Senaste kommentarerna i forumet

victoria, santorini och Nyman - ni ger mig en skön flash back i den "gamla" forumkänslan, att vara i dialog med de som "vet" och är i fas med det jag talar/skriver om:) Ni ingår alla i meningen "Vi "gamla" är nån annanstans på vägen nu..." även du NM som kom in senast av oss. Visst finns också de jag funderar över vart de tog vägen, hur det går - de som bara försvann, mitt i skrivandet... särskilt de jag känt ett mer personligt utbyte med efterlämnar frågetecken och ett tomrum.

Jag tänker att detta vårt samtal just nu här i "Det vidare livet" rör sig om (åtminstone är det kärnan i mitt skrivande) ansvar för andra som kämpar på en annan plats och på ett annat sätt än vi gör idag... Det är när jag läser i anhörig- och missbrukartrådarna och "hör" nödrop, vanmakt och förtvivlan som jag kan känna mig uppgiven och det är då som både ansvaret och tröttheten kan välla över mig. Jag har varit där. Jag har funderat mycket över det här och det är då jag (ibland) önskar att de som är någotsånär i samma fas skulle hitta varandras händer, ta ett stadigt tag och hänga på varandra och dela glädjeämnen och nöd - och, som ni skriver stötta varandra att hålla ut, hålla ut. Oj vad det är svårt att formulera det här - jag vill ju absolut inte såra eller på något vis klandra någon. Igen: jag har varit där. jag vet hur svårt det är.

Under lång tid upplevde jag att de som då var "gamla" på forumet, var som ränningen i väven, höll ihop det hela. Det var också de som gav mig hopp och "bevis" att förändring är möjlig. Jag tror det är vi som kan utgöra det hoppet nu. Våra trådar, våra berättelser, finns ju kvar. Och då inkluderar jag Adde, Berra, Lelas, MB, flygcert med flera... jag tror att Pia (Kvinna.mamma 46) lever ett gott liv, nu minns jag curry och några jag glömt namnet på:) Jag tror också att vi måste vara just så egocentriska som NM skriver - vårda det nyktra, goda livet, inte ta det för givet (där fick du ett rim NM:) Det har hänt att jag känt nästan-tvånget att skriva för trösta, vägleda och identifierat det som medberoendemönstret och då har jag backat. Det ska finnas både ett eget ansvar och en ömsesidighet för att det ska vara rätt - en tanke och formulering jag bara prövar här. Vet inte om det är "rätt" tänkt.

Det här utbytet är precis vad jag tänker mig att ett forum som "Det vidare livet" kan vara platsen för. Det är vad vi gör här-och-nu, delar tankar och erfarenheter om att ha förändrat livet genom att välja nykterhet. "Livsforum" skrev jag nån gång och åtminstone Dompa och jag har avhandlat en rad livsfrågor här.

Vet ni hur lycklig jag blev när jag läste santorinis ord att det nästan känns som att vara frälst ... och när NyMan bekräftade känslan. Jag har känt detsamma men inte skrivit ordet - det är ju ett så laddat ord och helt säkert en erfarenhet som inte kan beskrivas för den som inte upplevt känslan. Möjligen kan människor - om jag/vi skulle ha det intresset - kunna (tekniskt) förstå att man känner sig fri... men känslan kan nog inte översättas i ord. Vilket gör det desto mer härligt att få dela erfarenheten med er som vet vad jag talar om.

Ha en härlig dag! Tack för att ni finns - alltid i mitt hjärta / mt

Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Liksom du, antar jag, aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre. Risken finns ju givetvis att man hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan när det ska ställas till fest, fast då vet jag inte riktigt om jag vill gå på den ändå. Även om jag fortfarande tycker det är jävligt trevligt och kul med en bra fest fortfarande. Om folk tycker att jag måste dricka alkohol för att jag ska ha kul/vara kul att ha med på fest, får de klara sig utan mig och det tror jag de gör också. Tycker bara lite synd om de som resonerar så.. Jag anser nämligen inte att jag behöver det smörjmedlet-klarar av att ta plats och finnas med mitt i smeten utan A.

Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort men ack så intensiv period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!

Hörs senare, Santorini, MT och alla andra goa' vänner!/NM

(Ursäkta att jag använt så mycket utrymme i din tråd, MT! Kopierar över min utgjutelse i min egen tråd ifall du vill rensa här...)

är bra för ens egen skull medan man ännu kämpar mot sug och alla tankar kring alkohol. Så fungerade det för mej att medan jag skrev klarnade mycket. Sen är det trevligt med respons förstås och stöd men det viktigaste för ens utveckling, för min utveckling i alla fall, var att skriva ner det. Om vi ska tolka vad mt menade så tror jag faktiskt att det är det hon menar:). Så skriv för din egen skull så ser du kanske ditt feltänk. Om man skriver att man hoppas man ska kunna vara nykter i helgen, då har man redan gett sej lov att dricka. Att falla. Jag har också haft många "dag ett" och "aldrig mer". Kanske man måste nå sin botten för att kunna lyckas, för att äntligen gå vidare till dag 65 eller 400 eller för gott.

Sen NyMan när du skriver att du är självcentrerad och prioriterar dej och de dina. Vet du, det är en av mina starka övertygelser att när man blir nykter och ännu kämpar med det, innan det blir självklart, då ska man verkligen vara egoistisk. DU och din nykterhet är din viktigaste prioritering. När du vill skriva och orkar skriva och stöda andra, fint, gör det, men har du fullt upp med dej själv så ge dej den tiden. Ha inte dåligt samvete. Du investerar för framtiden. Vi kanske har så mycket att ta igen nu så vi inte vill tänka på alkohol alls. Det är vi faktiskt också värda.

Påminner mig just om hur många "dag 1" jag haft, fast de flesta utspelade sig innan jag hittat detta forum, ett par återfall efteråt också. Alla dessa "aldrig mer..." som bleknade för att bli utplånade framåt onsdag-torsdag igen. Minns också hur jag skämdes och drog mig för att skriva på forumet efter återfall. Kände mig som en bluff och ganska pinsam. Tack och lov visade det sig vara känslor jag hade helt i onödan. Det är, precis som du skriver NyMan, allra viktigast att sätta sin egen nykterhet främst - i alla lägen. Då blir vår omgivning också vinnare. Jag förstår det Mulletant skriver som att hon överhuvudtaget inte förebrår någon som inte skriver, utan bara menar att vi ska "våga" kliva in i gemenskapen, våga låta oss bli hjälpta och ta del av den läkande människokärlek som finns här (rätta min MT om jag har fel).
Kram...igen

Som jag skrev i min egen tråd för någon/några veckor sedan, så hittar jag liksom inte heller något att skriva. Blir också förtvivlad när jag ser att folk startat om på dag ett återigen. Som du påpekar, Santorini, det gäller att härda ut den första tiden, innan man märker vilken positiv förändring som följer med ökad tid nykter. Man måste fatta Beslutet och sedan vara lojal mot det. Med tiden blir det både enklare och självklarare att förstå varför.
Jag förstår om du, Mulletanten, räknar in mig ibland de som borde vara aktivare, umgås med de tankarna själv rätt ofta, men jag startade min tråd för snart ett år sedan och det året som har gått har fört mig till en helt annan plats än jag var då. I och för sig längs en ganska slingrig väg, men jag tror att hela resan har varit nödvändig för vart jag tycker att jag befinner mig nu. Nu är jag så upptagen med att leva detta liv så närvarande och nyfiket som jag bara kan. Jag prioriterar mig själv och de mina. Tiden och energin ska i första hand räcka till för oss. Det är säkert utomordentligt självcentrerat, men jag menar att det är vad som krävs för att jag ska klara av att leva det liv jag vill och som jag mår bra av. Kontakten med er på forumet är viktig för mig, fast min bergfasta uppfattning är att min alkoholfria liv är mitt ansvar och något som bara jag styr över. Det är alldeles glasklart för mig nu och något som jag har accepterat till fullo. Det är det livet som jag mår bra av och det är det livet som jag vill ha. Det tar nog olika lång tid för alla att komma fram till någon form av beslut och sedan kan det beslutet nog se väldigt olika ut, men Beslutet är ens eget och det måste fattas av en själv.
Och, Santorini, jag förstår vad du menar med frälst...
Många kramar till Er, mina forumsyskon!/NM

men finner sällan inspirationen till att skriva. Har gjort mitt på nåt vis. Gått vidare. Blir ledsen också över såna som kämpar och kämpar med dag ett. Det är bra att fortsätta kämpa men jag tänker att man måste hålla ut, ge det lite mer tid så går suget om. För mej har också forumet varit av kanske avgörande betydelse. Vännerna jag träffade här som förde samma kamp. Det allra viktigaste med forumet är att här har jag kunnat vara fullkomligt ärlig. I verkliga livet vill jag inte att nån ska veta hur illa det var men det är befriande att berätta och framför allt se att andra varit likadana och värre :). Det är också skönt att få beskriva hur underbart det är nu, det kan jag ju inte heller nån annanstans egentligen. Det är faktiskt lite som jag tror det måste vara att bli frälst!

jag tänkte inte på dig när jag "ropade" att människor ska läsa och skriva för att hjälpa sig själva och varandra. Nej, det var inte dig jag tänkte på och inte på Adde, Berra, Lelas, vana, Dompa, Pianomannen, santorini m.fl, m.fl som skrivit under långa, långa tider... inte heller på nyare forumvänner som markatta, MB, flygcert eller Sorgsen... människor jag upplever att hittat, valt sin plats och väg. Jag tänker och tror att vi (jag räknar även mig själv dit) gett och fått i ömsesidighet och respekt och med tiden hittat (också) andra hållpunkter - eller hur jag nu ska uttrycka det.

Jag tänker på och "ropar" till dem som skriver några inlägg, eller skriver ibland... Jag menar verkligen inte att döma någon jag önskar bara att människor ska inse att det kan betyda så mycket, verkligen göra skillnad om man hittar - bidrar till att skapa, att det växer fram en grupp som kan följas åt och dela förtvivlan och framsteg. Vi "gamla" är nån annanstans på vägen nu - åtminstone så länge det går bra. Förresten tror jag att jag skulle vara nån-annanstans även vid ett ev återfall... jag har en annan bottenplatta nu vare sig jag skulle tvingas överväga att stanna eller gå. Vårt liv och vår relation är verkligen inte densamma som när jag började skriva här. Och jag är inte densamma. Idag är jag på riktigt tacksam över allt som varit det har fört oss till ett närmare, ärligare och tolerantare liv än nånsin tidigare.

Den tid som är behövde den tid som varit.

Lyssna till slutorden http://www.youtube.com/watch?v=7a_8F6gflxQ

Oh yeah, all right
Are you gonna be in my dreams tonight?

Love you, love you
Love you, love you
Love you, love you

And in the end, the love you take
Is equal to the love you make

Med kärlek / mt

Tanken om down shifting på prov tycker jag låter mycket intressant. Genomför du projektet skulle det vara kul med lite rapporter om hur det går. Paddla på och en stor kram ifrån mig. Var stolt, grabben, det tycker jag du verkligen har anledning till!/NM

fort går de nyktra dagarna, som nu är 64 till antalet. Tänker mer och mer på vad jag verkligen vill göra, resten av mitt liv. Folk dör runt omkring en, och det börjar gå upp för mig att tiden är utmätt. Så vad skulle jag göra om jag drabbades som en del andra, t ex av cancer? Vill gärna lista ut vad som skulle kännas viktigt för mig, och göra det innan jag drabbas. Sådant kan jag fundera på nu när inte alkohol är någon alternativ sysselsättning på kvällarna. Kan för övrigt nämna att jag aldrig har tråkigt, utan skulle helst sluta jobba och bara göra det jag vill. Kanske är det möjligt om jag sänker mina behov av pengar radikalt. Intressant att klura på, ska kanske prova ett tag att leva som om jag blivit av med en stor del av min inkomst och se hur det är.
Paddlar vidare på nykterhets flod,
Fenix

Man kan nog ha olika ideer om hur man som alkoholist hanterar andras drickande. För egen del tänker jag att jag inte på egen hand kan utrota alkoholen, så det är bara att acceptera att den finns och dricks.
Jag har dock blivit allergisk, så jag kan inte dricka men andra kan så låt dem göra det. Men det är jag det..

Förresten, välkommen självet, du har redan gjort dej hemmastadd här! :-)

/MB

Ja, könsnormer är inte lätta att bryta. Det verkar dessutom som om ojämnlikheterna blir väldigt mycket tydligare så fort det kommer in gemensamma barn i sammanhanget. Hursomhaver, jag har en god man och vän i det stora hela, och har nu tagit tag i problemet och vi har bestämt att jag nu börjar jobba mer och lämnar över större del av föräldraledigheten till honom. Med lite pusslande och bättre planering kommer det att funka trots att vi driver eget företag och jag har ett annat jobb också vid sidan om det då jag inte är föräldraledig. Känner tillit och hopp om framtiden alltså.
Hösten har kommit långt hos mig, och igår gott folk kom den första snön (som ju inte ligger kvar förstås, men ändå...). Har ett par roliga resor inplanerade under hösten, utan barn, vilket jag känner mig förväntansfull inför.
Kram till er alla fina kämpar♥

Hej Nisse, det var ett tag sedan. Förstår att du gått igenom stora förändringar, nykterheten, skilsmässan med allt vad en sådan innebär. Så starkt av dig att trots det fortfarande hålla nykterheten! Jag känner igen det du beskriver kring umgänge och alkohol. Ett tag, under första året (kanske längre) undvek jag mitt gamla umgänge, speciellt på helgerna och vid högtider, av just den anledningen. Idag är jag tillbaka i delar av det, känner inte att det är ett lika stort problem längre att umgås där det förekommer alkohol i lagom (= väldigt liten) mängd då och då.
Kanske handlar det inte bara om svårigheten att hitta nytt nyktert umgänge för vår del, utan svårigheten att skapa sig nya sociala sammanhang över huvudtaget i vår ålder. I alla fall jag har andra krav på kvalitetssällskap nu än då jag var yngre. Då spretade umgänget mer om du förstår hur jag menar. Nu är det mer reducerat. Däremot har jag faktiskt hämtat upp ett par gamla, avsomnade, vänskapsrelationer efter att jag blivit nykter. Sådana som hamnade långt ner på prioriteringslistan eftersom de människorna inte passade mig då de hade mer restriktiva dryckesvanor (dvs "tråkmånsar" - vilket de inte alls var vet jag nu). Kanske har du några sådana du skulle kunna ta upp kontakten med igen?
Har du funderat på att söka likasinnade på nätet? Alltså för att träffa irl? Nu vet jag ju inte vart du bor, det kanske är lättare om man bor i större stad förstås.
Önskar dig allt gott Nisse! På återseende o Kram/Victoria

Så klokt beskrivet, fina vän och syster. Det kanske avgörande och framförallt avlastande i att kliva in i gemenskapen - den är öppen för alla - här och på AA/Alanon. Forumet var avgörande även för mig, hittade hit 2009, känner också en nästan obeskrivbar tacksamhet mot "min" forumfamilj. Där är du mig så nära, så nära Mulletanten.
Lite skyldig är jag till att läsa oftare än jag skriver nuförtiden, inte alltid inloggad. Brottas ibland med känslan av att inte ge tillbaka lika mycket som jag fått härifrån. Har också reflekterat över hur många läsare det finns, "besökare", som inte är inloggade. Undrar nyfiket vilka "dom" är? Kanske någon av mina tidiga forumvänner som jag saknat? Sådana jag undrar en hel del över hur de har det. Måne, KvinnaManna46, Inger, Petra, Karin och flera andra...Kram, en varm, om någon av er skulle ramla förbi♥

Jag vill ha så många tips om hur man undviker alkohol jag vet att det sitter i hjärna men det är svårt att bli av med/Självet

Jag tycker det är fel att man ska dra sig undan för att man inte dricker alkohol jag är själv alkolist jag går på matlagning där är alltid vin jag dricker ramlösa det känns så bra när jag vaknar på morgonen/Anders

är en allt mindre närvarande del av min vardag och mitt liv... dock läser jag fortfarande dagligen. Ofta översköljs jag av trötthet, tomhet, sorg när jag ser samma berättelse om och om igen - från båda håll - och jag känner förtvivlan över stillheten här. Igår var ändå 17 personer inne och läste även om ingen loggat in. Herregud - STIG IN, LÄS, SKRIV och HJÄLP VARANDRA!!!

Åh - jag knäpper händerna i tacksamhet över er jag mötte... alla ni som blev en så oersättlig del av mitt liv och min räddning. Min räddning som jag tror att också blev vår räddning - men det kan jag ju inte veta:) Mannan kanske skulle ha hittat sin väg till nykterhet ändå - men jag skulle inte ha hittat vägen ut ur medberoende mot frihet. På den vägen går jag nu, frimodigt, tillsammans med min älskade mullegubbe... Vi som har en DompaDesignad mulleholk i lila, rosa och med inslag av gult:)

En del av er tidiga forumvänner finns kvar här, som skrivare, läsare, sporadiska besökare... en del är mina fb-vänner - anonyma eller under egna namn. En del nya vänner som (kanske) inte finns med forumet har jag mött på AA och Al anon möten. Där vet vi ju inte vilka vi är, inte ens vilka vi är här, de flesta av oss:) Ja - vilken värld - svårbegriplig kanske men så är det att leva med denna skammens sjukdom... inom ramen för denna skammens sjukdom... MEN vi kan åtminstone slå sönder vår egen privata skyddsram och ta ett steg ut, hit till forumet, till AA eller Al anon och dela med dem som delar eller delat alkoholismens helvete.

Den värme och närhet jag upplevt, känt, under Al anon möten är svår att fånga i ord... Läkande är det... och helande... De djupaste upplevelserna är kanske ordlösa... Så är det faktiskt. Att delta i möten har fört mig till en plats där jag bjuds in i erfarenheten och inte ens frestas att förklara erfarenheter som teori eller modell. Bara ta emot. En ny erfarenhet för mig som jag är tacksam över att få uppleva. Innerligt tacksam.

Till dig som läser och kanske undrar... Jag är en vanlig människa, ett vuxet barn från ett hem präglat av alkoholism och medberoende. Med tiden blev jag en fortsatt medberoende hustru till en findrickare som med tiden blev en alkoholist i utförsbacken... Jag hade kraften och modet att lämna och komma tillbaka. Det blev vår vändpunkt. Där började vår väg mot ett nyktert liv, strax före årsskiftet 2010-2011 och där var Forumet en absolut avgörande hjälp för mig. Mannens fall bromsades medan han (och vi) hade "allt kvar" - körkort, jobb, hus, hem, familj och det viktigaste - den gemensamma önskan att leva med varandra. Det är jag tacksam över! Mycket tacksam. Några av våra vänner har "valt bort" oss - de vänner där bubblet och vinet var avgörande för samvaron. Dem saknar jag mycket sällan.

Mina forumvänner, forumsyskon, min forumfamilj - ni finns alla i mitt hjärta. Alltid. Kramar / mt

Al anonkonvent med mullegubben i Stockholm. Fint!

Så ledsen för din skull Victoria. Angående den alltför frånvarande barnafadern. Utan att vara feminist så kan jag erkänna att jag sedan jag nyktrat till har börjat se en del obehagligheter i samhället när det gäller könen. Inte bara hos min egen man utan även hos de manliga chefer jag har. En är bra, den andra är en obalanserad skitstövel som kommer undan med det. En kvinna i hans position och med hans uppträdande hade fått välförtjänt kritik. Men jag älskar män så jag hoppas att det ordnar sig i långa loppet för både dig och mig och våra respektive. Som MB säger; Vi får stå där i änden av backen och vänta på att de kanar ner. Jag hoppas det bli värt väntan. Under tiden dricker du te och jag mineralvatten. Det får duga så.

Fia

i hjärtat när jag hör av dig Dompa. Och så... Fint att veta att du finns och att vi kan nå varandra. Och så... Kram, kram / mt

Hej vännen mt! En annan vän skrev att jag borde gå in o läsa i forumet. (h.n menade på att det var mer eller mindre dött - sant så...kanske). Men dina/Hjalmars ord fick mig som vanligt att fundera/tänka till. Jag tycker att det är helt ok att "låna" ord när ens egna inte räcker till. En tanke bara, liksom...med kärlek och respekt...alltid, /R

Hej sindy, så jag känner igen mig i det du beskriver att man bara vill fly in i dimman igen, ensam så man kan dricka hur mycket man vill utan att någon behöver se. Men du vet ju såklart att det bara är att skjuta upp ångesten.
Jag undrar lite om jag förstår dig rätt, att detta är ett återfall efter två års nykterhet? Du skriver att sista tiden har tanken kommit då och då. Är det något särskilt som hänt? Något som förändrats i ditt liv? Vad bra att du fick ur dig lite här, fortsätt med det. Det är så skönt att skriva här tycker jag, och bli sedd av likasinnade. Man kan bena ut ett och annat för sig själv också med de skrivna raderna har jag märkt. Varm kram till dig♥

blir jag också över att läsa era synpunkter, MB och Santorini! Det är för mig värdefullt att få kommentarer över min nykterhet. Mer än att känna att det är slut nu för alltid för min del med alkoholen kan man ju inte göra. Varje dag känner jag mitt ärr i läppen och ser mitt ärr över ögat och blir påmind över mitt vansinnesdrickande. Hur mycket njuter man, och hur kul är det att dricka, när man sitter och häller i sig starköl efter starköl för att klockan 2 på natten vara så full att man ramlar raklång och slår sig illa i ansiktet. Rejält misshandlad och ingen annan är inblandad! Ingen annan än kung alkohol, som denna gång inte känns som han kan trösta längre, eller erbjuda sina tjänster alls. Han visade sig på ett handgripligt sätt vara mitt absolut sämsta sällskap.
Fenix

Försöken att avvara kaffe handlar om det jag beskrev tidigare. Min omåttlighet/omättlighet, mitt beteende att söka tröst, bot för tristess i olika stimulantia. Alkohol, kaffe, cigg, socker - you name it. Det finns liksom ingen botten då jag sätter igång, när jag mår som jag gör nu. Och jag vet att det är skadligt för mig i flera avseenden.
Men nog känns det trist att starta dagen med blask-te (gillar te annars, om jag fått dricka 10 koppar kaffe först under dagen). Å andra sidan minns jag hur trist det var att avvara alkoholen. Trodde aldrig något skulle kännas roligt och värt igen. Men den känslan dog ju bort med tiden.
Roten till ilskan är ju som säkert vem som helst kan läsa ur mina rader, den alltför frånvarande barnafadern, orkar bara inte köra något familjelivstrams här genom att dra hela den klagovisan. Det tjänar ingenting till. Sorgligt mest att den känslan triggar mina alkisbeteenden.

Kära Victoria! Läser att du försöker att dricka te på morgonkvisten. Tacka fan för att du blir arg! Varför unnar du dig inte kaffe? Finns väl inget gluten i det? Förstår dina rader om brist på ork. Jag har inga barn och har valt det så men jag förstår att de tar en massa tid och energi - samtidigt som de ger tid och energi - och att bli småbarnsmamma på "äldre" dagar måste ju vara en enorm livsstilsförändring. Så unna dig kaffe! Kram!

Fia

Skrev ett långt inlägg som jag delvis ångrade så jag raderade det. Tänkte efter! Inget jag skrev hade med dig att göra utan bara mina knäppistankar. Anar att det just de tankarna vi vill slippa, EN anledning till drickandet. Jag skriver tillbaka till dig när jag inte är så arg. Clue? Så jävla förbannad på män i allmänhet, inte min man i synnerhet.

Fia