Senaste kommentarerna i forumet

alkoholterapeut. Ok, splittrat jag, onaturlig hantering av känslor och emotioner genom tillförande av substanser samt projiceringar och bortförklaringar. Inte undra på att det blir svårt att hålla en sådan person i handen genom livet. Jag tycker det splittrade jaget är svårast att förstå sig på. Finns någon som vill förklara?
Uppstår det splittrade jaget genom missbrukarens olika uppfattningar om och olika sätt att hantera och agera i livets olika skeenden, händelser etc.? Tacksam för svar.

... BEROENDETS KÄNSLO- OCH EMOTIONSHANTERING som i stora drag handlar om att man hanterar(eller försöker snarare) sina känslor och emotioner på ett onaturligt sätt. dvs. med hjälp av alkoholen(men det är även mer komplicerat än så) samt SYSTEM AV FÖRNEKELSE OCH ILLUSION som i stora drag kan man säga att handlar om försvarsmekanismer, som det kallas i Sverige, dvs. "bortförklaringar" till varför man dricker osv.(men även det är mer komplicerat än så.

På tre månader får din kropp en chans att verkligen återhämta sig, du börjar må bättre, röda blodkroppar återgår till normal storlek, levern återhämtar sig med mera, så massa fantastiska saker händer här. Du får framförallt möjlighet att tänka på hur du verkligen vill ha det. Det är en jobbig kamp, och efter tre månader börjar det lossna.

6 månader: Ditt psyke fortsätter att stäras varje dag utan A, saknaden av densamme blir mindre och mindre, de positiva effekterna av att du inte längre har ett så högt slitage på kroppen(ett gift i kroppen) gör att du känner dig piggare och mer motiverad att fortsätta för varje dag.

1 år: Du kanske inser att alkoholen inte är din vän längre och den inte längre har en plats i ditt liv.

Jag är snart uppe i sex månader, men jag börjar sätta nästa mistolpe till ett år detta för att:

Jag vill se hur långt jag kan ta mig med ett års nykterhet!

För jag vet hur alla åren med sprit inte tog mig ett jävla skit framåt på nästan tio år.

:)

alkoholterapeut. Vilka är de andra två delarna? Det splittrade jaget...och vad? Vidare: Jag håller med dig om att det handlar ju inte bara om att sluta med sitt missbruk. Man måste ju ersätta det är livet av ett annat liv. Min erfarenhet av drogmissbruk främst och då hos en tidigare partner är att det är livet man har som missbrukare är att antingen planera för nästa gång man ska vara onykter sedan vara onykter och sist ska man ha en återhämtningsperiod. Det går alltså i cykler. Om man ständigt är inne i den cykeln så får man inte mycket annat gjort. Att lära sig leva som nykter är ju att lära sig leva ett helt nytt liv. Sedan finns det så klart perioder av nykterhet. Men min ide är i alla fall att man måste lära sig att leva utan dessa cykler.

..Och nya tankar, mål och spänning!

Tack för du ”sett” mig och gav mig fina råd! Jag hoppas att allting blir bra och att du precis som jag kan försöka vara lite snällare i tankarna emot oss själva... nåt vi vet är ju att allt alltid löser sig, men de är jäkligt jobbigt ibland ❤️

Du verkar ha gått igenom mycket och ändå ett starkt psyke och tro.
Gråter nästan varje gång jag skriver här men nu ler jag! Jag tror det kommer bli superbra för dig och fick en gnista av den kämparglöden

Hej Lunkens1, Den där texten kunde min sambo ha skrivit. Han sköter jobbet, tränar mycket, allmänt hälsosam i allas ögon. Sedan ett halvår tillbaka hittar jag vinflaskor lite överallt. Han blånekar. Jag börjar tro att det är jag som är galen, att jag kanske inte sett de där flaskorna ändå?! Hur ska jag nå honom, få honom att förstå att det inte är ok? Jag upplever att han inte vill erkänna detta ens för sig själv. Jag är beredd att hjälpa honom genom detta, men hur??

Du skriver om din rädsla gällande "ska jag berätta eller inte? Vad kommer de tycka? De kommer inte att acceptera mig längre... inte tycka jag är lika duktig på jobbet som tidigare"... osv osv. Vet du Daniel, det är precis så "alkoholen/sjukdomen/problemet" (kalla det hur du vill) vill att du ska tänka. Alkoholen tar över tankar, och med hjälp av olika psykologiska mekanismer som man inte alls är medveten om, styr hur en person tänker, säger, agerar och även känner sina känslor. Ofta när jag pratar med personer som också har rädslor om dem bör gå ut eller inte, och på samma sätt "förklarar" dem rädslorna brukar jag säga: vänd situationen. Tänk att det är du som har ingen problem med alkohol och en dag på jobbet träffar du en arbetskollega som du tycker är bra på jobbet, och den kollega säger helt öppet så här: "daniel, jag måste säga en sak. Det är nämligen så att jag har insett att jag har problem med alkohol och tänker söka hjälp för det. Jag har redan ringt Alkoholhjälpen och planerar även att gå en terapibehandling samt prova på att gå på AA möte. Jag berättar det för att jag pallar inte ljuga om varför jag inte längre hänger med på AW eller fester". Så om nån arbetskollega hade sagt så till dig Daniel, vad skulle du tycka? Att han är "dum i huvudet" eller att han är "klok" som vågar ta tag i sitt problem och till och med ber om hjälp.. Mina erfarenheter, både som terapeut och även alkoholist, är att det är sällan att personer som berättar för omgivningen, och gör det med en riktig ärlighet, inte bli stöttade i beslutet. I det alldeles flesta fall så får man hjälp, en klapp på ryggen och till och med ses som en förebild!!! Träffar man ibland en person som inte fattar så...är det dennes problem, inte din..

Ang. att personer med alkoholproblem ofta säger "man" så handlar det precis om en av försvarsmekanismer, ren psykologi - det är alltid "lättare" att säga: "jo, man har druckit" än: "jag har druckit" - säger man "jag" så tar man hundraprocentig ansvaret över det, det göra man inte när man säger "man" . Eller vad tycker du? Ännu bättre när det sägs "jo, man har druckit lite" samtidigt som i själva verket handlar det om att man drack så pass att man stupade mitt i familjeträffen. Den där "->man<- har druckit -> lite<-" även det handlar om att man är styrd av en beroendesmekanism. "minimering" i det fallet då man minimerar andel alkohol som man drack till "lite"...

"jo, men om jag nu dricker väldigt måttligt på torsdag och lördag så bevisar jag ju för både mig själv och för de andra att jag kan hantera drickandet..." - och varför ska du bevisa det? Även här "vill" alkohol/sjukdomen/problemet" att du tänker så. Grejen är väääääldigt enkelt: en person som inte har någon som helst problem mad alkohol inte heller behöver bevisa det till vare sig själv eller andra. Jag har lärt mig en sak: jag kontrollerar alkohol bäst genom att inte använda den! Funkar i 100 procent ;)

Slutligen, bra att du ringde Alkoholhjälpen men fundera gärna även på att hitta andra människor som har liknande till dig problem, och som mer än gärna vill hjälpa dig...

Gott nytt :)

Vilket optimistiskt nick. Härligt. Fint att ha dig här, precis som du skriver är forumet lite av ett "godisägg", tre presenter i en... Få möjlighet att reda i de egna tankarna, ta del av andras och få reflektioner från andra.

Gissar att du är lite lättad nu när du tagit ett beslut om att ändra riktning och förändra dina alkoholvanor? Här är du inte ensam!

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Här finns massor av klokskap, stöd och uppmuntran, läs allt du hinner, så kommer du förstå att du inte är ensam.
Jag startade min tråd här den 6 januari för snart ett år sedan och jag vill minnas att jag också kände mig pirrig inför vad jag hade planerat skulle bli 3 vita månader.
Alldeles snart är det ett helt år. Det har varit- och är- kämpigt och fantastiskt. Viktigt tänker jag, är att detta är något vi, du, jag gör för vår egen skull. Bieffekterna i form av bättre relationer etc kommer också, men hållbar nykterhet är en megainvestering i sig själv. Läs, skriv, ta en dag (ibland en timme) i taget. Kram!

...mycket beror på vart i beroendet befinner du dig. Oavsett så Dr:Jekyll och Mr.Hyde handlar om en psykologiskt mekanism, det splittrade Jaget, som är en av dem tre grundläggande i alkoholberoendet.
Annars så är det viktig vad man vill med livet utifrån alkoholproblemet, och i övrigt. Att bara hålla avhållsamhet ifrån alkohol är en sak, att leva ett nykter liv är en annan. Man kan inte leva ett nykter liv samtidigt som man förfarande dricker men att bara hålla avhållsamhet ifrån alkoholen behöver inte betyda att man lever ett nykter liv. Två helt olika saker. Oavsett så om man bestämmer sig att leva ett nykter liv så blir det lättare och lättare med tiden. Leta upp folk som bara väntar på att hjälpa dig och genom det-sig själva.(om du inte redan har gjort det).

Det första steget är ju att erkänna för sig själv, och det har du ju gjort. Då du tränar så kanske ett konkret mål kan vara en hjälp för dig, max 1 glas eller 1-3 vita månader. Jag själv har appen Sober time (gratis) som är en hjälp för mig som är prestations människa. En sorts nykterhetsklocka kan man säga med en uppmuntrande rad varje morgon. Det är ju inte bara mängden som avgör om man har problem, det är ju när man inte kan avstå det är bekymmer. Vanedrickande kan man kanske kalla det. JAg tycker du gör ett försök på egen hand, och är det svårt/jobbigt så ring till alkohollinjen och prata anonymt med någon där. Det var mitt första steg efter jag insett mitt problem. Jättebra samtal och bemötande.
Ett tidigt Gott nytt (nyktert) år

Daniel_70. Starkt gjort att ta tag i ditt förhållande till A, och att ringa Alkohollinjen.
Det var så jag själv började min resa.
Jag brottades också med frågan om berätta eller inte berätta. Nu är jag ju ensamdrickare, skriver är för trots nyktra dagar vill jag inte bli för självsäker på det hela. Så mina vänner har inte koll på min konsumtion.
Hursomhelst så valde jag att berätta för mina föräldrar och några nära vänner. Jag sade bara att jag bestämt mig för att ha en längre vit period. Det har uteslutande bara varit positiva kommentarer och stöd från alla.
Vid någon diskussion på jobbet nämnde jag att jag hade ett uppehåll och det var samma sak där.
Det är min erfarenhet, jag tror i ditt fall att det vore till din fördel att prata med din bror om du nu brukar krascha där. Själv har jag inget problem med att andra dricker i min närhet även om mitt sug blir betydligt större vid sådana tillfällen. Då kan det vara bra att han vet din situation och kan stötta dig.
Gott nytt (nyktert) år såhär i tidigaste laget!

Hej. DANIEL70
Jag är från "andra sidan". Jag blir lite ledsen då jag läser inlägget då skuld, ångest och att vara en dålig människa tas upp. Det stångas min pojkvän med. Mycket har hänt och sagts, men de sakerna gör ju inte honom eller andra med beroende per automatik till en dålig människa. Det finns ju flera sidor hos en person. ?

Vad man ska säga behöver väl inte vara långt? , kanske "det har varit mycket alkohol ett tag nu så jag har beslutat att ...". Det kan ju vara så att dina anhöriga redan förstått att du dricker mycket. Inte alltid vi anhöriga direkt tar upp det vi uppfattar... ? Tyvärr. Berätta gärna hur kvällarna går. ?

Var snäll mot dig själv. ?

Tack AnnaJB.

På lördag ska vi träffa morsan och hennes man och brorsan och hans familj igen. Just brorsan är någon jag brukar kunna krasha hos, dvs det är ibland där det går överstyr. Det är såklart inte hans fel, han trugar aldrig och det är JAG själv som häller spriten i mig, men av nån orsak är det just i hans sällskap jag dricker för mycket. Han dricker mer alkohol än vad jag gör men både tål mer och hanterar det bättre. Han är aldrig den som blir jättefull och försvinner från festen först av alla. Jag är ju bara dum om jag jämför mig med honom, eller?

Jag har kommit överens med min fru om att säga något på lördag, men jag vet inte vad, eller hur. Jag vet inte om brorsbarnen också kommer att vara där, kanske t o m med sina respektive, och det känns pinsamt att börja stå där och mer eller mindre hålla tal framför dem. Men jag känner att jag på nåt sätt behöver låta min familj förstå att jag fattar att jag har ett problem med spriten. Förmodligen vet de redan om det. Jag gissar att de redan har sett nåt hos mig som jag har missat. Fram tills nu vill säga. Men jag har sån ångest nu över att behöva berätta för andra "vilken dålig människa" jag är. Upplevelsen över att vara en dålig människa är min egen och jag fattar att de andra inte tänker så, men jag förstår hur du, AnnaJB, tänker i dina andra trådar. Det är så svårt att förlåta sig själv.

För ca 15 år sen hände nåt som fick mig att fundera över mitt liv. Kort historia är att jag blev polisanmäld för en sak (inget våld, bara så ni vet) och förlorade nästan min sambo och dotter. Jag hade tur som kunde komma iväg och via mitt jobb träffa en psykolog och prata om mitt beteende. Vad som kom ut på andra sidan av historien var jag som bestämde mig för att leva mitt liv annorlunda. Jag bestämde mig för att verkligen göra sånt jag tidigare funderat på att göra, saker för andra alltså. Så jag började ge blod, jag blev månadsgivare till några olika välgörenhetsorganisationer, jag ställde upp som skyddsombud på min arbetsplats, jag blev (lite senare) ledare i idrottsklubbar - alltså saker som för mig betyder att jag gör något för någon annans skull, för att andra ska ha det bra. Små saker men på nåt sätt ändå värdefulla. Det tog mig 11-12 år att förlåta mig själv för den händelsen och jag började till slut känna mig värd att ha det bra. Idag är min sambo min fru och vi bor kvar i samma hus, vi har även fått en son och jag har jobbat mig upp till ett bättre jobb. Jag ser likheter mellan den händelsen och mitt nuvarande problem, och jag tänker att jag kan försöka göra samma sak nu - hitta saker att göra som betyder nåt för min familj, prioritera dem framför alkoholen (som ju bara var/är till för mitt välmående), alltid ställa upp för dem och vara där, läxläsning, hämtning/lämning hos kompisar, ta större plats i deras liv, lyssna på deras önskemål och hjälpa dem att nå eller få dem - listan kan göras lång. Jag har gjort de här sakerna tidigare så det är egentligen inget nytt men eftersom jag tidigare har druckit sprit så kan jag göra de här sakerna i större utsträckning nu och på ett bättre sätt, om jag slutar dricka. Vad jag menar är att jag vill känna att jag gör något bra för deras skull - då kanske jag till slut lyckas förlåta mig själv igen. Kanske kan även du AnnaJB, hitta ett sätt som får dig att förlåta dig själv framöver. Mitt tips är att börja med små steg och låta det ta tid.

Kanske blir det så att jag ringer upp familjen och pratar med dem innan lördag så att det är gjort tills vi träffas igen. Det känns jobbigt att ens behöva tänka på det, men samtidigt lite pirrigt. Jag menar att så fort jag erkänner för både mig själv och för andra att jag har ett spritproblem så tar mitt liv en ny vändning - det pirriga betyder att det känns som om något gott kan komma ut ifrån den vändningen. Att slippa låtsas, att kunna säga nej till alkohol utan att behöva förklara, att inte vakna upp med minnesluckor och försöka fiska fram information om vad som hände kvällen före, mm. Helt enkelt att slippa behöva ta de dåliga konsekvenser som följer med mitt drickande och slippa ångest och skuldkänslor.

Att skriva detta inlägget har gjort att jag har bestämt mig för att påbörja min vita tremånadersperiod lite tidigare än beräknat och inte dricka alls på varken Nyår eller på middagen hos morsan på lördag. En del av mig tänkte att "jo, men om jag nu dricker väldigt måttligt på torsdag och lördag så bevisar jag ju för både mig själv och för de andra att jag kan hantera drickandet och då blir det ju inte en sån stor sak", men jag fattade nu att då dricker jag av helt fel orsak. Då dricker jag inte för att jag själv vill utan för att det på nåt sätt förväntas av mig (eller att jag tror att det förväntas av mig). Så när jag känner efter så märker jag att jag inte vill, och därför tänker jag inte göra det!

AnnaJB, lycka till - försök hålla dig sysselsatt så inte hjärnspöken får ta för mycket plats. Försök att tänka på det bra sakerna som händer i ditt liv. Enda sättet att visa andra (som har drabbats av dina alkoholvanor och som du känner skuld eller skäms inför) att du inte längre är samma person som tidigare är ju att inte hamna i samma situationer igen, så låt tiden arbeta för dig. Kram

Jag förstår vad du skriver med kollegor och att du bryr dig mycket om vad andra tycker...
Säg exakt vad du känner, jag har valt att inte säga något och om vi går på aw eller liknande så har jag kört, haft min hund att gå hem till osv.. till nära vänner så har jag berättat och de har funnits som ett fint stöd men till bekanta så har jag antingen druckit alkoholfritt eller sagt att jag tränar just nu i 3 månader (i början) för att se skillnaden ur hälsoperspektiv och sen nu vidare har jag sagt att jag mår mycket bättre så varför börja dricka?

Du har en väldigt bra tid framför dig.. snart kommer din fru fatta att du verkligen ville göra skillnad. Låt dig inte luras av lockelsen eller att du är ”frisk” för tidigt bara!
Tycker alla människor som inser att de har ett alkoholproblem och gör något åt det känns så jävla coola, de är alltid kämparglöd i dessa människor och de speglar sig i vardagen och deras charm! Var den personen av dig själv, för dig och för din familj för det är den personen du är egentligen!

Bra plan att ta 3 månader helt utan A.
Lätt att förklara (om du måste) med nyårslöften och hälsomål.

Vänta med att tänka på "resten av livet" tills de 3 månaderna är slut.
Du kanske hittar din väg under den perioden.

Sedan kommer nog din fru inte att lita på att du fixar detta då hon hört det förut. Du kan se det som en utmaning, att du ska visa henne att hon har fel.

Lycka till?
Kram⚘

Jullan, det är för att jag sätt på mina föräldrar som jag kan se problemet. Har ju sett dem förstöra sina liv. Min mamma fick cancer och drack sig igenom hela behandlingen till och med dagen innan sin död. Hon var en energisk och rolig kvinna som gav upp sig själv för att kunna vara hemma och dricka. Är så rädd att bli henne. Hatar fan alkohol. Och älskar det samtidigt.

Min dotter som är 15 har druckit två gånger som jag vet om. Andra gången hamnade hon på akuten med 2,0 promille i blodet. De sa att hon måste ha genetiska anlag för att det var sjukt att hon ens kunde stå på benen.

Min kompis som kommer hem till mig på nyår har lagt ca 2 timmar på att försöka övertyga mig om att drick på nyår, att jag kan börja med detta efter.

Jag ”men förstår du inte att då startar ju begäret igen”

Hon: men vi kan ta några glas bara

Jag: men jag funkar ju inte så! Några glas är liksom inget alternativ blir tokig om jag bara dricker ett glas och inte har mer hemma. Kryper i hela kroppen. Då är det lättare att vara utan liksom.

Så, då var det gjort. Nu, äntligen, tog jag första steget och ringde Alkohollinjen. Jag fick prata med en person där och det var ett bra samtal. Vi pratade i 45 minuter och det blev mer konkret för mig vilket problem jag har. Jag har alltid rört mig i miljöer där det har funnits mycket alkohol - studentfester, idrottsfester, resor, mfl, och det har alltid funnits gott om alkohol hemma. Farsan (som jag inte egentligen har någon kontakt med längre) är den typiska alkoholisten som man kan se på parkbänken, full och eländig. Han var också den som var den typiska partychrashern vill jag minnas. Jag minns från när jag var liten hur man kunde vara på fest nånstans med föräldrarna och vakna av hur han skitfull stod och gapade på mamma, och så fick man ibland hoppa in i en bil för att få sova över hos nån släkting. Så vill jag inte bli. När jag satt där och berättade för tjejen på Alkohollinjen om vilka misstag JAG har gjort och framförallt hur det har påverkat min familj så kom tårarna. Hur kan jag ha satt alkoholen framför min familjs bästa? Jag har sån ångest över det och jag skäms verkligen. Nu får det vara nog!
Jag har en plan för de närmaste tre månaderna (ingen alkohol alls, mer träning, tappa några kilon, vara mer med familjen i vardagen) men jag behöver hitta ett sätt som sträcker sig längre än så - kanske livet ut. Jag har den senaste tiden (senaste året kanske) ibland druckit alkohol på vardagar och i stort sett varje helg, något jag inte gjort tidigare, men mitt stora problem är att efter ett par öl eller ett par glas vin så mår jag så bra att jag "belönar" mig med ännu mer alkohol. Och så blir det alldeles för ofta som så att jag blir full och vaknar dagen efter med minneslucka. Är den som får gå och lägga mig tidigt och missar alltså det mesta av ex julaftonskvällen med min familj. Jag fick inget konkret tips för det problemet vid samtalet men jag har lite olika strategier jag tänker prova. Jag ska säga till mina närmaste att de inte behöver bjuda på starksprit (t ex snaps som jag snabbt blir full av), jag kan sätta gränser i form av tid eller mängd (ex drick inget efter kl 21:00, eller max fem öl/festtillfälle) , jag behöver ju inte dricka starköl utan jag kan köpa mellanöl istället, men det som jag tror kan hjälpa mig är att planera in ett uppföljande samtal med Alkohollinjen efter en risksituation. Om jag vet att jag på lördagen kommer att befinna mig i en miljö där det kan förekomma mycket alkohol så kan jag se till så att jag har ett samtal som väntar på måndagen - och då kommer jag att behöva berätta hur lördagen gick, det blir alltså en påminnelse till mig själv att hålla koll på lördagen. Vet inte om det låter som om jag försöker lägga över ansvaret på nån annan så därför skriver jag att jag vet att det är JAG själv som kan göra skillnad, men det är ju inte fel att ta hjälp av andra. Hade jag klarat av att hantera det själv så hade jag ju inte suttit här nu och skrivit detta.
Pratade precis med min fru om allt det här också och varken hon eller jag kan just nu säga hur mycket stöd hon kan vara. Hon känner att det här är något som bara liksom går om igen, att vi har provat det här förut. Men jag har aldrig ring Alkohollinjen tidigare, och jag tänker också att även om hon inte orkar just nu så kommer jag att göra det här ändå. Jag gör detta främst för min egen skull, även om jag vet att det finns andra som drabbas av min alkoholkonsumtion. Det jag vill är att ta större plats i min familjs liv, vara en större del av deras vardag. Jag hoppas min fru kan låta mig göra det men jag har full förståelse om hon inte vill eller orkar. Jag är medveten om att en skilsmässa kan vara det bästa alternativet - både för mig och henne och barnen. Jag vill ju inte göra dem illa. Men jag tänker kämpa för att det inte blir så. Hoppas jag kommer att skriva inlägg i framtiden som berättar om mina framgångar. Kramar till alla er som kämpar.
:

Välkommen hit. Jag har oxå föräldrar som druckit för mycket. Redan i unga år kunde jag inte nöja mig med att dricka lite, det blev alltid för mycket, sedan har jag hållit upp i omgångar, flera år när barnen var små. Och vid graviditeter förstås. Att jag hade problem slog mig aldrig förrän jag trillat dit ordentligt, med mycket smärta till följd. Att du inser dina problem och gör nåt åt dem, är så bra att jag blir lycklig bara att läsa det. Lycka till och skriv av dig härinne oxå, det hjälper. Jullan

Jag gjord slag i saken och gjorde en egenanmälan till riddargatan. Nu ska jag försöka hålla mig helt borta tills dess. Skulle vara intressant att se hur min kropp och själ skulle må efter några vita månader. Eller ens veckor

Måndag och de har öppet på Alkohollinjen. Sitter med första koppen kaffe för att bli lite klar i huvet och snart ska jag ringa...skriver igen när jag pratat med nån där. Känns lite jobbigt men det är ett viktigt steg för mig att ta. Jag ska våga, jag ska orka, jag vill!!

Hej Alva.

För mig låter det som om att du absolut borde ta hjälp. Oavsett hur mycket (eller lite) du dricker så mår du ju inte bra av det och vill bara ha mer. Sök hjälp innan det går för långt. Kanske tillsammans med din kompis du nämner? Att fundera på din relation till alkohol kanske du borde göra efter att du fått hjälp och haft en vit period? Kram och lycka till!

Hej,
Jag har lurat runt på detta forum och läst till och från i flera år.
Framförallt i form av anhörig men börjar inse att jag kanske hör till ”den andra sidan av myntet” också.

Mina föräldrar var djupt nere i ett alkoholberoende som de aldrig adresserade vilket har skadat mig hela hela mitt liv (oro för dem, otrygghet, utsatthet). Nu är jag 32 år gammal, trebarnsmamman och dricker nog för mycket i perioder. Perioder som blir längre och längre. Mängder som blir större och större. Det är sjukt hur fort en öl slinker ner, och så fort den första är drucken vill kroppen bara ha mer. Skulle tro att jag inte har en vit vecka andra halvan av 2020 och jag har blivit trött och gått upp i vikt. Försöker att inte köpa hem, men ibland kommer maken med en platta öl. Detta trots att han själv dricker Max 2-3 på en helg.

Jag har sagt ifrån att han inte ska göra det så jag hoppas han lyssnar denna gång. Jag skippade alkohol under veckan före jul, sen kom julafton och juldagen och då fanns det alkohol och trots att jag bestämt mig för att inte dricka gjorde jag det. Total kognitiv dissonans då jag alltid känt mig som en person med kontroll, gäller allt utom alkohol.

Nu är nyår på intågande. Vi har pratat in skumpa på tolvslaget och någon iris det har väl känts okej men jag vet ju att det kommer väcka något i mig. Något som är rastlöst och irriterat och egentligen inte är nöjd alls förrän jag är ganska packad. Och när jag kommer dit mår jag så jävla dåligt, när jag vaknar bakis och inser att jag inte följde det jag skulle. Smsade min kompis och frågade om vi inte skulle skippa helt. Jag tror att han har ungefär samma problematik med alkoholen som jag.

Borde jag ta hjälp? Vill bryta har innan det går för långt. Är det ens någon idé att fundera över en normal relation till alkohol?

Hej. Ny på detta.. kommer skriva varje dag. Dela mina tankar. Varit inne här o läst era inlägg. Känner att det är dags för mig att ändra mitt drickande.