Senaste kommentarerna i forumet

beskrivning av beroendesjukdomen :

http://vittbegar.blogspot.com/2011/02/en-sjukdom-flera-utlopp.html

Surt när man drar åt olika håll, boendet är ju trots allt relativt central fråga. Delar din uppfattning i övrigt, hellre bor jag mitt i skogen än i mindre samhälle.

Anser du ditt helgdrickande ha påverkat ditt hela jag i stor utsträckning om du analyserar läget med snart 3 kristallvita månader i bagaget?

så klokt att du inser att du inte gråter precis över just den karlsloken utan utan över ännu en förlorat försök... Och du ser alldeles själv, utan psykolog, det lilla barnet i dej, det svikna, ensamma, sorgsna lilla barnet som blivit sårat, än en gång. Ta hand om den lilla ledsna i dej, hon är en del i ditt liv och behöver bli mött i de sorger som hör "henne" till... till hennes del av livet - låter säkert flummigt men så tror jag. Önskar dig en plats där ditt lilla barn får bli synligt och berätta sin berättelse - hon kommer att finnas med dig och behöver få vara en del av ditt vuxna jag som du känner igen och kan "ta hand om". Vi är som ryska gummor allihop och bär med oss alla våra åldrar, glädje och sorg... Det är det som gör oss människor så underbart spännande... Kram, kram till hela dej! / mt

Gör mig så ont att du har det svårt. Men medicinera på med chokladen. Det blir bättre. Skulle vilja skriva så mycket, men jag har en liten kris här hemma just nu som jag måste försöka fixa. (Frun dök upp aprak för en timme sedan, ville tala med barnen....) men jag säger som Lelas, gott om karlslokar. En dag kommer dock din prins och när det sker, kommer du inte att behöva undra. Kram, kramare, kramigast. /R

Tänk om de bara anade, karlslokarna, vilken fantastisk tjej de går minste om!

Kram, gumman!
/H.

Började dagen med tårar, över en förbannad karlslok...
Hälsat på en fin vän med två underbara döttrar, vi har myst, kramats, läst alfons åtta gånger och skrattat och pratar och pratat...
Nu rinner tårarna igen... Har pratat med killen i fråga, och ännu en gång var magkänslan rätt, han ansåg inte att det fanns något att bygga vidare på, det räckte inte ända fram... Och naturligtvis tar jag det som att jag inte är bra nog. Tårarna rinner inte över honom, utan över ännu en förlorat försök... Ännu en gång duger jag inte riktigt, är inte tillräckligt bra...
En psykolog hade nog sagt att det är det ensamma barnet inom mot som tittar fram nu, hon utan vänner, som blev dumpad av de två hon hade... Eller dottern som vad hon än gjorde ändå aldrig fick någon bekräftelse av sin far, eller någon kärlek...
Oavsett anledning säger förnuftet att det kommer kännas bättre i morgon, eller på söndag, men just nu känns det så förbannat nattsvart...

Har funderat på om jag skulle starta en tråd i den nya avdelningen, men nej, jag håller mig kvar här, jag måste komma ihåg att alltid jobba med mig själv och mitt medberoende, det är en del av mig, ibland håller jag det i schack, men när jag är osäker och sårbar hoppar det upp och försöker ta kontrollen över mig igen...

Förbannat...

Skön läsning, förutom det där med firandet, förstås... :) vad sägs om glass och färska hallon eller nog istället?
Självmedicinerar just nu med marabou mjölkchoklad i mängd.. :)
Lycka till, du är värd det bästa!

Man får ju hoppas att den som väljer att bli nykter och inser att alkoholen är ett problem gör det för sin egen skull och inte för att någon annan vill. För gör man det enbart för någon annan så tror jag inte att det nyktra håller i sig särskilt länge, eller vad tror ni?

Vi är rörande överens Framtidsdrömmar (och lillablå också för den delen), om man lyckas uppnå nykterhet så är inte detta ett alibi att bete sig hur som helst, hur jobbigt det än må vara att hålla sig från alkoholen.

Hoppas att din man till att börja med inser att han har ett problem.

Trevlig helg!

Vilken resa du gör, har följt dig sedan du hukade på på medberoende :-) Vad du skall vara stolt över dig själv. Nu får vi fira med näsan mot solen och känna stolthet, kramar

Gott & Blandat men jag har ägnat förmiddagen åt att tillåta mig att vara lessen. Jag är ganska dålig på det. Tack för omtanken! / mt

Är det jag som tar min fantastiska socca - mentalt - i hand och åker och kollar in ett behandlingshem. Det är tyvärr inte Alefors men det är inte Nämdemansgården heller. Hyser hopp. Kanske, kanske, kanske kan saker fixa till sig. Nu ska jag och jycken ut i solen. Ha en bra dag allihopa och idag ska iaf. jag försöka hålla mig nykter. En av mina första reaktioner blev nämligen att detta goda besked måste firas!!! Hur firar jag? Jo, det vet vi ju alla. /R

Så tråkigt att höra. Mitt råd förblir detsamma; Skriv av dig om du har tid och ork. Kanske här på forum eller kanske i en fin tom anteckningsbok, där du kan vara helt anonym. En anteckningsbok som en dag kanske växer till ngt annat. Ta hand om dig. Unna dig litet Gott o blandat. /R

Jag känner igen det där med krav på motprestation... Mitt ex sa till mig att jag minsann inte skulle komma och ställa krav på honom i man jag tagit tag i mina egna problem... Vad han inte räknat med var att min sjukgymnast, som skulle hjälpa mig med mitt diskbråck, som hindrade mig i vardagen (ett av mina problem) även blev min kurator, mitt bollplank, hon gav mig styrka att inse rätt och fel, och hjälpte mig i processen att lämna...
Kraven på mig var ett sätt att slippa ta tag i sitt eget, få mer tid till sitt drickande...
Kram!
/k

Hej di PiL!
Jag börjar ju bli rädd att för mig är det inte nog med "nykterhet". Jag känner mig så himla bränd, vet inte om jag någonsin kommer att kunna leva ett bra liv med honom efter allt som vi gått igenom och aldrig tagit tag i. Det har gått så många år......... Jag vill bara bli lycklig!! Men han har ju faktiskt två barn som behöver honom och jag önskar inget hellre än att han för sin och deras skull tar tag i sitt problem.
Det är så snurrigt: ena dagen vill jag fortsätta med honom medan jag andra dagen vill vara själv....

TACK!!!
Jag vet att det går över, jag vet...
Och jag vet att jag hellre ensam än i ett dåligt förhållande...
Tack!! <3

Grattis Victoria!!
Sån lycka att bära ett liv inom sig!!!
:)

Oerhört starkt jobbat, hoppas det ger resultat! Nu behöver han ju inte heller undra hur han ska vara för att du ska vara nöjd, även om nykter "bara" är en bra början.

Att dra på sig offerkoftan och inta rollen som obstinat tonåring är inget som fungerar heller, hoppas du lyckas förmedla det också.

Och en dålig mamma är det sista du är.

har en gammal gråt vilande i halsen. När livet är lugnare gör den sig påmind... Det är som det ska vara men den gnager och molar ändå. / mt

Tog mig i kragen i går och berättade verkligen vad jag kände för min sambo. Han tycker att jag trycker ner honom och han vet inte hur han ska vara tillsammans med mig. Det jag berättade för honom är att jag inte tycker att det är ok att han ligger hemma avdankad när jag kommer hem efter en helg borta med mig dotter på läger. Frågade om han tycker att det är okej att utsätta vår son för detta. Jag sade att vi aldrig kommer att komma vidare sålänge han inte tar tag i sitt problem med alkoholen och framför allt erkänner för mig och sig själv att det han gör mot sin familj inte är ok. Han hamnade direkt i försvarsställning och kallade mig kärring och lögnare som inte håller vad jag lovat ang. bättre sexliv och att hjälpa honom mer i hans firma. Till saken hör att det är jag som åkt på alla läger/tävlingar med vår dotter på helgerna och vissa helger har jag jobbat på mitt egna jobb. Det var så skönt att få ur sig allt som jag velat säga i flera veckor. Jag försöker att stålsätta mig från allt han kallar mig för jag vet att det jag känner är rätt....men det är så himla svårt för nu rannsakar jag mig själv igen och undrar om det är jag som är alldeles för krävande och en jävla kärring. Det kanske är så att jag trycker ner honom och att han skulle må bättre utan mig. Han verkar fortfarande inte förstå problemet. Han verkar tycka att det är ok att leva i ett förhållande där man inte pratar med varandra, allt är en enda stor bubbla och alla i familjen tassar på tå.
Kräver man förmycket när man vill att pappan till sina barn ska göra så att jag och barnen känner trygghet och tillit, att vi kan lita på honom, att man planerar ledigheter ihop att man pratar om vardagliga saker, att man båda tar ansvar för matinköp, städning och skola/aktiviteter. Eller är det kvinnans lott här i livet. Det kanske var så förr men så vill inte jag ha det.
Jag vet att jag skulle må bäst på sikt (tror även att han skulle göra det) av att flytta och skaffa mig ett eget liv med barnen men det är SÅ SVÅRT att ta steget. Jag är så rädd för alla praktiska problem med huslån, billån osv. Tänk om han vägrar samarbeta, jag har inte råd att betala två hyror!Tänk om han tar sitt liv, tänk om han fortsätter supa när han har barnen och jag inte får reda på det. Jag vill inte att mina barn ska ta mer skada än vad de gjort pga vårat dysfunktionella förhållande pga alkoholberoende och medberoende. Fan vilken dålig mamma man är som är så velig och har så svårt att fatta beslut. Jag har tvekat och vacklat i säkert 6 år på riktigt, varför gör jag inget???? Det stora kärnproblemet har funnits ända sedan vi träffades för 13 år sedan, då jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag skulle kunna rädda världen/honom.

härlig "latochlyxig" weekend, det är du värd !!

tack Vana för gratulationen. En dag i taget, såklart är det så. Ändå så skrämmande med det tex du vittnat om. Efter 12 års nykterhet.
Nu stundar en liten weekendtripp för mig och mannen. Till Luleå bär det av för att se föreställningen "Ljust och fräscht" i kväll. Hotell och middag med goda vänner väntar också, och jag är tacksam över att det inte är vinet redan till lunch som lockar vid sådana här tillfällen, som tidigare.
Önskar er en fin helg!

....som går över av kreativitet och motion.
TACK!!!! för de orden
Precis vad jag behöver just nu.
1000 meter i bassängen ger mej styrkan åter o jag känner mej vital.
En ohämmad vild fotosession i naturen ger mej glädjen o fyller min själ!!!!
DÄR ska jag fokusera när problem börjar ältas i huvet på mej.

till din graviditet Victoria.
Det är skönt med självklar nykterhet.
Jag känner min nykterhet så,just självklar.
Men inte vara på min vakt alltid.
kanske veta att jag inte ska "tappa bort mej",
Ha det som en instinkt.
Veta mina egna fallgropar.
Jag har fallgropar jag ännu inte kommit fram till,
o hoppas jag ska klara dem när de kommer.
Sedan lärde Adde mej en sak.
Ta en dag i taget.
Det kanske är det som gäller
Vad som än händer,ta det beslutet varje morgon:Idag.
Jag föll ju.
Efter 12 års nykterhet.
O det tog 4 år innan jag kom tillbaka på min egen väg igen.

Kram kram kram kram till dig! Vissa dagar bara är så här. Glöm inte att det kommer andra dagar även om det inte känns så när man har en dålig. Hoppas du kom ut och fick frisk luft. Var rädd om dig! Det mesta löser sig. Oftast när man minst anar det. /A