och det var utan tvekan en chock när jag insåg hur många och hur trasiga många var. Att gå från övergrepp, självskadebeteende, prostitution och till total underkastelse, bli trampad på, och sen orka resa sig igen fyller mig med beundran och respekt. Den livserfarenheten behöver spridas och lyftas fram för att andra också får se hur det ser ut under ytan på fiiiina Sverige.

Jag vet idag att det går att få tillit till andra och jag kan nog se att du är på god väg Nya Perspektiv för du har verktygen och du vet att använda dem. Men det tar sin lilla tid och det krävs lite jobb men det går !! Försök åk på konvent och lyssna på kvinnor som har trampat upp din stig och ta kontakt med dem, de finns därute och vill så gärna hjälpa. Det finns kvinnor som blivit smått legendariska i vår anonyma värld av beroende, en del jobbar på behandlingshem andra bara finns där för andra att söka stöd hos.

En dag i taget och skynda långsamt så kommer vi längst.

Kram !!

Hej
Läste just ditt inlägg om återfall. Välkommen tillbaka. En dag i taget- det är ju det ända vi har! Jag känner igen mig då jag själv tog ett helt jäkla meningslöst återfall på julafton efter att ha varit nykter i 3 1/2 år.. Men precis som du kände upplevde jag det också, att fyllan var helt fördjävlig. Och för att inte tala om dagen efter:-( Jag drack mig inte särskilt mycket och det var bara min mamma och man som märkte att det var någonting som inte stämde.
Det jag försöker lägga fokus på nu är att vara Helt ärlig och våga be om hjälp och våga vara ledsen. Mitt bagage är tungt och jag Orkar inte släpa runt på det någonting mer! Jag hoppas att få följa din resa.
Stor kram till dig

Tack snälla för ditt svar och dina kloka ord! Beslutet kom till mig igår att
Det ända rätta är att vara 100% ärlig och att backa tiden.
Men jag känner mig så jäkla misslyckad:-( Men försöker att ha tillit att
Min högre kraft visade mig att jag inte har släppt garden helt än, inte varit helt
Ärlig och att jag inte har lyft fram allt mitt gamla skräp...
Jag tyngs fortfarande av övergrepp som jag var med om som liten, vad jag har gjort
med mig själv efter det... Och min tillitsbrist till män och även
att jag duger. En annan sak som spökar är ett ex till mig
Som jag älskade oerhört och som jag levde i ett förhållande där
Jag var super medberoende. Han knarkade ihjäl sig
För 12 år sedan och efter det började jag droga, supa och fly
Var destruktiv blandat med en "perfekt" yta och presterade oerhört
I karriären. När jag sedan blev nykter 10 år senare kom allt i fatt
mig. Jag vet inte hur jag ska vara, leva i ett normalt förhållande
Hur jag ska lita på nån mm
Och nu är jag bara sååååå ledsen, rädd och har en ångest
från helvetet. Det känns som jag ska gå sönder.
Glad över att få skriva av mig och läsa stöttande och varma ord.
Vi har bara idag

kan nog bara du ta vännen. Ärligheten är ju vår grundval och dribblar vi med den så mår vi inte bra.
Jag själv ökar på mitt mötesgående när jag mår dåligt och använder programmet i alla mina angelägenheter.
Att prata på mötet och få ur mig det som trycker har hjälpt mig många gånger från att ta ett återfall och det är inte svårt att se att de som drar sig undan också får det jobbigt efter ett tag. Många är de gånger som motståndet att gå på möte varit groteskt stort men varenda gång har det känts lika avslappnat efteråt.

Sköt om dig !

min egen rubrik Vanmakt och förtvivlan kom jag ihåg en dikt - jag har delat många dikter här. Denna är av Claes Andersson.

Credo

Förtvivlan.
Delad av många
förvandlas den till
förtröstan.

Om alla gråter, vem
uppfattar då gråten?
Om alla klagar, vem
förändrar då villkoren?

De mångas villkor
blir de mångas kunskap.
Kunskapen blir insikt, insikten
handling.

Förändringen blir inte längre en möjlighet.
Den blir en nödvändighet.

mindre tid för forum för min del, framförallt för skrivande. Har haft en lång och skön julledighet med mycket utrymme för forum. Ni "nya" - Yogi, lilleskutt, Izzy, Ärlibesvärlig och Tilda ... ursäkta om jag glömde nämna nån - har rört vid mitt hjärta och det era berättelser har berört mina erfarenheter - därmed har jag skrivit mycket och gärna.

Nu blir min vardag annorlunda, jag kommer att ha er i mina tankar och läsa här men sannolikt skriva mindre. Vill bara säga det så ni vet. Vi som varit här länge vet att vi är "periodare" på forum - ibland frågar vi efter varann men vi vet också att vardagen ser olika ut och att var och en har ansvar för sig och sitt liv.

Jag såg idag att vi långvariga - åtminstone en del av oss - kan ses som en klubb för inbördes beundran. Kan så vara. Likaså att forum kan bli ett slags beroende. Jag har funderat över det, många gånger, och så länge forumläsande och -skrivande inte stör min sinnesro ser jag det som ett beroende som gör mig gott i själen. Helt jämförbart med att simma och promenera och gå på gym.

Att ha forumvänner som delat och delar min resa och kan förstå något av mina erfarenheter "från insidan" är en värdefull gemenskap för mig. Jag har det senaste året haft möjlighet att delta i två stora AA och Al-anon konvent - möten som gjort att jag känt mig hel och varm i hjärtat. Upplevelsen att vara en del i en gemenskap där efternamn, titel, yrke och gatuadress är helt ointressant och där samvaron istället fokuserar på det som är väsentligt i livet här och nu är svår att fånga i ord. Liknande närhet har jag tidvis upplevt starkt här på forum och en del forumvänner har blivit personliga vänner.

Jag känner djupaste respekt för alla här - och annanstans - som verkligen kämpar med-och-mot missbruk och medberoende. "Inbördes beundran" känns däremot inte särskilt relevant. Gemenskapen här är öppen för alla - för alla som har en uppriktig vilja att förändra sitt liv kan man möjligen kan man tillägga. Liksom AA är öppet för alla som har en önskan att sluta dricka. Och det vill inte säga lite.

Gemenskap, delande, helande är ord som känns alldeles rätt för att beskriva forum.

Respekt för vår likhet och olikhet, för våra brister och vår ofullkomlighet likaså.

Kunskap har jag också fått här i rikt mått.

Ja, jag är så tacksam över forumgemenskapen!

Allt gott, lev väl, ta hand om dig själv och om varandra / mt

för respons. Gillar din formulering att frågor är lika mycket ställda till den egna spegelbilden. Så är det, likaså att vi är "nakna" inför varandra. Du fångar något av kärnan i det som är hjälpsamt för en själv samtidigt som man försöker möta någon annans frågor och funderingar. Jag har också ett långt förflutet inom vården och rör mig fortfarande i ett angränsande område. Har trots mycket "formell" kunskap lärt mig mycket här "från insidan".

Framförallt har jag uppnått ett rikt mått av sinnesro som jag märker av 1) när den hamnar i gungning och 2) när jag lägger orosmoment åt sidan för att värna om min sinnesro - detta har jag på nåt sätt lärt mig. Det är hel del ett-och-annat som stört mig genom åren som jag nu lägger åt sidan med insikt om att det är inte-särskilt-väsentliga saker. Att kunna göra så är en stor gåva.

Nu ska jag sova, god natt. Önskar dig detsamma / mt (som städade lite i texten på morgonen:)

Även de "brutala" frågorna är direkt nödvändiga och jag tror inte det finns ens den minsta risk att du med din omfamnande värme skulle uppfattas som brutal! Jag tänker att det är just här på forumet där vi alla sitter i samma båt, några i fören och andra längre akterut, som dessa frågor kan ställas utan att alla försvarsmekanismer slår till. Om en utomstående bekant skulle ställa dem skulle jag förmodligen försöka släta över och försvara. Men här är vi "nakna" allihop inför varandra. Vi vet att de andra här ser igenom våra murar och skynken. Lite som när nyktra alkoholister ser igenom aktiva alkoholisters försök att manipulera. Det är ingen idé. Vi skriver inte här för att få hjälp att upprätthålla fasaden utan för att få hjälp och stöd att förändra vår situation.

Jag önskar också mer kunskapsspridning om beroende och medberoende. Jag själv gjorde många sökningar innan jag hittade hit. Blir så illa berörd av all TV-reklam om spel och alkohol! Varför?? Dessa varor säljer sig själva ändå! Jag försöker tipsa om dessa sidor till en del av mina patienter och deras föräldrar där det är uttalat att det förekommer. Vill göra mer! Det är så oerhört många barn och vuxna som är drabbade. Jag är glad över att just DU finns här, precis som Lilleskutt, Flygcert, Izzy och alla andra som generöst delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser. Som vågar ställa de jobbiga frågorna, som kan göra det utan att uppfattas som kritiska eftersom frågan är lika mycket ställd till den egna spegelbilden. Den dömer inte. Den är ställd av omtanke, respekt och den är trovärdig.