Senaste kommentarerna i forumet

@miss lyckad Min mamma är uppväxt på Guldheden i Göteborg. Mina morföräldrar flyttade till Kungsbacka senare och det är därifrån jag har mest minnen. Jag minns sommarloven hos morfar ❤️ Min mormor jobbade och vi två skötte oss själva. Han stekte pannkakor till mig och vi åkte med deras lilla båt, och deras hund satt alltid i morfars knä när han körde bilen till båten. Minns hans garage med tusen pryttlar, han skapade konstverk av vrakgods, stenar och spännande rötter han hittade i skogen. Fina sommarlovsminnen med noll alkohol inkluderad.

Ja, jag tror att min mormor hade ett stort kontrollbehov och ytan var viktig för henne. Hon putsade och fejade, allt skulle vara perfekt. Spontana besök hos henne var big nono. Och när hennes yta sprack blev hon genomelak, stötte folk ifrån sig. Hon bröt kontakten helt med sina syskon, och nu har min mamma gjort detsamma med sin syster. Och jag som inte har några syskon tycker bara att det är så sorgligt.

Jag har verkligen fått jobba på mitt eget kontrollbehov i sådana sammanhang. Har medvetet bjudit hem folk utan att städa. Uppmuntrat att träffas över en hämtpizza osv. Och i skuggan av min mormor blir ingenting jag gör tillräckligt fint ändå. Och det är okej.

Har ett fint minne till. När jag hade träffat barnens pappa i början av 90-talet, och flyttat 30 mil till honom, ringde jag och frågade om vi fick komma på besök, bara med några timmars varsel. ”Självklart är ni välkomna” svarade hon, och det svaret förvånar mig än idag. På nolltid hade hon trollat fram landgångar till oss fyra (min morfar fick nog hasta iväg och köpa dessa) och vi hade ett jättetrevligt samtal och de fick träffa min nya kille, som sedermera blev pappa till mina barn.

När vi satt där kom jag på en idé. Visst hade det varit trevligt att fira jul allihop i en stugby på en vintersportort som ligger mitt emellan, så kunde vi mötas på halva vägen? Bara en vild idé där och då. Sådant man säger liksom. Men min mormor tog tag i det och den julen firade vi i just den stugbyn och min moster, hennes man och småkusinerna var med också. Min mormor hade fixat all julmat hemma och dukade upp i deras stuga, som var lite större än våra. Fyra stugor totalt hade de hyrt över julhelgen och min mormor och morfar betalade rubbet. Ett fint minne, sannolikt ett av de sista projekt hon rodde i hamn för cirka 30 år sedan.

Några år senare fick hon bröstcancer och dog rätt snabbt efter att hon fått sin diagnos. Hon fick bröstcancer av östrogenet hon tog pga vallningar i klimakteriet. Cancern var långt framskriden eftersom knölen i armhålan inte upptäcktes i tid.

Kram 🐘

Tack för att du delar med dig av barndomen och ditt liv..Jag älskar att höra om uppväxter, och hur man har haft det..Jag själv har ju många syskon, och vår uppväxt har sett lite olika ut, fast vi bott i samma familj hela tiden..Det är skillnad att växa upp på Hisingen, och Bergsjön, eller en mindre ort 10 mil från GBG, i villa. Ofta blir vi människor lugnare och mer medgörliga när vi blir äldre..Tror därför att många upplever sina far-och mot- föräldrar, annorlunda än vad våra föräldrar gör..Det låter som din mormor hade ett otroligt kontrollbehov. Därav kan ju även oro och ångest funnits..Klart att det inte var lätt för din mamma då heller kanske? Att vara till lags, eller bråka..Fint berättat Andra Halvlek. Var detta i GBG då?

Ja vår svenska Kust är härlig..😍..Det var just i Grebbestad, min ex-sambo blev så fruktansvärt full på en krog, så jag fick knappt ”hem” honom..Han gick på sne..Nästa dag gav han sig f-n på att någon lagt i något i hans glas..Då sa jag ”Sprit kanske?!!!” 😂🤣..Men man vet ju aldrig. Mycket skumma typer var det där vid 02.00- tiden innan stängning. Karlar som kanske försökte få med sig någon hem..Mitt ex trodde det var menat åt mig..Vem vet..Händer mycket skit ute på nätterna, fast det är idyll på dagtid. Skaldjur har jag ätit alldeles för lite i år. Måste bli ändring på det..Ha en fortsatt underbar semester Torn..🤗🤗

Hej Ragna!

Jag såg ditt inlägg i tråden ”Förtvivlad mamma” och kände för att skriva några rader här. Det låter väldigt tungt att under så lång tid ha sett sin dotter vara fast i alkoholen, och jag gissar att du, liksom många andra föräldrar i liknande situationer, brottas med känslor av smärta, maktlöshet och sorg. Det är tydligt att du känner en oerhört stark kärlek till din dotter. Jag förstår det också som att du brottas med en del mörka tankar. Finns det någon i din närhet, eller inom vården, som känner till hur du mår? Finns det några aktiviteter eller människor som hjälper dig att samla kraft och energi just nu?

Fortsätt gärna skriva här och berätta, om du vill. Som du säkert redan märkt är det många här som känner igen sig i dina erfarenheter. Du är inte ensam!

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är inte den här typen av resonerande inlägg som jag reagerar på när jag tycker att det ibland blir så svart eller vitt. Jag tror bara inte att man når människor genom att tala om att ”det finns inte någon härinne som lyckats med normaldrickamde”, ”statistiken visar att endast ett fåtal kan”. Den typen av uttalanden görs ibland (även nu) och de tycker jag är uttröttande och kanske skrämmer iväg en del på vägen.
Minns AHs inledning här på forumet att jag tänkte att den ”normalkonsumtion” som hon siktade på var alldeles för hög och att det inte skulle gå. Men jag tänker att man kanske inte hjälper någon genom att tala om att det inte finns någon som lyckats med att dricka 4 glas per kväll på helgerna. Dels för att man inte VET att det faktiskt är så, dels genom att det inte är så stor sannolikhet att en person som har en plan lyssnar på nån helt okänd och tänker att den har rätt och ändrar sig.
Men visst det är frustrerande att läsa när det inte går bra, eller när någon lämnar. Men de kommer kanske tillbaka. Jag tycker att ditt sätt att skriva är väldigt ödmjukt och att du utgår från din erfarenhet när du skriver. Däremot tror jag inte riktigt på att tala om för någon annan vad som är bäst för dem. Sannolikheten att de lyssnar är minimal.
Jag tror inte måttlighetsdrickande är för alla heller, så jag tänker inte att jag ska beskriva det som en framkomlig väg för någon annan. Leif GW hade en metod, Kjell Olov Feldt en annan. Jag tänker att man kanske inte så aktivt och hårt behöver kritisera andras val. Låt dem komma till insikt eller till sin egen sanning för ingen annan kan faktiskt veta om något fungerar eller inte fungerar.

Jag njuter verkligen av livet!😍 @TappadIgen, vi åker hem på söndag. I dag ska vi ta en sväng med bilen och kolla på hällristningar mm. Barnen vet tydligen inte ens vad det är för något.😂 @Andrahalvlek, jo stilla kan det vara. De stora dyningarna som rullar in från Nordsjön räknar jag inte. Det är ju helt blankt vatten ändå.😅 @Se klart, hummer och ostron duger gott och väl! 😍

När man går på bryggan nere i Grebbestad ser man verkligen mycket alkohol överallt. På ena sidan massor av uteserveringar, och på andra sidan en massa båtar där alkoholen flödar. Det härliga är att det bekommer mig inte ett dyft. Noll sug, noll saknad, noll avundsjuka. I stället märker jag hur jag frestas av de stora skaldjursfaten och en del båtar är riktigt ” feta” och fina att kolla på. Härligt att se alla sommarklädda flanerande människor också.

Min forumsaktivitet har gått ner markant under de här dagarna. Men det är skönt att inte glo i mobilen så mycket. Det gör jag tillräckligt resten av året.😅

Ha det bra!

@TappadIgen Jag håller med dig till hundra procent. Jag har hört att 1 procent kan gå från riskbruk till stabilt måttligt drickande. Min mattekunskaper är urusla men det borde väl bli 1 person på 100? Härinne på forumet är det många fler än så som försöker den måttliga vägen. Det sitter långt inne att sluta dricka helt, och det är sorgligt eftersom vi som valt helvitt vet vilken befrielse det faktiskt är.

Lyssnade nyligen på Pål Holknekt i Hedman och Hedéns podd. Tydligen har han offentligt dissat Kjell Olof Feldt rejält. Kjell Olof Feldt gav ju ut en bok om måttligt drickande, en bok som gjorde att jag hamnade här på forumet hösten 2019 då jag bestämde mig för att dricka måttligt. Det gick ju inte. Sen såg jag Kjell Olof Feldt och hans fru Birgitta von Otter som gäster hos Malou och då tänkte jag ”Vem fan tror du att du lurar gubbe?” Sök på Malou och Kjell Olof Feldt på Youtube, plågsam tittning.

Men som sagt, allas insikter måste mogna i egen takt. Pekpinnar gör ingen nytta.

Kram 🐘

@Sländan Ja, vilken syn det skulle vara 😂 Vi har en å i vår lilla stad och man kan paddla från hamninloppet ända till torget och där kan man ta glasspaus innan man paddlar tillbaka. Det ska jag göra när jag känner mig stabil på brädan 😍

Jag tror att jag ska köpa en vattentät påse till ombyte, handduk, mobil och bilnycklar. Struntar nog i separat mobilfodral. Uppe på brädan struntar jag i mobilen, det är ju en av fördelarna med brädan - att den är helt mobilfri där och då. På Biltema har de både flytväst och vattentät påse, så dit åker jag en sväng efter badet idag. Allt ska vara fixat innan brädan kommer.

Kram 🐘

I mitt kök har jag en hel vägg med olika broderier huller om buller. Jag letar alltid efter broderade tavlor när jag kommer till olika loppis. Starten till alltihop var en tavla 40 x 50 cm som min mormor har broderat till mig. Den hänger i mitten på väggen. Jag fick den i tonåren och den har hängt med mig från bostad till bostad. Den föreställer en jättestor ros och runtomkring finns en massa olika bokstäver huller om buller utspritt. Jag har aldrig tidigare tänkt på att tavlan har något budskap. Bokstäver blev ju mitt yrke kan man säga, och blomman kan ju representera det livsnjut som jag behöver i mitt liv för balansens skull. Den tavlan hamnade ju faktiskt hos helt rätt person.

Att jag ens började tänka på det just idag när vattenkokaren kokade upp mitt kaffevatten var att den tavlan och någon mer på väggen är inramad med glas framför, medan de flesta broderier bara har ram utan glas. Med åren blir de mörka i väven, de åldras verkligen. Men de som har glas framför sig är fortfarande skinande vita i väven. Med små medel kan man bevara något väldigt fint till eftervärlden.

Min mormor var helt outstanding på handarbete. OUTSTANDING. Hela hennes hem var fyllt av broderade tavlor, från pyttesmå till gigantiska tavlor. Och broderade dukar, med virkad spetskant, och virkade jättedukar för ett helt matsalsbord. Överallt, överallt. Hon höll ständigt på att handarbeta. Så jag har att brås på om man säger så.

Min mormor var vd-sekreterare på ett stort företag i Göteborg. Hon tillhörde annars den generationen som brukade vara hemma med barn, men hon jobbade heltid större delen av sitt liv. Hon skiljde sig från min mammas pappa. Jag tror att min mamma var 6-7 år år då. Väldigt ovanligt på 50-talet. Sen träffade hon mannen som blev min morfar och som pga en ryggskada blev sjukpensionär och hemmaman. Han skötte allt hemma medan hon jobbade. Han var centrum för mig när jag vistades hos dem. Snällare människa går inte att hitta. Min älskade morfar ❤️

Min mormor var fullblodsperfektionist. En jul hos henne var regisserad i minsta detalj. Hon lämnade ingenting åt slumpen. Maten lagad från grunden, dukning, pynt - allt. Trots att hon jobbade heltid var kalasmaten hennes område. Hon var grymt duktig på att laga mat. Min morfar fick sköta vardagsmaten. När jag var liten kändes det nog extra kul för henne att fixa en helt perfekt jul. Jag har otroligt fina minnen från jularna, men jag minns också att det dracks alldeles för mycket. Just julen var ett sådant tillfälle då vi sov över, och då blev det extra mycket alkohol. Det dukades upp ett groggbord minns jag.

Jag minns också att min mormor förstås inte orkade med de perfekta kalasen i längden. Då ville hon inte ha kalas längre. Då ville hon inte ens träffas längre. Hon och min morfar åkte istället till olika hotell över julen, helt ensamma. Ibland kom de och firade jul hos min moster, men jag tror att min mormor vantrivdes med att inte själv få styra upp. Hon mådde dåligt av det, så det positiva övervägde inte ens.

Min mamma hävdar att min mormor var en fullblodsegoist. Hon skulle egentligen inte ha några barn för hon förmådde inte att älska dem. Hårda ord och slag tillhörde vardagen. Deras relation tog så otroligt mycket stryk av det så den repade sig aldrig. Min moster har nästan grubblat sig sjuk över sin barndom, att hennes mammas elakhet satte sådana spår i henne att hon knappt kan fatta det. Min morfar var en så kallad ”toffel” i ordets rätta bemärkelse. Mormors ord var lag för honom.

Jag önskar så att jag hade hunnit prata med min mormor. På riktigt. Om livet. Tankat av henne alla tankar om hennes uppväxt, barndomsfamilj, sitt eget familjeliv. Varför gör man inte det när man har chansen? Obegripligt. Men hon hade kanske inte velat prata om det? Både hon och min morfar kändes som personer som bara ville se framåt, aldrig bakåt. Och min mormor var regissören i deras liv, min morfar var hantlangare/passopp. Min biologiska morfar, som hon skiljde sig från, hade alkoholproblem.

När min mormor dog 1994 så valde min mamma och hennes syster att låta ett företag tömma lägenheten och prylarna som kunde säljas betalade arbetet typ. Vi fick komma dit innan och ta lite minnessaker, så mycket som gick att bära i famnen typ. Jag tog då en massa broderade dukar och några mindre broderade tavlor, några fotografier på mina småkusiner när de var små, en gigantisk ljusstake och något mer som påminde mig starkt om min morfar. Jag ville bevara min mormors handarbete till eftervärlden. Min mamma tog inte en enda minnessak och inte hennes syster heller. Sorgligt. De gick bara runt, runt i lägenheten och tog ett sista farväl. Min morfar hade dött något år tidigare.

Alla människor har fördelar och nackdelar. Så länge fördelarna överväger stannar man. Men som barn har man inget att välja på, man måste stanna. Min mammas bild av sin mamma stämmer inte alls med min bild av mormor. Visst var hon lite knepig, men jag är säker på att hon hade ett stort hjärta även om hon hade oförmåga att visa sin kärlek på ett traditionellt sätt.

Jag blir alltid förvånad när jag får beröm för mitt stickande. Jag lärde mig sticka efter min första utmattning år 2007, som en del av min återhämtning. Jämfört med min mormor kommer jag alltid att vara en glad amatör på handarbete. Jag tror att handarbetet var min mormors ventil också. Jag vet att hon hade enorma problem med vallningar i klimakteriet, men mig veterligen tog hon inte till alkohol som ventil. Minns inte att jag har sett henne dricka ens.

Jag ska inte göra om misstaget med min mamma. Jag ska framöver bokstavligt talat ta en stund då och då och tanka av henne alla tankar om sin uppväxt, även om jag vet att det smärtar henne oerhört mycket. Just därför är det kanske viktigt att hon berättar. Jag vet ju att det på ålderns höst känns bra att göra bokslut av sitt liv. Min ex-svärfar har skrivit fyra böcker om skilda delar av sitt liv som egen företagare. Men det är inte mycket familjeliv som får plats i de böckerna tyvärr. Männnen skriver ju ofta historien utifrån sin horisont.

Jag har också en tendens att gå vidare och inte ens snegla bakåt. Jag har ytterst få minnen av min uppväxt, har knappt ens minnen från tonåren. Jag brukar säga att det beror på att jag flyttade 30 mil när jag var 20 år så jag påminns inte om barndom/ungdom i vardagen. Jag springer inte på gamla miljöer och gamla vänner då och då. Samtidigt är det nog en överlevnadsstrategi. Jag minns faktiskt när jag låg i min säng om kvällarna, medan mina fulla föräldrar bråkade, och tänkte ”bara jag blir stor så jag får leva mitt eget liv i lugn och ro”. Min mamma drack periodvis också mycket, mest för att ens stå ut tror jag.

Funderar på om jag ska jobba lite mer med medberoendebiten. Kallas också ”anpassningssyndrom” tydligen. Ofta har man vaga minnen, man väljer att gå vidare, och vidare. Min mamma säger alltid att hon inte vill älta i det förflutna, det som har varit har varit. Hennes medberoende var otroligt starkt. Förstås. Mitt också. Jag utvecklade en känslighet som gjorde att jag på en millisekund kunde avgöra hur full min pappa var. Det räckte att han hostade, suckade eller gick på parketten - jag hörde direkt. Den känsligheten är ju sjuklig, och sannolikt scannar jag fortfarande av min omgivning omedvetet. Oerhört utmattande.

Nu ska jag åka och bada 😍

Kram 🐘

Varför är jag så stressad i själen? Är det över att gå på date och träffa nya människor. Har ju inte hittat någon som jag tycker passar ännu. Men i stunden har jag känt att jag klarat det bra och inte alltför mycket ångest innan. Men det tar energi, det gör det.

Har semester om jga inte nämnt det förut och tillskillnad från många andra år då jag valt att stänga in mig och bara återhämta mig, vara med mig själv så försöker jag nu utmana mig själv. Utmana mig genom att gå på date, träffa vänner. Göra något varenda dag som jag kan se tillbaka på. Det är kul, men tar så mycket energi. Det känns lite som att samtidigt som jag gör detta för mig själv så gör jag det för att på något vis bevisa för mig själv och andra att jag inte är konstig.

Jag har funderat mycket på en sak på sistone. Min förmåga att alltid hitta på ursäkter varför jag inte kan göra saker, framförallt om det jag inte har förberett mig på dem. Framförallt när vänner frågar om man vill hitta på något, eller som när en potentiell date frågade om vi inte kunde ses samma kväll, inom en timme. Om det finns ett val på ja eller nej så har jag ofta valt nej. Förr, innan jag var 25 låt oss säga så upplevde jag att jag aldrig tackade nej. Jag var rädd för att missa något, och visst det tog på eneregin och jag var mer sjuk (fysiskt sjuk) då. Efter 25 (eller 27 eller något sådant) så började jag ju stänga in mig mer och mer och "njuta" mer av mitt eget sällskap... och i ärlighetens namn VINET och Ölen. Nu finns ju inte A med längre så det där umgänget har ju försvunnit, lyckats vara fri från det de senaste 3 juli-månaderna, de senaste 3 somrarna (WOW!!!! Det hade jag inte ens tänkt på innan). Men fortfarande utan vinet så tycker jag det är så vansinnigt skönt att bara få vara hemma, eller åka till en loppis helt själv... inte ha sällskap. Eller åka och fixa själv i torpet, eller ta en promenad.. själv. Detta går mer eller mindre i vågor och jag vet att jag mår bäst när jag har en blandning. Jag blir ju glad och lycklig av vänner och familj, men jämfört med andra så behöver jag nog inte så hög dos. Men det är ju för att jag har autism, det är mycket det jag tänkt på.

Nu när man börjat datea så är det lite känsligt känner jag. Jag vill ju vara transparent och ärlig, och är väldigt djup med de jag talar med.. är inte intresserad av att prata yta. Jag blottar lite av min själ i flera fall, vågar dela med mig så de också gör det (berättar om allt förutom alkoholen). Jag har nämnt för en kille/man som jag mötte att jag har ASD och ADD, det gjorde jag innan. Han har också krångel men inget medfött, men han förstår och tyckte jag var spännande. Jag kan inte se att våra liv matchar, men han är definitivt en person som jag vill vara vän med, som jag kan lära mig så mycket ifrån. Tar det sakta så får vi se om det ändå kan finnas mer där. Ska inte stänga någon dörr. Men med honom var det så tydligt att jag kunde berätta allt direkt för han delade med sig väldigt mycket också.

Krånglet med att dela med sig om ASD och ADHD är 1. Stigma (ASD är antingen rainman, socialt, mentalt och emotionellt skadade med noll empatisk förmåga, vaggande, psykotiska, okontaktbara, ensamma) (ADHD är missbrukare, ointelligenta, hetsiga och oförutsägbara, otrogna, impulsstyrda, inte pålitliga, lata, saknar moral och kriminella). Okej, nu överdriver jag kanske lite, men i min värld så kan dessa attribut förknippas med diagnoserna. Såklart har inte alla dessa attribut och en del är mer myter. Allt handlar om hur öppen och hur mycket personen är insatt i diagnoserna. Jag kan väl ärligt talat säga att innan jag började jobba på skola och inte hade kommit i kontakt med särskilt många med ASD och ADHD så hade jag tankar som att människor som inte var så himla trevliga... och framförallt så hade jag uppfattningen eller snarare okunskapen kring att det inte är ett val att ha diagnoserna.. man kan inte bara skärpa till sig lite och "passa in". Jo, jag kunde ju det.. eller kan det... men det ska inte vara så, inte behöva vara så. Jaja... i vilket fall. Hur mycket ska man berätta och när?

Jag vill vara transparent och ärlig och har börjat talar runt diagnoserna.. alltså diagnoskriterierna (även om jag såklart inte uttrycker det så). Jag kanske kan vara ärlig utan att vara ärlig, till en början i alla fall. Jag kan tänka mig att ni eller någon nu tycker eller tänker att vara för ska jag behöva berätta om mina diagnoser överhuvetaget, det är väl min ensam och jag är ju densamma vare sig jag har en funktionsnedsättning/funktionsvariation eller inte. Det är inte så att jag är sjuk, det är inga sjukdomar. Det är en livslång funktionsnedsättning (eller variation om man lyckas hitta den där balansen, hur man passar in och ska förhålla sig till en värld som inte är skapt för en). Och det är sant, det kanske märks ändå.

Saken är dock den att jag vill dela med mig av detta, det är så viktigt. Det kanske är för att jag är ganska ny i mina diagnoser. Att jag inte haft så lång tid att reflektera och diskutera det med någon. Varje gång jag pratar om mina diagnoser med någon så förstår jag mer och mer själv. Jag blir bättre och bättre att tala om dem.

Jag har ju alltid genom hela mitt liv, tills jag fick min diagnos i princip alltid varit en sluten bok. Ja, social och trevlig på ytan, omtyckt men jag har aldrig gett något av det som egentligen bubblat på insidan. Jo lite till min mor på senare år, men annars så har allt stängts in. Jag har varit livrädd för att vara sårbar. Jag tror att mitt jobb hjälpte mig att bli lite mer öppen då ungdomarna jag jobbar med ibland öppnar upp sig och vågar blotta sitt inre - så varför skulle inte jag? Men efter jag fick diagnoserna så har allt fallit på plats, jag känner mig tryggare i mig själv. Och det känns lite som att allt det som var förtryckt i 35 år nu måste ut. Det innebär att det ju kommer ut lite för mycket tror jag.

Så ska man dela eller inte?

Jag känner av situationen och personen. Bäst är att tala om sådant irl då jag själv är duktigast på att kommunicera när jag har ett samtal i fysisk person. Sen förstår jag ju inte alltid vad den andra menar, känner, underliggande budskap...

Och om någon dissar mig för mina diagnoser, eller för någon annan egenhet, då är det ju inte rätt person för mig. Jag vill ju inte vara med någon som är trångsynt eller bara uppskattar "perfektion". En som inte gillar mina egenheter och min personlighet kommer jag ändå inte matcha med.

Det känns dock svårt att säga det till vissa fortfarande, att jag har ADHD/ADD, det är inte så svårt. Det har ju var och varannan människa känns det som.. och det brukar ofta vara det som folk säger "jaha, jo det hade jag väl inte tänkt på men du kan ju vara energisk och har så mycket energi". Tycker alltid det är lika kul då jag inombords känner mig precis tvärt om 90% av min vakna tid. Men den svåra är ASD (Autism). Jag är ju mest autistisk, ja jag har också ADD men det är Autismen som är mest framträdande inuti mig (fast den syns minst). Det är svårt att förklara för någon och det känns (fast jag inte kan lita på min känsla) som att de flesta tror att jag hittar på, eller att jag blivit feldiagnosticerad. Några gånger har det tom. känts som att de tror jag söker sympati, som att jag har någon Münchhausen eller något. Men det är säkert bara i mitt huvud.. förutsätter ju alltid det värsta för att skydda mig själv från oförutsägbara händelser. Avskyr att jag tänker så då jag vill vara mer optimistisk och har det i mig, men blir pessimistisk då jag försöker skydda mig själv.

Nu har jag ju talat mycket om diagnoserna i dag, men det ligger nära till hans nu. Lyssnar på Lina Liman, hennes bok "Att fejka arabiska" för 3:e gången tror jag. Alltså det är så slående, ALLT hon berättar om sin barndom, och hur hon tänkte, hur hon upplevde saker, så hon beskriver sig själv och hur det kändes att få sin diagnos - det är så jag alltid känt. Verkligen allt stämmer. Att fejka arabiska är ju jag - jag jobbar och har endast jobbat med yrken som inte alls ska funka för mig. Jag jobbar främst med KOMMUNIKATION - och jag har själv ingen autopilot vad gäller det, jag gör allt utifrån fakta, observation, nötande och träning. Sedan tog hennes krångel lite andra uttryck i högstadieåldern och hon hade en mycket tuffare resa i vuxen ålder då hon hade mycket vård- och psyk-kontakter. Men hon sätter sådana underbara ord, som ingen gör för oss kvinnor, vi som är duktiga flickor. Vi som är för svarta för vårt eget bästa... oss som det inte syns på.

Men ännu en sak, och denna har jag ju bara delat med er här. Detta med A. Kommer jag någonsin kunna dela det? Behöver jag göra det? Jag själv skulle säkerligen må bättre av att dela det med vänner och en framtida partner MEN jag tänker såhär, ja man kan bli dömd men det har jag redan talat om. Och ja, stigmat kring alkohol är (i min värld) så mycket större än någon sketen diagnos). Om man t.ex. skulle dela sina krångel med en partner som inte har upplevt en själv onykter, gör man mer skada än nytta? Är det verkligen värt att lägga den bördan på någon annan? Kan de då känna sig medskyldiga eller som någon grindvakt?

Självklart måste man vara ärlig med att man inte dricker, annars kommer man ju förr eller senare dricka. Men jag skulle vilja berätta ALLT, men absolut inte förrän efter lång tid. Det räcker ju egentligen att säga att man inte dricker för att man äter medicin som gör att man inte ska dricka. Och slutar jag ta medicinen så kan jag skylla på att jag inte vill dricka för att inte släppa kontrollen eller att jag känner att jag inte behöver alkohol för att ha kul (att jag lärt mig det). Att jag kommit på efter lång nykterhet att jag faktiskt inte gillar alkohol, gillar inte smaken och om jag dricker blir det ofta för mycket och då är det bäst att låta bli. Allt detta är ju sant! Jag ljuger inte!

Men det känns som att en stor del av min livsresa som startade 4 juli 2019 kommer vara dolt för alla i mitt liv. Det var ju där allt startade. Eller egentligen startade det ett år och några månader innan, det var då jag vågade göra något som jag aldrig trodde var möjligt, som gjorde att jag fick några underbara vänner som fick mig att inse mitt leverne, att jag ville leva och inte överleva. Som fick mig att må bättre, känna mig inkluderad och fick mig att vilja bli bättre. Sluta röka m.m. Men allt tog en extra fart 4 juli 2019 här på forumet.

Vilken resa man har gjort. Man känner sig ju faktiskt rätt så stolt. Och jag är så sjukt stolt över alla andra här också. Vi fixar ju det här... tänk att man faktiskt kan välja att vara lycklig.. eller i alla fall levande utan alkohol :)

Ikväll går jag på sista passet..Blir det längsta jag gjort på detta jobb..Går av Lördag em..😅.En av mina bröder ska sova över här och ta hand om hundarna. Det är han som har börjat dricka igen. Hans fru som också drack, slutade, och lämnade honom..Helt rätt..Det går inte att bo med någon som dricker, när man själv har slutat, i längden..🍃..Dom har 2 pojkar, som är jättegoa. Jag tänker på alla våra barn.Mina och syskonbarnen. Många av dom har valt partners, som är beroende av något..Just nu har mina barn, världens bästa partners.❤️..Ingen som verkar ha något beroende i familjen..Tidigare hade döttrarna sådan pojkvänner.Kaka söker maka på något sätt. Jag försökte noga att välja pojkvänner..Men såg inte då att ett samlarbeteende, kan vara en typ av beroende också..Som senare bytts ut mot skärm, cigg, snus och alkohol..Jag tror att min fina bror kommer att sluta dricka igen..Jag har sagt till honom om att alkoholfri öl kan trigga suget..Helst om man umgås med kompisarna man alltid drack med, och som gärna bjuder på ”ett” glas. 🍃

@Andrahalvlek Äntligen👍🏻😃 nu är det bara skaffa flytväst och vattentät mobilfodral. Jag har en jättebra 15 l vatten tät väska. Den kan man fästa i resårlinorna 👍🏻 Perfekt att ha fika och extra kläder, handduk mm
Imorse kom jag på en bra idé, man kan paddla från ett litet bad ovanför våran sommarstad rakt in i en kanal som går igenom staden. Wow 🤩 tänkte jag vilken upplevelse! Tills min man som är mera sansad sa att det är väldigt strömt vissa delar, dessutom har dom vattenkonst i bäcken som folk står och tittar på.
Jösses vad de skulle fått sett om jag kom farandes där 😂 säkert paddlat sönder all konst. Nja, jag får nog tänka om där lite 😜
💕sländan

Godmorgon alla fina forumvänner!

Tänkte skriva en kort uppdatering. Jag mår bra, lite trött och sliten efter en intensiv vår och försommar. Vi har flyttat ut till glesbyggden (verkliget ut på landet bland kor, grusvägar, långt till grannar och 10 mil till närmsta stad med systembolag) där jag lever mina dagar bland flyttkartonger, renovering, bad, meditation, yoga, promenader mm.
Vi tar paus ibland och åker på bilutflykter till någon stad och tar in på hotell. Shoppar lite till hemmet och utforskar staden. Nu på sommaren kommer familjen gärna på besök, så huset blir fullt av liv. Jag är en ganska energisk person så jag bakar både matbröd och kaffebröd. Nu är skogen och myrarna fulla med bär, så jag plockar och lagrar inför vintern.

Ok, dricker jag alkohol? Igår drack jag en öl, det räckte. Jag är inte helt alkoholfri. Jag kan dricka 1-2 glas ibland och vara nöjd. Jag går fortfarande och lägger mig tidigt och vaknar tidigt, det passar mig och underlättar med rutiner. Tar hellre en fika och något jag bakat (har blivit bra på att baka matbröd, bullar och sockarkakor) Nu när mitt liv är lugnt och jag kan styra mina dagar själv, utan stress eller press, mår jag bra och har en inre frid. Jag är numera pensionär, lite tidigare än originalplanen (pga sjukdom och covid) och så otroligt tacksam för att jag kunde gå i pension redan nu. Visst vi får inte så mycket pengar men vi har inte så mycket utgifter, så det kommer att gå bra.

Nu ska jag ta cykeln och dra iväg en sväng och plocka blåbär till dagens paj. Maken ska klippa gräset och jag ska se över alla min plantor som ska ge skörd. Nästa år blir det växthus och odling i lite större skala :)

Detta låter kanske väldigt prettigt, men så är det just nu för mig. Tar en dag i taget och vet att det kan ändra sig om något händer som ger mig panikångest. Stress och panikånget är mina värsta triggers. Mitt liv behöver vara som mellanmjölk, lagom...
Kram på er

Tänker också att du är en omtänksam person och att något du känner starkt för behöver uttryckas.
Kram 🧡

Kikar in innan en arbetsdag, har haft skrattretande disciplin denna vecka. Bakat, badat, hängt med barnbarnen. Idag är det lite räfst och rättarting…
Mår äntligen bra från min förkylning. Känner oresonlig glädje just nu. Så mycket fint i mitt liv att det känns alldeles orimligt. Livet är på chans och tur, så tacksam över ALLT fint jag har och allra mest tacksam är jag över att jag har vett att förstå just det. Och därmed vara nykter.
Imorgon kommer en av mina döttrar som jag knappt sett på hela sommaren- hon jobbar inom akutsjukvård och som hon jobbar. Igår hörde jag om en väns mamma som brakat igenom helt vad gäller alkoholen. Känner sån sorg. Sånt slöseri på liv. Diamanter i rännstenen.
Allt fint som går förlorat. Och sån jävla skitsjukdom detta är.
Önskar er alla en fin dag denna sommar som aldrig tycks ta slut. Kram! 🌸

Lev livet, inte en räka här tyvärr, men nästa vecka ska jag sörpla i mig några ostron. En hummer kan slinka ner! Kram 🥰

@TappadIgen skrev:"Jag vet inte hur det jag skriver nu mottas,"
Du är en mycket omtänksam person som vill väl!🤗
Frågan är ack så svår! Hur når man fram till den som kanske inte vill bli nådd, som kanske är rädd någonstans i botten? Och ... de där som "inte vet sitt eget bästa", nehej och vad vet jag liksom? Vem ser hela bilden? Troligtvis inte jag och troligtvis inte personen själv heller!! Men tillsammans blir ofta lite bättre!

Jag tänker att jag får göra så gott jag kan - utifrån genuin omtänksamhet (och inte från höga hästar). Det gäller både gentemot andra såväl som mig själv.

Kram 🧡

@Torn Låter gott, njut!!😃

@Sisyfos Det svåra att göra en sak i taget i mitt jobb är att jag blir avbruten hela tiden. Eller kan bli. Den administrationstid vi har mellan varje patient (10 min) blir lätt uppäten o avbruten av annat. Men jag kan välja att stänga av ljudet på telefonen, låta svararen ta det. Ignorera internmeddelanden o kolla av vid jämna mellanrum. Kollegor som vill nåt o medd från receptionen är svårare att styra.
Det blir bättre nästa vecka, då kommer en av kollegorna tillbaka.
Överväldigande är rätt ord...
Kram!🥰

Här sitter jag som brukar predika om fasta sovrutiner och är vaken sent när jag ska jobba imorgon. Jag är glad och nöjd då jag fått basta riktigt varmt i vedeldad bastu. Schampot blev så varmt av att sitta på laven att det inte gick att röra. Jag testade också att meditera när det brände på som värst och det var riktigt skönt, men kanske lite väl varmt. Huden blev alldeles rödflammig, vilket är ovanligt för mig.

Det som får mig att skriva nu är en annan anledning dock. Jag vet att frågan om att dricka måttligt vs. avstå helt har varit kontroversiell på forumet och man skulle kunna tycka att mina funderingar idag är skriva idag som en partsinlaga för det senare, men så är inte fallet. Man ska absolut välja den väg som fungerar bäst för en själv.

Som ni kanske vet är min absoluta favoritgenre, även om jag är allätare, hårdrock och speciellt den stil som i dagligt tal brukar kallas för dödsmetall. Ett av de band jag tycker om är ett finskt band vid namn Children of Bodom. De har en mycket karismatisk frontfigur, sångare och gitarrist i Alexi Laiho. Jag hittade häromdagen en gammal intervju med honom i en online tidning. Jag vill minnas att vi inte länkar här, men man kan hitta artikeln i en tidning som heter beatroute media om man är intresserad. I alla fall, i denna artikeln är albumet Hexed på väg att släppas och artikelförfattaren har fått en förhandslyssning så det måste vara början på 2019. Alexi intervjuas och diskussionen handlar mycket om hans problematiska förhållande till alkohol och han berättat att låten Under Grass and Clover handlar om kraftig alkoholabstinens. Om ni har hört låten eller läst texten, kan ju vara svårt att höra vad han sjunger om man inte är van vid growl, så känner ni säkert igen er i åtminstone vissa delar av den om ni är på forumet för er egen skull åtminstone.

I alla fall. Jag vill inte återge hela artikeln här. Det han pratar om är att han brukade dricka alldeles för mycket men att han har dragit ner kraftigt på sitt drickande. "But I also didn’t want to stop altogether. I wanted to prove not only to myself but to others that I could drink like a normal person.” Artikelförfattaren skriver också att "It’s very rare that someone can go through detox and maintain a relationship with their substance of choice without full-on relapsing, but Laiho seems to be pulling it off."

Man får verkligen den där känslan av att han var djupt inne i alkoholen men att han nu har tagit kontrollen. Lite mindre än två år senare, den 29 December 2020 gick han bort i sitt hem i Helsingfors. Det dröjde ett tag innan man officiellt gick ut med att dödsorsaken var "due to complications from "alcohol-induced" liver degeneration". Han var 41 år gammal och han föddes 1979, precis som jag. Han var en av de bästa gitarristerna i världen.

Nu har jag suttit och skrivit på det här lite längre än jag borde. Jag tycker bara att det hela är så tragiskt. Jag trodde liksom Alexi länge att jag kunde fixa det där med att dricka normalt, men jag förstår ju nu att jag inte kan det vilket jag är glad för. Jag glömmer det själv ibland och behöver påminna mig om att mitt öde ser likadant ut om jag får för mig att jag ska klara av det. Jag önskar bara att Alexi hade kommit till samma insikt.

Jag vet att det finns hur många som helst av er därute som klarar av att gå från ett problematiskt drickande till att dricka måttligt och att det fungerar bra för er. Jag vet ju tyvärr också att det finns fler av Alexi därute också. Om ni någonsin skulle känna att er måttlighet blir ifrågasatt av mig så kan jag garantera att det inte handlar om att jag sitter på några moraliska höga hästar med den rätta läran, utan om en genuin omtanke. För om ni är bland de många som klarar av att dricka måttligt, så har jag inget emot det. Inget alls. Men om jag misstänker att du är nästa Alexi, så tycker jag att det vore hjärtlöst att bara stå och se på. Visst är problemen många här, det är svårt att veta vem som är i farozonen och det är svårt att veta vem som inte är det och även om man skulle säga något, hur mottaglig är personen och är det ändå inte upp till var och en att ändå bestämma över sig själv även om det innebär en fara för en själv? Allt det där är problematiskt, ja, men vad ska man göra?

Jag ska inte namnge någon, för det känns fel, men jag har läst om flera här på forumet som jag känner måttlighet tycks fungera väldigt väl för och det tycker jag är bra. Sen händer det då och då att jag läser om någon som jag kan tycka borde ta det säkra före det osäkra och inte köra med måttlighet. Det är ett antal månades sedan vi hade en ny användare som var orolig för leverskador som jag försökte lugna och stötta. Kort därefter fick ju personen tillbaka lite lugnande besked från sjukvården och bestämde sig för att börja dricka måttligt igen. Det kan gräma mig fortfarande att personen försvann från forumet och jag önskar att jag hade kunna nå fram. Jag kunde se i detta fallet en tydlig risk med ett fortsatt drickande. Inget jag kunde veta säkert såklart och kanske har det gått bra, det hoppas jag ju. Men det fallet har fått mig att att fundera så mycket på hur man lugnar en orolig person tillräckligt för att de inte ska ha en sjuklig ångest, men inte så mycket att de bestämmer sig att allt är ok och fortsätter att dricka?

För sanningen är den att för de flesta som är oroliga för att de har skadat sig själva genom sitt drickande är det inte försent så länge de slutar. Deras problem är istället att de inte tar tillfället i akt att sluta och att det istället fortsätter tills att det är försent. Jag klandrar dem inte såklart, jag vet inte varför jag själv har lyckats sluta i tid, jag vet hur alkoholdjävulen är. ´

Min desperation framgår nog inte så mycket i min text, men det här är ovanligt känslosamt för mig. Jag vet inte hur det jag skriver nu mottas, men jag är rädd för att jag ska ses som dömande av andra vilket jag absolut inte är.

Nu är det verkligen läggdags. :o

Ta hand om er!

@Sattva skrev:"Har inga problem med "fullt upp" så länge jag har kontroll/ koll/ har förmåga att styra. Dessa dagar har jag inte det o jag blir helt matt. Blir lite handlingsförlamad istället."
Det här tror jag är jätteviktigt. När det blir alldeles för mycket som känns oöverstigligt så får i alla Fallujah svårt att fokusera och ta en sak i taget. Det blir lite handlingsförlamning. Har verkligenpå senare tid försökt tvinga mig att göra en sak taget. HoppAs det blir bättre snart Sattva.

@Sattva skrev:"Har inga problem med "fullt upp" så länge jag har kontroll/ koll/ har förmåga att styra. Dessa dagar har jag inte det o jag blir helt matt. Blir lite handlingsförlamad istället."
Det här tror jag är jätteviktigt. När det blir alldeles för mycket som känns oöverstigligt så får i alla Fallujah svårt att fokusera och ta en sak i taget. Det blir lite handlingsförlamning. Har verkligenpå senare tid försökt tvinga mig att göra en sak taget. HoppAs det blir bättre snart Sattva.

@Sländan Jag har beställt en Watery Global 10'6 som klarar två vuxna och 140 kg. Idag fick jag mail om att de ”återbetalat” kostnaden för flytväst och vattentät mobilfodral. Det tolkar jag som att det är slut, men de kan väl skriva det då? Men det bör ju betyda att de packat resten som jag beställt och skickat iväg det nu då?! Mysigt med hunden som sällskap 😍

Kram 🐘

Jag tycker att det är SÅ intressant vad vi dricker på och som Sattva skriver vadalkoholen har gjort med just din hjärna. Jag har ju problem med smärta och om man googlar runt på det kan man hamna på reumatism och också få veta att alkohol då kan lindra. Det är egentligen det extra läskiga med alkohol för det påverkar både knopp och kropp så mycket och som Soffi skriver, det hjälper inte i längden. Där är jag väldigt enig. Just sömnen är ju än mer speciell, eftersom hjärnan då sorterar så även om du sov bra och vaknade utvilad så vet man ju inte om allt hamnade på rätt plats där i sorteringen. Så det gäller att hitta sin anledning till drickandet. Många dricker på ”kicken”, men vi som inte gör det behöver kanske i än högre grad analysera vad vi dricker på och ersätta det med annat. Sömnbrist tror jag gör att det är lättare att de primitiva delarna av hjärnan tar över. Svårare att stå emot, lätt att välja Quick fix, så att vara beredd, att jobba förebyggande precis som du tänker nu Soffi det tror jag är precis det du behöver göra. Och du har ju rätt. Inget är egentligen
Jättebråttom, du kan välja att stanna och sova. Tänk att man har varit så stressad över att hinna med sina egna planer och mål att man kanske inte ens noterat när man uppnått dem.

@Andrahalvlek skrev:"levereras inom 2-4 dagar" toppen då är den äntligen på väg 👍🏻😊 jag ville oxå ha en bra och stabil SUP så det blev en Aqua Marina hyper 3,50 meter och klarar 150 kg. Den är otroligt stabil och lättanvänd. Jag har med mig min hund som ligger i fram och myser i sin flytväst 🐶😃☀️