Senaste kommentarerna i forumet

Jag är ny här, borde ha gått med för länge sedan. Mitt vindrickande håller på att fullständigt gå över styr. 10 boxar per månad. Tyvärr har jag råd. Men jag är så olycklig.

Du känner igen dig i vad vissa andra skriver på forumet och skulle verkligen vilja ha det på ett annorlunda sätt med alkoholen. Det hörs att du reflekterat kring det sen långt tillbaka och nu har du även tagit steget att skriva och berätta här. Du har en önskan om att kunna dricka måttligt, stanna vid två glas vin exempelvis. Att du alltid vet och styr över alkoholen och inte tvärt om.

Hur man gör, vad som hjälper just dig att ta dig dit är svårt att svara på. Det finns nog lika många sätt som människor att göra livsstils/beteende-förändringar.
En sak är att prata med andra, berätta såhär på ett forum, var medveten om vart man är nu och vart man vill- sånt många är hjälpta av och dessa steg har du tagit.

En starta gärna en egen tråd här (se länk starta ny tråd uppe på sidan till höger) så kan användare här följa och stötta dig, om du vill.

Fortsätt gärna skriv och läs här, så småningom hittar du hur du vill göra och vad som fungerar för dig.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tänker som IronWilm, det finns skäl att du loggat in och ställer frågan här.. och det är himla bra gjort, tycker jag?! För det är lurigt som fan, med alkohol. Beroendet kan smyga sig på vem som helst..och ju oftare/mer vi dricker, ju större är risken att ett beroende utvecklas..
Gillade oxå IronWill s idé om att inte dricka själv hemma på vardagar, (och kanske inte ens helg..). Om du börjar med det, kommer du att märka hur du reagerar på avsaknaden av det.. inte sällan är det förrän man börjar förändra och medvetet göra ändringar i ens dryckesvanor, som man märker att man faktiskt är lite "hooked" i dem..
Alltid nyttigt, oavsett om man hunnit utveckla ett beroende eller ej..

Lycka till?!

Kram?/
Fibblan ?.

Jag var inte fysiskt beroende. Ingen abstinens. Men det blev ändå mer och mer och oftare och oftare. Och jag ville ha det för att jag gillade det. Inte bara smaken. Gillade att åtm bli smålullig. Stresslindring eller att sociala situationer blev roligare och enklare. Men det var ändå brutalt svårt att sluta.

Mängden du dricker kanske är uppåt riskbruk (ser inte din total), det kan du testa på olika sidor på nätet genom att vara ärlig när du skriver in hur mycket du konsumerar. Men jag tolkar det som att du ofta dricker 4 dagar i veckan och ibland mer? Men förutom fysiska problem så brukar det sägas att om alkoholen ger en återkommande problem men att man fortsätter dricka ändå, så är det inte bra. Men så verkar det ju inte vara för dig, vilket är bra. Ett långvarigt riskbruk kan dock leda till mer problem (beroende) och du kanske har närmare att ta till alkohol vid omtumlande livshändelser.
Viktigast är ju att du är 100% ärlig med dig själv. Bra att fundera över intaget ibland.
Men att jämföra sig med andra kan vara missvisande. Ett bra riktmärke brukar vara att inte dricka själv hemma, i alla fall på vardagar. Spar alkoholen till festliga tillfällen. Jag började ”skapa” festliga tillfällen för att motivera drickandet. Och dricka mer hemma själv.

Hej! Beskrivningen av periodsbeteende stämmer in på mig också. Har haft två hårda festhelger på raken, varav den värsta skedde i lördags. Jag var på en privat, mindre tillställning hemma hos vänner och hade det jättetrevligt. Men det fanns allt: vin, öl, bubbel, sprit, drinkar och bål. Och då är det kört för mig. Jag skyller inte på åtgången av dricka, utan det är mer fakta - finns det där framför mig kan jag inte hantera det. Minns enbart fragment från kvällen och vaknar upp mer död än levande dagen efter. Med sjuk ångest. Vad sa jag, vad gjorde jag, hur kom jag hem? Framförallt - hur kom jag hem? Helskinnad dessutom, ett blåmärke på höger arm, men det är väll lindrigt med tanke på hur mycket jag drack. Onsdag och fortfarande sjuk ångest. Har enbart hört lite kort från mina vänner från i lördags, men orkar inte fråga något. Lever i förnekelse, och hoppas på att jag betedde mig okej samt att de glömmer att jag vart så full. Troligt... Fattar inte varför jag aldrig lär mig, detta var inte första gången jag spårade såhär. Just nu vill jag aldrig mer dricka, men vet att jag kommer att göra det igen. Och även då spåra. Vad krävs för att man (jag) ska kunna ta max två glas vin? Borde inte all ångest under åren ge upphov till att kunna hantera sitt drickande. Jag vet inte?!

Tack för svar @IronWill. Jag hörde att alkoholberoende breddas, att det inte längre bara handlar om alkoholberoende i form av att inte kunna sluta dricka... Kan man gilla smaken av alkohol så att man blir beroende, även om man inte tycker att det är behagligt att vara full? :O

Vet inte om du borde oroa dig för om du dricker mer än andra. Mer kanske om du dricker mer än du tycker att du borde. Det är du själv som sätter gränserna. Men det finns hela tiden en risk att det ökar och att du blir sugen oftare och oftare. Nånting får dig ju att ställa frågan här?

Jag oroar mig över mina alkoholvanor. Vet inte om jag bara är paranoid, men vill gärna förstå bättre om det kan vara farligt eller inte.

Anledningen till att jag oroar mig är att jag ofta kan vara "sugen" på alkohol. Det känns festligt, roligt och jag äälskar rödvin. Samtidigt har jag få/ingen av de övriga varningstecknena. Hur vet jag om jag bara har ett sug på rödvin på samma sätt som man har ett sug efter godis, och hur vet man när det är, eller riskerar att bli, farligt?

Korta faktapunkter
- I mina kretsar är alkohol standard. Jag älskar god mat och vin. Det är standard för mig och min man att ta 1-2 glas vin torsdag-söndag när han är hemma (jobbar utomlands i vanliga fall)
- En vanlig helkväll hemma fre/lör med kompisar är det inte ovanligt att det blir 3-4 enheter
- Jag festar hårt ibland, kanske 1-2 gånger per månad, men det spårar aldrig ur. Jag har spytt på fyllan 2 gånger i mitt liv, senast var mer än 10 år sedan. Jag beter mig inte illa, och ingen har någonsin kritiserat/anmärkt på mitt alkoholintag. Gillar inte att bli för full, händer ofta senare på kvällen att jag lurar mina kompisar att jag köpte en drink men egentligen beställer en coca cola
- Jag kan få cravings för vin/bubbel/öl en vanlig vardag - ibland dricker jag ett glas vin eller två till middagen även när jag är ensam hemma. Men aldrig mer. Jag ljuger inte om mitt alkoholintag.
- Jag har nog aldrig haft en riktig minneslucka
- Jag har aldrig skippat jobb/liknande för att jag varit bakis

Hjälp mig, borde jag oroa mig? Eller är detta standard bland "dagens ungdom"?

Känner du att du behöver hjälp?
Det låter lite så på din fråga. Man kan skapa ett nytt liv oavsett vad man sabbat. Eller jobba med att reparera det gamla. Men att vara uppgiven leder inte in dig på ett positivt spår. Jag vet inte så mycket om din sjukdom men kan du skapa nya positiva rutiner? Köpa något annat eller göra något annat varje fredag? Kanske motionera?
Jag antar att det ”dumma du gort på nätet” är under påverkan av alkoholen? Och för att skapa något nytt så måste du nog lägga ner den. Annars finns ju risken att alla nya relationer eller reparerade går i stöpet också.
Du kan få det mycket bättre och var inte rädd för att söka hjälp. Om du ändå anser att du inte har så mycket att förlora så varför inte prova?

Hejsan

Jag är 28 år och har aldrig fått träffa min pappa pga hans alkoholproblem. Det enda minnen jag har av honom är foton som jag fått från hans bror.
Jag har gjort massa dumma saker på nätet som kostat mig jobb och vänner. Eftersom jag har atypisk autism så är det lätt för mig att fastna i rutiner. Varje fredag går jag till systemet och köper en spritflaska som jag senare dricker upp under fredagskvällen samtidigt som jag sjunger karaoke hemma och är uppe hela natten. Jag gör detta för att jag mår bra av det, men känner också att jag längre inte har något att förlora för jag har förstört så mycket i mitt liv. Behöver jag hjälp? Jag super aldrig om vardagarna när jag ska upp till jobbet.

Visst är alkoholens inverkan kopplad till sinnesstämningen men att du måste spy efter endast ett glas låter kanske som en mer indirekt koppling.
Kan det vara att du är stressad? Och/eller kanske ätit dåligt innan du dricker? En svacka kan ju leda till mer stresskänslighet och att du inte tar hand om magen ordentligt. Du kanske har en känslig mage, som jag :) Stress och oro kan orsaka alla möjliga problem med magen. Och du skriver att sist var det i samband med ett nytt jobb. Det brukar ju vara stressigt och påfrestande att börja på ett nytt jobb?
Om man då dricker i dessa fall kan man säkert bli illamående.
Men du kanske borde ta kontakt med en doktor? Hen kommer inte att ”anklaga dig för att vara alkoholist” för att du mår illa efter ett glas. Men jag tänker att hen kanske kan råda mer om din situation i övrigt. Finns säkerligen många skäl till att magen kan bli upprörd i samband med alkohol. Ta hand om dig och magen.

Är 24 år och har på sistone kanske inte mått helt 100 och har märkt en förändring när jag dricker alkohol. Jag känner liksom inte igen mig själv när jag dricker så som jag brukar. Dricker inte lika ofta men när jag väl gör det har jag märkt att jag vill spy även om jag inte alls dricker mycket. Inte att jag mår särkilt illa eller känner mig full alls utan bara att nu kan jag inte dricka mer utan måste gå hem/hoppa av bussen för att spy.

Detta har hänt mig en gång tidigare för 3 år sen och höll i sig kanske 3 månader. Minns det så tydligt då jag jobbade på en ny restaurang och min chef ville ta en after work. Då var jag tvungen att gå in och spy på toaletten efter första glaset för att kunna fortsätta vara med på glas två innan jag var tvungen att gå hem. Det gick över och jag kunde dricka vanligt igen och har inte tänkt på det sen dess.

Nu verkar det ha kommit tillbaka dock då jag har spytt flera gånger efter att ha druckit. Min pappa är alkoholist och jag känner mig lite oroad att detta kanske är något symptom? Hur stark påverkan har alkohol och sinnesstämning? Är det möjligt att jag blir påverkad på detta sättet pga att jag känner mig lite nere i en svacka för tillfället? Anledningen till att jag frågar är för att sist för 3 år sen har jag i eterhand förstått att jag inte mådde så bra den perioden. Dricker absolut inte i överflöd och det jag reagerar på är att jag har tidigare "hittat" min gräns gällande alkohol och nu verkar den inte alls stämma överens med min kropp.
Tycker framförallt att det är märkligt att jag inte ens känner mig full.

är ny här och snubblade över detta forum när jag googlade så hoppas att det är rätt plattform för dessa typer av frågor.

Välkommen tillbaka och jag vill be om ursäkt för att du fått krångla för att komma tillbaka. Det du beskriver med kontot hänger troligt ihop med att den nya dataskyddslagen trädde i kraft och kanske kom inte mejlen ut till dig som de skulle. https://alkoholhjalpen.se/personuppgifter

Du har bestämt dig för nya tag i en förändring och tänker dig att forumet här kan bli en form av blogg. God idé.

Hoppas du kommer tycka det blir hjälpsamt och återigen, tack för du kom tillbaka trots att du fick krångla med nytt konto.

Vill du ha tillbaka ditt gamla/ slå ihop dem så mejla oss eller skriv till supporten så kan vi hjälpa dig med det.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hittar du inte i botten av flaskan så att säga. Det är ganska avtändande med väldigt packade personer. Håll dig lågt i intaget för bästa chans att hitta någon!

ja jag känner igen mig när man ändå är i närheten.. försök att inte gå in där du är ungefär lika ung som jag och har hela livet framför sig (jag är 22) kämpa på

Med vänlig hälsning,

ja du du har så rätt i ditt svar ja jag får ångest när jag dricker och ångrar vissa saker som jag säger och gör. de jag försöker spola bort är nog alla andra som börjar hitta kärleken och tanken att få leva ensam hela livet. andra pratar och kysser sina partners jag super mig full... klart man funderar på om man har problem när man har/ har haft folk i släkten som är alkoholister men känner att man inte borde slutar dricka nu. jag är ju bara 22 år och har hela livet framför mig.

Visst är det sjukt, jag trivs oxå bättre med mig själv med 3glas vin i kroppen, gladare,roligare snyggare modigare det är som om allt blir bättre. MEN det slutar ju aldrig där. Efter 6glas faller jag hårt, självömkan, känner mig ledsen och patetisk ingen förstår mig, ingen hjälper mig och grälsjukan kickar in. I lördags nådde jag en ny botten. Idag är dag 2 men jag känner mig helt tom.

Hej Bina86!
Hur går det för dig sedan läkarbesöket?

Ser lite av mig i dig.
Stor kram från mig nykomlingen

.

Hej,
Jag hette "småbarnspappa" på det här forumet innan, men av någon anledning har mitt konto raderats.
Jag skrev senast här slutet av 2017 om att jag gjorde en satsning på att kontrollera mitt drickande (https://alkoholhjalpen.se/node/32972).

Något som lyckades tillfälligt och sedan återföll i gamla vanor.

Idag, två år senare, är jag i nästan samma läge. Har lyckats gå ifrån vardagsdrickandet. Detta på grund av att jag upptäckt träning som livsstil.
Köpt ett löpband som ventil för vardagsfrustration (istället för vinflaska).
Bra.

Men märker att jag istället har fallit in i vad man bäst kan beskriva som ett periodsbeteende.
- 2-4 veckor, inkl helger. Helt nykter. Fokus på träning.
- var 3-4 helg. Dricker. MYCKET. Lätt 2-3 flaskor själv.

Börjar ofta med att det finns något att fira. Antigen karriärframgång eller bara fest. Sen samma spår som innan; när alla gått hem och fru/barn sover fortsätter jag dricka. En, två, tre flaskor vin. Själv. Framför Tvn. Somnar i fyllan. Vaknar. Sätter fingrarna i halsen och tvingar upp sk**en.

Samma sak idag.

Som rubriken antyder. Mitt enda syfte med detta är att skriva lite; få det ur mitt system.
Tack för att du läste.

Mvh,
Jag

PS!
Jag älskar mina små barn över allt i världen. Måste få ordning på detta nu innan de börjar bli så stora att de märker att något inte stämmer med deras pappa.

Så jag köpte en flaska vin
Jag är en kvinna på 24 år, har livet framför mig och Har förstått att mitt eviga drickande skadar mer än det hjälper. Jag vill så mycket mer.
Jag gick med i ett program här här om dagen och höll mig nykter i typ 3 dar... men så var jag tvungen att gå till centrum och handla, och där finns ju Systembolaget.
Så jag köpte en flaska vin ändå. Bättre än en box i alla fall tänkye jag...
Jag har varit så sjukt stressad på jobbet och har haft sån extrem ångest hela dagen. Fulgrät på bussen sådär så att snoret rinner hela vägen hem från jobbet.

Ångesten fortsatte hemma och jag öppnade flaskan. Igen. Drack ett par glas och kände att ångesten avtog, jag kunde slappna av, kolla lite Netflix och allt var okej.

Men nu när jag just höllde det sista av vinet i mitt glas så känner jag mig så jävla värdelös än en gång. Ännu en sak jag inte kunde göra ordentligt. Kunde inte ens va nykter i en vecka.

Jag har verkligen försökt få hjälp för min ångest. Jag har tjatat och tjatat och kämpat och kämpat j över två år för att få gå i nån slags samtalsterapi. Men antingen har jag varit ”för deprimerad för att gå i terapi” eller så har det inte funnits några tider eller så har jag hamnat mellan stolarna eller bara fått medicin jag mått ännu sämre av.

Så tillslut gav jag upp att få hjälp inom vården, för en sjuk människa orkar inte kämpa hur länge som helst. Så det blev alkohol i stället och nu är det det enda verktyg jag har för att slippa ångesten, smärtan i bröstet som sliter mig i tusen bitar och jag vet inte hur annars jag ska få den att försvinna.

Oh well, jag ville väl bara få skriva av mig antar jag. Det är skönt att få vara anonym.

Mvh

Det låter som alkohol ger dig mer problem än glädje? Finns ingen definition på alkoholist (fan vad jag tjatar om det här) men AAs definition följer:
”Vem är alkoholist? En definition som många kan känna igen sig i låter så här: Den, som trots ökande negativa konsekvenser av sitt drickande, ändå fortsätter att dricka, är förmodligen alkoholist.”
Men oavsett inte speciellt relevant. Jag tänkte nog som du att det är jag ju inte för det betyder det här eller det här. Men jag nämner det för att kalibrera dig lite kring att det kan vara en hal backe och att det inte alltid behöver vara hur ofta man dricker utan även hur mycket eller vilka problem det orsakar. Sen vad man kallar det. Skitsamma. Jag har i alla fall alkoholproblem. Eller alkoholrelaterade problem.
Jag höll på som du beskriver i många år och det eskalerade även med åren. Jag vet inte riktigt vad jag hade, ångest?, men jag mår ganska dåligt till och från psykiskt. Inte så det drabbar mig arbetsmässigt men det är nära till hands att trösta med alkohol och smörja sociala situationer. Det generella psykiska måendet försämras över tid med alkohol. Jag mår bättre nu utan det men det är väl inte roten till allt ont. Testa en ”one year no beer” -challenge om du behöver en ursäkt. Den alkoholrelaterade skammen kan ta slut i alla fall. Min är icke existerande nu. Ta hand om dig!

Jag har varit nykter snart ett halvår. Min vardag är så sjukt mycket bättre, men min ångest har varit nere i helvetet flera vändor sen jag valde nykterhet. Min hjärna försöker fly allt den kan med alla möjliga knäppa beteenden, motion blir kroppshets tex, för att jaga den lilla prestationskicken som lugnar. Det finns ju tyvärr inget som funkar, att fly, distrahera, döva - det snurrar bara tillbaka och blir värre.
Den senaste tiden, ett par månader, har jag jobbat för att hantera ångesten på riktigt istället. Jag står ut med den och försöker bara acceptera. Ibland går det och då känner jag mig apstark och nästan lite lycklig. Ibland går det helt åt helvete, totalkaos. Det känns nästan lika avgrundsdjupt som när jag drack, fast utan den värsta skammen. Hur tufft det än är så är jag så tacksam att jag inte dricker, för jag vet ju att allt som är illa skulle kännas mycket värre.
Jag tror att nyckeln är att lära sig vinna över ångesten, tristessen, skräcken och allt det i sig själv. Du skriver att du är rädd för livet, det gör ont att läsa, och det känns onödigt, och jag känner igen mig.
Jag tränar också på att acceptera och förlåta allt jävligt jag gjort på fyllan. Det enda som hjälper för mig är att påminna mig om att jag vill bättre. Man får en ny chans varje dag. Jag hoppas du kan förlåta dig själv.
Stort grattis till en månad.

Jon, har du provat andra alternativ till alkohol? Alltså för att ”döva” ångesten? Jag försöker sysselsätta mig och motionera så mkt som det går men tycker inte det hjälper?
Kanske måste man hålla på en längre period?
Idag är ångesten så stark att jag inte vill leva. Vill inte dö - bara inte leva. Jag skäms så för att jag är jag :(