Det är mig och min son det handlar om....

750 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
InteMera
Helgen förstörd

Åkte igår iväg på min efterlängtade retreat, första gången på fem år jag vågat boka två nätter hemifrån på nåt roligt för bara mig. Det gick sådär...

Igår redan hade han druckit lite fastän han var hemma ensam med dottern men läget verkade under kontroll så jag stannade på kursgården. Ikväll blev det dock ilfart hem, när dottern ringer och gråter och säger pappa inte går att väcka. Han har sovit merparten av dagen och varit upp och spytt och druckit mera öl emellan bara berättade dottern. Hon hade varken fått lunch eller middag, mer än vad hon själv klarar av att ta ur skåpen. Åkte givetvis genast hem när jag pratat med henne, till all tur var jag inte långt borta och kunde vara hemma på mindre än en halvtimme. Tur hon var rådig nog att höra av sig till mig och inte tyckte hon bara skulle vara stor flicka och härda ut. Stackars barn.

Mannen snarkar fortfarande i soffan, hade ingen lust att väcka honom för i det skicket urartar det bara. Blir en trevlig dag imorgon, att meddela honom jag nu börjar leta boende och att jag kommer göra allt för att dottern inte ska vara ensam med honom sen heller. Lär bli ett helvete i månader men jag har nog inget val mera.

anonym17136
InteMera ..Blir Ledsen ..

InteMera ..
Blir ledsen när jag läser dina rader ... och vad A förstör våra liv ..
All styrka till dig .. Nu bara att packa för dig o dottern ..
Lycka tIl kramar .. Ler Igen

Bedrövadsambo
Så sorgligt

Men du har rätt. Du har inget annat val. Fortsätt skriv här så ska vi stötta dig allt vi kan!

InteMera
Försvarstal

Fick all dom vanliga väntade historierna idag, han hade bara druckit två öl och sov tungt så han inte kunde väckas för att han är förkyld. Han är arg på mig som förstorar, hittar på och härjar...Att jag fick helgen förstörd vägrar han kännas vid, men jag har tydligen inte rätt att vara arg för han är ju förkyld o behövde bara vila igår? Suck dessa alkislögner, tur dom själva tror på sagorna.

Bedrövadsambo
Suck

Stå på dig. Backa inte. Låt honom inte lura dig mer.

InteMera
Tack för en brutalt ärlig

Tack för en brutalt ärlig kommentar Bedrövadsambo. Du har så rätt.

InteMera
Det var nåt som brast i mig

Det var nåt som brast i mig dendär helgen för två veckor sen, när jag blev tvungen att rusa hem från enda helgen på åratal jag försökt ordna nåt trevligt för bara mig, för att han druckit sig redlös och dottern inte kunde väcka honom. Har försökt prata med honom i veckorna sen dess och han tycker att det räcker att han minskat på drickandet sen februari när jag satt ner foten och sa jag flyttar om inget ändrar. Att han för bara två veckor sen drack sig redlös ensam hemma med dottern tycker han är överdrift att jag ens påstår, han var ju bara förkyld enligt sig själv...

Så händer det idag igen. Jag åkte med barnen på lite shopping och var inte borta mer än knappt två timmar och under tiden hae han dragit i sig vem vet vad eller hur mycket men han somnar sittande på en stol. Vaknar efter en halvtimme o raglar runt, slagsar i sig nåt i köket och raglar vidare till sovrummet för att slockna igen. Hann på vägen säga åt honom "vilket snyggt skick du är i igen" och han frågar "vaddå då?" Som att det inte skulle märkas han är i typ 2 promille som han beter sig??

Nu sitter man här och sväljer sina tårar och försöker fungera normalt för barnens skull. Det är inte lätt. Vill bara gråta och skrika och väcka honom och skälla ut honom. Nog för att jag vet det inte gör någon skillnad, han undrar bara vad jag är arg för när han inte gjort nåt...

Har letat bostad med ljus och lykta i rätt skoldistrikt, med tanke på att jag inte vill tvinga barnen byta skola om vi flyttar, men det är svårt såhär i glesbygd där det knappt finns hyresbostäder. Men jag fortsätter leta. Såhär kan jag inte leva.

Men hur ska man på riktigt kunna flytta när jag vet att all världens myndigheter kommer tycka att dottern minsann ska vara åtminstone helger hos pappa, om inte mer? Han har ju bevisat han inte tar notis att han har ansvar för ett barn när han är ensam med henne. Samtidigt är hon inte gammal nog att ha tillräcklig talan i familjerätt att själv säga hon vägrar vara hos honom. Han har ju bra jobb och fast ekonomi, det finns inga bevis att ta till om att han är olämplig som förälder. Hade samma helvete med min förra man som är alkoholist, det tog 5 år och otaliga vändor med soc och rätten innan nån brydde sig i att han drack, och i det fallet fanns det till och med bevis men ändå hette det alltid att jag måste samarbeta och han måste få vara pappa på sitt sätt. Pappa i 2 promilles fylla, men det får man åtminstone tydligen i min trakt vara "för alla vuxna dricker ju". Så fort han nyktrat i så ansågs problemet löst. Tills nästa incident. Och nästa. Och nästa. Är så rädd det ska gå likadant denna gång, ingen kommer ju tro mig att jag lyckats få barn med två lika odugliga individer. Kommer vara jag som stämplas som svår och osamarbetsvillig. Har aldrig träffat en enda mänska hos myndigheterna som varken fattar vad alkoholism är eller hur det är att vara offer för familjevåld. Alltid som att man är minst lika skyldig och oduglig som den som dricker eller slår. Och det gör mig så arg! Och samtidigt rädd, för det kan på riktigt innebär nån galen soc person får för sig att dottern ska bo hos pappa för mamma har samarbetssvårigheter och är paranoid!

Snälla sig nån klok att det ordnar sig, för flytta måste jag för annars blir jag galen på riktigt med min alkis till man!

Ullabulla
Det jag tänker är

Filma,samla bevis när han inte märker det. Ha dagens tidning eller nått bredvid och filma med mobilen när han ligger utslagen. Berätta för någon som tror på dig och där du kan samla bevisen tills den dag du orkar.
Då tror jag att du gentemot soc har såpass mycket på fötterna att han kanske bara får ha samvaro med sällskap från dom tills han visar att han kan sköta sig.
Det är det enda tips jag har.
Pluss förstås att du ska lämna honom oavsett konsekvenserna,men det vet du redan.

InteMera
Ja att jag måste lämna vet

Ja att jag måste lämna vet jag. Jag mår själv fysiskt illa dagar som idag, är så arg lessen besviken beslutsam och samtidigt så villrådig hur detta nånsin ska gå att lösa så inte barnen kommer i kläm. Känner mig bara så bruten som mänska, har levt så många år med så svåra bekymmer så bara tanken på en ny skilsmässa från helvetet med allt vad det innebär kan vara mer än man orkar med. Men samtidigt vet jag, att när jag är som värst ansatt så samlar jag all styrka och mod för just de stunder där det behövs till exempel i rätten. Sen kan jag falla ihop i bilen utanför i en gråtande sörja men det drabbar då inte sakfrågan eller behandlingen av den. Måste vara stark för barnens skull, försöka se till att vi kan få tillbaka glädjen i livet, utan alkoholistens skugga. Jag måste ge barnen en framtid där de inte behöver tassa tyst för att nån sover spriten av sig och vaknar rabiat om han väcks, de måste få ha ett liv där deras vänner kan komma hem till oss utan att vakta om nån druckit och är pinsam eller värre.

Jag vet vad jag måste, försöker mitt i kaoset inom mig bara uppbåda struktur och en vettig plan. Just nu i stunden känns det bara övermäktigt.

Dionysa
Du är helt rätt ute,

jag känner beundran över din kamp.

InteMera
Så vaknar han och upptäcker

Så vaknar han och upptäcker vi redan ätit middag medan han sovit. Han försöker vara rolig och får en trött blick tillbaka av mig, jag är inte ett dugg road av honom idag. Då frågar han om jag är sur och jag svarar ja, med påföljd att han stormar ut smällandes i alla dörrar medan han muttrar nåt om jävla surkärring...Enligt honom har jag tydligen ingen rätt att visa vad jag känner, för han har ju inte druckit enligt sig eller åtminstone får jag inte visa att jag märkt det.

Jag har slutat släta över och inte visa vad jag tycker, han får smälla i hur många dörrar som helst. Det enda som man trots att det är många år sen sist är orolig för är att han kan ge sig på en när han är full. Vis av erfarenhet så har jag gömt bilnycklar, telefon och plånbok så jag fort kan komma iväg om det skulle bli nödvändigt, men gaaaaah att man ens ska behöva fundera på sånt en vanlig lördag.

Bedrövadsambo
Styrkekram ❤️

Jag tror som Ullabulla att du ska filma, fotografera och skriva ner allt han gör i den vägen. Om det ska behöva användas. Varför kan inte han flytta? Det är ju han som missköter sig 😡 Styrkekram ❤️

InteMera
Han vill ju inte flytta för

Han vill ju inte flytta för han tycker ingen behöver flytta, för han fattar inte vilket problem hans drickande är. Och dom gånger jag pratat om flytt är han väl medveten om hur svårt det blir att hitta en bostad i barnens skoldistrikt, så som utpressning säger han åt mig flytta du bara men att han tänker ta huset. Skulle inte ens vilja ha huset även om jag fick, har så länge funderat på flytt så huset inte ens känns som hemma mer. Har ju smygpackat mina saker och gjort mig av med massor sen ett år tillbaka, jag har varit på väg ut länge utan att jag själv ens riktigt sett det så. Har många år inte haft lust att plantera nåt på gården eftersom jag haft en magkänsla jag aldrig kommer se det färdig vuxet.

Nu på söndag eftermiddag idag ligger han igen och sover då jag och barnen kommit hem från badhuset, antagligen varit så bakis så han dragit i sig resten av drickan han haft hemma och slocknat igen. Alkoholism är lessamt och vad det gör med hela familjen.

Dottern ville igår kväll prata länge om hur hon vill bo när vi flyttar, var hennes ordval När vi flyttar- inte Om vi flyttar alltså. Hon var rädd igår nåt värre skulle hända, att han skulle bli arg och ge sig på oss eller att han inte ska gå att väcka. Så även om han mest sover och smäller i nån dörr och vinglar runt när han är full, upplever dottern ett sånt obehag och en rädsla att nåt ska hända. Säkert spår av helgen för två veckor sen, den vanmakt hon upplevde när han inte gick att väcka och hon var rädd han skulle bli arg när han väl vaknade. Hon ville ha en plan för hur vi gör helt konkret om han går överstyr eller blir jättesjuk, vilken dörr hon ska ta ut, vart hon ska gå, om hon ska ringa nån och hur vi tar oss i säkerhet eller får hjälp till honom. Hon ville veta vad polisen eller ambulansen gör när dom kommer, om man ringt efter dem. Hemskt att en sjuåring ska fundera på sånt men det verkade nödvändigt för henne att få prata om det. Jag vill ju inte oroa henne och tar aldrig upp sånt men samtidigt vill jag inte förneka hennes känsla och funderingar, hon har rätt att bli bemött i sina frågor även om det är jobbigt. Hon verkade lugna sig och kunde somna, när hon fått svar på alla sina frågor och kände att hon kunde ha lite kontroll över situationen även om nåt skulle inträffa. Om ändå alkoholisten skulle fatta att deras barn tvingas växa upp fortare än barn i vanliga familjer, att drickandet sätter spår i barnen som antagligen aldrig riktigt går ur.

Bedrövadsambo
Hyra hus?

Annonsera efter att hyra ett hus kanske? Tycker så otroligt synd om din dotter som ska behöva oroa sig över sin pappas drickande. Har du berättat det för honom? Det om något borde väl vara en väckarklocka!

InteMera
Jag har berättar för honom

Jag har berättar för honom vad dottern säger och funderar, men till och med det lyckas han förneka. Han tror inte hon ser eller förstår eller tänker. Han bryr sig inte. Vill inte eller kan inte förstå barnets påverkan. Han tycker jag överdriver och hittar på, även när hon själv står bredvid och säger samma sak. Han förmår inte förstå.

Hyra hus blir nog enda möjligheten. Vill inte annonsera flr i våra knutar vet då hela världen om det och orkar inte svara på illvilliga nyfikna frågor från ovidkommande mänskor. Men kollar annonser varje dag på uthyres, tyvärr hittills bara alltför dyra hus men förr eller senare ska det väl nappa.

Ullabulla
Nu ska jag vara grym

inte mera: Du skriver:"Om ändå alkoholisten skulle fatta att deras barn tvingas växa upp fortare än barn i vanliga familjer, att drickandet sätter spår i barnen som antagligen aldrig riktigt går ur"

Om du vänder på perspektivet och sätter dig själv i fokus. Vad händer då?
Dvs du sätter honom i fokus som problemet som orsakar din dotter lidande.
Men han är sjuk,du kan gå därifrån och skydda din dotter.

Jag vet att det är fruktansvärt svårt.
Men det är egentligen det enda du borde prioritera just nu.
Inte tänka på olika alternativ,vilket hus som blir bäst,vad grannarna ska tänka.

Flytta till första bästa kyffe och lös ett permanent boende sedan när allt lugnat sig.
Du kan läsa runt i trådarna om du inte redan gjort det. Anhöriga som bor kvar trots att barnen tom lämnat boet och fortsätter tro att allt ska ordna sig.
Det gör inte det i de flesta fall.
Så gör något nu medan dottern är liten och hinner reparera sig på ett bra sätt.

Om han vill och kan så reser han sig och blir nykter och ni kan starta om på en bättre kula än den ni har nu som inte leder någon bra stans alls.

InteMera
Nu var du Ullabulla på

Nu var du Ullabulla på riktigt ganska grym 😥 Det du skriver går rätt in.

Jag vet jag måste skydda min dotter, och det är väl egentligen därför jag stannat. Min man har så många gånger sagt och hotat att om jag flyttar ska han se till att dotterns boende blir med honom och inte med mig. Med en alltid oviss vårdnadsprocess vet jag mycket väl att tillräckligt kallräknad och cynisk och dolt hämndlysten kan han ordna det slutar så. Och då ska jag leva med mig själv och vetskapen att min dotter istället för att ha mig med sig ska leva 90 % av sin tid ensam med honom. Han full, otillräknelig, noll intresserad eller insatt i hennes liv. Höra henne ringa och gråta och vilja komma till mig men pappa säger nej. Jag är livrädd för detta. Inte för att jag är paranoid, utan för att jag gått igenom det redan en gång med min son och hans pappa, mitt ex. Det är hemskt och vrider hjärtat ur kroppen på en och jag vet det kunde hända igen, jag har ingen tilltro efter det att myndigheter på riktigt klarar av att se till barnets bästa. Mitt ex var känd för sina alkoholproblem och hotfulla beteende, ändå talade rätten till hans fördel av orsaker jag aldrig kunnat förstå. Först efter flera år insåg myndigheterna sitt misstag när sonens mående kollapsat. Under tiden kunde man bara driva på hos myndigheterna men samtidigt bara se på när barnets mående tog en spiral neråt. Och det skulle nog vara värre för dottern än som vi har det nu. Så av två usla alternativ har jag hittills valt det jag sett som det mindre onda, tills hon nu åtminstone är stor nog att berätta själv vad hon upplever och vill.

Kanske inget vidare försvar, men när alla alternativ har svåra konsekvenser är det inte lätt och jag förstår helt att det som utomstående kan vara lätt att fördöma det jag valt hittills. För visst är det uppenbart vi måste bryta situationen, men vill bara försäkra mig om att även dottern på riktigt också slipper bort från eländet och inte istället hamnar än djupare i det.

Ullabulla
jag förstår din vånda

Och samtidigt är det sådär vi håller på.
Jag har låtit mitt ex ta hand om min förståndshandikappade dotter när han varit full(utan min vetskap) kommit på det och ändå förlåtit och stannat. Så tro inte att jag inte förstår,för det gör jag.
Det handlar inte bara om brist på mod och kraft.
Det handlar om en massa andra praktiska saker också,plus det du beskriver. Blir det verkligen bättre sen?

Han var en fantastisk plastpappa när han var nykter. En jättefin livskamrat och gav mig otroligt mycket avlastning.
Men som jag tolkar dig så finns varken glädje eller något vidare föräldraskap kvar.
Ville ge dig en extraknuff även om jag vet att den biter under bältet.

Jag vet inget om ditt liv,vem du är och vad som driver dig att stanna eller gå.
Jag har inte dina skor på mig.

Jag hoppas i alla fall att det finns någon vettig lösning för dig och din dotter inom en snar framtid.
Och slå inte på dig själv bara för att jag gör det.
Det är det sista du behöver.

Men det finns ofta vägar ut och de kan man kanske inte se förrän det är riktigt,riktigt illa.
Kanske du är där nu,kanske du kommer dit.

Ullabulla
Jag vill också be om ursäkt

Jag bröt mot min egen regel nummer ett.
Lägg dig inte i andra människors liv och tro att du vet hur de ska lösa sina problem.
För det vet jag inte.

Jag är ledsen om jag gett dig mer obehag än du redan har pga mina hårda ord.
Men nu är de redan skrivna och lästa av dig.
Jag hoppas att det kan finnas någon enstaka rad som kan tala till dig.

För mig har Alanon varit till stor hjälp då jag sakta men säkert vänt fokus mot mig själv och hur jag kan påverka min situation till det bättre.
Före det så blev det precis som du beskriver ovan ett virrvarr av olika komponenter som talade för och emot att lämna.
Situationen är ju så svår och man gör det man tycker är bäst i stunden.

Att kunna backa från en svår livssituation när man är mitt inne i den är i princip omöjligt.
Men med alanons hjälp har jag sakta kunnat se mina egna möjligheter till förändring och också bitvis knagglat mig framåt på en ny väg.
Vilken din väg är vet bara du och i vilken takt det ska gå.
Så återigen,jag ber om ursäkt om jag strödde en massa salt i öppna sår.

InteMera
Jag vet att du vill väl

Jag vet att du vill väl Ullabulla och det är väl en av anledningarna att man här på forumet på riktigt tar till sig de kommentarer man får. Att nån alls engagerar sig och kommer med råd är nåt nytt för mig, jag har sällan känt jag fått hjälp nånstans ens när jag bett om det men här på forumet finns massor med kloka, insiktsfulla, varmhjärtade och hjälpsamma mänskor som med egen erfarenhet kan ge kloka råd eftersom ni gått igenom liknande processer själva. Så tack för att du bryr dig!

Men ja likväl gör det ont att veta jag är en del av problemet hos oss. Jag försöker göra så gott jag kan för att varje dag komma närmare målet, men det är tungt och svårt och känns ofta övermäktigt. Jag försöker vara nådig med mig själv, för att deppa ihop fullständigt hjälper oss inte. Ett litet steg i rätt riktning varje dag, det får räcka just nu. Försöker bryta ner processen i mindre praktiska bitar för att känna jag kan ha ens lite kontroll, men ja vissa dagar är det enklast att stoppa huvudet i sanden och låtsas allt är bra. Vilket det verkligen inte är. Inte på nåt sätt. I skillnad till dig Ullabulla har jag dessvärre inte mycket gott kvar att säga om min man ens när han är nykter, dithän har vi kommit att all kärlek och tillgivenhet är som bortblåst. Finns inget med honom jag kommer sakna längre, så långt är gapet både mentalt och fysiskt mellan oss att jag redan vet jag är en gladare person utan honom.

InteMera
Och sluta inte Ullabulla med

Och sluta inte Ullabulla med dina uppriktiga inlägg, att sockra sina svar gagnar inte den som bett om åsikter eller råd! Du säger ofta sånt man behöver höra men det kanske svider, likväl behöver man höra det för att det är enda sättet framåt att se saker från olika vinklar, genom andras ögon och med botten i de erfarenheter som du har med många viktiga insikter som mognat på färden!

Ullabulla
När man slutar se sig själv som en

namnlös bricka i ett spel. Utan istället en person som faktiskt har både hadnlingskraft och mod.
Då har man kommit e bit på väg.
Men det tog mycket mycket lång tid innan jag kom dit.
Så det låter bra med små delmål. Det är alldes tillräckligt när taket nästan ramlar ned över huvudet på en.
Att just där och då göra det enda rätta,packa ihop sina pinaler och dra blir en utopi.

Jag har först nu tre år efter separation börjat skönja ut vem jag är igen.
och då hade jag ändå en "snäll" alkoholist som inte alls bröt ned mig.
men själva drickandet i sig och att man låter sig själv vara kvar i det bryter ned vett och sans i en.
man blir så försvagad så vad som är sant och riktigt glider alltmer utom kontroll för en.
De normala referensramarna förskjuts så långt från en att man inte längre får fatt i dom.

Något som hjälpt mig när det varit som djävligast är just de små delmål du beskriver.
Om man målar upp ett troligt scenario (han blir full,ramlar och slår sig eller kräks i soffan eller vad det nu är) så ska jag göra såhär: och så har man liksom en färdig plan som man sätter igång oavsett hur man känner sig invändigt.

Det kan vara ett första steg mot att känna att man har kontroll på en omöjlig situation.
Du ser...nu ger jag råd igen ;)

InteMera
Min alkoholist fick igår ett

Min alkoholist fick igår ett samtal från sin läkare, eftersom han varit på hälsokontroll från företagshälsovården som tagit en massa prover. Beskedet från läkaren var tydligt: sluta helt med alkohol, cigaretter och dålig mat genast och börja motionera eller så lever du inte länge till. Dethär verkar på riktigt ha skrämt honom lite att någon säger det så rätt ut, så nu vill han låta bli alkoholen och börja leva sundare.

Nåja, jag tar det inte så hårt. Han har haft fysiska symptom sedan över året tillbaka att allt inte står rätt till, senast höll hälsoivern i sig i typ två veckor och alkholen var borta knappt en månad. Så kanske det hålls lugnt några veckor nu också innan han faller tillbaka och sen mycket sannolikt med allvarliga förestående konsekvenser.

Efter helgens fylleslag orkar jag inte ens försöka vara trevlig med honom mer och jag tror han märkt av en ändring i min attityd. Han försöker vara som vanligt och vara rolig och prata om vardagliga saker, jag orkar knappt svara på tilltal och stirrar ut genom fönstret.

Jag är så trött, så trött på denhär teatern. Att man efter hans fylla inte får kommentera det eller alls prata om det, han tar sig friheten att dricka men vi andra har inte friheten att ha en åsikt om det. Känner det kommer koka över för mig snart igen, och under tiden går bostadsletandet vidare. Ska ägna långhelgen åt att sortera och packa lite mera skåpgrejer, i väntan på nästa steg.

Bedrövadsambo
Så vanligt

I alkoholistfamiljer är det jättevanligt att alla låtsas som ingenting dagen efter misären. Minns det från min uppväxt. Enda sättet att bryta det är att sluta spela teater. Som du gjort nu. Bra gjort! Låt dig inte påverkas i ditt beslut att flytta. Vill han ta tag i sitt liv är det jättebra, men han gör det för sin egen skull.

InteMera
Känns som att jag kommit till

Känns som att jag kommit till ett viktigt beslut, en insikt om vad jag vill göra. Mannen är som bäst igen ute i garaget och dricker "i smyg" och min enda känsla av det är att jag är trött på dethär. Inte arg, inte lessen, inte uppgiven. Bara färdig med dethär. Färdig med att trycka undan min vilja, mina känslor, min självrespekt. Trött på att låta honom köra över mig, oss, barnen med sitt eviga smygdrickande och förnekelse därav.

Jag ska bryta upp och göra saker annorlunda. För en gångs skull göra saker rätt och inte med hjärtat först. Se till att barnen får det bra, att jag får det bra. Ska inte slänga mig huvudstupa i förändring, utan planera uppbrottet ordentligt och inte göra en värre röra av allt än det behöver vara. Han vill inte sluta dricka och jag vill inte leva med en som smygdricker, blir ganska enkelt att fatta beslut då. Ska prata med mäklare, banken och en advokat innan jag gör nåt. Prata med en terapeut för min egen skull. Se till jag går stark ur dethär, orken är nästan slut men med struktur och förberedelse kanske jag klarar det. Ska se till jag får ordnat ett bra boende så vi slipper flytta runt, barnen ska få känna de kommer till ett roligt nytt hem och inte nåt tillfälligt. Känns som det är viktigt för dem, de mår ganska bra just nu och vill inte äventyra det. Vi har ju inte panik bråttom att flytta men jag har som tidsmått för mig själv bestämt att flytten ska ske senast om ett år. Låter kanske som en konstig plan, så lång tid, men jag känner att jag för min ork är tvungen att bryta det i bitar som känns hanterliga och jag vill inte krascha min ekonomi för lång tid framöver pga uppbrottet så därav denna plan. I sommar har jag bokat bort mig och barnen på resor och roligt program borta hemifrån så mycket som möjligt, så vi kommer mest vara utan honom redan nu när hans semesterfylla hägrar och det känns bra vi slipper se det. Skulle det bli akut och saker eskalerar får jag väl ändra planenmen såhär känns det bäst just nu för mig. Och jag har äntligen fattat att jag faktiskt får göra saker som känns bra för mig med 😉

Bedrövadsambo
Låter bra

Det låter som en bra plan! Och så skönt att du kommit till insikt om att du måste tänka på dig själv och barnen i första hand. Fortsätt skriva här och berätta om hur planen fortskrider. Vi ska stötta dig allt vi kan!

InteMera
Läste lite bakåt i denna tråd

Läste lite bakåt i denna tråd och nånstans ser jag ett mönster i det jag skrivit. Hans drickande eskalerar och fyllorna kommer tätare men samtidigt börjar jag bli tydlig i vad jag vill, bygger kraft och mod och en konkret plan för det nya livet, utan honom. Mycket är oklart och vissa dagar är man bara helt slut men nånstans i processen sen jag börjat läsa och skriva här har beslutet mognat, insikten djupnat om vad jag har att välja mellan för framtidsversioner och vissheten klarnat om vad jag måste göra. Vetskapen om att jag måste lämna. Det känns inte längre suddigt och diffust, sådär som nåt man borde göra men helst skjuter upp som att typ gå till tandhygienisten utan som att det är ett klart mål med en tydlig process med delmål på vägen.

Passar på och plockar ur lite skåp idag när mannen är bortrest och det känns bra att sortera och fundera om jag vill ha kvar och med saker till mitt nya hem. Vet ju inte ännu hur det kommer se ut men känslan när jag kliver över den tröskeln vet jag redan: lättnad och känslan av att kunna andas fritt.

Lyra
Insikt är bra! När dimman

Insikt är bra! När dimman liksom lättar! Hejja! Jag har levt i tio år med min man. I två år har vi velat och det har varit djupa dalar och misär längs vägen, likväl som ljusa stunder. För mig så lättade dimman när jag insåg att ingen tackar mig för att jag stannar kvar. Allra minst barnen. De kommer undra varför i hela friden vinstannade. Varför jag tillät det. Så nu packar vi. Äntligen. Huset är sålt. Nya skolan är bestämt. Nya lägenheten fixad. Den 14 juli går flyttlasset. Det är som att jag nästan kan andas igen. Jag är sååååå färdig med relationer. Kommer inte leta efter nån ny så länge jag lever. Vill ha mitt. Min lägenhet. Mina saker. Mina barn som tar min tid och min energi. Och jag ger den till dem med glädje. Jag kan stolt meddela att jag valde att måla mitt köksbord ljusrosa. För att jag tycker det är snyggt!

Lite styrka till dig! Jag minns så väl när jag i september önskade så hett att jag kunde spola ett år framåt! Att jag kunde komma ut på andra sidan! Fast jag hade nog inte växt lika mycket då.

lizzbet
Lyra...

Känner precis som du, har äntligen insett att jag är lyckligare utan NÅGON man :)

Dis
Lyra! Får tårar i ögonen

När jag läser ditt inlägg. Kan riktigt känna din lycka och framtidstro. Glad för din skull.

Sidor