Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Det där får mig att tänka på vad en vän till oss säger om AA i Spanien kontra Sverige. Han överväger seriöst att flytta tillbaka till Spanien (där han bodde under några år, men han är svensk) för att AA där är på riktigt. Där får han ut saker av det som han inte kommer i närheten av här hemma.

Intressant.

Kram!
/H.

Självklart har båda två ansvar för relationen, men berätta mer om hur du menar att båda har del i det som hänt!!

Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så...

tack för dina synpunkter. Jo, jag tror också vi känner igen varandra efterhand. Så inga dumstrutar, vi är ju inte dumma utan smarta som slutat dricka. Nu är hemmet skinande blankt, och känner mig duktig och nöjd. En belöning är då på sin plats, men jag vet precis vad jag inte ska ha för belöning! Ett glas kall julmust ska jag unna mig dock:-)
Fenix

Nej du stjärngossen...jag tror inte det kommer att behövas strutar med namn. Jag tror att vi kommer att känna igen varandra ändå. Iaf. de flesta av oss. Det är bara en magkänsla...kan ju bli helt annorlunda. Spännande däremot...den håller jag helt med om. Spännande och lite skrämmande. Men hoppas Victoria har rätt; Att bilden av varandra är så förankrad att inget "förstörs" vid ett live möte.

Ha en bra dag Fenix...trots städfixet!/R

också att Stockholm är avlägset :-)

Jag kan jämföra din fundering om att åka iväg nånstans helt på egen hand och lämna familjen med min egna enormt sköna känsla när jag sätter mig i bilen och drar till Gullbranna på hösten :-)

Känslan av att få tid bara för mig själv och få sköta mig själv några dagar är magiskt underbar. Min alldeles egna tid som jag gör precis vad som helst med utan att behöva ta hänsyn till nån annan.

Den känslan kom redan när jag gjorde min efterbehandling då jag (oftast) satt mig på tåget och tuffade iväg till en dag som bara var min. En sån underbar dag skulle alla ha någon gång under året.

Helgkram ♥

åh vad jag skrattade gott åt att Stockholm ligger avsides. Det gäller att se saker i rätt perspektiv:) Jag har inte bestämt riktigt om konferensen... För mig ligger Stockholm förhållandevis nära så resan kräver inga större förberedelser och arrangemang.

Blir glad och lite varm i kroppen när jag läser om behov av mammamjölk och kroppsnärhet. Tänk att du/ni fick gåvan R♥ Lycka!

Vi återkommer här och finns i varandras tankar. Varm kram och Adventsglädje! / A

Viktoria, vad härligt att höra från dig! Jo, både läskigt och roligt är tanken på att träffas IRL. Det kan ju bli en bra träning i att se till människan bakom fasaden i första hand och det visuella i andra. Önskar dig en fin 1:a advent åsså. Jag vaknade nykter och utvilad för första gången på länge, det vill säga en sammanhängande sömn på sju timmar. Inte illa. Och då fick jag energi och gick upp i stället för att ligga och vrida mig i sängen, kom på att det finns ingen anledning eftersom jag inte är svettig, lakanen inte blöta, jag har ingen ångest och inget självförakt att ligga och våndas över och gömma mig under täcket. Lite vitt puder ute på marken plussar på känslan av att det känns ljust idag, till och med så pass att jag kan svälja att det är städdag i dag, julstädning=extra mycket städning. Men, blir väl anledning att känna sig duktig och nöjd med sig själv efteråt.
kram
Fenix

Läser om delar av P-O Enqvists "Ett annat liv". Fascineras av beskrivningen av behandlingshemmen, först Huddinge, sen Island och slst det danska Kongsdal. Alla tillämpar Metoden, dvs Minnesotamodellen, men beskrivningen och hans upplevelse av behandlingen är "skilda världar". Det kan säkert sägas mycket om det, att han själv befinner sig i olika skeden och möjligen att tiden förändrat något av Metoden...
Det kan också sägas att han ger en fantastisk insidebeskrivning av alkoholistens motståndmot insikt och förändring.

Jag berörs av hans kamp för att bevara "sin innersta kärna". Det passar in i min övertygelse om människans unikhet bortom diagnosen och bekräftar min bild av vad som är verksamt och kännetecknargod vård.

Om Kongsdal skriver han:

"Det var ju samma Modell, varken bättre eller sämre, samma behandlingsschema, samma Stora Bok, samma insikter som på M87, och fömodligen också på Island, om han förstått något över huvud där. Ändå var allt fullständigt annorlunda. / Det var något danskt, varmare, det var som om de andats på ishinnan och människans ansikte kommit fram, med självrespekten kvar, fast utan lögner. ... ... ... Det var en fin tid. Fina kamrater. De höll ihop, men inte gentemot ledningen. Och det som hände var något annat än Metoden. ... ... ... Det var så annorlunda nu: eftersom på Kongsdal föga tid ägnades åt att nedbryta internerna till deras nedersta botten, fanns det tid för dem att ta hand om varandra."

Adventsglädje till er alla! / mt

Oh, man tackar, flygcert! :)

Det finns ett talesätt som poppar upp i mitt huvud: "Ett vedträ kan inte brinna, och en käring kan inte träta."

Båda två har ansvar för relationen och de konflikter som finns i den. Både alkoholisten och den medberoende. Om relationen skall ha minsta chans att överleva en sådan här prövning, så måste båda två inse att h*n har del i det som hänt. Och ibland tror jag faktiskt att det är svårare för oss medberoende än för alkoholisten. Det är ju inte vi som har missbrukat!

Flygcert - jag förstår precis hur du menar. Jag har känt likadant. Många gånger kunde jag känna mig väldigt provocerad när någon påstod att jag också hade skuld i det som hänt. Det petade verkligen i öppna sår.

Medardus - det är faktiskt väldigt vanligt att den medberoende reagerar som din fru gör. Det är en ofattbart stor identitetskris att inte längre vara den som har kontrollen, den som är behövd, den som håller samman........ Lite bakvänt, eftersom man har lagt all sin energi på att alkoholisten skall sluta dricka. Kvinnan som leder anhörigträffarna som jag gick på i ett år berättar ibland om kvinnor som har övertalat sina män att börja dricka igen eftersom de inte klarade förändringen.

Godnattkram, båda två och alla ni andra!
/H.

Det kanske vore mer i sin ordning att hösttrollet eller Lelas svarade på detta, de brukar ge fantastiska råd och synvinklar på saker och ting, men jag kan inte hålla mig...! Och som vill.sluta skriver: var inte föör duktig. Du är jätteduktig som slutat dricka, men det har förändrat saker på många sätt.

När jag läser följande:
"när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende"
blir jag väldigt upprörd!!!! Kanske mest för att jag och min sambo står någonstans mitt i kaos och han påtalar alltid för mig att "det är minsann mitt beteende som gjort att han mått dåligt, tagit till alkohol" osv. Han menar också att han "minsann försökt jobba på sina sämre sidor, men det har sannerligen inte jag gjort, utan bara låtit mina dåliga sidor löpa på". Detta är lite det jag anar i ditt inlägg.
Jag kan direkt säga att jag har konstiga, dåliga och jobbiga sidor (jag är kontrollmänniska, jag är envis och bestämd och säker på saker jag vill, jag är lite av en pessimist osv) MEN- alla dessa sidor har förstärkts av att leva med en alkoholist (jag har kontrollerat allt från hur mycket som finns kvar i flaskor till om han ställt klockan, jag har fått ta ett stort ansvar för att bestämma om vad barnen ska ha på sig eller när de ska äta osv för min sambo har levt i sin luftbubbla och inte gjort någonting osv), men jag kommer aldrig att gå med på att dessa saker är orsaker, förklaringar till att min sambo svikit mig, kallat mig saker osv.
Jag kan sträcka mig till att säga att min sambo och jag inte är kompatibla - våra dåliga sidor har förstärkts av varandra.

Ha en bra helg.

Men akta dig för att vara fööör duktig.
Jag menarkämpa är bra, men kom ihåg att du kan bara leda en häst till vattnet.
Du kan aldrig tvinga den att dricka.

Det jag menar, du kanske kan få den underbara att stanna upp, reflektera över vad som sker.
Stanna i förhållandet what so ever.
Men du! Kan aldrig få fram känslorna om att det skall vara ni två.
Hur mycket du än ändar på dig själv, ställer saker till sin spets.

Lägger världen precis så som hon alltid velat.

Så är det endå HON i slutänden som måste göra valet.

Tvekar hon och hoppar endå så kommer du alltid att få leva med hennes åsikt om att de var faktisk du som fick henne att stanna i relationen.

Sug på den.

Så även om ni får till det och en helt fantastisk relation så kommer det vara en tagg som vrids i kroppen(hjärtat) på henne varje gång ni blir oense och bråkar. Detta kommer hon kanske påpeka för dig, om inte så finns tankarna där i huvudet. Och då börjar hon att utvekla en avsky för dig med all sqannolikhet.

Bråka kommer ni göra, om och om igen.
Och då få leva med den vetskapen om att hon anklagar dig för att det var du som fick henne att stanna kvar kommer göra att BÅDE du och hon kvävs av respektives åsyn.

Kanske har jag fel, ni lever som lyckliga resten av livet och aldrig har några problem eller bekymmer.
Men det är inte en sund relation, det skall vara som en djävla bergochdalbana imellanåt.

MEN,om hon då har hon själv valt att stanna i relationen.
Då kommer sqaken i ett annat läge, nu är det inte du som är the bad gay.
Hon har Inte fått hjälp att se sina brister och vad diverse saker beror på.

Hon vill lämna, du försöker på alla sätt få henne att inse vilket misstag hon håller på att göra.
För du älskar henne.

javisst, men har hon inte själv valt att leva med dig utan du har fått henne att stanna genom diverse olika terapeuter eller liknande .

Då kommer det heta att det är du som fått henne att stanna.
För hon ville inte det från början.

Mitt råd, släpp henne fri. Vill hon komma tillbaka så får du se om du vill/kan. Men det skall vara hennes beslut SJÄLV.
Känner med dig, men släpp fågeln fri.
Ta vara på det ni haft.

Bli bra vänner, inte mer för barnens skull.
Thats the shit //A

Tack för peppen båda. Jag vet faktiskt inte vad jag ska hoppas på av framtiden. Jag inser bara att jag vore en riktig pajas till man om jag inte tog mitt ansvar och ställde upp för frun i det här läget, trots att det är hon som sagt att hon inte har några känslor, och trots att jag ändå i slutändan riskerar att bli lämnad. Igen. Som jag har förstått det är det troligtvis så att hennes flykt från mig, och vilja att lämna precis allt i vårt gemensamma liv, beror på att jag ger allt det som varit svårt under åren, allt det hon inte tagit tag i och bearbetat, ett ansikte. Alltså det hon vill fly bort från. Men på ett djupare plan är det inte mig hon flyr ifrån utan det är flyktbeteendet i sig som är var skon klämmer, och det är det här hon inte förstår. Varför vill hon fly? Vad är det som får henne till det?

Jag har förstått att hon under den kommande terapin, när knutar löses upp, och hon bryts ner till att vara helt avskalad av de tunga insikterna, kommer att bygga upp sig med de stenar hon vill ha kvar. Och där finns kanske min chans när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende. Jag kommer att finnas där för min fru, för det är henne jag vill ha. Jag hoppas att hon låter mig vara med bara. Om inte, så kämpade jag och förlorade, och med den insikten tar jag mig lättare vidare.

Tack för peppen båda. Jag vet faktiskt inte vad jag ska hoppas på av framtiden. Jag inser bara att jag vore en riktig pajas till man om jag inte tog mitt ansvar och ställde upp för frun i det här läget, trots att det är hon som sagt att hon inte har några känslor, och trots att jag ändå i slutändan riskerar att bli lämnad. Igen. Som jag har förstått det är det troligtvis så att hennes flykt från mig, och vilja att lämna precis allt i vårt gemensamma liv, beror på att jag ger allt det som varit svårt under åren, allt det hon inte tagit tag i och bearbetat, ett ansikte. Alltså det hon vill fly bort från. Men på ett djupare plan är det inte mig hon flyr ifrån utan det är flyktbeteendet i sig som är var skon klämmer, och det är det här hon inte förstår. Varför vill hon fly? Vad är det som får henne till det?

Jag har förstått att hon under den kommande terapin, när knutar löses upp, och hon bryts ner till att vara helt avskalad av de tunga insikterna, kommer att bygga upp sig med de stenar hon vill ha kvar. Och där finns kanske min chans när hon börjat förstå att hon själv hela tiden har haft ett ansvar för sina handlingar, men som hon valt att projicera på mig för att slippa ta itu med sitt eget beteende. Jag kommer att finnas där för min fru, för det är henne jag vill ha. Jag hoppas att hon låter mig vara med bara. Om inte, så kämpade jag och förlorade, och med den insikten tar jag mig lättare vidare.

i snövädret. Mullegubben är på AA med ansvar för lokalen och mötet - han fick nycklar idag. Känns fint, jag är stolt över honom!

Haft en bra dag på jobbet, har kunnat bidra till bra lösningar och fått några goa kramar. Känner att jag får mycket uppskattning och kärlek där - när det finns ett ögonblick för att stanna upp och ta emot.

Nu ska jag öppna nedersta lådan i mormors spegelbyrå och ta fram Lisa Larssons Adventsbarn. Dom hör till - de ingick också i mitt lilla flyttlass då för snart två år sen. Idag är det snö här och när jag pulsade till bilen i morse kom jag ett ögonblick ihåg hur jag pulsade i snön när jag bar ut grejer den där natten mellan 5:te och 6:te december 2010. Det känns oändligt länge sen fast en del minnesbilder är nära. Så mycket har hänt under de här två åren. Tack och lov att vi vågade välja att komma hem igen, adventsbarnen och jag:)
Nu ska de få komma fram och stå på sin rätta plats ända tills året vänt och ljuset kommer tillbaka. / mt

Hej Fenix, en hälsning och varm kram till dig! Känns så fint att läsa dina rader och om det lugn som verkar infunnit sig. Ja, läskigt. Finns ju trots allt en poäng med att inte synas och bli bedömd utifrån vad betraktaren tycker sig se rent visuellt. Samtidigt, så länge nu har vi delat den skriftliga versionen av varandra, att bilden kanske är så pass väl förankrat att det inte "förstör" något att ses live. Har inte bokat ännu men hoppas kunna göra det. Önskar dig en fin 1:a advent/Victoria

Fredagshälsning och varm kram till dig A. Ett litet boktips, har just börjat läsa Åsa Mobergs "Väninnorna och jag", om kvinnlig vänskap genom alla/olika åldrar. Har inte hunnit så långt (någon avbryter hela tiden) men tycker om hittills! Tänkte på dig.
Hur tänker du kring kommande forumkonferans? Jag skulle nog gärna komma som det känns nu. Men en hake är att Stockholm ligger så avsides ;-) jag måste i så fall resa på fredag och hem på söndag. Kanske kan jag inte lämna R 2 dygn. Måste fundera lite. Just nu (5 månader igår)är hon ganska känslig och behöver tanka mammakropp och mjölk med ganska täta mellanrum. Men det kanske är helt annat om ytterligare två månader? Hur vet man det? Kommer inte att fråga på "familjeliv", litar mer på mina alkiskompisars omdömme här faktiskt, hihi. Alternativet är att ta med familjen och låta dem roa sig själva på lördagen, men helst vill jag åka själv.
Ska tänka lite till/Victoria

Tack för hälsning och för att jag får "finnas kvar" hos er! Ni finns här hos mig oftare än ni anar :)
Kom att tänka på en sak då jag skulle förklara mitt drickande, varför jag ville berusa mig, för en vän. Alkoholen var för mig ungefär som vad jag tycker instagram, eller snarare filtren i instagram verkar fylla för funktion för många. Att försköna verkligheten med. Verkar finnas en del instagramfiltermissbrukare också. Önskar dem ett tillfrisknande;-)

Hej!
Vad skönt att höra att du har träffat en bra terapeut, Medardus! Härligt!

Jag tror att det är bra att du och frun inte träffar terapeuten tillsammans. Man måste få lov att vara arg på sin partner, att testa olika tankar, att gråta... och allt sånt där - utan att partnern hör och ser det.

Mitt i sorgen är det skönt att läsa att du mår (relativt) bra. Kram!
/H.

Ibland behöver vi tycka synd om oss själva.. men stann inte kvar för länge i offerkoftan.
Jag tror inte att du ska titta så mycket bakåt i ert förhållande.. Det kan du ju inte ta med dig i alla fall eller åberopa i framtiden.
Just nu, är det bara NU som räknas..
En del tror att de vet "allt" om en annan person, bara för att de känt personen sedan barnsben..
Och visst vore det till viss del bekvämt, om vi inte förändrades.. Då skulle vi knappt behöva prata med varandra.. Men då funnes det heller ingen mån för utveckling.
Även om du hoppas, så kan du inte "göra om" din fru efter dina önskemål och det kan ta lång tid att "hitta sitt jag" (tro mig, jag har letat i över 50 år, och jag är inte säker på att hela sökandet är slut;-D )
Till syvende och sist, så är det ju varken du eller hennes väninnor, som bestämmer, vilken väg hon tar. Lyssnar hon för mycket på dem, så är hon en vindflöjel, som inte hittat sig själv..
/trollis/

Du har så rätt, höst trollet!
Naturligtvis har min fru rätt till sin egen utveckling. Jag vet dock vem jag blev kär i och vem jag, trots alla bedrövelser, ändå älskat genom alla år. Jag räknar med att hon blir en ny och förbättrad människa, precis som jag börjar bli, och jag hoppas förstås att hon kan få lite perspektiv på alla besvikelser. Först därefter tror jag att det kan vara möjligt för hennes känslor att åter blomstra, och då allra helst för mig...;) Det jag är rädd för är att hon gått för långt i tanken redan, och att hennes väninnor påverkat henne negativt. Just här känner jag mig så ensam, för det är ingen kring min fru eller hon själv som förstår hur och varför jag kämpar för vår döende kärlek. De ser tyvärr bara alkisen och besvikelserna, inte mig. Så, nu har jag fått vara självömkande också, men fan så jag behöver det just nu...

Hej JyO! Om du läser i forum-delen "förändra ditt drickande", så ser du att mängden av oss "alkies" som KAN hantera alkohol, efter uppehåll är mikroskåpiskt liten..
För de flesta (det finns ett par undantag)av oss, gäller allt eller inget! De som tar sig ett återfall, brukar komma på, att de efter en kort tid är tillbaks, precis där de slutade!
/trollis/

Hej Medardus!
Det är nog tyvärr inte alls ovanligt, att livet inte blir "en dans på rosor", när alkoholisten blir nykter..
Det förändrar ju den medberoendes identitet, precis som du beskrivit..

Många gånger, lovar vi oss själva att vi minsann a l d r i g ska bli som våra föräldrar.. Och så en vacker dag, inser vi att vi ÄR precis som våra föräldrar..
ja, antingen gör man något åt det, eller så förnekar man det också i fortsättningen..

I ditt fall, gör du helt rätt i att "lämna in en kupong".
Men tänk på att "högsta vinsten", kanske inte längre är den du tror!
För i och med att DU har förändrats, så tvingas hon att förändras.. Kanske visar det sig, när hon hittat sig själv, att det inte är kvinnan du egentligen drömde om..?
/ trollis/

Tittar in me en morgonkram till mulleholken ;-D/ trollis

och tänkte i går kväll att Valborgsmässoafton som blev en sorts katastrof med återfall är den dag som bidrog till den avgörande vändningen.

Tack vare situationen med "rätt" människor närvarande kom mannen iväg på sitt första AA-besök. Den 14 maj i tryggt sällskap i stora stan. Två möten för säkerhets skull. Nu betyder hans hemmagrupp mycket. "Jag är så glad för min AA-grupp" sa han igår kväll. På fredag ska han ha ansvar över nycklar och kaffe eftersom flera "trotjänare" är bortresta eller annars inte har möjligt att närvara.

Tacksam, tacksam är jag över livet idag. / mt

Tack för att ni frågar. Jag vet inte om jag kan hjälpa er så mycket, men om jag kan så är jag glad för det. I vårt fall, menar min vän terapeuten, handlar det inte om en äktenskaplig kris utan om en identitetskris. Frun har nämligen som medberoende undanhållit sin egen identitet i flera år, och det är denna kris som drabbat henne när alkoholen plockats bort ur ekvationen. I hennes fall har hon sett hur hon vid en separation skulle kunna råka ut för ödet att bli ensam och olycklig som sin mamma (som sumpat sina bästa år genom att ha varit tillsammans med ett par alkisar), vilket fått henne att, inte tveka, men spy ironisk galla över. Terapeuten poängterade dock att hon redan har skapat en avbild av sin mamma, och att denna insikt troligtvis kommer att sänka henne rejält. Han varnade mig skarpt för att på egen hand försöka konfrontera henne med detta, och han sade också att jag absolut inte får pressa henne med kärlek och löften om framtiden, för då försvinner hon: "Hur ska hon kunna vilja ha dig när hon inte ens vet vem hon själv är? Hur ska hon kunna veta vad hon vill ha alls?" Det enda jag kan göra är att finnas där som stöd och hoppas på att hon med tiden ser att hon har kärleken right there...om hon kommer att vilja ha den vill säga...

Som ni förstår, det här har alltså inte bara med fruns känslor och besvikelser att göra. Enklaste utvägen för mig vore ju att bara lägga ner, inse att mina chanser är som att vinna på Lotto, bara gå vidare och låta henne komma till insikt med tiden. Men vad fan, när det gäller kärlek, och chansen att få tillbaka henne hur liten den än må vara, så ger jag inte upp utan lämnar hoppfullt in en kupong. =)