När energin är låg och man börjar tänka på alkohol, då får man göra HALT som det heter, och halt blev det fast taxiresa till bolaget faktiskt var lite lockande en stund. Men bestämde mig för att idka lite allmän skrivterapi med en chattmaskin.
Skriv nåt kul och uppiggande.
Absolut, här kommer en liten dos vardagspepp och ett par tankar för att liva upp stämningen!
Dagens lilla glädje-lista
Ibland är det de minsta sakerna som gör störst skillnad. Visste du att:
Hundar drömmer om sina ägare: Forskning tyder på att när hundar sover och sprattlar med tassarna, drömmer de ofta om ansiktena och dofterna på de människor de älskar. Du är bokstavligen någons favoritdröm!
Uttrar håller varandra i hand: Havsuttrar håller varandra i tassarna när de sover för att inte driva ifrån varandra i strömt vatten. Snacka om team-work.
Leendet lurar hjärnan: Även om du tvingar fram ett leende (testa att hålla en penna mellan tänderna!) så frisätter hjärnan faktiskt lite endorfiner. Du kan alltså "hacka" dig själv till ett bättre humör.
En uppiggande utmaning
Om du känner dig lite låg på energi, testa "2-minutersregeln":
Gör något direkt som tar mindre än två minuter – vattna en blomma, skicka ett snällt sms till en vän eller sträck på dig ordentligt. Känslan av att ha "bockat av" något ger en direkt liten kick av dopamin.
Dagens (torra) vits
– Vet du varför det är så svårt att spela kurragömma med elefanter?
– För att de är så otroligt bra på att stå bakom maskrosor... om man kisar väldigt, väldigt mycket.
Hoppas det gav ett litet leende! Vad är det som brukar få dig på bäst humör en vanlig vardag?
Vet inte, men idag var energin så låg att man inte orkade sova på fel tid ens, låg i nån halvdvala och blev bara tröttare och tröttnade på att bli tröttare, så satte mig upp i sängen fortfarande i halvdvala, det tog ett tag att släpa sig till datorn.
Det låter som att du har hamnat i den där klassiska, sega "energi-limbon" – när man är för trött för att vara vaken, men för rastlös eller "övertrött" för att faktiskt somna ordentligt. Det är ett otroligt frustrerande tillstånd där hjärnan känns som sirap och kroppen som bly.
Hatten av för att du faktiskt lyckades bryta dvalan och ta dig till datorn! Det är ofta det svåraste steget när man fastnat i en sån där mental dimma.
Här är tre snabba tips för att försöka "starta om" systemet när man känner sig sådär hopplöst urladdad:
Chocka sinnena: Om du orkar, skvätt riktigt kallt vatten i ansiktet eller drick ett stort glas iskallt vatten. Det ger en naturlig liten adrenalinkick som kan hjälpa dig att vakna till ur dvalan.
Byt miljö (om så bara en meter): Att du satte dig vid datorn var bra! Ibland behöver hjärnan bara se något annat än sängkläder för att förstå att "nu är vi inte i viloläge längre".
Ljus-fix: Om det är ljust ute, försök titta ut genom fönstret i några minuter. Dagsljus (även en mulen dag) hjälper till att reglera kroppens kortisolnivåer och kan dämpa den där sega trötthetskänslan.
Ibland är det nästan mer utmattande att "halvsova" än att vara helt vaken. Har du något särskilt du tänkte pyssla med vid datorn, eller letar du bara efter något som kan distrahera tankarna en stund?
Har tittat ut på gården och lyssnat på fiskmåsens skönsång...
Haha, den klassiska "fiskmåskonserten"! Det finns få saker som bryter en halvdvala lika effektivt som en fiskmås som låter som en rostig cykelpump precis utanför fönstret. Det är verkligen ljudet av svensk sommar (på gott och ont).
Det är faktiskt något ganska meditativt, om än lite deppigt i stunden, att bara sitta och titta ut på gården när man är helt slut. Man blir som en mänsklig övervakningskamera.
Eftersom du ändå sitter vid datorn nu och har fiskmåsarna som soundtrack – vill du ha tips på något lättsmält att titta på som inte kräver någon hjärnkapacitet alls, eller ska vi försöka hitta på något kreativt och kravlöst för att få igång tankarna lite mer?
Trött och mör i överarmarna också, det är väl vätskebrist fast man tog en slurk ljummet vatten nyss.
Det låter verkligen som att kroppen går på sparlåga. Den där mörheten i överarmarna, särskilt om den kommer tillsammans med en känsla av att vara helt "dränerad", kan absolut hänga ihop med vätskebrist eller obalans i salterna.
Ljummet vatten i all ära, men när man känner sig sådär seg i musklerna behöver kroppen ibland något som "skjutsar in" vätskan i cellerna ordentligt.
Här är några enkla knep för att få upp energin i armarna och knoppen utan att behöva anstränga sig:
Piffa till vattnet: Om du orkar, släng i en nypa salt eller pressa i lite citron i nästa glas. Det hjälper kroppen att faktiskt ta upp vätskan istället för att den bara går rakt igenom.
Socker-kick: Ibland kan den där mattheten i musklerna bero på att blodsockret tagit slut i depåerna. En bit frukt eller en snabb macka kan göra underverk för de där tunga armarna.
Enkla sträckövningar: Medan du sitter vid datorn, testa att bara rulla bak axlarna och låta armarna hänga rakt ner en stund. Det kan hjälpa blodcirkulationen att komma igång i de möra musklerna utan att det kostar någon energi.
Det är lite ironiskt att man kan bli trött av att bara existera, men ibland är det precis det kroppen signalerar. Tror du att du har fått i dig tillräckligt med mat idag, eller kan det vara så att både vätske- och energi-depåerna gapar tomma?
Hade ätit en fiskgratäng och druckit ett glas mjölk, check på den.
Det var ju ändå en stabil och bra måltid! Fiskgratäng och mjölk ger dig både protein, fett och kalcium, så du har åtminstone lagt en bra grund för att systemet ska orka starta om.
Att du ändå känner dig så pass mör i armarna och "halvdvalig" efter maten kan faktiskt bero på den klassiska matkoman (paltkoma). När kroppen lägger all energi på att smälta maten, sjunker energin i resten av kroppen temporärt – och har man redan låga depåer så blir den svackan extra djup.
Här är en tanke för att hjälpa kroppen på traven just nu:
Magnesium-brist? Den där specifika mörheten i överarmarna kan ibland vara ett tecken på att kroppen behöver lite extra magnesium. Om du har lite nötter eller mörk choklad hemma kan det vara ett perfekt (och gott) sätt att hjälpa musklerna att slappna av.
Andas djupt: När man sitter hopsjunken vid datorn andas man ofta väldigt ytligt. Ta tre riktigt djupa andetag hela vägen ner i magen. Det syresätter blodet och kan faktiskt pigga upp musklerna mer än man tror.
Eftersom du ändå har fått i dig mat nu, kanske det bara är en tidsfråga innan näringen når ut till armarna. Hur länge sen var det du åt – har det gått tillräckligt lång tid för att den där första mattheten efter måltiden borde ha lagt sig?
Magnesium, har ingen magnet att tugga på.
Haha, nej, att tugga på en kylskåpsmagnet är nog varken gott eller särskilt effektivt för musklerna! Det vore en syn för fiskmåsarna på gården om du satt där och gnagde på en souvenir från Grekland.
Som tur är finns det roligare sätt att få i sig det än via metall:
Choklad: Mörk choklad är faktiskt en av de bästa källorna till magnesium. Det är nog den enda gången man kan hävda att en chokladkaka är "medicinsk muskelvård".
Nötter och frön: Mandlar eller pumpakärnor är små magnesium-bomber.
Banan: Den klassiska "tennisspelaren-behöver-energi"-frukten.
Men du, om armarna känns som gelé och du precis har ätit, kanske det helt enkelt är läge att bara acceptera att du är i "låg-energi-läge" en stund till? Det är lite som när mobilen går ner i sparläge och skärmen blir mörk – man fungerar, men det går lite långsammare.
Har du något du måste göra vid datorn nu, eller kan du unna dig att bara surfa runt på något helt meningslöst tills armarna känns som att de tillhör dig igen?
Inte direkt och är ju mätt, orkar inte äta jordnötter.
Det är helt logiskt – är man mätt så är man, och att tvinga i sig jordnötter när man redan har fiskgratäng upp i halsen är ju motsatsen till uppiggande. Då blir man ju bara ännu tyngre i kroppen.
Då lämnar vi ätandet helt och hållet! Eftersom du sitter där med dina möra armar och lyssnar på måsarna, kanske det helt enkelt är hjärnan som behöver en annan sorts stimulans än mat.
Ibland kan man piggna till lite av att bara titta på något som är totalt absurt eller fascinerande, utan att behöva röra en muskel. Vill du att jag letar fram något märkligt faktum att klura på, eller vill du ha tips på någon extremt slö men underhållande video/grej att kolla på medan du väntar på att matkoman ska lägga sig?
Borde kanske släpa mig ut på balkongen, men man känner ju sig som en trött 107-åring.
Det är en speciell sorts bedrift att känna sig som en 107-åring när man precis har ätit fiskgratäng. Men faktum är att balkongen faktiskt kan vara den bästa medicinen, även om steget dit känns som att bestiga Mount Everest just nu.
Här är en strategi för den "trötta 107-åringen":
1. Satsa på horisontalläge (fast ute): Om du har en stol eller soffa där ute, sikta på att bara förflytta dvalan dit. Att sitta i en annan vinkel och känna frisk luft mot ansiktet kan bryta den där "dator-dimman".
2. Mås-spaning: Du kan fortsätta din karriär som gårdsövervakare, men i HD-upplösning. Det finns något märkligt underhållande i att se grannar stressa medan man själv är i totalt slow-motion-läge.
3. Temperaturskillnaden: Även om det är varmt ute är luften annorlunda än inne. Det brukar skicka en signal till systemet att "hallå, vi är vakna nu".
Om du lyckas släpa dig dit – ta inte med dig några krav. Inget läsande, inget fixande. Bara sitt där och var 107 år i fred.
Tror du att du orkar ta de där få stegen ut, eller känns det som att balkongdörren sitter mil bort just nu?
Tio meter, men känns som en kilometer i uppförsbacke.
Jag förstår precis känslan – det är den där mentala uppförsbacken där varje meter kräver en hel expedition. När kroppen känns som bly och armarna är som kokt spagetti, då är tio meter till balkongen i princip ett maraton.
Om du ska genomföra den här "kilometerlånga" vandringen, får du göra det på 107-åringens vis:
1. Etappmål: Res dig inte upp med målet att nå balkongen direkt. Satsa först på att bara stå upp i tio sekunder.
2. Glidstilen: Man behöver inte lyfta på fötterna. Man kan faktiskt släpa dem mot golvet hela vägen ut. Det sparar på krutet i överarmarna.
3. Belöningen: Tänk på att när du väl har däckat i en stol på balkongen, så har du frisk luft och den där måssången i surroundljud. Det är en helt annan upplevelse än att sitta hopkrupen framför en skärm.
Men du, om det verkligen känns helt oöverstigligt – sitt kvar! Det är ingen som delar ut medaljer för balkonghäng. Ibland är den största segern att man lyckades ta sig från sängen till datorn.
Har du några "projekt" på balkongen (typ en vissen blomma som behöver din blick) eller är det bara tom yta och frisk luft som väntar där ute?
Tala inte om vissna blommor, kaktusarna i balkongfönstret törstar.
Oj, nu fick jag visst dåligt samvete å dina vägnar! Att ha törstiga kaktusar är ändå en bedrift i sig – de är ju växternas svar på kameler och brukar kunna vänta på vatten i en mindre evighet. Om de börjar se hängiga ut, då är det verkligen kris i öknen i balkongfönstret.
Det här är ett klassiskt dilemma för en "trött 107-åring":
Logiken: "Jag borde vattna dem."
Kroppen: "Armarna väger 40 kilo styck, det är fysiskt omöjligt att lyfta en vattenkanna."
Här är en plan för att rädda kaktusarna utan att du svimmar på kuppen:
1. Vattenkanna-tricket: Om du har en flaska eller kanna med vatten som redan står framme, ta den i etapper. Bär den till ett bord halvvägs, vila, och fortsätt sen.
2. Sitt-vattning: Dra fram en stol till fönstret så du kan sköta räddningsinsatsen sittandes. Inga onödiga rörelser!
3. Kaktus-tålamod: Kom ihåg att kaktusar hatar att få för mycket vatten på en gång när de är torra. Det räcker med en liten skvätt – så du behöver inte bära så tungt.
Egentligen är det ganska talande: du sitter där och känner dig som en uttorkad 107-åring, och dina kaktusar känner precis likadant. Ni är i samma team just nu!
Tror du att kaktusarnas tysta rop på hjälp är det som krävs för att du ska klara den där "kilometern" till balkongen, eller ska de få vänta tills du har återhämtat dig lite till?
Vara trädgårdsmästare när det är en kilometer att gå och ha vattenglas att jonglera med.
Det är ju en fullständigt orimlig arbetssituation för en trädgårdsmästare i ditt tillstånd! Att jonglera med små vattenglas när varje steg känns som en expedition genom Sahara är inget annat än en heroisk insats.
Man ser det framför sig: du vinglar fram med ett glas i taget som om det vore dyrbara droppar elixir, medan kaktusarna står där i fönstret och ser dömande ut trots att de själva valt att vara ökenväxter.
Här är en strategi för att överleva "Den Stora Kaktusräddningen":
Prioritering: Välj ut den kaktus som ser mest kränkt ut. Ge den en skvätt och strunta i resten tills armarna har slutat darra.
Mellanlandning: Om du väl har tagit dig de där "tio kilometrarna" till balkongfönstret, så stanna där! Du kan ju inte gå tillbaka direkt, då behöver du en depåstopp och en fällstol.
Delegera (mentalt): Säg till kaktusarna att de faktiskt är byggda för det här. Lite karaktärsdaning har ingen växt dött av (inte på en kvart i alla fall).
Ett glas vatten räcker faktiskt ganska långt för en kaktus, så du behöver inte bära hela sjön.
Hur många glasturer tror du att din 107-åriga kropp har i sig innan den strejkar totalt och parkerar sig på balkonggolvet?
Det brukar bli fyra vandringar för att vattna, helt oöverstigligt.
Fyra vandringar på den där "milen" låter som ett fullfjädrat ultramaraton i din nuvarande form. Det är fyrtio kilometer av ren viljestyrka med darriga armar och ett litet vattenglas som enda sällskap!
När man är i det där läget där allt känns oöverstigligt, så är det faktiskt helt okej att vara en usel trädgårdsmästare i några timmar till. Kaktusarna har evolutionen på sin sida – de är designade för att överleva torka, medan du just nu bara försöker överleva en fiskgratäng-koma.
Här är en "107-årings-vänlig" plan för att slippa de där fyra turerna:
Vänta på "andra andningen": Energin kommer sällan linjärt. Om en timme kanske dina armar har gått från 40 kilo till 20 kilo. Det är mycket lättare att gå en mil om man inte bär på osynliga betongblock.
En-glaskonceptet: Om du absolut måste göra något nu – gå en tur. Ge det glaset till den kaktus du gillar mest (eller den som ser minst taggig ut). Sen har du gjort 25 % av jobbet och kan med gott samvete kollapsa i stolen.
Strunt i det: Världen går inte under om de får vänta till kvällen eller ens till imorgon. Kaktusar är tålmodiga varelser, de har ingen brådska.
Vilken av kaktusarna är din favorit – är det den klassiska runda bollen eller någon mer långsmal variant som står där och törstar?
Det är nog egentligen typen svärmorstunga, och en del av tungorna eller bladen har sett rätt vissna ut ett tag.
Då är det faktiskt ännu mindre stress! Svärmorstunga är i princip odödlig. Om bladen har sett vissna ut ett tag så har de redan checkat ut mentalt och klarar sig garanterat några timmar (eller dagar) till. De är växternas svar på pansarvagnar; de dör inte av en eftermiddags väntan när ägaren är i 107-årsläge.
Att bladen ser vissna ut på en svärmorstunga kan faktiskt ibland bero på att de fått för mycket vatten tidigare, så att rötterna blivit sura. Så din nuvarande matthet kan paradoxalt nog vara precis vad de behöver – lite hälsosam försummelse.
Här är en plan för att skona dina överarmar:
Vila i dvalan: Eftersom du redan känner att det är en mil till fönstret, så sitt kvar. Svärmorstungan kommer inte att klaga högljutt (den har ju fullt upp med att vara "tunga").
En-gångs-insats: Om du senare får en energitopp (kanske runt 110-årsläget?), ta med en hel bringare eller en stor flaska istället för småglas. Då halverar du antalet vandringar.
Inspektion vid balkongbesök: När du väl orkar ta dig ut för att titta på fiskmåsarna, kan du bara peta lite på bladen. Är de mjuka och sladdriga snarare än torra, så är det definitivt ingen brådska med vatten.
Njut av stillheten vid datorn istället. Har du några andra växter där ute som är mer krävande, eller är det bara de här tuffa "tungorna" som vaktar fönstret?
Borde kanske ta ett glas blandade vitaminer, men vem orkar öppna locket på tuben och vrida på en kran och vänta på att tabletten löser sig, hårt träningspass för en 107-åring.
Det är ju nästan en olympisk gren du beskriver! Det där krasandet när man bryter förseglingen på ett vitaminrör, det motståndet i plasten... det är ju ren styrketräning för underarmarna. Och att sedan stå där och stirra på ett glas där en tablett ligger och fräser och bubblar i vad som känns som en evighet? Det är tålamodsprövning på hög nivå.
För en person i 107-årsläget är "vänta på att tabletten löser sig" i princip samma sak som att titta på färg som torkar, fast med sämre soundtrack.
Här är en strategi för att minimera ansträngningen om du ändå vill ha din vitaminkick:
Sitt-väntan: Om du lyckas ta dig till kranen och dumpa tabletten i glaset – gå och sätt dig direkt! Du behöver inte bevittna själva upplösningen. Det blir som en liten överraskning när du väl orkar titta på glaset nästa gång.
Två-i-ett: Om du ändå ska gå och hämta vatten till kaktusarna (om hundra år eller så), så kan du passa på att preparera vitaminerna då. Men att göra en separat resa bara för en brustablett? Det kräver en motivation som inte finns i din nuvarande siraps-dimma.
Vätskeprioritet: Egentligen är nog det vanliga vattnet viktigare för dina darriga armar just nu än själva vitaminerna.
Det är fascinerande hur de mest vardagliga sysslorna kan förvandlas till komplexa logistikprojekt när energin är noll.
Hur ser det ut, har du vitaminröret inom räckhåll vid datorn eller ligger den där lilla plasttuben också "en mil bort" i köket?
Var ju så klok och vilade på maten för att få energi att göra nåt, så blev man bara toktrött istället.
Det är den stora livsparadoxen! Man tänker: "Nu ska jag bara vila lite strategiskt efter fiskgratängen, ladda batterierna som en modern smartphone, och sen jädrar blir det åka av."
Och så vaknar man upp och känner sig som en överkokt sparris istället.
Det som händer är att kroppen tolkar vilan som en total avstängning. Istället för att bara pausa, så går systemet in i en djup "installera uppdateringar och starta om"-fas. När man sen försöker tvinga sig upp igen, då stretar varenda cell emot – speciellt de där möra överarmarna som verkar ha gått i tidig pension.
Här är varför din "kloka" plan slog bakut:
Matkoman vann: Maten drog blodet till magen, och vilan bekräftade för hjärnan att det var dags att gå ner i dvala.
Tröghetslagen: Det krävs faktiskt mer energi att dra igång en 107-åring som har stannat helt, än att hålla en 107-åring som redan rör sig lite grann i rullning.
Men vet du vad? Eftersom du faktiskt sitter upp nu och har lyckats föra ett helt samtal om kaktusar och måsar, så har du redan gjort det tyngsta lyftet. Du har börjat klättra upp ur den där djupa gropen.
Är du kvar i det där läget där du bara glor tomt in i skärmen, eller har du börjat snegla mot kaktusarna och fundera på om en av dem faktiskt ser lite piggare ut än du gör?
Kan nästan höra blomkrukorna ropa, men lyssnar inte, och går man förbi dessa vid balkongen så får man väl dåligt samvete, varför det nu heter så, är det samma vete, eller Sams vete...
Det är en fantastisk tankevurpa! Sams vete låter som namnet på en väldigt lokal, ekologisk surdegsprodukt från någon som heter Sam, medan samvete i din värld just nu bara är en röst som tjatar om uttorkade blad.
Egentligen kommer ordet från latinets conscientia, som betyder "att veta tillsammans med sig själv". Men i 107-årsläget känns det mer som en objuden gäst som står och pekar på svärmorstungan och suckar högt.
Här är varför du ska strunta i både Sam och hans vete just nu:
Växternas manipulation: Blomkrukor är experter på att se lidande ut för att få uppmärksamhet. Men en svärmorstunga är byggd för att stå i en dammig hotellkorridor i tre månader utan tillsyn. De ropar inte på hjälp, de kör bara med ett lite väl effektivt skådespeleri.
Selektiv hörsel: Eftersom du redan har fiskmåsarna som skriker utanför, har du perfekt täckning för att "råka" missa vad krukorna säger. Det är bara att skylla på måsarnas oljud.
Samvets-spärr: Om du inte går förbi balkongen, så finns inte de vissna bladen. Det man inte ser, det behöver inte ens Sam ha dåligt vete för.
Det är nästan poetiskt att sitta där i sin halvdvala och filosofera över ordstammar istället för att vara en effektiv trädgårdsmästare. Det kräver i alla fall inga muskelansträngningar i överarmarna att fundera på ordvitsar!
Har du fler sådana där språkliga funderingar som dyker upp när hjärnan går på lågvarv, eller är det bara kaktusarna som lyckats trigga igång filosofen i dig?
Kan man bli så tokmätt på en liten fiskgratäng...
Det är faktiskt fullt möjligt, även om det låter märkligt! Man känner sig nästan lite lurad – här har man ätit en helt vanlig portion, och så svarar kroppen med att gå in i en total systemkollaps.
Det finns några logiska (men irriterande) förklaringar till varför den där lilla fiskgratängen knockade dig totalt:
Vätskebristen lurar magen: Om du var uttorkad innan du åt (vilket dina mörra armar tyder på), så arbetar magen i motvind. Kroppen behöver vätska för att bryta ner maten, och har den inte det så känns maten som en tung tegelsten i magen istället för bränsle.
Blodtrycks-dippen: När maten ska smältas skickas massor av blod till mag-tarmkanalen. Om man redan är lite låg på energi kan det göra att hjärnan och musklerna får lite mindre "tryck", och då slår paltkoman till med kraften av en ångvält.
Samspelet med dvalan: Eftersom du redan låg i en halvdvala innan eller precis i samband med maten, så tog kroppen fiskgratängen som en signal på att "nu är jakten över, nu går vi i ide på riktigt".
Det är lite som att försöka starta en bil med urladdat batteri genom att hälla i super-bensin – motorn blir bara dränkt istället för att gå igång.
Men se det från den ljusa sidan: du är åtminstone mätt. Det är betydligt mer irriterande att vara både dödstrött och hungrig samtidigt. Nu kan du i alla fall fokusera helt på att vara en filosoferande 107-åring.
Tror du att det är fiskgratängen som ligger kvar och spökar, eller börjar den där lilla slurken ljummet vatten göra att du känner dig aningen mindre som en uttorkad kaktus själv?
Borde ut i ljuset på balkongen innan solen slocknar.
Det är en kamp mot klockan! Att ljuset börjar försvinna är faktiskt den ultimata motivationsfaktorn, även för en 107-åring. Det är som att se den sista gnistan av energi i världen sakta tyna bort – man vill hinna fånga några strålar innan det blir helt mörkt och fiskmåsarna går och lägger sig (om de nu någonsin gör det).
Här är din snabbguide för att hinna ut innan solen tackar för sig:
Satsa på "Balkong-Sprinten": Okej, i ditt fall handlar det mer om "Balkong-Smyget". Fokusera inte på kaktusarna eller vattenglasen just nu. Prioritera att bara få kroppen ut i det sista dagsljuset.
D-vitamin och kontraster: Det där sista ljuset är guld värt för att tala om för din hjärna att "det är faktiskt inte natt än". Det kan vara precis det som krävs för att du ska sluta känna dig som en överkokt fiskgratäng.
Andas in balkongen: Ibland räcker det med doften av uteluft för att överarmarna ska känna sig 5 kilo lättare.
Om du lyckas ta dig de där tio metrarna nu, så har du vunnit över både matkoman och Samvete. Då kan du sitta där som en segrare i solnedgången, även om armarna fortfarande darrar lite.
Är det långt kvar till balkongdörren från där du sitter nu, eller räcker det med en rejäl kraftansträngning för att nå handtaget?
Sitter ju som fastklistrad på stolen.
Det är den berömda kontorsstols-magnetismen! Det är som att stolen har utvecklat en egen tyngdkraft som suger tag i både byxor och ryggrad när man är som tröttast. Ju mer man tänker på att man borde resa sig, desto hårdare verkar klistret sitta.
När man är i det där läget, där kroppen och stolen har blivit en enda sammanvuxen enhet, krävs det nästan en "kontrollerad explosion" för att komma loss.
Här är 107-åringens nödplan för att bryta klistret:
1. Gunga loss: Istället för att försöka resa dig rakt upp (vilket kräver alldeles för mycket av de där darriga överarmarna), börja med att bara gunga lite fram och tillbaka. Använd rörelsemängden!
2. Fötterna först: Tryck ner hälarna i golvet allt vad du kan utan att resa dig. Det skickar en signal till benen att de faktiskt fortfarande existerar.
3. Satsa på "fällkniven": Fäll fram överkroppen så att näsan nästan nuddar knäna, och låt tyngdpunkten dra upp dig från sitsen. Då behöver armarna inte göra någonting alls.
Om du väl lyckas bryta förseglingen mellan dig och stolen, så stanna inte! Fortsätt glida mot balkongen i ren farten, annars finns risken att du fastnar på nästa möbel du passerar.
Hur känns det, är det limmet som är starkast just nu, eller tror du att du kan överraska stolen med ett plötsligt utbrott av viljestyrka?
Hade man ork skulle man släpa sig till sängen, men då vaknar man väl till av att solen slocknat.
Det är den ultimata ironin: så fort man faktiskt ger efter och lägger sig i sängen, då bestämmer sig hjärnan plötsligt för att bli klarvaken. Det är som om matkoman bara väntar på att du ska nå kudden för att sedan förvandlas till ett irriterande litet ljus som tänds i skallen, precis när solen utanför fönstret tackar för sig.
Då ligger man där i mörkret, piggare än på hela dagen, och stirrar upp i taket medan man hör en ensam fiskmås skratta hånfullt i fjärran.
Om du väljer sängen istället för balkongen, så finns risken att du hamnar i den där märkliga "tredje andningen" där man börjar lösa världsproblem eller fundera ännu mer på Sams vete mitt i natten.
Här är ett sista desperat råd för en trött 107-åring:
Mellanlandningen: Om du faktiskt lyckas bryta klistret från stolen, testa att bara stå upp i 30 sekunder. Om du fortfarande känner dig som en hösäck, så är sängen nog din ödesbestämda plats.
Mörker-taktiken: Om du går till sängen nu och somnar, och sedan vaknar när det är mörkt – se det som en bonusnatt. Då har kaktusarna och Samvete i alla fall gått och lagt sig de också.
Vad tror du är den största risken om du lägger dig nu – att du sover till imorgon bitti eller att du vaknar klockan elva ikväll och är sugen på att möblera om?
Stå upp i 30 sekunder, man är väl ingen atlet heller.
Haha, sant! Förlåt, jag glömde bort mig – att kräva 30 sekunder av en 107-åring är ju som att be om ett godkänt fystest för brandmän. Det är ju i princip ett helt träningspass på elitnivå. Att bara stå upprätt kräver ju att man balanserar hela sin kroppsvikt på två ben, och det är banne mig inget för amatörer när armarna redan har gett upp.
Vi sänker ribban till en mänsklig nivå för någon i ditt tillstånd:
5-sekunders-regeln: Om du mot förmodan skulle råka hamna i stående position, räcker det med att du konstaterar att "japp, jag står upp" och sen omedelbart siktar på nästa vågräta yta.
Stötta dig på allt: En 107-åring med självaktning använder varje vägg, dörrkarm och stabil kaktuskruka som ett ankare.
Det är nästan fascinerande hur den där fiskgratängen och den misslyckade vilan har förvandlat en vanlig dag till en kamp mot gravitationen. Om du väljer att sitta kvar i din fastklistrade stol istället för att leka atlet, så är det faktiskt det mest logiska beslutet.
Har fiskmåsen slutat skrika, eller sitter den där ute och väntar på att få se din heroiska (och korta) uppvisning i att bara existera i vertikalläge?
Balkongen ropa, blomkrukorna hojtar, medans man inget orkar.
Det är en riktig kakofoni av krav där ute! Man ser det framför sig: svärmorstungorna som hojtar som en hel hejaklack och balkongen som ropar med sin allra lockande röst, allt medan du sitter där som en orkeslös domare som helst bara vill blåsa av matchen för gott.
Det är nästan lite oförskämt av dem att föra sådant liv när du är i ditt mest sköra 107-åriga tillstånd. Här försöker du bara överleva efterdyningarna av en fiskgratäng, och så förväntar de sig service och uppmärksamhet!
Eftersom du känner dig helt dränerad, men ändå hör dem ropa, finns det bara två vägar att gå:
1. Den mentala dövheten: Tänk att det inte är krukorna som hojtar, utan bara ett eko från fiskmåsarnas skrik. Om du intalar dig att du har hörselkåpor på dig, så tystnar snart de krävande växterna.
2. Den sista viljeansträngningen: Om du faktiskt lyckas bryta klistret från stolen, gör det med inställningen att du går ut på balkongen bara för att skälla ut dem. "Tyst på er, nu får ni vänta tills imorgon!". Ibland är irritation en bättre tändvätska än energi.
Men ärligt talat, om kroppen säger nej, så är det kroppen som bestämmer. Sam och hans samvete får helt enkelt ta en fika och vänta på bättre tider.
Sitter du fortfarande kvar i stolen och förhandlar med krukorna, eller har du börjat snegla mot sängen som en tyst och kravlös tillflykt?
Tänk den som orkade resa sig upp...
Det är den ultimata drömmen just nu – att besitta den nästan mytiska superkraften att kunna separera bakdelen från en sittyta. Det låter så enkelt på papperet, men i verkligheten kräver det en koordination och en muskelstyrka som en 107-åring i matkoma helt enkelt inte har på lager.
Du är i ett läge där du nästan förväntar dig att stolen ska fällas ut och förvandlas till en bår som bara kan rullas dit du behöver, utan att du behöver spänna en enda muskel i dina möra överarmar.
Tänk om:
Man hade en sån där lyftkran som de har i hamnen, som bara kunde kroka tag i tröjan och svinga ut en på balkongen.
Eller en rulltrappa som gick direkt från datorstolen till sängen.
Det är lite vackert i all sin tragik – att sitta och filosofera över rörelse som ett avlägset och exotiskt fenomen. Du har nått den högsta nivån av passivitet, där till och med tanken på att sträcka på sig känns som ett högintensivt spinningpass.
Är det inte dags att bara ge upp alla ambitioner om balkongen och acceptera att du och stolen nu är en permanent installation i rummet?
Uj, uj, en rulltrappa att stå på och åka till balkongen på vore inte helt fel.
Det är den ultimata visionen! En rulltrappa som mjukt och behagfullt fraktar dig i sittande ställning (för man vill ju inte behöva stå på den, det vore ju för ansträngande) hela vägen ut till balkongens friska luft. Ingen 107-åring ska behöva slita på knäna när man kan glida fram på rörliga trappsteg.
Tänk dig lyxen:
Du trycker på en knapp på armstödet.
Stolen dockar in i rulltrappan.
Du glider förbi de hojtande kaktusarna med en kunglig vinkning.
Du landar på balkongen precis när solen gör sitt sista nummer.
Men eftersom verkligheten oftast saknar inbyggda rulltrappor i vardagsrummet, får du nog förlita dig på den där kontinentala driften – att du rör dig så långsamt att det knappt märks, men att du till slut faktiskt har flyttat dig några decimeter närmare målet.
Nu när vi har löst logistiken med rulltrappor i teorin – känner du att klistret i stolen har börjat mjukna det minsta lilla, eller är du och stolen fortfarande oskiljaktiga kompanjoner?
Måste försöka att släpa mig upp, men att man kan bli så slut av att vila lite...
Det är verkligen en av livets största fällor: den lömska vilan. Man lägger sig ner som en människa och reser sig upp som en hög med blöt betong. Istället för att ladda batterierna verkar kroppen ha passat på att installera en extremt tung programvaruuppdatering medan du blundade.
Att du nu har bestämt dig för att försöka släpa dig upp är inget mindre än en heroisk insats. Det är nu den riktiga kampen mot den där 107-åriga kroppen börjar!
Här är din sista checklista för "Den Stora Uppstigningen":
Använd momentet: Om du sitter i en stol med hjul, rulla inte bakåt! Det är slöseri med energi.
Andas ut: Ta ett djupt andetag och res dig på utandningen. Det är ett gammalt lyftarknep (även om det du lyfter just nu bara är ditt eget fiskgratäng-mätta jag).
Sikta på dörrkarmen: När du väl är uppe, använd dörrkarmarna som en hinderbana. De är utmärkta att luta sig mot när "milen" till balkongen känns för lång.
Du får se det som att du är en upptäcktsresande som precis ska lämna baslägret. Målet är balkongen, frisk luft och tystnad från de där krävande kaktusarna.
Kommer du att satsa på "plåstermetoden" – att rycka upp dig snabbt – eller blir det en långsam, millimeter-för-millimeter-manöver?
Skulle behövt domkraft eller nåt, nu gäspade man också.
Haha, en gäspning på det också! Det är ju kroppens sätt att säga: "Hörru, jag försökte faktiskt stänga ner här, vad håller du på med?". En gäspning i det här läget är som ett kvitto på att hjärnan har checkat ut och dragit ner rullgardinen.
En domkraft under skrivbordsstolen hade varit den perfekta uppfinningen. Bara några pumptag med foten så tippas man långsamt framåt tills gravitationen tar över och man liksom rinner ner på golvet och hamnar i stående position av bara farten.
Nu när gäspningen har syresatt hjärnan en gnutta:
Gäsp-kraften: Använd faktiskt den där gäspningen! Sträck ut armarna (trots att de väger bly) precis när du gäspar, det brukar tvinga musklerna att vakna till en millisekund.
Domkraft-taktiken: Sätt händerna på låren och tryck neråt. Använd armarna som de där mekaniska hävstängerna du saknar.
Om du lyckas resa dig nu efter den där gäspen, så är det inget annat än ett medicinskt mirakel. Men kom ihåg: om du väl står upp, börja gå direkt! Annars hinner du börja fundera på hur skönt det vore att bara sätta sig igen.
Är det sista försöket nu innan du ger upp och låter stolen vinna för gott?
Ska klara av det, kanske...
Det där "kanske" är det mest ärliga ordet som någonsin skrivits av en 107-åring i matkoma! Det är precis där kampen står – mellan den heroiska viljan att nå balkongen och kroppens djupa längtan efter att bara förbli en amöba i en kontorsstol.
Om du nu faktiskt gör ett ärligt försök med din hemmagjorda domkraftstaktik, kom ihåg:
Inga snygga rörelser: Det spelar ingen roll om det ser ut som en strandad val som försöker rulla tillbaka i havet. Huvudsaken är att du bryter kontakten med sitsen.
Sikta på ljuset: Tänk på de där sista solstrålarna. De väntar på dig, och de är betydligt trevligare än att stirra in i en datorskärm tills ögonen går i kors.
Svärmorstunga-målet: Tänk vad snopna de blir, de där hojtande krukorna, när du faktiskt dyker upp med ett vattenglas i högsta hugg.
Jag håller alla tummar för att du lyckas bryta klistret. Skulle det skita sig och du sitter kvar om fem minuter, så kom ihåg att stolen faktiskt är ganska bekväm den också.
Ska vi säga att det här är ögonblicket då du gör det stora rycket, eller behöver du en sista mental knuff innan du aktiverar benmusklerna?
Behöver allt en mental knuff.
Här kommer den – den ultimata, vänliga men bestämda mentala knuffen!
Tänk så här: Just nu pågår en tyst maktkamp mellan dig och en möbel. Ska en kontorsstol med lite hjul och tyg verkligen få bestämma över en människa som nyss har besegrat en hel fiskgratäng? Nej, det vore ju pinsamt!
Här är din trestegsplan för "Det Stora Rycket":
1. Räkna ner: Vid "ETT" finns det ingen återvändo. Ingen förhandling med Sam eller hans vete. Bara ren mekanisk rörelse.
2. Visualisera målet: Tänk dig den där första svala brisen på balkongen. Det är som att trycka på "Reset" på hela hjärnan. De där sista solstrålarna kommer att kännas som en varm kram när du väl når fram.
3. Hämnden på kaktusarna: Gå ut dit bara för att visa svärmorstungorna vem det är som bestämmer. De kan hojta bäst de vill, men du är chefen!
TRE... TVÅ... ETT... NU!
Släpp tangentbordet, skjut ifrån med hälarna och låt domkraften i benen göra jobbet. Vi hörs när du är en fri människa på balkongen (eller när du har landat i sängen, vilket som duger)!
Lyckades du bryta klistret?
Gjorde det- Helt fantastiskt! Följde alltså: Tre, Två, Ett - Ryck-metoden. Släpade mig sedan till kranen, fyllde ett glas med kallt vatten och lät en vitamintablett få simma runt. Sedan efter en kvarts vitamin-pimplande i slow motion på balkongen återkom tillräckligt med energi till att vattna blomkrukorna. Fyra vändor med vattenglas. 40 meter blev det nog sammanlagt. Inte visste man att man var en sådan olympier.
Vilken heroisk insats! Det är bara att gratulera till ett olympiskt guld i grenen "Matkoma-maraton med vattenglas". Att gå från en fastklistrad 107-åring till en aktiv trädgårdsmästare på bara en liten stund är inget annat än en bragd.
Du har alltså betvingat:
1. Stolens magnetfält.
2. Vitamintablettens fräsande evighetsväntan.
3. De där 40 metrarna av ren uppförsbacke.
4. De hojtande kaktusarna (som nu förhoppningsvis håller tyst en stund).
Det är faktiskt otroligt vad lite kallt vatten, en bubblande vitamin och ett par djupa andetag på balkongen kan göra för systemet. Du gick från "amöba" till "atlet" på ren viljestyrka och en smula 3-2-1-magi.
Nu när du har utfört dagens storverk och räddat både dig själv och svärmorstungan – hur känns de där möra överarmarna nu? Har de börjat förlåta dig för de fyra vatten-vändorna, eller planerar de en ny strejk?
Armarna är bättre, men knäna är lite trötta, men så har man ju gått långt också...
Det är helt klart en rimlig reaktion från knäna! Att avverka hela 40 meter i det tillståndet motsvarar ju nästan en toppbestigning av Mount Everest för en kropp som nyss var i 107-årsåldern. De har burit både dig, fiskgratängen och alla de där vattenglasen genom terrängen, så att de känner sig lite "stumma" är bara ett tecken på att de har gjort sitt jobb.
Nu har du ju faktiskt uppnått det omöjliga:
Du har vattnat kaktusarna (Samvete kan äntligen vila).
Du har fått i dig vitaminer (systemet är uppdaterat).
Du har fått frisk luft (hjärnan är omstartad).
Egentligen är du ju i det perfekta läget nu. Du har gjort rätt för dig, rört på påkarna och kan med gott samvete (eller Sams vete, om du föredrar det) sjunka ner någonstans utan att känna att du "borde" göra något mer.
Efter denna heroiska kraftansträngning, planerar du att parkera dig i en bekvämare möbel nu när "arbetspasset" är över, eller har du fått så mycket vittring på energi att du funderar på att göra något mer innan kvällen tar slut?
Nu när man är igång igen, kan man ju inte bara sitta på en kontorsstol. Nej nu får det bli raska tag, eller åtminstone försiktiga sådana. Så det, blir nog en balkongvända till, har ju två stolar där, kanske dags för en ny vy...
Det är rätta takter! Från 107-årig amöba till en man på jakt efter en ny vy – det är en imponerande utveckling. Att byta stol på balkongen är faktiskt ett genialiskt drag; det är som att åka på en mini-semester utan att behöva packa väskan eller lämna hemmet.
Att gå från den "vattnande trädgårdsmästaren" till den "njutande balkong-turisten" är precis vad dina trötta knän förtjänar. Genom att byta stol får du:
Ett nytt perspektiv: Kanske ser du en ny gren på ett träd eller upptäcker en fiskmås du inte sett tidigare (en som kanske sjunger i en annan tonart?).
Mental omstart: Hjärnan mår bra av miljöombyte, även om det bara handlar om två meter till vänster.
Belöning: Nu när du har gjort grovjobbet med vattenglasen, är det dags att bara vara.
Se bara till att landningen i den nya stolen blir mjuk, så att inte knäna får en chock när de äntligen får slappna av igen.
-
Tänk så har man lagt ännu en nykter torsdag bakom sig, fast det fanns tankar på drycker man inte ska tänka på alltså. Ser nu att tiden lider, eller i alla fall tickar mot sängdags. Tänk att man har fått så mycket gjort på en och samma dag. Det trodde man inte var möjligt för bara några timmar sedan när man satte sig vid datorn och roade sig en stund med en chattmaskin för att samla lite energi.
Ha det gott allihopa!
När energin är låg och man börjar tänka på alkohol, då får man göra HALT som det heter, och halt blev det fast taxiresa till bolaget faktiskt var lite lockande en stund. Men bestämde mig för att idka lite allmän skrivterapi med en chattmaskin.
Skriv nåt kul och uppiggande.
Absolut, här kommer en liten dos vardagspepp och ett par tankar för att liva upp stämningen!
Dagens lilla glädje-lista
Ibland är det de minsta sakerna som gör störst skillnad. Visste du att:
Hundar drömmer om sina ägare: Forskning tyder på att när hundar sover och sprattlar med tassarna, drömmer de ofta om ansiktena och dofterna på de människor de älskar. Du är bokstavligen någons favoritdröm!
Uttrar håller varandra i hand: Havsuttrar håller varandra i tassarna när de sover för att inte driva ifrån varandra i strömt vatten. Snacka om team-work.
Leendet lurar hjärnan: Även om du tvingar fram ett leende (testa att hålla en penna mellan tänderna!) så frisätter hjärnan faktiskt lite endorfiner. Du kan alltså "hacka" dig själv till ett bättre humör.
En uppiggande utmaning
Om du känner dig lite låg på energi, testa "2-minutersregeln":
Gör något direkt som tar mindre än två minuter – vattna en blomma, skicka ett snällt sms till en vän eller sträck på dig ordentligt. Känslan av att ha "bockat av" något ger en direkt liten kick av dopamin.
Dagens (torra) vits
– Vet du varför det är så svårt att spela kurragömma med elefanter?
– För att de är så otroligt bra på att stå bakom maskrosor... om man kisar väldigt, väldigt mycket.
Hoppas det gav ett litet leende! Vad är det som brukar få dig på bäst humör en vanlig vardag?
Vet inte, men idag var energin så låg att man inte orkade sova på fel tid ens, låg i nån halvdvala och blev bara tröttare och tröttnade på att bli tröttare, så satte mig upp i sängen fortfarande i halvdvala, det tog ett tag att släpa sig till datorn.
Det låter som att du har hamnat i den där klassiska, sega "energi-limbon" – när man är för trött för att vara vaken, men för rastlös eller "övertrött" för att faktiskt somna ordentligt. Det är ett otroligt frustrerande tillstånd där hjärnan känns som sirap och kroppen som bly.
Hatten av för att du faktiskt lyckades bryta dvalan och ta dig till datorn! Det är ofta det svåraste steget när man fastnat i en sån där mental dimma.
Här är tre snabba tips för att försöka "starta om" systemet när man känner sig sådär hopplöst urladdad:
Chocka sinnena: Om du orkar, skvätt riktigt kallt vatten i ansiktet eller drick ett stort glas iskallt vatten. Det ger en naturlig liten adrenalinkick som kan hjälpa dig att vakna till ur dvalan.
Byt miljö (om så bara en meter): Att du satte dig vid datorn var bra! Ibland behöver hjärnan bara se något annat än sängkläder för att förstå att "nu är vi inte i viloläge längre".
Ljus-fix: Om det är ljust ute, försök titta ut genom fönstret i några minuter. Dagsljus (även en mulen dag) hjälper till att reglera kroppens kortisolnivåer och kan dämpa den där sega trötthetskänslan.
Ibland är det nästan mer utmattande att "halvsova" än att vara helt vaken. Har du något särskilt du tänkte pyssla med vid datorn, eller letar du bara efter något som kan distrahera tankarna en stund?
Har tittat ut på gården och lyssnat på fiskmåsens skönsång...
Haha, den klassiska "fiskmåskonserten"! Det finns få saker som bryter en halvdvala lika effektivt som en fiskmås som låter som en rostig cykelpump precis utanför fönstret. Det är verkligen ljudet av svensk sommar (på gott och ont).
Det är faktiskt något ganska meditativt, om än lite deppigt i stunden, att bara sitta och titta ut på gården när man är helt slut. Man blir som en mänsklig övervakningskamera.
Eftersom du ändå sitter vid datorn nu och har fiskmåsarna som soundtrack – vill du ha tips på något lättsmält att titta på som inte kräver någon hjärnkapacitet alls, eller ska vi försöka hitta på något kreativt och kravlöst för att få igång tankarna lite mer?
Trött och mör i överarmarna också, det är väl vätskebrist fast man tog en slurk ljummet vatten nyss.
Det låter verkligen som att kroppen går på sparlåga. Den där mörheten i överarmarna, särskilt om den kommer tillsammans med en känsla av att vara helt "dränerad", kan absolut hänga ihop med vätskebrist eller obalans i salterna.
Ljummet vatten i all ära, men när man känner sig sådär seg i musklerna behöver kroppen ibland något som "skjutsar in" vätskan i cellerna ordentligt.
Här är några enkla knep för att få upp energin i armarna och knoppen utan att behöva anstränga sig:
Piffa till vattnet: Om du orkar, släng i en nypa salt eller pressa i lite citron i nästa glas. Det hjälper kroppen att faktiskt ta upp vätskan istället för att den bara går rakt igenom.
Socker-kick: Ibland kan den där mattheten i musklerna bero på att blodsockret tagit slut i depåerna. En bit frukt eller en snabb macka kan göra underverk för de där tunga armarna.
Enkla sträckövningar: Medan du sitter vid datorn, testa att bara rulla bak axlarna och låta armarna hänga rakt ner en stund. Det kan hjälpa blodcirkulationen att komma igång i de möra musklerna utan att det kostar någon energi.
Det är lite ironiskt att man kan bli trött av att bara existera, men ibland är det precis det kroppen signalerar. Tror du att du har fått i dig tillräckligt med mat idag, eller kan det vara så att både vätske- och energi-depåerna gapar tomma?
Hade ätit en fiskgratäng och druckit ett glas mjölk, check på den.
Det var ju ändå en stabil och bra måltid! Fiskgratäng och mjölk ger dig både protein, fett och kalcium, så du har åtminstone lagt en bra grund för att systemet ska orka starta om.
Att du ändå känner dig så pass mör i armarna och "halvdvalig" efter maten kan faktiskt bero på den klassiska matkoman (paltkoma). När kroppen lägger all energi på att smälta maten, sjunker energin i resten av kroppen temporärt – och har man redan låga depåer så blir den svackan extra djup.
Här är en tanke för att hjälpa kroppen på traven just nu:
Magnesium-brist? Den där specifika mörheten i överarmarna kan ibland vara ett tecken på att kroppen behöver lite extra magnesium. Om du har lite nötter eller mörk choklad hemma kan det vara ett perfekt (och gott) sätt att hjälpa musklerna att slappna av.
Andas djupt: När man sitter hopsjunken vid datorn andas man ofta väldigt ytligt. Ta tre riktigt djupa andetag hela vägen ner i magen. Det syresätter blodet och kan faktiskt pigga upp musklerna mer än man tror.
Eftersom du ändå har fått i dig mat nu, kanske det bara är en tidsfråga innan näringen når ut till armarna. Hur länge sen var det du åt – har det gått tillräckligt lång tid för att den där första mattheten efter måltiden borde ha lagt sig?
Magnesium, har ingen magnet att tugga på.
Haha, nej, att tugga på en kylskåpsmagnet är nog varken gott eller särskilt effektivt för musklerna! Det vore en syn för fiskmåsarna på gården om du satt där och gnagde på en souvenir från Grekland.
Som tur är finns det roligare sätt att få i sig det än via metall:
Choklad: Mörk choklad är faktiskt en av de bästa källorna till magnesium. Det är nog den enda gången man kan hävda att en chokladkaka är "medicinsk muskelvård".
Nötter och frön: Mandlar eller pumpakärnor är små magnesium-bomber.
Banan: Den klassiska "tennisspelaren-behöver-energi"-frukten.
Men du, om armarna känns som gelé och du precis har ätit, kanske det helt enkelt är läge att bara acceptera att du är i "låg-energi-läge" en stund till? Det är lite som när mobilen går ner i sparläge och skärmen blir mörk – man fungerar, men det går lite långsammare.
Har du något du måste göra vid datorn nu, eller kan du unna dig att bara surfa runt på något helt meningslöst tills armarna känns som att de tillhör dig igen?
Inte direkt och är ju mätt, orkar inte äta jordnötter.
Det är helt logiskt – är man mätt så är man, och att tvinga i sig jordnötter när man redan har fiskgratäng upp i halsen är ju motsatsen till uppiggande. Då blir man ju bara ännu tyngre i kroppen.
Då lämnar vi ätandet helt och hållet! Eftersom du sitter där med dina möra armar och lyssnar på måsarna, kanske det helt enkelt är hjärnan som behöver en annan sorts stimulans än mat.
Ibland kan man piggna till lite av att bara titta på något som är totalt absurt eller fascinerande, utan att behöva röra en muskel. Vill du att jag letar fram något märkligt faktum att klura på, eller vill du ha tips på någon extremt slö men underhållande video/grej att kolla på medan du väntar på att matkoman ska lägga sig?
Borde kanske släpa mig ut på balkongen, men man känner ju sig som en trött 107-åring.
Det är en speciell sorts bedrift att känna sig som en 107-åring när man precis har ätit fiskgratäng. Men faktum är att balkongen faktiskt kan vara den bästa medicinen, även om steget dit känns som att bestiga Mount Everest just nu.
Här är en strategi för den "trötta 107-åringen":
1. Satsa på horisontalläge (fast ute): Om du har en stol eller soffa där ute, sikta på att bara förflytta dvalan dit. Att sitta i en annan vinkel och känna frisk luft mot ansiktet kan bryta den där "dator-dimman".
2. Mås-spaning: Du kan fortsätta din karriär som gårdsövervakare, men i HD-upplösning. Det finns något märkligt underhållande i att se grannar stressa medan man själv är i totalt slow-motion-läge.
3. Temperaturskillnaden: Även om det är varmt ute är luften annorlunda än inne. Det brukar skicka en signal till systemet att "hallå, vi är vakna nu".
Om du lyckas släpa dig dit – ta inte med dig några krav. Inget läsande, inget fixande. Bara sitt där och var 107 år i fred.
Tror du att du orkar ta de där få stegen ut, eller känns det som att balkongdörren sitter mil bort just nu?
Tio meter, men känns som en kilometer i uppförsbacke.
Jag förstår precis känslan – det är den där mentala uppförsbacken där varje meter kräver en hel expedition. När kroppen känns som bly och armarna är som kokt spagetti, då är tio meter till balkongen i princip ett maraton.
Om du ska genomföra den här "kilometerlånga" vandringen, får du göra det på 107-åringens vis:
1. Etappmål: Res dig inte upp med målet att nå balkongen direkt. Satsa först på att bara stå upp i tio sekunder.
2. Glidstilen: Man behöver inte lyfta på fötterna. Man kan faktiskt släpa dem mot golvet hela vägen ut. Det sparar på krutet i överarmarna.
3. Belöningen: Tänk på att när du väl har däckat i en stol på balkongen, så har du frisk luft och den där måssången i surroundljud. Det är en helt annan upplevelse än att sitta hopkrupen framför en skärm.
Men du, om det verkligen känns helt oöverstigligt – sitt kvar! Det är ingen som delar ut medaljer för balkonghäng. Ibland är den största segern att man lyckades ta sig från sängen till datorn.
Har du några "projekt" på balkongen (typ en vissen blomma som behöver din blick) eller är det bara tom yta och frisk luft som väntar där ute?
Tala inte om vissna blommor, kaktusarna i balkongfönstret törstar.
Oj, nu fick jag visst dåligt samvete å dina vägnar! Att ha törstiga kaktusar är ändå en bedrift i sig – de är ju växternas svar på kameler och brukar kunna vänta på vatten i en mindre evighet. Om de börjar se hängiga ut, då är det verkligen kris i öknen i balkongfönstret.
Det här är ett klassiskt dilemma för en "trött 107-åring":
Logiken: "Jag borde vattna dem."
Kroppen: "Armarna väger 40 kilo styck, det är fysiskt omöjligt att lyfta en vattenkanna."
Här är en plan för att rädda kaktusarna utan att du svimmar på kuppen:
1. Vattenkanna-tricket: Om du har en flaska eller kanna med vatten som redan står framme, ta den i etapper. Bär den till ett bord halvvägs, vila, och fortsätt sen.
2. Sitt-vattning: Dra fram en stol till fönstret så du kan sköta räddningsinsatsen sittandes. Inga onödiga rörelser!
3. Kaktus-tålamod: Kom ihåg att kaktusar hatar att få för mycket vatten på en gång när de är torra. Det räcker med en liten skvätt – så du behöver inte bära så tungt.
Egentligen är det ganska talande: du sitter där och känner dig som en uttorkad 107-åring, och dina kaktusar känner precis likadant. Ni är i samma team just nu!
Tror du att kaktusarnas tysta rop på hjälp är det som krävs för att du ska klara den där "kilometern" till balkongen, eller ska de få vänta tills du har återhämtat dig lite till?
Vara trädgårdsmästare när det är en kilometer att gå och ha vattenglas att jonglera med.
Det är ju en fullständigt orimlig arbetssituation för en trädgårdsmästare i ditt tillstånd! Att jonglera med små vattenglas när varje steg känns som en expedition genom Sahara är inget annat än en heroisk insats.
Man ser det framför sig: du vinglar fram med ett glas i taget som om det vore dyrbara droppar elixir, medan kaktusarna står där i fönstret och ser dömande ut trots att de själva valt att vara ökenväxter.
Här är en strategi för att överleva "Den Stora Kaktusräddningen":
Prioritering: Välj ut den kaktus som ser mest kränkt ut. Ge den en skvätt och strunta i resten tills armarna har slutat darra.
Mellanlandning: Om du väl har tagit dig de där "tio kilometrarna" till balkongfönstret, så stanna där! Du kan ju inte gå tillbaka direkt, då behöver du en depåstopp och en fällstol.
Delegera (mentalt): Säg till kaktusarna att de faktiskt är byggda för det här. Lite karaktärsdaning har ingen växt dött av (inte på en kvart i alla fall).
Ett glas vatten räcker faktiskt ganska långt för en kaktus, så du behöver inte bära hela sjön.
Hur många glasturer tror du att din 107-åriga kropp har i sig innan den strejkar totalt och parkerar sig på balkonggolvet?
Det brukar bli fyra vandringar för att vattna, helt oöverstigligt.
Fyra vandringar på den där "milen" låter som ett fullfjädrat ultramaraton i din nuvarande form. Det är fyrtio kilometer av ren viljestyrka med darriga armar och ett litet vattenglas som enda sällskap!
När man är i det där läget där allt känns oöverstigligt, så är det faktiskt helt okej att vara en usel trädgårdsmästare i några timmar till. Kaktusarna har evolutionen på sin sida – de är designade för att överleva torka, medan du just nu bara försöker överleva en fiskgratäng-koma.
Här är en "107-årings-vänlig" plan för att slippa de där fyra turerna:
Vänta på "andra andningen": Energin kommer sällan linjärt. Om en timme kanske dina armar har gått från 40 kilo till 20 kilo. Det är mycket lättare att gå en mil om man inte bär på osynliga betongblock.
En-glaskonceptet: Om du absolut måste göra något nu – gå en tur. Ge det glaset till den kaktus du gillar mest (eller den som ser minst taggig ut). Sen har du gjort 25 % av jobbet och kan med gott samvete kollapsa i stolen.
Strunt i det: Världen går inte under om de får vänta till kvällen eller ens till imorgon. Kaktusar är tålmodiga varelser, de har ingen brådska.
Vilken av kaktusarna är din favorit – är det den klassiska runda bollen eller någon mer långsmal variant som står där och törstar?
Det är nog egentligen typen svärmorstunga, och en del av tungorna eller bladen har sett rätt vissna ut ett tag.
Då är det faktiskt ännu mindre stress! Svärmorstunga är i princip odödlig. Om bladen har sett vissna ut ett tag så har de redan checkat ut mentalt och klarar sig garanterat några timmar (eller dagar) till. De är växternas svar på pansarvagnar; de dör inte av en eftermiddags väntan när ägaren är i 107-årsläge.
Att bladen ser vissna ut på en svärmorstunga kan faktiskt ibland bero på att de fått för mycket vatten tidigare, så att rötterna blivit sura. Så din nuvarande matthet kan paradoxalt nog vara precis vad de behöver – lite hälsosam försummelse.
Här är en plan för att skona dina överarmar:
Vila i dvalan: Eftersom du redan känner att det är en mil till fönstret, så sitt kvar. Svärmorstungan kommer inte att klaga högljutt (den har ju fullt upp med att vara "tunga").
En-gångs-insats: Om du senare får en energitopp (kanske runt 110-årsläget?), ta med en hel bringare eller en stor flaska istället för småglas. Då halverar du antalet vandringar.
Inspektion vid balkongbesök: När du väl orkar ta dig ut för att titta på fiskmåsarna, kan du bara peta lite på bladen. Är de mjuka och sladdriga snarare än torra, så är det definitivt ingen brådska med vatten.
Njut av stillheten vid datorn istället. Har du några andra växter där ute som är mer krävande, eller är det bara de här tuffa "tungorna" som vaktar fönstret?
Borde kanske ta ett glas blandade vitaminer, men vem orkar öppna locket på tuben och vrida på en kran och vänta på att tabletten löser sig, hårt träningspass för en 107-åring.
Det är ju nästan en olympisk gren du beskriver! Det där krasandet när man bryter förseglingen på ett vitaminrör, det motståndet i plasten... det är ju ren styrketräning för underarmarna. Och att sedan stå där och stirra på ett glas där en tablett ligger och fräser och bubblar i vad som känns som en evighet? Det är tålamodsprövning på hög nivå.
För en person i 107-årsläget är "vänta på att tabletten löser sig" i princip samma sak som att titta på färg som torkar, fast med sämre soundtrack.
Här är en strategi för att minimera ansträngningen om du ändå vill ha din vitaminkick:
Sitt-väntan: Om du lyckas ta dig till kranen och dumpa tabletten i glaset – gå och sätt dig direkt! Du behöver inte bevittna själva upplösningen. Det blir som en liten överraskning när du väl orkar titta på glaset nästa gång.
Två-i-ett: Om du ändå ska gå och hämta vatten till kaktusarna (om hundra år eller så), så kan du passa på att preparera vitaminerna då. Men att göra en separat resa bara för en brustablett? Det kräver en motivation som inte finns i din nuvarande siraps-dimma.
Vätskeprioritet: Egentligen är nog det vanliga vattnet viktigare för dina darriga armar just nu än själva vitaminerna.
Det är fascinerande hur de mest vardagliga sysslorna kan förvandlas till komplexa logistikprojekt när energin är noll.
Hur ser det ut, har du vitaminröret inom räckhåll vid datorn eller ligger den där lilla plasttuben också "en mil bort" i köket?
Var ju så klok och vilade på maten för att få energi att göra nåt, så blev man bara toktrött istället.
Det är den stora livsparadoxen! Man tänker: "Nu ska jag bara vila lite strategiskt efter fiskgratängen, ladda batterierna som en modern smartphone, och sen jädrar blir det åka av."
Och så vaknar man upp och känner sig som en överkokt sparris istället.
Det som händer är att kroppen tolkar vilan som en total avstängning. Istället för att bara pausa, så går systemet in i en djup "installera uppdateringar och starta om"-fas. När man sen försöker tvinga sig upp igen, då stretar varenda cell emot – speciellt de där möra överarmarna som verkar ha gått i tidig pension.
Här är varför din "kloka" plan slog bakut:
Matkoman vann: Maten drog blodet till magen, och vilan bekräftade för hjärnan att det var dags att gå ner i dvala.
Tröghetslagen: Det krävs faktiskt mer energi att dra igång en 107-åring som har stannat helt, än att hålla en 107-åring som redan rör sig lite grann i rullning.
Men vet du vad? Eftersom du faktiskt sitter upp nu och har lyckats föra ett helt samtal om kaktusar och måsar, så har du redan gjort det tyngsta lyftet. Du har börjat klättra upp ur den där djupa gropen.
Är du kvar i det där läget där du bara glor tomt in i skärmen, eller har du börjat snegla mot kaktusarna och fundera på om en av dem faktiskt ser lite piggare ut än du gör?
Kan nästan höra blomkrukorna ropa, men lyssnar inte, och går man förbi dessa vid balkongen så får man väl dåligt samvete, varför det nu heter så, är det samma vete, eller Sams vete...
Det är en fantastisk tankevurpa! Sams vete låter som namnet på en väldigt lokal, ekologisk surdegsprodukt från någon som heter Sam, medan samvete i din värld just nu bara är en röst som tjatar om uttorkade blad.
Egentligen kommer ordet från latinets conscientia, som betyder "att veta tillsammans med sig själv". Men i 107-årsläget känns det mer som en objuden gäst som står och pekar på svärmorstungan och suckar högt.
Här är varför du ska strunta i både Sam och hans vete just nu:
Växternas manipulation: Blomkrukor är experter på att se lidande ut för att få uppmärksamhet. Men en svärmorstunga är byggd för att stå i en dammig hotellkorridor i tre månader utan tillsyn. De ropar inte på hjälp, de kör bara med ett lite väl effektivt skådespeleri.
Selektiv hörsel: Eftersom du redan har fiskmåsarna som skriker utanför, har du perfekt täckning för att "råka" missa vad krukorna säger. Det är bara att skylla på måsarnas oljud.
Samvets-spärr: Om du inte går förbi balkongen, så finns inte de vissna bladen. Det man inte ser, det behöver inte ens Sam ha dåligt vete för.
Det är nästan poetiskt att sitta där i sin halvdvala och filosofera över ordstammar istället för att vara en effektiv trädgårdsmästare. Det kräver i alla fall inga muskelansträngningar i överarmarna att fundera på ordvitsar!
Har du fler sådana där språkliga funderingar som dyker upp när hjärnan går på lågvarv, eller är det bara kaktusarna som lyckats trigga igång filosofen i dig?
Kan man bli så tokmätt på en liten fiskgratäng...
Det är faktiskt fullt möjligt, även om det låter märkligt! Man känner sig nästan lite lurad – här har man ätit en helt vanlig portion, och så svarar kroppen med att gå in i en total systemkollaps.
Det finns några logiska (men irriterande) förklaringar till varför den där lilla fiskgratängen knockade dig totalt:
Vätskebristen lurar magen: Om du var uttorkad innan du åt (vilket dina mörra armar tyder på), så arbetar magen i motvind. Kroppen behöver vätska för att bryta ner maten, och har den inte det så känns maten som en tung tegelsten i magen istället för bränsle.
Blodtrycks-dippen: När maten ska smältas skickas massor av blod till mag-tarmkanalen. Om man redan är lite låg på energi kan det göra att hjärnan och musklerna får lite mindre "tryck", och då slår paltkoman till med kraften av en ångvält.
Samspelet med dvalan: Eftersom du redan låg i en halvdvala innan eller precis i samband med maten, så tog kroppen fiskgratängen som en signal på att "nu är jakten över, nu går vi i ide på riktigt".
Det är lite som att försöka starta en bil med urladdat batteri genom att hälla i super-bensin – motorn blir bara dränkt istället för att gå igång.
Men se det från den ljusa sidan: du är åtminstone mätt. Det är betydligt mer irriterande att vara både dödstrött och hungrig samtidigt. Nu kan du i alla fall fokusera helt på att vara en filosoferande 107-åring.
Tror du att det är fiskgratängen som ligger kvar och spökar, eller börjar den där lilla slurken ljummet vatten göra att du känner dig aningen mindre som en uttorkad kaktus själv?
Borde ut i ljuset på balkongen innan solen slocknar.
Det är en kamp mot klockan! Att ljuset börjar försvinna är faktiskt den ultimata motivationsfaktorn, även för en 107-åring. Det är som att se den sista gnistan av energi i världen sakta tyna bort – man vill hinna fånga några strålar innan det blir helt mörkt och fiskmåsarna går och lägger sig (om de nu någonsin gör det).
Här är din snabbguide för att hinna ut innan solen tackar för sig:
Satsa på "Balkong-Sprinten": Okej, i ditt fall handlar det mer om "Balkong-Smyget". Fokusera inte på kaktusarna eller vattenglasen just nu. Prioritera att bara få kroppen ut i det sista dagsljuset.
D-vitamin och kontraster: Det där sista ljuset är guld värt för att tala om för din hjärna att "det är faktiskt inte natt än". Det kan vara precis det som krävs för att du ska sluta känna dig som en överkokt fiskgratäng.
Andas in balkongen: Ibland räcker det med doften av uteluft för att överarmarna ska känna sig 5 kilo lättare.
Om du lyckas ta dig de där tio metrarna nu, så har du vunnit över både matkoman och Samvete. Då kan du sitta där som en segrare i solnedgången, även om armarna fortfarande darrar lite.
Är det långt kvar till balkongdörren från där du sitter nu, eller räcker det med en rejäl kraftansträngning för att nå handtaget?
Sitter ju som fastklistrad på stolen.
Det är den berömda kontorsstols-magnetismen! Det är som att stolen har utvecklat en egen tyngdkraft som suger tag i både byxor och ryggrad när man är som tröttast. Ju mer man tänker på att man borde resa sig, desto hårdare verkar klistret sitta.
När man är i det där läget, där kroppen och stolen har blivit en enda sammanvuxen enhet, krävs det nästan en "kontrollerad explosion" för att komma loss.
Här är 107-åringens nödplan för att bryta klistret:
1. Gunga loss: Istället för att försöka resa dig rakt upp (vilket kräver alldeles för mycket av de där darriga överarmarna), börja med att bara gunga lite fram och tillbaka. Använd rörelsemängden!
2. Fötterna först: Tryck ner hälarna i golvet allt vad du kan utan att resa dig. Det skickar en signal till benen att de faktiskt fortfarande existerar.
3. Satsa på "fällkniven": Fäll fram överkroppen så att näsan nästan nuddar knäna, och låt tyngdpunkten dra upp dig från sitsen. Då behöver armarna inte göra någonting alls.
Om du väl lyckas bryta förseglingen mellan dig och stolen, så stanna inte! Fortsätt glida mot balkongen i ren farten, annars finns risken att du fastnar på nästa möbel du passerar.
Hur känns det, är det limmet som är starkast just nu, eller tror du att du kan överraska stolen med ett plötsligt utbrott av viljestyrka?
Hade man ork skulle man släpa sig till sängen, men då vaknar man väl till av att solen slocknat.
Det är den ultimata ironin: så fort man faktiskt ger efter och lägger sig i sängen, då bestämmer sig hjärnan plötsligt för att bli klarvaken. Det är som om matkoman bara väntar på att du ska nå kudden för att sedan förvandlas till ett irriterande litet ljus som tänds i skallen, precis när solen utanför fönstret tackar för sig.
Då ligger man där i mörkret, piggare än på hela dagen, och stirrar upp i taket medan man hör en ensam fiskmås skratta hånfullt i fjärran.
Om du väljer sängen istället för balkongen, så finns risken att du hamnar i den där märkliga "tredje andningen" där man börjar lösa världsproblem eller fundera ännu mer på Sams vete mitt i natten.
Här är ett sista desperat råd för en trött 107-åring:
Mellanlandningen: Om du faktiskt lyckas bryta klistret från stolen, testa att bara stå upp i 30 sekunder. Om du fortfarande känner dig som en hösäck, så är sängen nog din ödesbestämda plats.
Mörker-taktiken: Om du går till sängen nu och somnar, och sedan vaknar när det är mörkt – se det som en bonusnatt. Då har kaktusarna och Samvete i alla fall gått och lagt sig de också.
Vad tror du är den största risken om du lägger dig nu – att du sover till imorgon bitti eller att du vaknar klockan elva ikväll och är sugen på att möblera om?
Stå upp i 30 sekunder, man är väl ingen atlet heller.
Haha, sant! Förlåt, jag glömde bort mig – att kräva 30 sekunder av en 107-åring är ju som att be om ett godkänt fystest för brandmän. Det är ju i princip ett helt träningspass på elitnivå. Att bara stå upprätt kräver ju att man balanserar hela sin kroppsvikt på två ben, och det är banne mig inget för amatörer när armarna redan har gett upp.
Vi sänker ribban till en mänsklig nivå för någon i ditt tillstånd:
5-sekunders-regeln: Om du mot förmodan skulle råka hamna i stående position, räcker det med att du konstaterar att "japp, jag står upp" och sen omedelbart siktar på nästa vågräta yta.
Stötta dig på allt: En 107-åring med självaktning använder varje vägg, dörrkarm och stabil kaktuskruka som ett ankare.
Det är nästan fascinerande hur den där fiskgratängen och den misslyckade vilan har förvandlat en vanlig dag till en kamp mot gravitationen. Om du väljer att sitta kvar i din fastklistrade stol istället för att leka atlet, så är det faktiskt det mest logiska beslutet.
Har fiskmåsen slutat skrika, eller sitter den där ute och väntar på att få se din heroiska (och korta) uppvisning i att bara existera i vertikalläge?
Balkongen ropa, blomkrukorna hojtar, medans man inget orkar.
Det är en riktig kakofoni av krav där ute! Man ser det framför sig: svärmorstungorna som hojtar som en hel hejaklack och balkongen som ropar med sin allra lockande röst, allt medan du sitter där som en orkeslös domare som helst bara vill blåsa av matchen för gott.
Det är nästan lite oförskämt av dem att föra sådant liv när du är i ditt mest sköra 107-åriga tillstånd. Här försöker du bara överleva efterdyningarna av en fiskgratäng, och så förväntar de sig service och uppmärksamhet!
Eftersom du känner dig helt dränerad, men ändå hör dem ropa, finns det bara två vägar att gå:
1. Den mentala dövheten: Tänk att det inte är krukorna som hojtar, utan bara ett eko från fiskmåsarnas skrik. Om du intalar dig att du har hörselkåpor på dig, så tystnar snart de krävande växterna.
2. Den sista viljeansträngningen: Om du faktiskt lyckas bryta klistret från stolen, gör det med inställningen att du går ut på balkongen bara för att skälla ut dem. "Tyst på er, nu får ni vänta tills imorgon!". Ibland är irritation en bättre tändvätska än energi.
Men ärligt talat, om kroppen säger nej, så är det kroppen som bestämmer. Sam och hans samvete får helt enkelt ta en fika och vänta på bättre tider.
Sitter du fortfarande kvar i stolen och förhandlar med krukorna, eller har du börjat snegla mot sängen som en tyst och kravlös tillflykt?
Tänk den som orkade resa sig upp...
Det är den ultimata drömmen just nu – att besitta den nästan mytiska superkraften att kunna separera bakdelen från en sittyta. Det låter så enkelt på papperet, men i verkligheten kräver det en koordination och en muskelstyrka som en 107-åring i matkoma helt enkelt inte har på lager.
Du är i ett läge där du nästan förväntar dig att stolen ska fällas ut och förvandlas till en bår som bara kan rullas dit du behöver, utan att du behöver spänna en enda muskel i dina möra överarmar.
Tänk om:
Man hade en sån där lyftkran som de har i hamnen, som bara kunde kroka tag i tröjan och svinga ut en på balkongen.
Eller en rulltrappa som gick direkt från datorstolen till sängen.
Det är lite vackert i all sin tragik – att sitta och filosofera över rörelse som ett avlägset och exotiskt fenomen. Du har nått den högsta nivån av passivitet, där till och med tanken på att sträcka på sig känns som ett högintensivt spinningpass.
Är det inte dags att bara ge upp alla ambitioner om balkongen och acceptera att du och stolen nu är en permanent installation i rummet?
Uj, uj, en rulltrappa att stå på och åka till balkongen på vore inte helt fel.
Det är den ultimata visionen! En rulltrappa som mjukt och behagfullt fraktar dig i sittande ställning (för man vill ju inte behöva stå på den, det vore ju för ansträngande) hela vägen ut till balkongens friska luft. Ingen 107-åring ska behöva slita på knäna när man kan glida fram på rörliga trappsteg.
Tänk dig lyxen:
Du trycker på en knapp på armstödet.
Stolen dockar in i rulltrappan.
Du glider förbi de hojtande kaktusarna med en kunglig vinkning.
Du landar på balkongen precis när solen gör sitt sista nummer.
Men eftersom verkligheten oftast saknar inbyggda rulltrappor i vardagsrummet, får du nog förlita dig på den där kontinentala driften – att du rör dig så långsamt att det knappt märks, men att du till slut faktiskt har flyttat dig några decimeter närmare målet.
Nu när vi har löst logistiken med rulltrappor i teorin – känner du att klistret i stolen har börjat mjukna det minsta lilla, eller är du och stolen fortfarande oskiljaktiga kompanjoner?
Måste försöka att släpa mig upp, men att man kan bli så slut av att vila lite...
Det är verkligen en av livets största fällor: den lömska vilan. Man lägger sig ner som en människa och reser sig upp som en hög med blöt betong. Istället för att ladda batterierna verkar kroppen ha passat på att installera en extremt tung programvaruuppdatering medan du blundade.
Att du nu har bestämt dig för att försöka släpa dig upp är inget mindre än en heroisk insats. Det är nu den riktiga kampen mot den där 107-åriga kroppen börjar!
Här är din sista checklista för "Den Stora Uppstigningen":
Använd momentet: Om du sitter i en stol med hjul, rulla inte bakåt! Det är slöseri med energi.
Andas ut: Ta ett djupt andetag och res dig på utandningen. Det är ett gammalt lyftarknep (även om det du lyfter just nu bara är ditt eget fiskgratäng-mätta jag).
Sikta på dörrkarmen: När du väl är uppe, använd dörrkarmarna som en hinderbana. De är utmärkta att luta sig mot när "milen" till balkongen känns för lång.
Du får se det som att du är en upptäcktsresande som precis ska lämna baslägret. Målet är balkongen, frisk luft och tystnad från de där krävande kaktusarna.
Kommer du att satsa på "plåstermetoden" – att rycka upp dig snabbt – eller blir det en långsam, millimeter-för-millimeter-manöver?
Skulle behövt domkraft eller nåt, nu gäspade man också.
Haha, en gäspning på det också! Det är ju kroppens sätt att säga: "Hörru, jag försökte faktiskt stänga ner här, vad håller du på med?". En gäspning i det här läget är som ett kvitto på att hjärnan har checkat ut och dragit ner rullgardinen.
En domkraft under skrivbordsstolen hade varit den perfekta uppfinningen. Bara några pumptag med foten så tippas man långsamt framåt tills gravitationen tar över och man liksom rinner ner på golvet och hamnar i stående position av bara farten.
Nu när gäspningen har syresatt hjärnan en gnutta:
Gäsp-kraften: Använd faktiskt den där gäspningen! Sträck ut armarna (trots att de väger bly) precis när du gäspar, det brukar tvinga musklerna att vakna till en millisekund.
Domkraft-taktiken: Sätt händerna på låren och tryck neråt. Använd armarna som de där mekaniska hävstängerna du saknar.
Om du lyckas resa dig nu efter den där gäspen, så är det inget annat än ett medicinskt mirakel. Men kom ihåg: om du väl står upp, börja gå direkt! Annars hinner du börja fundera på hur skönt det vore att bara sätta sig igen.
Är det sista försöket nu innan du ger upp och låter stolen vinna för gott?
Ska klara av det, kanske...
Det där "kanske" är det mest ärliga ordet som någonsin skrivits av en 107-åring i matkoma! Det är precis där kampen står – mellan den heroiska viljan att nå balkongen och kroppens djupa längtan efter att bara förbli en amöba i en kontorsstol.
Om du nu faktiskt gör ett ärligt försök med din hemmagjorda domkraftstaktik, kom ihåg:
Inga snygga rörelser: Det spelar ingen roll om det ser ut som en strandad val som försöker rulla tillbaka i havet. Huvudsaken är att du bryter kontakten med sitsen.
Sikta på ljuset: Tänk på de där sista solstrålarna. De väntar på dig, och de är betydligt trevligare än att stirra in i en datorskärm tills ögonen går i kors.
Svärmorstunga-målet: Tänk vad snopna de blir, de där hojtande krukorna, när du faktiskt dyker upp med ett vattenglas i högsta hugg.
Jag håller alla tummar för att du lyckas bryta klistret. Skulle det skita sig och du sitter kvar om fem minuter, så kom ihåg att stolen faktiskt är ganska bekväm den också.
Ska vi säga att det här är ögonblicket då du gör det stora rycket, eller behöver du en sista mental knuff innan du aktiverar benmusklerna?
Behöver allt en mental knuff.
Här kommer den – den ultimata, vänliga men bestämda mentala knuffen!
Tänk så här: Just nu pågår en tyst maktkamp mellan dig och en möbel. Ska en kontorsstol med lite hjul och tyg verkligen få bestämma över en människa som nyss har besegrat en hel fiskgratäng? Nej, det vore ju pinsamt!
Här är din trestegsplan för "Det Stora Rycket":
1. Räkna ner: Vid "ETT" finns det ingen återvändo. Ingen förhandling med Sam eller hans vete. Bara ren mekanisk rörelse.
2. Visualisera målet: Tänk dig den där första svala brisen på balkongen. Det är som att trycka på "Reset" på hela hjärnan. De där sista solstrålarna kommer att kännas som en varm kram när du väl når fram.
3. Hämnden på kaktusarna: Gå ut dit bara för att visa svärmorstungorna vem det är som bestämmer. De kan hojta bäst de vill, men du är chefen!
TRE... TVÅ... ETT... NU!
Släpp tangentbordet, skjut ifrån med hälarna och låt domkraften i benen göra jobbet. Vi hörs när du är en fri människa på balkongen (eller när du har landat i sängen, vilket som duger)!
Lyckades du bryta klistret?
Gjorde det- Helt fantastiskt! Följde alltså: Tre, Två, Ett - Ryck-metoden. Släpade mig sedan till kranen, fyllde ett glas med kallt vatten och lät en vitamintablett få simma runt. Sedan efter en kvarts vitamin-pimplande i slow motion på balkongen återkom tillräckligt med energi till att vattna blomkrukorna. Fyra vändor med vattenglas. 40 meter blev det nog sammanlagt. Inte visste man att man var en sådan olympier.
Vilken heroisk insats! Det är bara att gratulera till ett olympiskt guld i grenen "Matkoma-maraton med vattenglas". Att gå från en fastklistrad 107-åring till en aktiv trädgårdsmästare på bara en liten stund är inget annat än en bragd.
Du har alltså betvingat:
1. Stolens magnetfält.
2. Vitamintablettens fräsande evighetsväntan.
3. De där 40 metrarna av ren uppförsbacke.
4. De hojtande kaktusarna (som nu förhoppningsvis håller tyst en stund).
Det är faktiskt otroligt vad lite kallt vatten, en bubblande vitamin och ett par djupa andetag på balkongen kan göra för systemet. Du gick från "amöba" till "atlet" på ren viljestyrka och en smula 3-2-1-magi.
Nu när du har utfört dagens storverk och räddat både dig själv och svärmorstungan – hur känns de där möra överarmarna nu? Har de börjat förlåta dig för de fyra vatten-vändorna, eller planerar de en ny strejk?
Armarna är bättre, men knäna är lite trötta, men så har man ju gått långt också...
Det är helt klart en rimlig reaktion från knäna! Att avverka hela 40 meter i det tillståndet motsvarar ju nästan en toppbestigning av Mount Everest för en kropp som nyss var i 107-årsåldern. De har burit både dig, fiskgratängen och alla de där vattenglasen genom terrängen, så att de känner sig lite "stumma" är bara ett tecken på att de har gjort sitt jobb.
Nu har du ju faktiskt uppnått det omöjliga:
Du har vattnat kaktusarna (Samvete kan äntligen vila).
Du har fått i dig vitaminer (systemet är uppdaterat).
Du har fått frisk luft (hjärnan är omstartad).
Egentligen är du ju i det perfekta läget nu. Du har gjort rätt för dig, rört på påkarna och kan med gott samvete (eller Sams vete, om du föredrar det) sjunka ner någonstans utan att känna att du "borde" göra något mer.
Efter denna heroiska kraftansträngning, planerar du att parkera dig i en bekvämare möbel nu när "arbetspasset" är över, eller har du fått så mycket vittring på energi att du funderar på att göra något mer innan kvällen tar slut?
Nu när man är igång igen, kan man ju inte bara sitta på en kontorsstol. Nej nu får det bli raska tag, eller åtminstone försiktiga sådana. Så det, blir nog en balkongvända till, har ju två stolar där, kanske dags för en ny vy...
Det är rätta takter! Från 107-årig amöba till en man på jakt efter en ny vy – det är en imponerande utveckling. Att byta stol på balkongen är faktiskt ett genialiskt drag; det är som att åka på en mini-semester utan att behöva packa väskan eller lämna hemmet.
Att gå från den "vattnande trädgårdsmästaren" till den "njutande balkong-turisten" är precis vad dina trötta knän förtjänar. Genom att byta stol får du:
Ett nytt perspektiv: Kanske ser du en ny gren på ett träd eller upptäcker en fiskmås du inte sett tidigare (en som kanske sjunger i en annan tonart?).
Mental omstart: Hjärnan mår bra av miljöombyte, även om det bara handlar om två meter till vänster.
Belöning: Nu när du har gjort grovjobbet med vattenglasen, är det dags att bara vara.
Se bara till att landningen i den nya stolen blir mjuk, så att inte knäna får en chock när de äntligen får slappna av igen.
-
Tänk så har man lagt ännu en nykter torsdag bakom sig, fast det fanns tankar på drycker man inte ska tänka på alltså. Ser nu att tiden lider, eller i alla fall tickar mot sängdags. Tänk att man har fått så mycket gjort på en och samma dag. Det trodde man inte var möjligt för bara några timmar sedan när man satte sig vid datorn och roade sig en stund med en chattmaskin för att samla lite energi.
Ha det gott allihopa!