Senaste kommentarerna i forumet

14 månader sedan jag började bygga mitt nya liv. Igår när jag försökte hjälpa en vän som mår dåligt genom olika råd började jag fundera efter vi skildes åt.
-Hur kommer det sig att jag lärt mig så mycket och tar till mig så mycket, försöker allt för att må bättre medan hon bara inte kan komma loss?
Jag tror det hjälpte mig att jag var totalt nedbruten, för jag var som ett tomt blad. Det fanns inget mer än lusten att må bra. Jag har varit som en torr tvättsvamp som bara sugit åt mig allt jag kunnat finna för att jobba på att bygga upp mig själv.
Det är svårt att inte försöka applicera allt jag lärt mig på min vän. Vill ju att hon ska må lika bra som mig och det behöver jag öva på. Att inte försöka leva andras liv åt dom. Inte tänka att jag har den rätta lösningen på andras problem.

Jag jobbar fortfarande hårt med att förstå min kropp. Jag har under hela mitt liv låtit bli att lyssna på den så jag blir helt förvirrad ibland. Hur känns det att vara sjuk? Behöver man känna efter eller vet man? Jag har aldrig lyssnat på det tillståndet så jag tror att man är sjuk först när man inte orkar gå upp ur sängen. Allt annat är friskt. Jag har använt alla förkylningsdämpande man kan få tag på från apoteket och på kvällen druckit alkohol. Det är så jag jobbat tidigare. Nu försöker jag lära mig att veta vad som kallas sjuk nog att inte gå till jobbet. Det är en utmaning!

@Andrahalvlek 1345.... den är nära! det är ju flera år =)
det är väl verkligen grattis!

jag är tacksam över att jag slutade igen - det känns som det inte hänt något, men när jag läser i gamla dagböcker, som jag gör ibland ser jag ju hur livet såg ut tidigare. mkt mer rörigt. nu mår jag ibland crap, men kan antingen acceptera det, eller bryta ihop, men det blir hur som kortare tid då inte alkoholen förlänger eländeet. uppsidan som alla pratar om - att bli social o prata, tja. den vet jag inte om jag någonsin haft nytta av. och om jag nu är på en middag eller fest där andra börjar bli lite glada i glaset efter en stund kan jag vara med och prata ändå, och när de vill mer, dra vidare eller blir för söliga o sluddriga då har jag inga ogiltiga ursäkter för att gå hem, utan tackar för mig

Ja det strider mot mina inre värderingar. Det som svider mest är att rektorn inte ens bemödat sig med att fråga hur jag mår. Det är polisanmält av mig men det kommer ju läggas ned dels pga elevens ålder och dels pga att brott inte kan styrkas. Kommer ju stå ord mot ord. Vi har en rektor som tycker synd om elever och att allt ska lösas med prat, prat och åter prat. Igår gick jag en sväng. Kom till ett järnvägsspår. Tänkte att det vore skönt att bara lämna allt. Ställa sig på spåret och ta en smäll till. Det vågar jag naturligtvis inte. Dels så har jag familj att ta hand om/vi tar hand om varandra och de behöver mig och sedan är det otroligt fegt att tänka på sig själv när man har en familj. Sedan är jag nog inte den typen som skulle kunna göra något sådant. Ska skicka in en anmälan till skolinspektionen.

@Andrahalvlek Det är svårt att förlåta det som hände under uppväxten, det är en sorg. Det är sorgligt att föräldrarna inte kunde ge en bättre situation. Men det är som det är med det. Går inte att förändra. Det som går är att förändra det man bär med sig i form av olika personlighetsdrag. Jag har börjat identifiera sånna som jag skapade som barn. Som att agera ut i affekt eller olika rädslor. När jag grävt i min uppväxt har jag fått syn på vad det kommer ifrån och försöker tänka först innan jag agerar. Lokalisera vad det är för öm punkt det egentligen handlar om när jag blir arg eller rädd. Många gånger handlar det om att jag känner mig kränkt men motparten är inte ute efter att kränka utan bara säga sin syn på saken. Med min växande självkänsla är det lättare nuförtiden att inte gå igång på saker i vardagen utan istället säga att jag behöver fundera en stund innan jag svarar. När jag blir rädd försöker jag andas djupt för att få se på vad jag är rädd för, låta mig känna rädslan och ser då att det inte är så farligt som kroppen reagerar, den reagerar enligt gamla spår och hjärnan kan snurra igång men med hjälp av andningen kan jag ofta återta kontrollen över situationen.
Kram

@Himmelellerhelvette Det dåliga samvetet tror jag inte att man kommer ifrån tyvärr. I alla fall om man har sina empatiska förmågor intakta. Men man får inte låta det dåliga samvetet styra. Till slut måste man sätta ner foten. För att freda sig själv.

Min mamma berättade hur hon lång tid efter min pappas död satte sig kapprak upp i sängen mitt i natten: ”Hur kunde jag säga så?” Hon hade dåligt samvete för hur hon skällde på honom när han var full.

Det blir så bakvänt alltihop. Men man måste låta förnuftet styra. Göra det som är bäst för en själv - bryta helt eller tydligt bestämma exakt vad man ska hjälpa till med och inget mer.

Samtidigt måste man inse att det dåliga samvetet kommer att följa en länge, men man behöver inte agera på det. Istället se det som en illa omtyckt gäst som då och då gör en sällskap i sängen. Vända ryggen till, men ändå ligga kvar och försöka somna om.

När våra föräldrar dör tror jag att alla plågas av delvis dåligt samvete. Kunde man gjort mer? Borde man förstått tidigare? Det ingår liksom i paketet, på samma sätt som man oroar sig för sina barn i samma stund som de börjar växa i magen.

Jag vet med mitt förnuft att jag har gjort och gör mer för min mamma än vad som kan krävas av mig. Jag väljer medvetet att begränsa vårt umgänge. En dag varje eller varannan vecka är fullt tillräckligt, och max några timmar i taget.

Det som skaver mest i mig är min barndom/ungdom, att jag inte riktigt kan förlåta henne för att hon försummade mina behov helt. Å andra sidan vet jag att hon inte kunde göra bättre, varken just då eller nu. Hon är inte jag, hon tänker inte som jag alls. Hon är inte heller lika handlingskraftig och hennes självkänsla är dålig.

Kram 🐘

@miss lyckad Så gott det låter❤️ Allt gott t dig❤️

@vår2022 Jättebra liknelse. Nej jag ska inte bära hennes eller någon annans skuld. Jag tar ansvar för mitt liv och vill göra det bästa av det. Tack igen❤️

@Andrahalvlek Vilken fruktansvärd ångest att han dog så snart därefter och det är väl så vi medberoende fungerar. Som du satte stopp inför julen för du drog din gräns men sedan ändå fick dåligt samvete. Det ska ju inte behöva vara så. Vi ska inte få dåligt samvete för att dom inte lyckas ta tag i sina liv ändå blir det så. Jag önskar verkligen att jag slipper dåligt samvete den dagen min mamma går bort.
Jag kan också önska att jag drog en gräns tidigare men jag måste förlåta mig för det. Jag kunde inte/viste inte bättre då. Samma som med att jag drack egentligen. Vi har dragit våra gränser för vårt eget drickande senare än vi önskat också men vi måste förlåta oss själva även där för vi viste inte/kunde inte bättre förut.

Som jag tänker nu kommer jag också känna att jag kommer tycka att hon äntligen får frid men man kan ju inte förutspå hur man kommer känna när dagen kommer. Det jag redan sörjer är att hon behövt leva ett så hemskt liv.

Det är skönt att du skriver att din pappa ändå testade med hjälp av beroendeenheten men ändå inte klarade det. Jag har trott att om min mamma bara tar sig dit så blir hon drogfri men inser när du skriver så att det bara är en fantasi, en dröm.
För vissa spelar det ingen roll hur mycket dom förlorar, det verkar inte finnas någon botten djup nog. Det är sorgligt. Varför är det så?

@Amanda L Det är så skönt att höra andras livshistorier, så viktigt att kunna dela detta och förstå hur hemskt medberoendet är. Jag känner igen mig i typ allt du skriver. Man vänder in och ut på sig själv för att försöka få föräldern att må bra, komma vidare i livet. Få ett liv värt att leva. Det jag övar mig på att känna nu är att jag har gjort så mycket för min mamma att jag inte ska behöva känna varken skuld eller annat för att jag nu drar en tydlig gräns. Jag tycker att jag med gott samvete kan säga att jag försökt.
Tänk va oerhört konstigt det är egentligen att ens föräldrar låter sina barn bli deras som deras föräldrar.
Det är mycket lättare att se någon annans situationer än sin egna. När jag läser det du skriver tänker jag att du inte ska behöva kämpa så för din mammas mående och så slår det tillbaka på att jag alltid gjort detsamma. Det måste vara sånt som får oss att få mer insikter, att ta del av varandras berättelser.
Allt vi tagit med oss från barndomen och hela vägen, alla känslor vi tryckt ner har vi inte kunnat hantera, vi har inte från början förstått att vi flytt från känslor och trauman utan vi har bedövat det istället, på olika sätt och sedan fastnat i alkohol. Jag är så glad åt att vi lyckats vakna upp tillsist och nu tar tag i allt vi inte tidigare kunnat hantera. Jag är så tacksam över att ha funnit nykterheten. Samtidigt är jag livrädd att halka tillbaka men jag tror det är bra att vara rädd för det, det håller mig på banan. Jag vill aldrig glömma hur det var för mig innan jag slutade dricka för dit vill jag aldrig tillbaka.

Kram till er alla tre❤️

@miss lyckad låter härligt! Grattis!

@Daemon Dåligt här med. Förkyld idag när min favorittävling går av stapeln; Greenkeeperns hämnd.
Då drars alla maskiner ut och står i vägen på fairway, på någon tee får man bara slå ut sittande på en pinnstol, vattensprinklarna sätts på lite då och då så att spelarna får sig en dusch. På någon green ligger redan hundra bollar, på en annan är hålet placerat i en backe eller under en låda med en liten ingång! Jag tycker det är jättekul, (eftersom jag har så svårt annars?) men nu ligger jag här och snyter mig istället.:)

Det är längesedan jag skrev nu. Livet rullar på. Ofta har jag en hel del att göra, både med huset, resor och annat. 😅. Det andra är en ungdomskärlek jag har börjat träffa. Det känns toppen. Vi har kvar kemin sedan ungdomen. Han var min första kärlek. Så nu när vi träffades hade vi inte varit tillsammans på över 40 år! Vi har dock träffats på en tillställning för 23 år sedan. Det är lätt att prata med honom för att han känner min familj och jag känner hans. I början så pratade vi en hel del om missbruk och beroende. Vi har även kollat på sådana dokumentärer ihop. Jag tycker det är intressant. Vi träffas på helgerna, för han bor en timma från mig. Vi plockar svamp, bastar, lagar mat, och pratar. Jag känner mig väldigt trygg med honom, det har jag alltid gjort. Han tycker mycket om min hund, vilket är jätteviktigt. Alla runtomkring är glada för vår skull. Renoveringen är fortfarande inte klar, köksbänken har anlänt, men snickaren har varit sjuk. Det ordnar sig. Livet känns väldigt harmoniskt, och jag ser på framtiden med ljust sinne. Önskar alla på Forumet allt gott❤️

@Himmelellerhelvette och ni andra som skrivit om detta med föräldrar. Jag fortsätter här, trots att det kanske är lite fel tråd. Hoppas ok.
Just det där att ge råd, känns så omöjligt, men jag tror du har något på spåren när det gäller att avgränsa din tid och dina tankar, Himmelellerhelvete.
Jag växte upp med en ensamstående mamma som ensambarn. Hon jobbade kväll vilket betydde att jag skötte mig själv från det jag var sju. Värmde eller lagade mat, la mig, gjorde läxor. Jag var rädd för att somna ensam, men var tvungen.
Min mamma tror jag led av depression under långa tider, hon kunde aldrig prata med mig om mina upplevelser, hon var hypokondriker och använde sina sjukdomar för att hålla mig kvar. Hade hon fått så hade hon bott ihop med mig hela livet. Så från ganska litet intresse, ville hon senare ta över mitt liv.
Hon gav mig ständig ångest och dåligt samvete, skam. En period stängde jag dörren helt. Hon var inte välkommen, men jag fick såklart aldrig förklara varför. Hon klarade inte av att höra något eller diskutera något alls.
Hon hade svårt med vänner, de hade alla fel och avpoletterades. Samma sak med släkt. Hon hade inte haft någon lycklig uppväxt alls, så det fanns orsaker.
Hon blev alltmer ensam. jag försökte tipsa om olika saker, men det funkade aldrig. Hon var för misstänksam mot människor eller så var de fantastiska – en tid...
Till slut gav jag upp. Kvar fanns en social fobi som dök upp i tidiga tonåren, alkoholen för att dämpa det och ett evigt dåligt samvete. Det var bara det att jag visste att jag skulle dö om jag stannade eller lät henne dirigera mitt liv.
Hon försökte till och med ta över mitt barn – och lyckades delvis.
Jag skriver nu vad jag kände och bara från mitt håll. Såklart försökte hon ibland, men det blev oftast på fel sätt.
Eftersom hon aldrig lyssnade på mig. Jag kände mig aldrig vuxen.
Nu har hon varit död i 20 år och jag har fortfarande dåligt samvete trots att jag VET att jag var tvungen att ha henne på avstånd för att stå ut, för att klara mig.
Vad hade jag gjort annorlunda idag? Kanske just det du beskriver, avsatt en dag i månaden för middag och sedan inget mer. Varken tankar eller oro. Kanske hade det funkat.
Det är att inse att det inte hjälper att vara medberoende. Jag försökte få henne till både doktorer och psykologer och sammanhang där hon kunde träffa andra människor. Men i det stora hela så VILLE hon inte.
Hon var livrädd för kritik. Kanske alltför sårad, även av mig.
Det lilla jag lärt mig att man kan inte hjälpa den som inte själv vill eller hjälper till. Det kan i värsta fall betyda att man själv går under. Men inte heller det kommer att hjälpa. Ibland måste man välja livet. Sitt eget liv.
Jag gjorde det och har nu äntligen blivit fri från både alkoholen och social fobi. Men jag kämpade.
Kram & hoppas du kan finna en lösning som funkar för dig.

@Himmelellerhelvette Usch, det är så himla svårt att råda. Men jag kan säga att jag förstår hur jobbigt du har det. Jag sa till min mamma i alla år att hon skulle separera från min pappa. Hon svarade då: ”Då hamnar han på parkbänken”. Själv bröt jag totalt med min pappa när han inför mina barn betedde sig rejält onykter. Vi snackar ragla och sluddra dagtid. Jag kunde inte göra något åt min egen uppväxt, men jag kunde freda mina barn.

Jag ringde upp honom och sa att han inte var välkommen hos oss förrän han på allvar tog itu med sina alkoholproblem. Han blånekade, han hade inga alkoholproblem. Då sa jag att han inte var välkommen hos oss mer. Detta var i september år 2001. Inför jul ringde han mig och sa att han och min mamma tänkte hälsa på till julen. ”Har du tagit tag i dina alkoholproblem då?” Han blånekade igen. Han hade inga problem. ”Då kan du hälsa mamma att hon får komma själv, du är inte välkommen.”

Och min mamma kom själv den julen, hon körde i snöstorm 30 mil ner till oss. Måttet var rågat även för henne, hon var så arg på honom att vi knappt kunde fira en trivsam jul alls. Mitt dåliga samvete plågade mig oerhört mycket. En månad senare var min pappa död. Söndertrasad lever. Om jag bara hade vetat hur sjuk han var så hade han förstås fått fira en sista jul med oss. Det dåliga samvetet gjorde sig påmint i många år just vid juletid. Men jag visste inte.

På begravningen sörjde jag inte hans död, han hade äntligen fått frid från sina plågoandar. Det jag sörjde var att jag inte hade ställt ultimatum tidigare, medan det fanns en chans för honom att bli nykter. Han hade slutat dricka så många gånger - och börjat dricka igen lika många gånger. Han trodde inte på sin egen förmåga, han visste att han skulle dö av sitt missbruk. Han såg ingen återvändo. Han visste hur det skulle sluta.

Min pappa hade fått en massa hjälp av missbruksvården under årens lopp, men varje gång började han dricka igen efter en tid. Det är också förbannat sorgligt, att det är så himla svårt att nå fram till dem. Men som anhörig kan man bara göra en sak: Sluta möjliggöra fortsatt drickande genom att säga ”stopp, hit men inte längre”. Drickandet måste få svåra konsekvenser för dem, först då finns motivationen att sluta dricka.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Ha, ha! Kanske någon slags telepati😁. Superbra! Vilken bra bild med bollen, jag gillar att tänka i bilder och visualisera. Jag brukar också göra så, parkera problem eller funderingar i olika lådor. Stänga dem och öppna när jag bestämt att jag ska fundera på det. Väldigt hjälpsamt. När jag ska sova och problem kommer, brukar jag tänka att nä, nu ska jag sova och det får jag ta tag i imorgon eller en annan dag. Förut kunde jag grubbla ihjäl mig och destruktivt gå in i det på natten, riktigt känna alla känslor som de tankarna gav, plåga mig med skit.

Jag tänker också att sätta gränser, att skydda sig själv genom att inte ta på sig andra människor liv och ansvar för det, är en väg från medberoende. Att inte tänka att man är egoistisk utan att man är sund och just tar ansvar när man gör det. För sitt liv och sin familj. Att man inte blir ett offer och forsätter det destruktiva mönstret. Att man bryter det och visar vägen både för sig själv och sina barn. Att man tar makten i sitt liv, precis som man tagit makten i sitt liv från alkoholdjävulen. Inte är man egoistisk för att man brutit med den djävulen! Nu får man bryta sitt liv från medberoendedjävulen på liknande sätt. Den djävulen hör inte heller hemma hos dig, det tillhör din mamma och den enda som kan hjälpa henne är hon själv. Som att ta på sig skulden för någon annans brott och sitta i en isoleringscell utan ljus. Är man egoist om man inte tar på sig någon annans brott? Har man inte medkänsla om man inte tar på sig brottet? Är man en dålig människa om man inte tar på sig någons brott? Blir man en medkännande, oegoistisk och bättre människa om man som oskyldig tar på sig någon annans brott och gör det så att man då mår bra? Att man sonar någon annans brott, fast man kan aldrig nå någon försoning eller förlåtelse för man har inte begått brottet?

Där spann jag iväg i mina tankar😂 men det kanske ligger något i dem som kan vara en liknelse.
Tack för att du finns!❤️

@vår2022 Jag har precis börjat jobba så faktiskt! Haha kul att du skriver precis det när jag började med det igår. Jag ser en film i mitt huvud av en enorm boll där allt kring min mamma ligger. Jag rullar upp bollen på ett högt berg! Lämnar den där och går ner. Däruppe fick den ligga igår. Varje gång jag tänkte på henne tittade jag på filmen och kunde låta bollen ligga däruppe. Tog ner den igår kväll för att känna på känslorna och tänka kring situationen. Tänka kring allt jag lärt mig av böcker och poddar. Att det är tuff love som gäller, sätta gränser och stå för gränserna. Ha medkänsla med mig själv. Tänka på allt bra jag gjort för mig själv det senaste året. Att jag tagit mig ur både ett matmissbruk och ett alkoholmissbruk. Det är så bra jobbat av mig, nu är det medberoendet jag tar mig ur. Jag måste lita på mig själv att jag gör det bästa för mig. Att det inte är egoistiskt. Jag jobbar så mycket på att göra mitt liv så bra som jag vill ha det. Må så bra som jag kan. Då måste jag släppa taget om medberoendet. Jag har gjort vad jag kunnat för henne. Nu behöver jag kunna känna att jag får vila i det. Hålla mina gränser och faktiskt inte plocka ner bollen en gång om dagen utan som du säger, en gång i veckan.

Angående psykolog. Jag vill inte träffa en psykolog som inte själv haft missbruk eller medberoende, helst båda. Jag orkar inte med någon som läst om hur folk mår i sådana situationer. Därför tycker jag det är lättare att läsa böcker och poddar och skriva om det på forumet.

Tack för att du finns❤️

@Himmelellerhelvette Jag vill inte hålla på och försöka övertyga eller övertala dig till att gå till psykolog, men undrar och är nyfiken på när du skriver att du inte ha ork att söka hjälp och bli besviken på resultatet. Kan du utveckla det lite mer? Vilka förväntningar finns det på vad ett bra resultat skulle innebära? Finns det en rädsla inblandat?

Hur som helst är det så himla bra att du tar hjälp från poddar och ljudböcker och pratar här. Att dela med sig och diskutera här är som egenterapi. Det är också fantastiskt att du orkat sluta dricka och inte ta till alkohol trots den otroliga påfrestningen som din mammas missbruk innebär för dig. Nykterheten gör att du kan hantera situationen på ett helt annat sätt och inte misshandlar dig själv och din hjärna med alkohol. En eloge för det! Antar att du försökt med allt för att hjälpa din mamma. Har ingen erfarenhet med vad samhället kan hjälpa till med i en sådan här situation. Kanske kan du försöka göra så att du bara ger din mamma din tankar en viss tid. Att tex på onsdagar ge henne en timme i dina tankar och sedan inget mer. Att om tankar på henne dyker upp så parkerar du dem och tar upp dem bara på onsdagar, en timme. Det är det enda utrymmet hon får hos dig.

Sköt om dig och kram❤️

Fattar att det är svårt att se, men socialtjänstens roll vid en anmälan är att se till att ditt barn har det bra. Nu har du sökt vård frivilligt. Det är starkt och bra på alla vis! De har anmälningsplikt till socialtjänsten och även till trafiksäkerhetsverket. Men för att du ska förlora ditt körkort krävs en del. Du kan överklaga. Och jag tänker att din ambition nu är att leva nykter. Så känn dig inte hotad. Du är stark som tar hjälp. Du har rätt att få hjälp. Om barnet mår bra finns ingen anledning att ingripa. Titta på dig själv och vad du gör som är bra och utgå från barnets behov och din förmåga att sköta om barnet då att det mår bra. Barnet kanske tar avstånd från dig för att du dricker. Socialtjänsten har möjlighet att ge barnet och er som familj stöd, så förmedla det till ditt barn, att ni får hjälp. Att du sökt hjälp är beundransvärt och starkt.

Blir ledsen när jag läser. Du skrev i våras att du fick så fina ord från eleverna. Tänker att det är för att du gör något och bryr dig. Nu blev du misshandlad för att du gör något och bryr dig. Vad har ni för rektor?
Jag tycker att du ska anmäla högre upp i organisationen och till Skolinspektionen. Dina kollegor orkar heller inte. Inte för att jag helt vet, men jag är rätt säker på att det inte är fel på dig. Tänker att om du får fina omdömen från elever så är det för att du bryr dig om. Att sluta bry sig och låta andra ta ansvaret kan tyckas som ett gott och enkelt råd, men troligtvis strider det mot alla dina inre värderingar och det finns ett ansvar i yrkesrollen också. Det kan tyckas enkelt att följa psykologens råd, men i praktiken går det rådet emot alla grundläggande värderingar och ansvar som du har i lärarrollen. Att du gör det du gör är uppskattat av eleverna, men det är en helt galen situation att du ska bli misshandlad på jobbet. Sånt ska polisanmälas. Tänker att dina kollegor ör lika rädda som du och att ni alla mår dåligt. Det är svårt att bry sig om andra då. Hoppas du hittar något annat. Där du jobbar krävs andra åtgärder.

@Vjlo Grattis till 28 veckor! Bra jobbat! Kram

@Amanda L Tack så mycket för ditt stöd. Det är oerhört svårt. Jag försöker att sätta gränser men tänker hela tiden på hur hon har det. Jag vet att jag inget kan göra för att få henne ur sitt missbruk samtlig som det river i mig att jag ska finnas som stöd för henne. Men jag har verkligen försökt att vara ett stöd. Jag har letat och funnit och tipsat om hjälp hon kan söka men hon vill inte, hon har inte insikten eller orken eller tron på att det kan gå eller hur det nu förhåller sig. Jag vet inte, vet bara att så otroligt många sagt att man inte kan hjälpa en beroende som inte är beredd att ta hjälp.

@vår2022 Tack så mycket för ditt stöd. Du är modig som tagit massa hjälp av psykologer. Jag har inte ork att söka hjälp och bli besviken på resultatet. Jag har lyssnat mycket på poddar och ljudböcker om medberoende och tar min hjälp därifrån och från forumet. Nykterheten hjälper mig väldigt mycket. När jag drack lät jag ångesten ta över men nu känner jag att jag gör mer medvetna val. Jag svajar ibland med vad som är rätt att göra men vad kan jag göra? Det hjälper henne för stunden när jag pratar med henne men däremellan har hon det riktigt tufft och det tär otroligt mycket på mig att prata med henne så jag låter bli så mycket jag kan stå emot. Just nu är jag så besviken på henne så jag pratar inte alls med henne men ofta klarar jag inte det mer än en vecka sedan tar det dåliga samvetet över och jag tror mig måste prata med henne. Men vi kommer ingenstans. Det händer ingenting positivt. Det är bara tragik och fullständig misär. Jag undrar bara hur länge detta kan pågå. Hur länge orkar man leva så. Hur länge orkar hennes kropp? Den borde ge upp? Förstår inte.

Kram till er båda❤️

PS. Haha, 1335 dagar visar appen idag. Jag missade dag 1234, men 1345 är en cool siffra också.

@Vjlo Grattis till 196 nyktra dagar! 🥳🥳🥳 Min app nomo visar att jag har varit nykter i 1345 dagar. (Ska se om jag fixar att screenshoota dag 1345! ) Tacksam varje dag. För läkande sömn och att jag är mer chill inför typ allt.

Kram 🐘

Och en till...
börjar bli enformigt det här. haha...

28 veckor - 196 dagar.

@vår2022 @himmelellerhelvete @Andrahalvlek
Hej alla, det är märkligt att vi alla fyra har eller har haft så svåra och momplicerade relationer till våra mammor.
jag hade just skrivit en text för att berätta om det, när jag kom åt ngn knapp så att texten försvann.
Nu orkar jag inte skriva om den, bara att tänka på henne ger mig ångest och dåligt samvete samtidigt...Trots att hon varit död i 20 år... ja,ja. Men återkommer när jag vilat upp mig.
Skickar en stor kram till dig himmelellerhelvete för jag vet hur otroligt svårt det är med en sån relation.

I morse när jag vaknade var det frost- solen sken in genom fönstret, himlen var orange. Katten satt i fönstersmygen och värmde sig.
Jag hade massa möten inför förestående omorganisation (har tappat räkningen) men spänning i käkar har släppt. Jag får låta allt gå som det går.
Men nu tänkte jag straxt ta em ledig.
Jag tänkte ligga på min säng och läsa. Planera för middag. Njuta lite av den här lilla sekunden på jorden som man har ynnesten att få finnas till!
Ha en fin fredag 🌸

@Himmelellerhelvette Ja, processen har pågått under många år. Det har varit ett mönster att relationen ”kraschar”, efter ett tag återgår det till det ”vanliga” men inget har förändrats. Den senaste gången det ”kraschade” var ett år innan jag blev helt nykter och det var droppen. Nykterheten gjorde att jag kunde börja bearbeta ordentligt och inte stampa på samma ställe hela tiden, vilket alkoholen fick mig att göra. Jag har under åren i olika faser i mitt liv bearbetat och träffat psykologer som fört mig framåt. Gått igenom en skilsmässa från barnens pappa, träffade min nuvarande man och nya familjekonstellationer. När jag ser tillbaka 20 år i tiden kan jag se hur jag hela tiden har försökt att hitta hem till mig själv, till mina behov, min självständighet och vem jag är i grund och botten. Jag har kommit framåt i processen, men alkoholen har varit ett stort hinder att nå ända fram till mig själv. Så när jag slutade dricka för snart två år sedan skedde det ett stort genombrott. Så arbetet med den senaste psykologen hjälpte mig framåt i detta genombrott. Jag hade då en kontakt med mig själv och mina känslor, men jag kunde inte sortera i känslorna och tydligt se mitt medberoende till min mamma och jag kunde inte få fatt på skammen jag bar på. Det var det som var mitt genombrott, jag kunde börja sortera i mina tankar och känslor och få fatt på skammen, och med ett nyktert sinne. Inte blanda ihop allt. Jag har fått verktyg och kan fortsätta processa med mig själv framåt.

Jag förstår att du sitter i en väldigt svårt och tuff situation med din mamma. Ett pågående missbruk och då är det näst intill omöjligt att kunna kommunicera och hitta vägar framåt tillsammans. En ständig oro om din mamma så att hon inte hamnar på gatan. Så tufft! Jag förstår att du bara vill skrika att det räcker nu, jag orkar inte! Så mycket energi som det tar ifrån dig. Finns det inte stöd att få från kommunen, socialtjänsten?

Tänker också att för din egen skull, för att få avlastning i dina tankar och känslor så skulle det kunna vara skönt för dig att få prata med någon. Få ur dig allt du känner och ha en mottagare att bolla med. Sätta ord på allt med en mottagare, som kan stötta dig, som förstår din situation. Någon som kan se det utifrån och i ett annat perspektiv. Kanske kan det hjälpa dig i hur du ska kunna hantera din situation och allt det du känner på ett bättre sätt. Att ta hjälp så att du inte står ensam i detta.

Du finns i mina tankar, du har det verkligen kämpigt. Kram❤️