Senaste kommentarerna i forumet

Sen den 24 mars har jag ätit socker 5 gånger. Jag har haft 63 sockerfria dagar. Och jag har lufsat 12 gånger, tjoho! Heja mig! 🥳🥳🥳 Igår fredag utökade jag både intervallerna och totalsträckan rejält, och det gick riktigt bra. Jag har samma upplevelse som förra gången jag lärde mig springa. Varannan gång är det benen som sätter stopp och varannan gång är det flåset.

Jag märkte dock att jag hade utökat både längden på intervallerna och totalsträckan lite väl mycket. Så jag backar lite, gör intervallerna med vila lite längre och kortar totalsträckan lite. (Jag tar hjälp av en tabata-app.) Idag känns det i benen, men inte överjävligt. Precis som det ska vara.

Meningen är ju att jag åtminstone nästan ska klara det jag tänkte mig, för att successivt utöka efterhand. Är helt oskolad i denna profession, men jag vet att jag behöver röra mig på yttergränsen av mina komfortzoner hela tiden för att utvecklas. Det ska kännas ordentligt i benen, men inte svullna och göra överjävligt ont. Benhinneinflammation har jag inte tid med.

Idag blir det hundkurs, veckohandla och laga matlådor. En vanlig typisk lördag. Nice 😍

Kram 🐘

@Ny dag Så lite så ❤️ Vi tipsar varandra med kärlek och omtanke här på forumet.

Bästa @Himmelellerhelvette❤️
Du brottas verkligen med alla känslor…med den lilla flickan…och med din mamma så som det är nu. Å kanske allra mest ..hur kunde din mamma som skulle skydda dig mot alla faror, som skulle finnas vid din sida när du växte upp men istället blev det något helt annat😳😥
Å det är verkligen obegripligt när föräldrar, när mammor gör så men likväl händer det. Jag tänker att det är jättebra att du skriver här, du får även andras infallsvinklar och erfarenheter av att haft en uppväxt kanske liknande din. Jag vet att du har sagt att du vill inte gå till ngn professionell, du är ganska bestämd i den uppfattningen men jag undrar varför? Ju mer du berättar om din uppväxt, om hur du har det nu skulle jag verkligen rekommendera att ta kontakt med någon professionell. Kanske en psykoterapeut som har specialiserat sig på samtalsterapi? Tänker att det är viktigt att få den hjälpen som kan hjälpa dig att komma vidare.

Bamsekram ❤️

Läste f ö Karin Adelskölds bok i ett nafs, vet att många skrivit om här och gillar- men jag tyckte inte alls om den, kändes platt och ytlig, som att hon knappt lärt sig nånting. Nej, inte en bok för mig. 👎 Så olika det kan vara.

Tack allihop för göda tillrop och tips om vovvar! Det har varit en stor grej det här med djur för mig. Har inte tittat åt ett pälsdjur fram till för ungefär tre år sen, då vi skaffade våra katter. Nu är de mina (ibland stroppiga) vänner som jag älskar. Det känns fint att dela sin stund på jorden med några andra sorts levande varelser. Upptäcka att vi har mycket gemensamt, iaf de viktigaste sakerna.
Nu ledig dag, kom just till landet där kirskålen haft fest i en vecka men min magnolia har fått en knopp och alla odlingsbäddar är redo för plantering. Blir en arbetsam helg på det bästa sättet! Kram på er alla 💞

@Himmelellerhelvette Nivån av svek från din mammas sida är enorm. Skulle du kunna säga just det till henne? ”Du gjorde si och så mot mig, och det var för jävla dåligt gjort. Just därför är det så svårt för mig att ställa upp för dig.” Även om det är smärtsamt att säga, och för henne att höra, så måste det kanske sägas? Trots mycket tårar.

Det tog enormt lång tid för mig att förlåta mina föräldrar. Jag är nog lite äldre än dig (född 1969) och det är nog först de senaste tio åren som jag har landat i att jag förlåter dem. Inte för deras skull, mer för min egen skull. Jag behöver förlåta dem för att acceptera att allt blev som det blev. Och ge mig själv cred för att det i slutändan blev jävligt bra för mig. Inte deras förtjänst ett dugg, enbart min egen förtjänst. Jag förlåter dem. De visste inte bättre. De kunde inte bättre. Och förlåtandet ger mig en känsla av lugn och ro i magen.

Samtidigt har jag många gånger tänkt att jag skiter i dem. Gör skit och du ska själv skit ha. Men nu när min mamma bara har några få år kvar i livet tänker jag annorlunda. Jag kan inte bete mig dåligt för att hon betedde sig dåligt. Jag kan bättre än så. Jag är en människa som hjälper dem som har sämre förutsättningar. Det sitter så starkt i mig.

Men, med det sagt, det får inte sluka mig. Jag måste noggrannt själv bestämma hur mycket jag kan ge, och sen inte ge en mm ytterligare. Jag bestämmer villkoren. Förutom när det är akut och handlar om sjukhusvård och dyl. Men även då sätter jag rätt snabbt ner foten. Kontaktar hemtjänst och dyl.

Ger jag min morsa lillfingret så kommer hon försöka ta hela handen, men lillfingret är det enda hon får. På samma sätt försöker jag gränssätta gentemot min yngsta dotter (som fyller 26 år i sommar), hon har ju bott på LSS-boendet i fyra år nu. Men det är svårare, det är ju min dotter. Där känner jag också att jag inte ska göra personalens jobb, hon bor där av en anledning.

En annan sak jag kom på är att när jag är svajig psykiskt så är gränssättningen svinsvår att få till. Jag behöver sköta sömn, kost, motion, ha en rimlig stressnivå och ha trevliga aktiviteter i mitt liv för att må bra psykiskt. Dessa faktorer är min syrgasmask. Först när de sitter på plats kan jag hjälpa andra att överleva. Under de perioder jag har varit deprimerad suger jag åt mig andras elände som en svamp. Det kryper nästan under skinnet på mig. Kan knappt titta på nyheter.

Så fortsätt du med att jobba med dina goda hälsofaktorer ❤️

Kram 🐘

@Himmelellerhelvet Jag tänker att ilskan du känner är bra om du använder den som en drivkraft. Till att sätta dina egna gränser för vad du ska ta ansvar för och bry dig om. Till att stå upp för dig själv. Även det du skriver om att du ska förlåta och acceptera att hon inte kunde bättre är tufft. Jag tänker mer att precis som skriver, om den lilla flickan i dig, att det är det du ska fokusera på. Att känna medkänsla med dig själv och att du gjorde så gott du kunde❤️. Att du försonas med dig själv om det som hänt i ditt liv. Du har också gjort det så bra! Tänk var du är idag! Du har tagit en helt annan väg än din mamma.

Jag tänker också att acceptans och förlåtelse är en process och svårt när det handlar om någon nära som gjort en så illa. Jag tar lite hjälp av vad jag hittat på nätet och som beskriver det så bra. Jag tar ansvar för mig och mitt välmående, du bär ansvaret för vad du gjort. Jag kommer inte längre att låta det som hänt skada mig. Förlåtelse innebär frihet. Då behöver jag inte längre undvika någon eller må dåligt av att tänka på någon eller något. Att förlåta får alltså inverkan på den känsloeffekt som den felaktiga handlingen haft på mig hittills. Att förlåta kan vara mycket svårt och när vi klarar av det betyder det att omtanken om oss själva har segrat över det förgångna. Att bearbeta och nå fram till förlåtelse är möjligt, däremot kan vi som bekant inte ändra på det förgångna.

Det handlar om att acceptera att det som hänt har hänt, att man ser verkligheten som den är. Förlåtelse är inte samma sak som att glömma, en fel handling kan aldrig bli en rätt handling. Vissa saker kan man inte glömma. Vissa saker glömmer man inte, men man kan fördöma handlingen och handlandet, även om vi förlåtit. Att förlåta behöver inte betyda att vi återupprättar en relation till varandra eller att vi ska börja tycka om den andre. Naturligtvis är det bra om det blir så, men vi behöver inte älska alla, det kan finnas ”nästor” som Gud får älska också för vår räkning. Det viktiga är att våra känslor blir så neutrala att vi inte längre mår dåligt när vi tänker på eller ser den andra.

Ha en fin torsdag! Ta hand om dig själv och ha medkänsla med dig själv. Kram❤️

Jag har jobbat på att lyssna inåt under ett par år nu @Andrahalvlek. Mitt problem är att jag tar på mig andras känslor. Det har jag också jobbat på länge, att känna efter ”mår jag dåligt eller har jag lyckats ta över någon annans dåliga mående?”

Det jag tragglas med just nu är känslan av orättvisa, att jag tar ansvar för mamma när hon aldrig har tagit ansvar för mig, jag fick bo på familjehem och barnhem ändå tar jag på mig ett ansvar för hennes mående. När hon inte ens kunde ta ansvar för mitt mående som barn, det är orättvist att jag byggts känslomässigt såhär och DET behöver jag jobba med nu! Att förlåta och acceptera att hon inte kunde bättre men nu krigar jag för flickan i mig, vem stod upp för henne! Hon blev en jobbig tonåring som bara ställde till det! Ingen såg hennes trauman som grund till hennes beteende!

Allt har sina nivåer i olika processer och jag försöker att observera mina tankar och känslor för att se på vart jag är just nu. Jag har varit i oro och hjälplöshet nyligen men nu är det en annan fas där jag känner mig rätt arg.

Ja visst blir det en annan tankesnurra när man vänder på det så @vår2022. Faktiskt lättare att hantera också.

Att ta på sig ansvar för en annan människas mående och lägga så mycket känslomässig energi är ju galenskap.

Jag tänker att man blir starkare när man tar sig igenom motgångar och samtidigt lär sig av dem. Jag tror då också att dessa olika erfarenheter kan hjälpa andra att ta sig igenom sina.

Att vara en balanserad förtroendeingivande, genuin människa som folk litar på med mycket livserfarenhet av bland annat mycket svåra trauman och trasiga relationer, kan hjälpa så många, en terapeut/psykolog kan hjälpa men då behöver folk ta sig dit och det gör inte alla de människor med lågavlönade yrken, ensamstående m.f.
Köerna är jättelånga och prioriteringarna stora. Att lägga 800-1500kr/samtal en gång i veckan är det få som har råd med eller kan prioritera. Därför tänker jag att det är viktigt att vi som lär oss en massa av livets alla utmaningar, får strategier med hjälp av varandra till exempel här på forumet, delar med oss av vår kunskap och våra erfarenheter för att hjälpa andra.

@Himmelellerhelvette En sak du skulle behöva lära dig är att lyssna inåt. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad är okej för mig? Ibland får man ju ”offra” sig lite också, men det ska kännas åtminstone okej.

Jag sitter just nu och funderar över saker att hitta på med min yngsta dotter i sommar. Ett besök på Ullared (med div inköp på Gekås och övernattning på B&B) och sommarteater har jag landat i hittills. Ikväll ska vi göra en lista över saker som hon vill göra i sommar, och då är det bra att ha några godbitar att kasta upp på bordet.

Men jag tänker inte följa med henne på marknader, badland och tivolin, där går min gräns 🤣 Hennes pappa och personalen på boendet får bidra också. Och förstås har man mer ansvar för sina barn än föräldrar. Men jag tänker lite likadant med min mamma.

Det är okej att följa med och handla varje måndag, vara hennes trygghet. Då får jag möjlighet att checka av hennes mående också varje vecka. Det är okej att en gång per månad gå till henne och betala räkningar. Det är okej att då och då ta en promenad med henne och fika på ett trevligt ställe. När jag ger henne lite av min tid under ordnade former, väldigt begränsat i tid, så är hon nöjd och jag blir nöjd också.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Intressant tanke, lever hon för att lära dig något mer? Det är verkligen intressant att kunna vända på ett perspektiv så. Att det ändå finns något gott i en sådan svår situation trots att det är en hård väg att gå. Att det kanske är det som är meningen i denna situation, att du ska lära dig att släppa taget om din mamma och ta tag i dig själv. Att du ska ta med dig detta, i ditt framtida liv. Och utmaningen är att det är en så nära relation, kanske den närmaste i livet, som man ska lära sig av. Att var och en måste ta ansvar för sitt liv, hur orättvist det än är och hur eländigt livet än varit pga olika orsaker och omständigheter som varit svåra och som man inte lyckats vända på. Att ingen kan leva eller ta ansvar för en annans liv. Man måste själv göra sin förändring i livet och söka den hjälp man behöver, ingen annan kan göra det.

Att på något sätt lära sig att leva med det, att det ser ut som det gör, men ändå avskärma sig från det. Att det finns, men inte låta det ta över eller låta det bosätta sig i huvudet. Kanske att låta det bli neutralt på något sätt, utan att ödsla känslor på det, eller att ha en mer förbannad känsla för att kunna avskärma sig från det? Att tycka synd om tar massor av energi och tär. Då börjar det leva sitt liv med skam, skuld och hopplöshet.

Man får börja med sig själv, sätta sina gränser för sitt egna ansvar i sitt liv. I relation till andra får man tydligt visa sina gränser för att inte själv gå under. Tufft när det handlar om sina närmaste relationer, men nödvändigt. Man får ta hjälp av samhället om det behövs, men vägrar personen måste man skydda sig själv så gott det går. Hålla det avstånd som behövs för att skydda sig själv.

Ha en fin onsdag och låt ditt fokus vara på dig själv och ditt välmående. Kram❤️

Tack @vår2022, precis som du beskriver med det som var med din kollega försöker jag applicera på det mesta, att just försöka förstå mig själv och mina reaktioner och vad som triggat dem och vad jag behöver lära mig. Att se obehagliga situationer som något livet vill lära mig är faktiskt mycket lättare. Ett förhållningssätt som kan kännas inspirerande om jag lyckas hålla den tankebanan. ”Okej, vad är det livet vill lära mig här? Att handskas med denna situationen, jag brukar reagera så här men det skadar främst mig själv så hur kan jag göra istället”

Jag jobbar just nu mest på relationen till mamma och jag är så förbannat trött på det! Att mina föräldrar har sårat mig och gjort så mycket dumt (i sina missbruk mestadels men även under nyktra perioder för att dem är så skadade av sina missbruk och det som lett dem in i missbruk) och fått mig att må så fruktansvärt dåligt är en sak, en annan är att jag fortfarande låter dom förstöra för mig psykiskt genom att jag låter dem bygga bo i mitt huvud! Pappa har jag väldigt mycket lyckats skärma av känslomässigt till men det kommer några gånger per vecka lite ledsna känslor, att jag lyckas med detta mer än relationen till mamma beror nog på att hon är ensam, pappa är inte ensam, han klarar sig så jag behöver inte känna att jag måste ta ansvar. Jag hade nog helst inte velat ha med någon av dem att göra eftersom jag bara tar ansvar för deras känslor och jag behöver ta hand om mig själv men jag kan inte lämna mamma för hon är för sjuk och oförmögen att ta hand om sig så jag bara hoppas att hon ska få somna in, eller plötsligt få livsenergi och klara av att ta hand om sig själv men jag ser inte riktigt att det kommer vara möjligt, jag förstår bara inte vad livet vill lära henne mer? Eller lever hon för att lära mig något mer?

@Andrahalvlek Ditt pannben alltså ❤️👍🥳! Så himla strongt gjort, inte förhandla med dig själv utan du ”bara” gör! Härligt också att benen kändes bra efteråt, heja Trukka!!! Kollade in brädan och den verkar intressant. Har förvisso inte ont nånstans förutom i själen men tänker att till hösten när det blir ruskväder kan den bli ett komplement här hemma. Maken är också intresserad så tack för tips🥰

Jag pausade lufsandet förra veckan eftersom förra helgens trädgårdsjobb hos äldsta dottern gav mig sådan outhärdlig smärta i benen, jag kunde knappt somna på flera dagar.

Men jag har fortsatt att varje kväll träna vader och knän på min trukka-bräda. Ingår numer i kvällsrutinerna. Stänga av tv:n och sen direkt upp på brädan. Tar typ 5-7 min. Man kan träna mer än så, men jag gör hellre några få övningar varje dag.

Idag var det dags igen. Tisdagar och fredagar, direkt efter jobbet gäller. Lufsa aka löpträning. Idag bråkade latmasken med mig. ”Har du inte lite ont i huvudet? Ska du verkligen utsätta dig för detta och riskera att få jätteont igen? Ser det inte ut att börja ösregna?”

Jag djupandades lugnt och påminde mig själv om att det enda jag lovat mig själv är att göra det. Inte tänka prestation. Bara göra det. Och hunden måste ju ändå rastas. Och huvudvärken försvinner nog snarare än försämras av lufsandet. Och känslan efteråt är jävligt nice 😍

Så jag gjorde det, och benen kändes jättebra! Gjorde inte ont alls när jag sprang och ytterst lite efteråt också. Och jag slog min förra ”distans” på banan med typ 100 meter, tjoho! Jävlar vilken skillnad som benträningen har gjort! Googla på Trukka om du också vill stärka dina löparben.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Jättebra reflekterat tänker jag. Du närmar dig kärnan och skammen som poppar upp i situationen där du känner dig missförstådd och inte lyssnad på. Kan känna igen det. Då kan jag härleda det till när jag som liten inte blev lyssnad på, kanske negligerad och mina känslor kördes över. Och samtal med någon annan triggar dessa känslor från barndomen. Då kan man prata om det och berätta vad som sker inom en själv. Man lär känna varandra djupare och bättre. Man kan skilja på det som hände då och det som händer nu. Man kan också prata om hur man tillsammans kan prata om saker på ett bättre sätt. Att vara öppen, ärlig och autentisk mot varandra. Även maken får tänka till om sitt sätt att prata och kanske få tag i sina mönster från uppväxten. Jag och min man har lärt oss massor om varandra genom dessa samtal.

Min kollega, som jag berättat om tidigare, som jag hade stora problem med, triggade massor i mig. När jag kunde särskilja på det som var ”mitt” i min ryggsäck, kunde jag även hantera henne bättre. Jag lät mig själv inte gå ned i mitt gamla mönster, utan stod istället på mig själv. Hon ”visste” på något sätt att saker triggade mig för jag gick in i hennes ”dans”, med försvar mm. Jag fokuserade bara på själva jobbet/Uppdraget om hur det funkade att jobba tillsammans, fakta, pratade om att det tex inte funkade när hon inte involverade mig mm och höll mina ”triggerkänslor” borta. Hon skulle inte få kunna ”komma åt mig”. Det är en stor skillnad i hur man vill investera sina känslor och reda ut privat och på jobbet. Numera har vi inte speciellt mycket samarbete ihop och jag håller henne på långt avstånd för att skydda mig själv.

Ha en fin tisdag! ❤️

Tack fina @vår2022 ❤️
Ja det blir lättare när man kan se situationen från ett helikopter perspektiv.

Jag har också börjat analysera mina reaktioner i olika situationer som jag blir triggad av och försöka se på vad som händer, detta i mindre smärtsamma situationer som när min man säger något och jag blir arg. Jag analyserar då vad som händer i mig, ”jag gjorde så, han reagerade så, jag blev egentligen inte arg utan förnärmad, jag hade inte menat så och kände mig missförstådd, sen blev det skämmigt, skammen är en jobbig känsla, sedan blev jag ledsen, varför blev jag ledsen? Situationen krävde absolut inte att jag blev ledsen, det var en jätte löjlig sak men skammen triggade något, jag har svårt för att bli missförstådd och inte bli lyssnad på när jag vill förklara och jag har väldigt svårt för skamkänslan och jag har svårt för känslan när jag gjort något fel, eller impulsivt som gör någon irriterad på mig….”

Kram❤️

Vill också lyckönska! Härligt med påminnelser om hur vi har öppnat upp för lugn och ro och salighet. Så är det ju! Stor kram från mig!!

@Se klart roligt att höra av dig igen! Stor kram tillbaka! Jag hade ju delad vårdnad med min dotter om labrador. Det är nog världens enklaste hund, otroligt snäll och glad, lättlärd och följsam. En riktigt god vän i alla väder som aldrig krånglar. Toksörjde när hon dig.

@Andrahalvlek tack för tips! Ja, jag kanske faktiskt kan göra en tydlig markering. Den tanken har jag inte vågat tänka. Alltså detta har ju pågått länge, men det har eskalerat brant. Och nu är det faktiskt ohållbart. Förutom dagsformen är det ju också läkarbesked och provtagningar och spekulationer var och varannan dag. Plus att hon för dryg vecka sedan halkade i bastun, föll rakt på ugnen med uppbränd ryggtavla som följd. Jag tycker om henne men hon är en pågående katastrof. Våra bröder har ju tagit stort avstånd för länge sedan. Jag har förhållit mig lojal men jag hör ju nu själv att alltsammans inte är riktigt klokt.

@Varafrisk Ja, det är länge vi hängt här ihop. Det är kul att några gamlingar hänger i. Och jag hoppas innerligt att det var min sista period av utmattningsdepression. Fyra gånger räcker gott, jag hoppas att jag lärt mig att vara mer självsnäll. Inte pressa mig själv för hårt. Och sömn, kost och rörelse är liksom grunden till allt.

Kram 🐘

@Sattva Tack för omtanken❤️@Andrahalvlek Och tack t dig för omtanken❤️
@Himmelellerhelvette Och tack t dig för omtanke och kloka ord❤️

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur det är med mitt mående gällande min dotter. Jag skulle inte vilja säga att jag lider när det gäller min dotter. Jo, jag lider inombords när hon är psykotisk, paranoid…när hon tror att det finns en bomb på sjukhuset eller när hon tror att personalen ska droga henne…fast utåt sett är jag lugn för då var hon på sjukhus. Jag är inte lugn när hon är manisk och hon är ute någonstans och jag inte vet var men jag är fortfarande lugn utåt. Efter sådana här perioder kommer det trötthet och vissa händelser har jag blivit traumatiserad utav därför går jag delvis i terapi. Kanske uttryckte jag mig lite felaktigt. Men…vissa saker har jag blivit bättre på tex att inte få panik direkt. Jag vet att vissa saker som tjatar om är inte t nytta för fem öre. Jag är är medveten om det. Jag tänker att vi har olika personligheter och som min terapeut sa så är jag väldigt moderlig. Min dotter kommer alltid behöva mer omsorg men hon är väldigt självständig men ber mer om hjälp nu än tidigare. Jag tänker som så …att det är lätt i teorin att säga att man ska vara si och så gentemot våra nära men i praktiken är det något helt annat då kommer känslorna fram.
Är du med hur jag menar @Himmelellerhelvette? Hoppas att jag inte lät otrevlig, det var iaf inte så menat.

Hostar fortfarande men är ändå bättre. Känns som om jag kan liksom hosta färdigt…och träningsvärken i magen har gett sig lite grann. Fast magen krånglar.
Ska ta en dusch nu.

Kramar 🌻❤️

Ska på mitt andra AA-möte ikväll 🥰

*glömde utmattningssyndrom

@Andrahalvlek❤️ När du skriver om din senaste (el kanske bättre med sista) så tänker jag, vad länge vi har känt varandra! Jag minns så väl när du skrev mer och mer sällan på forumet för att du till slut försvinna bort helt. För mig var du lika med forumet och så försvann du😳Visst, kom tankar på att du kunde tagit återfall för man kan aldrig säga aldrig om oss som varit i ett missbruk men känslan var inte så stark att jag trodde på det. Och så en dag var du tillbaka, så gott!
När jag läser ditt senaste inlägg så påminner det mig om hur jag behöver sätta mig själv i centrum igen! Jag tänker då på regelbundenheten med sömn, mat och motion. När man är sängliggande som jag är just nu då längtar jag efter dessa tre komponenter av regelbundenhet.

Kram😘

Jag älskar när jobbveckan ändå är så pass hanterbar att jag vaknar på helgen full av lust att göra saker. Börja lördagmorgonen med hundrastning och sedan frukost. ”Hmm, vad ska jag hitta på idag?” Vissa saker är förstås givna, men det finns ändå plats och ork för andra saker. Igår blev det hundkurs, veckohandla, bada hund, tvätta, bädda rent, laga nio matlådor och börja städa på balkongen.

Men jag slutförde inte balkongstädningen, den får fortsätta på ledig torsdag och sannolikt även lördag. Balkonglådor ska planteras också. För att inte tömma batteriet helt. Jag måste hejda mig själv ibland halvvägs, för att inte nolla mitt batteri. Om jag inte nollar mitt batteri räcker en natts sömn för att vakna pigg och ha lust att göra nya saker.

Det där är så ovant för mig. Jag har levt en stor del av mitt liv i en konstant uppförsbacke. Jag har gjort en massa saker, men lusten att göra har ofta saknats. Jag har bara gjort det som behöver göras. Med yngsta dottern, med föreningsåtaganden, med min psykiska ohälsa, med sjukskrivningar, med jobbet, med trasiga relationer. Bara gjort. Stretat på. För att det har varit tvunget, för att det har förväntats av mig.

Lust att göra saker, även om det handlar om att tvätta fönster, är en förbannat stark drivkraft. Själva utförandet blir lätt och känslan efteråt är magisk. Nöjdhetskänslan efteråt är enorm. Och lusten att göra saker kommer först hos mig när jag är utvilad både fysiskt och psykiskt. Att lägga mig klockan 22 är viktigt. Lika viktigt är att göra lagom mycket, och att pausa med jämna mellanrum. På jobbet och på fritiden.

När man kommer tillbaka från en period av utmattningsdepression tar det lång tid innan man ens klarar av att jobba full tid. För mig tog det ett halvår. Man måste öka sysselsättningsgraden långsamt och vara beredd på att varje uppväxling kommer att dränera en på kraft. Det betyder inte att man backar, även om det känns så, det betyder snarare att man utmanar sina komfortzoner. Ungefär som när man börjar löpträna, sakta, sakta små steg i taget, men då och då utmana sig litegrann. Men absolut inte för mycket.

Den där balansgången är svinsvår. Den är högst individuell, och vi är dessutom till naturen latmaskar. I mänsklighetens begynnelse var det gynnsamt att spara på krafterna. I vår samtid är det inte lika gynnsamt, om man vill få saker gjorda.

Det är denna vår två år sedan jag började jobba heltid den senaste vändan. Det har hänt massor på dessa två år. Jag har lärt mig nya saker, fått nya arbetsuppgifter, nya kollegor och sammanhang. Och när man lär sig nya saker går det åt extra mycket energi. Min målsättning har hela tiden varit att ha god energi på jobbet OCH fritiden. Och jag är nog där nu, åtminstone 9 av 10 dagar. Jag vill tro det åtminstone.

Idag blir det diska, långpromenad, morsdagsfirande och hundkurs, tjoho! Varva tråkuppgifter med riktigt roliga aktiviteter.

Kram 🐘