Senaste kommentarerna i forumet

Den kraft du besitter är beundransvärd och ger mig vind i seglen. Kan du, kan jag! Här är en till träningsnarkoman! Också ätstörd tidigare. Men i mitt DNA finns alkoholgenen. Arv och miljö har skapat mitt missbruk, i kombo med låg självkänsla och en cocktail av annat smått å gott.
Tack för att du delar med dig!
❤️🙏🏼

@Axianne Tack för det jag fick ta del av .Det hjälper mig att kämpa på.Det är svårt att veta hur det började.

Tack ja jag är in här med jämna mellanrum och läser, och skriver någon rad ibland. Jag är så nöjd med mig själv att jag slutade dricka, visst jag kanske anses som en tråkmåns av vissa, när jag inte dricker, men ärligt talat skiter jag i det, de flesta har sagt att det är strongt gjort, och jag gjorde det för mig själv och min familj, då jag inte kunde kontrollera mängderna jag drack på slutet, har aldrig druckit varje helg eller flera ggr i veckan, utan ibland, men när det blev, då gick jag all in, minns inte vad jag gjort, och blev otrevlig, så då beslutade jag att denna kropp inte behöver alkohol längre.

@Kebne1 @Kullamannen @Andrahalvlek @Allegra - Tack för fina värmande ord! ❤️

Ibland undrar jag över den berömda missbruksgenen och att vi skulle ha alkoholismen nedärvt i vårt DNA. Många är övertygade om att de fått med sig beroendet redan från födseln och jag har tänkt mycket på det där men landat i att jag respekterar vad andra tror men avstår personligen från att luta mig mot just den tesen. Mina föräldrar var inte alkoholister. Ingen i min släkt eller omgivning drack överdrivet under min uppväxt och inget av mina syskon har hamnat i missbruk. Jag är ganska övertygad om att det var miljön, uppfostran, ensamheten och mina egna val som sakta men säkert drog igång tvångstankar och förändrade min hjärna. Jag tror att mina signalsubstanser och mitt belöningssystem fick rejäla smällar och åkte på en hel del utmaningar när jag var i tonåren men det berodde inte på något supande.

Jag hade vad jag tror var en helt normal inställning till alkohol och drack väldigt sällan fram till jag var i 25-årsåldern. Jag har skrivit om detta tidigare men kortfattat kan jag nämna nu att jag gick igenom tonåren utan någon minnesvärd fylla förutom några små fester och en charterresa efter studenten när det visst blev en del billiga paraplydrinkar med tjejgänget. Lite gulligt sådär och faktiskt oerhört måttfullt med dagens mått mätt. På den tiden hade jag verkligen alltid roligt utan alkohol och det fanns inte i min tankevärld att jag skulle behöva dricka för att umgås. Spänningen i livet, känslan av rus och endorfinkickarna fanns där ändå men på ett helt annat plan.

Jag var den jättetjocka fula ankungen som vuxit upp till en smal och snygg svan, vilket innebar att jag var konstant hög på de boostar jag fick av uppmärksamheten, min plötsligt upptäckta sexuella dragningskraft, nyfunnen popularitet och allt annat som mitt förändrade utseende och min nya kropp gav. Jag behövde inte berusa mig med alkohol eftersom min hjärna var helt upptagen med att hantera mitt första och på den tiden största missbruk, vilket var min kroppsfixering. Jag hade börjat utveckla anorexi i kombination med ortorexi (träningstvång) i sextonårsåldern och detta övergick i bulimi eftersom jag inte kunde motstå att unna mig livets goda, och det var där som min hjärna troligen började knarka på lyckohormoner. Jag upplevde samma skamfyllda känslor men också samma rus och flummiga känsla av välbehag då när jag kämpade med matmissbruket som jag gjorde senare i livet när jag drack alkohol.

Frågan är om detta var en ärftlig defekt och trasig gen som givit sig till känna i tonåren via matmissbruket, och som sedan utvecklades till alkoholism? Jag väljer att tro att i mitt fall var det inte så. Något hände och jag började göra saker som blev mer och mer vanemässiga. Triggern för mig var förmodligen skammen och den "body-shaming" som jag upplevde och som började hemma. Min mamma ogillade skarpt min övervikt som visade sig i femårsåldern och sammanföll med att jag blev sexuellt utnyttjad under flera år. Hon skällde konstant på mig för att jag var för tjock och inte såg ut som jag skulle. Jag sattes på alla upptänkliga bantningskurer som egentligen var för vuxna och uppmuntrades att leva på filmjölk med knäckebröd, kålsoppa eller äta fibertabletter som skulle växa i magen och ge mättnad. Hon klagade ofta inför väninnor och släktingar över hur hon kunde ha fått en sån dotter som blivit så fet att hon fick köpa herrbyxor åt mig och sy upp dem. Samtidigt var mamma alltid väldigt stolt och skröt över att jag var så smart och tidigt utvecklad med ett fantastiskt läshuvud och var så duktig på matematik och annat att jag fick börja skolan ett år före alla andra barn i samma ålder.

Att jag sedan blev mobbad under låg- och mellanstadiet för min övervikt, mina smutsiga kläder, fula tänder och min dåliga hygien var en självklarhet eftersom ingen i hemmet såg till att jag fick motion, nyttig mat, rena kläder eller lärde mig sköta om mig själv med tandborste och tvål. Jag lämnades ganska mycket vind för våg under många år men visste inget annat. Mina syskon hade flyttat hemifrån och jag var sladdbarnet som Gud verkade ha glömt. Åtminstone hade min mamma definitivt gjort det. Men jag trodde att alla hade det som jag, så jag funderade inte så mycket över min tillvaro under de där barnaåren. Däremot tror jag att det var redan då som min kroppsmedvetenhet utvecklades och några år senare var jag igång med fullt utvecklade ätstörningar.

Troligen sporrades den pubertala jag av att se resultatet av fasta och hård träning och i några år var det så jag tappade kilon och sedan höll mig smal. Sedermera hittade jag genvägen där jag unnade mig eller belönade mig själv med onyttigheter för att omgående kräkas upp det jag ätit och ibland börja om direkt igen. Här kommer mina paralleller med alkoholismen in och i det här skedet var nog mina signalsubstanser i hjärnan tossiga och mitt belöningssystem totalt utflippat på grund av hur jag hanterade min kropp med ömsom svält, ömsom sockerchockar.

Känslan i matmissbruket när jag hetsåt och inte kunde sluta äta förrän jag proppat i mig allt jag kunde komma över var manisk, och senare har jag druckit på precis samma sätt. Det var faktiskt nästan en exakt likadan förnimmelse av en kort stunds lugn just när jag fick äta fritt och sedan panik och vånda efteråt - precis som när jag drack och greps av ångest och sorg. Jakten på mer mat och mer att dricka var också likadan och jag kunde gå över lik, bildligt talat för att få mer av bägge dessa droger, vare sig jag hade pengar eller inte. Känslan av att aldrig klara av att lämna något kvar till senare var också att jämföra med hur jag hanterat alkoholen. Varenda smula, liksom varenda droppe skulle ätas eller drickas upp. Själva beteendet när jag levde med mina beroenden var detsamma. Först bara det ena men längre fram i tiden när skilsmässan stod för dörren hade jag det tveksamma nöjet att ägna mig åt bägge de här missbruken samtidigt, vilket var en mycket kaotisk tid i mitt liv.

Med alkohol fanns dock ingen rening. På den tiden när maten var min enda last så kunde jag stoppa fingrarna i halsen och kräkas. Efter det infann sig ett lugn som jag nästan kan tycka var lite euforiskt och det var nog det egentliga ruset. Senare med alkoholen skulle jag aldrig komma på tanken att försöka kräkas. Snarare var det viktigt att inte förspilla ett rus, vilket orsakade mig vissa ... låt mig kalla det för "logistiska problem" under åren jag levde med bägge dessa missbruk samtidigt. Äta och kräkas måste då ske först. Sedan träna (gärna på tom mage så att det "tog" ordentligt) och slutligen dricka min belöningsalkohol. Aldrig i omvänd ordning. Att falla för lusten att dricka tidigt på dagen innebar att träningen blev farlig men det har hänt att jag sprungit en mil med alkohol i kroppen ändå. Att falla för en frestelse i form av kaloristinn mat efter att jag druckit vin gav mig ångest eftersom jag inte ville kräkas och förlora ruset, och då fick jag bekymmer med att min vikt skulle dra iväg och behövde träna mer. Så här höll jag på - som en manisk hjärntvättad vansinnig person.

Jag är helt övertygad om att jag som i grunden är en ganska intelligent kvinna utvecklade ett missbruk under många år vars effekter kraftigt påverkade till exempel självbevarelsedrift, prioriteringar, sunt förnuft och förmåga till logiskt tänkande. Jag kan inte förstå idag hur jag resonerade eller ens kom på tanken att bete mig på detta sätt när jag levde i det här. Jag begriper inte för en enda sekund hur jag kunnat behandla mig själv på detta sätt under alla år och jag är lite nyfiken på om man kunnat göra en cat-scan och se på hjärnans aktivitet att den var förgiftad på något vis när allt var som värst.

När jag för några år sedan med hjälp av nya metoder kunde ta itu med mina ätstörningar var det en befrielse som jag nästan hunnit glömma i dag. Jag tackade Gud för den första gången jag kunde äta en tallrik mat och känna mättnad utan att tvingas gå och kräkas. När jag också insåg att jag kunde hålla vikten genom att träna lagom var jag på rätt väg kan man tro. Jag blev fri från matmissbruket men det betydde inte att min hjärna var friskare. Jag fortsatte dricka och alkoholen tog över mer och mer. Plötsligt hade min alkoholism eskalerat och tog över hela mitt liv. Jag lät det ske och gav upp. Jag sket i allt och bara åkte med. Jag lät det hända och gav kroppen vad den bad om.

Hade det inte varit för polispatrullen gömd bakom återvinningscentralen som tog mig för dagen-efter-fylla på väg hem från Systembolaget den där augustidagen 2021 hade jag kanske inte ens levt idag. Så djupt på botten var jag. Jag tackar dem och jag tackar Gud för att jag återfick vett och sans. 355 dagar sedan nu. Snart ett år av nykterhet och jag har fått ett liv igen. Jag har fått en ro och en värdighet. Jag har fått ett bra jobb och chansen att göra om och göra rätt. Många år har gått förlorade och de får jag aldrig tillbaks, men jag får njuta av att känna hur jag mår när jag verkligen mår både fysiskt och psykiskt bra och det är värt så mycket!

Oavsett vad man tror om de genetiska förutsättningarna så har jag druckit mig till min alkoholism. Precis som man utvecklar allergi om man exponeras för ämnen i överflöd så har jag utvecklat en allergi mot alkohol och det går aldrig över, så jag kan inte dricka mer. Men jag tror inte det var något i mitt DNA. Jag tror att om jag fått en annan start i livet hade jag kanske sluppit mycket av det jag genomlevt och mina barn hade kanske fått en bättre mamma. Men jag är tacksam för det jag har idag och ska inte begära mer än det.

Jag önskar er en fin helg!

@andesh79 skrev: "hur länge tänkte du ta antabus". Max 6 månader tror jag. Det är tänkt att jag skall träffa läkaren för att stämma av hur det går i slutet av september. Jag får se hur det känns då, men det behöver kännas stabilt innan jag slutar ta medicinen.
Den "normala" behandlingstiden verkar vara 3 - 6 månader på den mottagning jag går till.

Dag 26 utan alkohol. Det är lite drygt 2 veckor sedan jag hade sug, efter det har jag inte haft en tanke på skiten.
Skönt i och för sig, men jag blir inte riktigt klok på hur jag fungerar. Jag har inga problem med att vara utan alkohol när jag tar Antabus, har inte haft det ens under halvårslånga behandlingar. Jag antar att det är för att jag inte kan dricka, så varför bry sig? Enligt Annie Grace och Allen Carr är det likadant med heroinister som hamnar i fängelse, när de är inburade och inte kommer åt drogen har de "inga" problem med att vara utan, men när de kommer ut och går tillbaka till sina gamla umgängeskretsar faller de tillbaka i missbruk.

Jag läser Games people play av Eric Berne, om hans Transactional analysis. Om roller vi iklär oss och spelar när vi interagerar med andra människor. Kapitlet om rollen Alcoholic gav en del intressanta infallsvinklar på de psykologiska mekanismerna bakom missbruk och orsakerna bakom återfall. Det han skriver där skulle kunna vara en förklaring till varför man / jag tar återfall. Det ger också en delvis ny syn på vad det faktiskt är sköterskan på beroendemottagningen försöker få mig att inse att jag behöver göra.

Jag tror att jag börjar förstå att det inte är viljestyrka som behövs för att sluta dricka. Snarare fakta, kunskap och insikt.

Varma gratulationer till dig @Ingesmart !! Det är så inspirerande att höra för en som nyss påbörjat vandringen. Att det går att bli nykter✨✨✨

@Onkel F, hur länge tänkte du ta antabus? Jag är ju nu inne på min fjärde vecka på antabus. Håller med dig, det är fantastiskt. Så himla skönt. Man behöver inte ens fundera.

Som jag känner nu så tror jag att jag vill fortsätta med den ett år. Det sägs ju att de flesta receptorer och banor i hjärnan för serotonin, dopamin etc kan återhämta sig rätt skapligt på 9-12 månader utan alkohol. Hur går dina tankar?

Hej och trevlig fredagkväll på er. Imorgon har jag varit nykter och alkoholfri i ett år. Det går inte ens förstå hur fort tiden har gått. Min resa har varit ganska enkel då jag fivk sån avsmak och äckelkänslor av och till alkohol, så jag har inte varit sugen på alkohol under hela året. Kämpa på alla där ute, vill man så går det.

Hej!

Undrar hur du har det och hur du mår?

Kram 😘

@kullamannen.
Jag är ingen utbildad expert på något sätt men läst och lyssnat mycket på ämnet samt träffat många inom Aa. Så ta min text utifrån det.
För mig tror jag det inte var medfött. Jag var nånstans där du beskriver tills plötsligt gränserna flyttades litegrann. Tills en dag återställaren blev naturlig. Tills en dag då dricka innan lunch kändes ok. Tills en dag då jag behövde alkohol bara för att lindra abstinensen. (Efter toleransökningens topp behövde jag dricka bara för att känna mig normal, ej berusad)
Inom AA kallas det för en fysisk allergi.
Inom vetenskapen såg jag att någon redan beskrivit det bra, men tror det var ett avsnitt med mamma Skarsgård i någon podd där som gick igenom den fysiska snedbalansen som skapas i hjärnan och som jag tror är oåterkallig. Så vitt jag förstår verkar vissa födas med ”hålet”, andra dricka sig till fysiskt beroende. Vissa har mer anlag för beroendet.

Dag 3: Känner mig helt ok. Tänker mycket. Börjar inse att jag förknippar någon form av A med så mycket ”mys”. Brasa på hösten=rött vin eller whisky,
laga mat= krispigt vitt vin, umgås i trädgården=öl, skaldjurskväll=bubbel,
mexikansk mat (som vi ÄLSKAR)= stark fördrink + öl, svenska högtider=nubbe och öl etc etc etc
Vill jag leva helt utan A? Min man njuter av 1-3 glas dessa tillfällen, men blir väl max 1-2 glas en normal vecka. Känns tråkigt att sluta helt, ska han dricka nubbe ensam på julen? Känner mig förvirrad och lite irriterad. Barnsligt, ja! Har hursomhelst bestämt att jag inte behöver fatta något beslut ännu. Bara klara 3 månader och se hur jag mår. Har jag färre mardrömmar och mindre ”nattskräck” blir det nog svårt att snacka bort alkoholens negativa påverkan på mig. Trevlig kväll önskar en suris som ätit en halv skål godis och nu ska ta en kopp te.

Tack @Se klart ! Det låter som om du har ordnat ett mycket härligare liv nu utan alkohol. Jag fortsätter att läsa mycket här och lyssna på böcker… utbilda mig lite. Vill verkligen må bättre och inte smussla med något. Trevlig kväll och tack för svar!

Idag är första dagen som det känns lite motigt, tycker inte riktigt det kan räknas som ett ordentligt sug, mer tankar på hur härligt det vore att berusa sig. Ganska lätta att slå ifrån sig men dem återkommer med ett visst mellanrum. Vet inte om det är något som triggar, kanske är lite stressad, möjligtvis det som gör att tankarna om att bedöva sig kommer fram. Satte på en ljudbok istället och dricker iskallt vatten.

@Inombords Hej! Har inte läst hela din tråd men hela sista sidan.
Grattis till 2 månader - bra kämpat! 🥳

Så stor igenkänning när du skriver om din fylla när du var i 20-års åldern och hamna hos en okänd kille. Tårarna rinner. Jag har ett par liknande erfarenheter och kan verkligen förundras över att inget riktigt allvarligt hänt…
Tycker du hanterat det så bra!! Och håller med alla andra om att förlåta dig själv ❤️

Så bra också med en sån lista du skrivit!!
Blev väldigt inspirerad av dig - både att det nog är bra att skriva av sig om vissa jävliga grejer som nog är obearbetade och att börja skriva ner nån sån lista för att peppa mig själv.

Tack 🙌✨

Ha en fin, nykter helg 💕

Ja, herregud @less12 , orkar knappt tänka på det 😑 . Tillbaka till spisen! ✊🏼

@Allegra känner igen mig i matlagningen! Beställde sjuka mängder hämtmat på slutet, var för trött för att orka göra riktig mat.

@Inombords jobbigt med covid i värmen 🤧🤒 krya 💖

@Inombords ja jag har en plan men min hjärna försöker hitta undanflykter, börja nästa helg osv osv 😔 men klarar mig helt utan alkohol på veckodagarna när jag jobbar så börjar undra om jag verkligen har ett så stort problem ändå, men det är väl en del av att jag försöker komma med undanflykter för att få dricka mer...

Åh tack @Ny dag , blir alldeles rörd av dina ord. Vi hjälper varandra!

Känner igen det där med att ”det sitter i väggarna” - har planer på storstädning, möblera om, slänga en massa skit.

Vi har varit inne på det förut, det frigörs en massa tid när vi inte ska syssla med att dricka respektive vara bakfulla. Blir fortfarande mörkrädd när jag tänker på allt alkoholen berövat oss. Hade nästan helt slutat laga mat t.ex, det blev en jäkla massa Take-away för att jag inte _orkade_ laga själv… 🙄

Men så himla bra med psykologbesök inbokat! Du har verkligen krattat manegen, det kommer att gå bra detta, en dag i taget!!!🍀🌹☀️

@Allegra Jag har ju dessa två veckor inte haft möjlighet att smygsupa vilket underlättar nykterhet… När jag kommer hem blir ju allt som vanligt samt att jobbstress etc. kommer påverka. Men jag har använt semestern till att varje dag nöta fakta om alkohol och hjärnan samt spels min film…. Allt för att stärka mig inför vardagen. Har också psykläkarbesök inbokat på måndag. Även om du är på dag 1 idag så har du ju påbörjat din resa. Det är tufft att sluta dricka men huvudsaken är att aldrig ge upp. Vi fixar det här, stöttar och tipsar varandra i såväl med- som motgång, eller hur? Jag är livrädd 😳😳😳för att komma hem och möta vardagen. Det finns så mycket i ”väggarna” hemma som behöver städas bort med nya rutiner. Kram och fortsätt kämpa ❤️

Det är så himla starkt @Ny dag , med 4 veckor! Vardagen närmar sig med stormsteg men du kommer att vara så rustad att ta itu med den. Avundsjuk men jätteglad för din skull 😇☀️🐬

@hejhej38 Hej bra jobbat! Har du en tydlig plan för helgen? Jag tror på dig! Så skönt att inte vakna bakis ju!
Jag mår uselt och fortfarande febrig (covid i en vecka nu) men har inte druckit A i alla fall så är glad och stolt! Kram!🌸

Sista semesterdagen, solen skiner. Ångest över att vardagen står för dörren och att vi ska resa hem på söndag. Jag kommer iaf att ha nästan fyra nyktra veckor i bagaget som jag hoppas kommer bli många fler men det kommer att bli tufft. Idag är jag nykter i solen vid vattnet 🌱👙⛱ 🤗

@Kebne1 Tack, och ja! Det är häftigt. Om än på nybörjarben😇 Bra att hitta förebilder på sociala medier, som inte är så skamfyllda. Kram❤️