Senaste kommentarerna i forumet

Du har hamnat helt rätt! Här hänger bästa gänget, som stöttar varandra i alla sinnesstämningar.

Jag har haft mer ångest och depressioner än jag orkar tänka på. Nu har jag förstått fullt ut att alkoholen har skapat ångesten genom att fucka upp hormonerna serotonin och dopamin i hjärnan. Bästa motivationen för att vara nykter, men det tar lite tid innan hjärnan läker.

Sök på alkohol och hjärnan på Yotube så får du lära dig mer. Kunskap är makt!

Dag 80 som nykter för mig igår, tjoho! Ett av de bästa besluten jag har tagit i mitt liv.

Jag och många fler har våra trådar inne på ”Förändra sitt drickande”. Där är mest aktivitet.

Kram ?

Jag börjar med att svara på dina frågor.
Det är tufft såklart. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken dag det är. Jag har ett konstant sug när jag vaknar på morgonen. Jag dricker som sagt var och varannan dag. Jag tog min första fylla när jag var 15 år på Valborg. Det är en dag som många yngre förknippar med alkohol. Hur känner du för den dagen?

Jag blir ledsen i hjärtat när jag hör att du utsetts för kränkningar på jobbet. Det är en plats som man ska känna sig trygg på. Jag blir naturligtvis nyfiken på vad som sker, men jag vill inte skifta fokus. Det är privat.

Jag skrev lite kort här ovanför som du kan läsa. Jag är glad att du fick en insikt av det jag skrev. Det var verkligen så. Det kan som sagt vara på ont och gott. Jag blev faktiskt lite besviken på att min far kom ut som nykteralkolist när jag var 13-14 år. Jag och pappa hade en bättre relation när han drack. Han jobbade alltid och på helgerna så var han hemma. Han såg mig när han drack.

Hur gamla är dina barn idag?
Tack du med som skriver och delar med dig.

Med dig att jag tror det är viktigt att träffa likasinnade. Där man kan skriva vad som helst utan att skämmas. Vad skönt att du ändå inte blir så påverkad av panikattacker. Jag är där du var just nu. Klarar inte att åka o handla. Bara att gå ut med hunden ibland är tufft men mitt jobb fungerar superbra där det är massor med folk...så det är alltid ngt. Nog mer rädd vad andra ska tycka och tänka om det skulle komma. Hur går det för dig idag? Hur mår du??

Tack för att du skriver och tack för att du välkomnar mig hit. Det kan faktiskt vara skönt att veta att man inte är ensam om det här beetendet i sin föräldrarroll. Det är en skam som jag känner. Jag tror det är viktigt att tala om det. Man behöver nödvändigtvis inte sitta med en främmande människa som får betalt för att lyssna. Jag tror på att skriva på sådana här plattformar. Jag tror på insikter och att dela erfarenheter med likasinnade. Man kan vara anonym. Jag kommer kunna få ur mig allt och dom som vill lyssna, får lyssna. Den som vill stötta, får stötta. Det är också framförallt människor i liknande situation som också har det tufft. Ni kan relatera.

Jag vill inte klanka ner på kbt och samtalsterapi på något sätt. Om det fungerar för människor, så är det toppen och något som man ska ta vara på. Det kan vara en väg ut.

Skammen jag känner lägger nog hela grunden till mitt psykiska mående. Jag känner att jag aldrig räcker till. Att jag inte är en bra pappa. Att jag alltid sätter mitt psykiska mående före allting annat. Det känns egoistiskt.

Attackerna kommer mer sällan nu och det blir inte en så stor grej. Jag är medveten om att jag inte kommer att dö. Jag kan sitta helt lungt och lida ut det hela i tysthet. När jag var 23 år så sprang jag runt som en galning och kollade mig i spegeln och var helt övertygad om att jag skulle falla ihop. Att allting skulle bli svart. Jag var livrädd för att tappa kontrollen.

Varför jag är rädd för att ta medicin?
De enkla svaret är för att jag vill vara mig själv. Jag har stor respekt för bieffekter och annat i tabletterna.

Kram!

Asså . När jag skriver ner detta känns det solklart. Jag är sjuk o min hjärna lurar mig.
Men .. Jag skulle ha ett experiment för mig själv. Ensam hemma o tänkte att idag ska jag prova att dricka för att se vad som var så speciellt m det ( har varit nykter sedan december) jag sa till mig själv att jag ska prova dricka lite , inte så fort och ska absolut inte bli jättefull. Jag trodde på mig själv till 100% . Slutade m att jag drack nästan 2 flaskor vitt vin o fick minneslucka o somna.
Ändå kan jag tänka att nästa gång jag provar kommer det gå bättre !! Är detta alkohlismen som gör detta ? Förlåt att jag frågar så dumt men jag tror jag behöver höra det .
Är det ngn som förstår mig o vad jag menar ? ?

Har du någon vårdkontakt idag? Är den rätt för dig? Kan du gå privat?
(T.ex. att använda dig av remisshjälpen.se för att bli remitterad. Att kunna gå och stå är ju rätt fundamentalt för måendet minst sagt.)
Håller med "ostrukturerad" här om att du måste gå vidare med att söka stöd för att åtgärda det som orsakar smärtan.
Kram

Har läst hela tråden...snacka om årslånga cliffhangers! ;-)
Jag har väl i grund och botten samma fråga som du, vad "gör" man istället, men läser många klokheter i din tråd, bland annat din egen reflektion om att drickandet skulle kunna ses som tidsfördriv och beroendet att man inte VILL göra annat - att det är själva beroendet. Att träning och bio är vardagsthrills som också kan ge ett antal lustpromille vardera i en rastlös kropp.

Kanske blir det inte så att alkoholberoendet byts ut mot fiske och tyllgardiner, utan att bygga drakar av Postnordskartonger eller samla på buteljer från Andra världskriget. Kanske att barfotaspringa, trimma vattenpudlar eller hoppa fallskärmar från olika höjder? Men vad vet man om det - så länge hjärna och kropp uppehåller sig i kassan till Systembolaget?

Fortsätt gärna att skriva här.
Jag är både läs- och skrivsugen och skulle tycka det var ökentorrt med tystnad på forumet.
:-)

Har läst igenom hela din tråd och elva veckor är fantastiskt bra gjort av dig. Det är lite också som att det är två personer som skriver. I början var du nästan som person som var lite uppgiven och i sig själv i de första inläggen och svaren och nu de senaste lite mer öppen mot andra och snällare mot dig själv. Du verkar mycket mer positiv. Så mycket starkare, mer närvarande.
Jag inspireras av den resa du gjort redan här och hoppas att du kan hålla i detta nu. Jag är själv på dag tre och är lite mer oklar ännu i vart och hur denna resa ska ta mig, så tack för att jag fick ta del av ditt inlägg.

...välkommen hit. Jag är på samma plats som du, tvåbarnsmamma med alkoholen först som medicin, sedan som trigger. Jag har också varit mobbad som barn och har en situation just nu av kränkningar på arbesplatsen vilket gör det lite extra motigt att kunna stå emot behovet av alkohol. Mina föräldrar drack däremot ingenting alls. Jag har stort behov av kontroll på olika sätt, men fick verkligen en insikt i att jag faktiskt använder alkoholen på samma sätt som dina föräldrar, att jag släpper mer på "strukturen" på helgerna, precis som dina föräldrar. Det är alltså det som jag ger mina barn just nu och det har jag inte sett tidigare, så tack för den insikten.

Mitt alkoholberoende tog en ny nivå i söndags och det skrämde själen ur mig, så nu har jag i alla fall hållit mig nykter sedan dess. Det här är, och ska förbli, min tredje dag nykter.

Slutligen vill jag skriva att jag tycker att du redan verkar ha kommit långt i dina tankar kring varifrån du kommer och var du befinner dig i förhållande till alkoholen. Den "sköna" stämningen som barn, som medicin mot måendet, att det övergått till ett beroende. Du antar även dina barns perspektiv, hur de kan tänkas se på dig själv (kanske kan det bli din största vapendragare i kampen....att verkligen försöka sätta dig in i hur dina barn ser dig nu. "Om han/hon skulle komma in och se mig nu, vad skulle han/hon tänka/känna?" "Hur påverkar detta jag gör nu, det mina barn kan tänkas göra mot sig själva och de omkring sig i framtiden?"

Jag såg helt plötsligt mig själv hur mina barns ögon i måndags morse, när jag vaknade upp från den hemska söndagen och det ska jag försöka använda i mina tuffaste stunder, för när självföraktet sätter in och jag känner att jag inte är VÄRD något bättre, så kan jag använda mig av att MINA BARN är värda något bättre.

Hur känner du inför Valborg, röd dag på Första Maj (samtidigt fredag)? KÄnner du att det utgör någon utmaning för dig?

Kram

Om din uppväxt och hur din pappa är idag så känns det som att läsa om mig själv. Jag är lite över 30. 2 barn. Välkommen hit. Här finns otroligt fina människor som stöttar ska du veta. Panikattacker känner jag väl igen. Att du vant dig är ett under. Går själv i kbt och tycker det fungerar ganska bra,men varför är du rädd för mediciner? Jag har själv övervägt det men inte än. Skriv av dig här som du skriver, en dagbok. Det är toppen. Här dömer ingen? kram

Det var ett väldigt fint välkomnande. Tack ska du ha. Jag kommer att skriva på!
Jag är väldigt glad för din skull att du lyckats komma ur eländet.

Hej! Du har googlat dig till helt rätt ställe. Skriv så mycket du vill och orkar så ska vi stötta, peppa och hjälpa dig så mycket vi kan. Och kunskapen här är enorm.

Jag har skrivit det många gånger förut, utan det här forumet hade jag fortfarande druckit.

Välkommen!

Jag är ny på det här forumet. Jag har hamnat här på olika trådar när jag känt att jag mår dålig över mitt drickande. Jag har googlat helt enkelt. Jag tror att det flesta kan relatera. Jag är småbarnspappa som precis passerat 30 år. Jag har en förskönad bild av alkohol och det har jag haft sen jag var liten. Jag hade föräldrar som drack varenda helg. Jag kunde uppskatta det som barn, eftersom att reglerna blev mer slappa under helgerna. Jag blev mobbad i skolan och min fristad var hemma efter skolan och under helgerna. De var mycket strik på vardagarna, men när fredagen kom så släppte reglerna rejällt. Jag kände mig trygg i otryggheten.

Idag har jag själv två barn som tvingas leva med en pappa som tar till flaskan med jämna mellanrum. De är mitt sätt att koppla av och stänga av alla mina tankar. Jag har levt med panikångest sen jag var 23 år och det har jag tyvärr vant mig vid. Det verkar som att det inte går att förändra. Jag har gett upp. Jag vill inte ta någon medicin och att tala med psykolog fungerar inte för mig. Det har jag gjort och det ger mig inget. I början så fungerade alkoholen som medicin, men nu har det blivit en trigger istället. Jag mår så himla dåligt när jag dricker. Jag har ett dåligt samvete. Jag har ett sug efter alkohol så fort jag slår upp ögonen på morgonen och det är inte normalt. Jag är rädd för mitt drickande och mitt sug. Jag har bestämt mig för att sluta och ge det ett ärligt försök.

Jag tänker göra som många andra och dela med mig av min första tid som nykter. En dagbok med andra ord. Jag tänker att vi kan stötta varandra. Ge varandra fina tips. Vi som har det här beroendet är likasinnade. Vi vet hur svårt de är. Jag dömmer ingen av er och jag hoppas att ni inte dömmer mig heller. Vi är förlorade i vårt alkoholberoende, men vi tänker få bukt på skiten. Tack för att du tar dig tid att läsa. Nu gör vi nått istället för att förkorta livet. All kärlek och stöd.

Bra jobbat, så glad jag blir för din skull! I dag har jag varit nykter i 31 dagar. Ska ta mitt peth prov imorgon och är jätte nervös över att det inte blir godkänt. Ska bli intressant och se vad jag har i peth värde när prov svaren kommer. Kämpa på du tappra kämpe, Vh Mary-lou

Så otroligt stolt och glad är jag över det! Ångesten är borta, jag sover gott, kvällstrött och morgonpigg.

Mina känslor börjar återhämta sig också. De kommer smygande lite sakta men blir väldigt starka och lever liksom längre.

Med alkoholen var känslolivet mer upp som en sol och ner som en pannkaka, mer tvära kast.

Jag mår bra. Jag har bestämt mig. Med hela hjärnan. Det finns inte utrymme för minsta lilla ”kanske lite” någonstans.

Tack! ?? Men tyvärr funkar inte träning för mig på det sättet, att jag mår bättre psykiskt! ?? Jag måste ha ett annat mål med träningen för att orka hålla på med den, tex att bli smalare, mer muskulös, få snyggare kropp etc. När jag hade mitt livs värsta depression var då när jag tränade som mest. Jag älskade att träna, kunde vräka i mig okontrollerat och ändå vara smal, blev nöjdare med min kropp osv.. Men depressionen, den förblev densamma! Iochförsig skulle jag må bättre av att fokusera på något och ha ett mål jag strävar mot. Jag mådde fan bättre när jag var viktfixerad (nu bryr jag mig inte), för jag hade nåt att sträva efter! Tack för att du engagerar dig, AndraHalvlek! Alltid lättare & roligare när någon intresserar sig för hur det går för en! Hur går det för dig själv då, med allt i livet? ❤❤

Klokt beslut, vi ska peppa och stötta allt vi kan. Det viktigaste är att hitta nya nyktra vanor. Promenad, cykla, löpning - träning ger endorfiner som gör att du mår bättre.

Den senaste veckan har det blivit mycket mer öl + lite annat drickbart eftersom jag nyligen fyllt år och blivit firad några dar i rad av olika kompisar (fyllde 40, men fick visa leg på bolaget dan efter- haha! Helt otroligt!! Vad glad jag blev!) Alla berömde mig för att se så ung, snygg och fräsch ut för att vara 40. En ledsen känsla kom över mig då; så hårt som jag levt och allt jag upplevt så har jag haft tur som inte ser ut som skit..men att det bara är en tidsfråga innan kroppen rasar både utvändigt och invändigt! Jag tänkte att jag låter folk få fira mig klart, sen tar jag ett uppehåll på obestämd tid. Men det var mer en luddig tanke då, mitt i alkoholdimman.
Igår och i förrgår hade jag abstinens när jag vaknade, vilket jag aldrig förr haft. Jag var skakig och hade fysisk ångest. Så igår bestämde jag mig för att trappa ner -från 4 starkisar med en öl per dag- till 0. Men det funkade inte, jag köpte bara mer när de 4 var slut. Jag har besvärats av ledvärk, IBS, reflux mm i några år, och igår mådde kroppen så sjukt dåligt att jag faktiskt blev rädd. Inser nu att jag inte kan dricka längre - förmodligen för resten av livet. Fortsätter jag så kommer jag inte få uppleva 45-årsdagen!! Det är märkligt, för så hemskt stora mängder har jag aldrig druckit så kroppen borde tagit sån skada! Men, vi fungerar alla olika! Högkänslig som jag är i varenda liten cell i kroppen så tål jag mindre av allt än andra! Jag mår dåligt av tanken på alkohol nu, och vad den gör med mig! Känner sån avsmak och vill aldrig mer gå in på nåt Systembolag. Känner även avsmak för alla jag brukar sitta och dricka med.. Jag ansåg dem vara fina vänner som alltid varit förstående och stöttande, men.. Nu känns allt bara så falskt!
So here we go: Dag 1 idag på resan mot en bättre hälsa och ett bättre liv! Behöver all peppning och uppmuntran jag kan få av er på forumet! ??☕❤ Känner mig verkligen stark och motiverad nu, och trots att jag förr fått ÖKAD depression och ångest under längre uppehåll istället för minskad, så är jag inte orolig. Jag tror att det kommer bli tufft känslomässigt emellanåt att vara nykter; har ju självmedicinerat för att jag inte pallat må så dåligt hela tiden.. Men det kan ju bli bättre denna gång? ?

Hej!
Hoppas det går bra för dig
Fick fick återfall för den 20/3-24/3.
Så är jätte orolig vad provet ska visa.
Vet bara det kan bli vilken dag som helst nu.
Hur mycket drack du ca per dag under din 6 veckors semester?
Hoppas på svar...

Tycker det varit lite dött i tråden på sistone. Har alla tacklat av?

Mauritz:
Men om man aldrig har levt då, innan heller? Det förutsätts alltid att man haft ett liv innan.. Men om man inte hade det då?? Om man måste komma på hur man ska uppfinna hjulet på nytt?

Det verkar som att du känner att du inte blir tagen på allvar.. Den känslan är jag väldigt bekant med. Jag uppfattar att dina kontakter inom vården enbart fokuserar på alkoholen, som faktiskt är en effekt av problemet, som om den var ditt huvudproblem, istället för att hjälpa dig med det som gör att du dricker. Jag tror du delar detta med många, och vården är under all kritik! Du dricker för du står inte ut med din smärta. Det rimliga vore att fokusera på smärtan och vad man ska göra åt den, "treat the cause not the effect", så att du slipper ta till alkohol för att stå ut! Säkert kommer många nu skriva att jag har fel.. Men att du låter bli alkohol förändrar ju inte din situation! Det som skulle kunna förändra den vore snarare att man tog din smärta på allvar samt det faktum att du knappt kan gå och stå! Alkoholen är sekundär. Stå på dig, och ta gärna med dig någon anhörig till mötena med vården! Att ha med vården att göra kan ibland vara som att köra huvudet in i en vägg gång på gång.. Men har du någon med dig är det inte lika lätt att köra över dig! Kram och Lycka till!

Ser att du ställt en fråga i en tråd som inte varit så aktiv på sista tiden. Om du vill kan du starta en egen tråd då ökar sannolikheten att du får svar. Du gör så klart som du vill!

En gissning är att du funderar på dina alkoholvanor och är det så har du hamnat rätt! Här finns massor av erfarenhet och en vilja att dela med sig samt ge stöd.

Varma hälsningar Li-o
Alkoholhjälpen

När är man nykter

Jag har flera gånger googlat "överkonsumtion av alkohol vid svår smärta", men jag får inga relevanta träffar på de sökorden, som om ingen någonsin genom tiderna använt alkohol för att lindra smärta och för att lindra ångest vid svår smärt. Det gick inte alls så särskilt bra det där "hälsosamtalet" som utlovas på vårdcentralens hemsida. Jag fick veta att mina levervärden är helt OK och att jag måste sluta "oroa mig". Så jag kontaktade vårdcentralen igen, jag berättade att jag dricker alkohol varje dag, att det är oroande eftersom min mamma är alkoholiserad. Jag berättade också att jag inte uppfyller något av kriterierna för alkohol-beroende, men ändå dricker varje dag för jag har så ont. Jag dricker det som finns hemma, jag går aldrig till Systembolaget och jag konsumerar aldrig alkohol på lokal. Finns det ingen alkohol hemma så dricker jag ingenting, jag får ingen abstinens (hur länge det nu varar). Som svar fick jag ett blev där det stod att jag nu skulle ha skyhöga alkohol-värde såna där olika "sallads"-värden, samt en hel årsförbrukning på ett effektivt läkemedel för alkoholberoende, samt en ganska arg läkare. Det var inte till någon hjälp, jag har fortfarande för ont för att kunna gå mer än några tiotal meter, men de där "skyhöga värden" har gått över trots att jag inte dricker mindre nu än för två år sedan. I mina journaler kallas jag numera för "fd. missbrukare" som om det är skäl nog att anta att jag är fullt frisk trots att jag inte kan stå och gå. Det var dumt att berätta att jag vet att jag dricker för mycket, jag har ingen nytta av att fatta att alkohol gör mig sjukare, jag borde se det som ett bra skäl att fortsätta.