Senaste kommentarerna i forumet

.

Jag förstår verkligen känslan. För min del är det mest en känsla av att försvinna. Är inget stort fan av AA jag heller, men hittade en jättehärligt NA en gång, vet inte varför jag slutade gå där dock. Var väl spriten som ringde på luren antar jag.
Det är ju verkligen inte bra egentligen att blanda tabletter och sprit, man blir ju rätt knas på det.
Men jag vet hur det är. Hoppas det blir bättre för dig snart.

Du är trött på alkoholen. Alkoholen tar stor plats i ditt liv och det sätt du dricker på ger stora negativa konsekvenser för dig, både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Du har ångest 3-5 dagar efter berättar du, det hörs att du inte vill ha det såhär och att börja med att skriva här och berätta är ett stort steg på vägen, många gånger är det första steget det svåraste och nu har du tagit det. Det finns olika typer av stöd och hjälp att få, både med alkoholen och spel. Vad tror du skulle passa dig?
För spel skulle du kunna ta kontakt med stödlinjen för spelproblem, https://www.stodlinjen.se/#!/, 020-819 100.
Fortsätt gärna skriv och läs här, om du vill starta en egen tråd så kan vi här lättare följa dig, det gör du genom att klicka på "skapa ny tråd" uppe i högre hörnet här ovanför.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen

Hej.

Vet knappt vad jag ska skriva.
Jag dricker cirka 2-4 ggr i månaden. Låter inte mycket men jobbar 60 timmar i veckan, har 2 barn och en fin lägenhet. Varenda gång jag dricker så dricker jag så mycket att jag inte minns något, jag kan inte bara dricka lite. Jag dricker aldrig framför mina barn utan åker iväg. Oftast pubar.
Jag kan spela bort 5000-10000kr lätt på en kväll utan att jag knappt minns det. Har alltid fruktansvärt mycket ångest dagen efter. Kräks alltid och har extremhuvudvärk. Ångesten sitter sedan i 3-5 dagar. Varenda gång bestämmer jag mig för att det får vara den sista gången. Jag känner verkligen hur min kropp tar skada och hur mycket sämre skick min kropp är nu än för något år sedan. Min sambo förstår nog inte mitt problem och det hade blivit ett jävla liv om hon fått reda på det, och ännu värre om jag misslyckats. Jag är så trött på alkoholen nu men har ingenstans att vända mig.

Ingen behöver förklara varför man inte dricker. Ett nej räcker. Eller så ställ lika jävla jobbiga frågor tillbaka. "Varför får jag inte göra detta på dig".

Rastlöshet är bara att uthärda, sen aktivera sig med annat. Vi är många som lider av det.

Jag går mycket på AA för struktur och det sociala. Hitta intressen.

Det som gör att det är jobbigt för mig att avstå spriten när man är ute är att mina vänner pressar på. Och då vet dom att jag INTE tåler sprit.Inte varje gång men väldigt ofta att det är så att jag får sne fylla.Och dom gångerna har sprit varit med.När jag bara dricker vin så får jag aldrig mina snefyllor och har det bara roligt med dom jag är ute med.Jag är klar över att alkohol inte är bra för mig.

Jag sitter ju själv i samma båt, blir dock inte otrevlig, men du skriver att du inte är alkoholist, men varför är det då svårt att avstå för dig? Jag vet lite varför det är svårt för mig att avstå, men mitt drickande har inte fått så svåra konsekvenser. Ditt drickande får konsekvenser, det sker sällan, men som jag förstår det i princip varje gång du dricker. Funkar vin? Problemet är ju att man förlorar omdömet när man börjar dricka, så även om du bestämmer dig för att inte gå loss på sprit så hinner man ju ändra sig. Skulle det funka med systembolagets app promillekoll tror du? Den bästa lösningen är givetvis att bita i det sura äpplet och inse att alkohol är fel för dig, men om du måste fortsätta, håll koll på promillen o drick varannan vatten.

Alla vi med någon form av alkoholproblem är ju alkoholist på något sätt enligt mig. Jag har varit på en del AA-möten och det finns alla former av förlustkontroll.

Oftast börjar det ju någorlunda som du beskriver det men det blir ofta värre med tiden. Jag blev allt som oftast dyngrak men drack aldrig två dagar i rad. När jag var 32 så gick något helt galet och krökade hårt i fyra dagar. Sen har det gått i vågor. Vid 36 söp jag så jag var livrädd.

Vips blev det fler och fler dygnsfyllor. Men redan när jag var 20 så borde jag fattat att alkohol inte var för mig. Men nästa gång skulle det bli bättre. Oftast funkar det för mig men vips går det åt helvete.

Så, tänk noga över hur du vill ha det framöver. Vi är många som är i liknande sits!

För mig är en alkoholist en som dricker varje dag och mycket. För mig handlar det om att när JAG får i mig sprit så blir jag dryg,otrevlig och skriker. Jag dricker en gång varannan mnd kanske om ens det.

Varför är du ingen alkoholist då? Vad krävs för det epitetet?

Jag är ny här inne och behöver hjälp!
Jag är absolut ingen alkolist men när jag dricker sprit,vin etc så blir jag så otroligt dryg och jävlig. Och det går ut över människor som jag älskar och vill ha i mitt liv.Kan liksom inte sluta dricka,det är som om min kropp inte har en spärr och säger någon till mig att jag ska sluta så blir jag bara vansinnig och skriker på dom. Senast i helgen hände detta,jag är sååå nära på att förlora en jätte nära vän till mig. I dagsläget så vill hon inte veta av mig. Jag blir aldrig våldsam, men jag skriker,blir otrevlig,dryg och hemsk mot folk. Jag har försökt att bara dricka vin och då blir jag den glada tjejen men så fort någon ger mig sprit så spårar jag it och kan inte sluta. Jag vill verkligen ha hjälp med detta. Kan vara lätt för folk och säga "men drick inte sprit då" men det är verkligen inte så lätt för mig. Varför vet jag inte!?! Men en sak är tydligt, jag kan INTE hantera alkohol.

Vet själv att en stor källa till stress och upplevelser av otillräcklighet är när jag inte når fram till mina barn.
Då väcks det variga såret inom mig som viskar ”misslyckad, inte förstådd, inte lyssnad på, inte värdefull”.
Om jag kan stanna upp där och då, gå undan en stund, låta tänk-hjärnan komma ikapp, kan jag byta perspektiv och försöka sätta mig in i vad det egentligen handlar om.
Ibland är det något som hänt i skolan, eller något i relationen med någon annan, som gjort att barnet i fråga agerar ut sina känslor mot mig, eller inte kan lyssna för oron i kroppen tar all uppmärksamhet. Då behövs närhet och lugnande kroppskontakt.
Ibland kommer jag inte fram till vad det är, men är glad att jag lät tiden dämpa mina impulser.
Och tyvärr hinner jag ibland inte stanna upp utan blir tillrättavisande eller förbannad. Och då ökar viskningen om ”misslyckande, värdelös” till ett vrål. Det är då jag kan tippa över och tänka att det spelar ingen roll, skit i allt, jag super till...
Därav min tidigare kommentar.
Att det viktigaste kanske inte alltid är att man uppfostrar rätt, utan att man följer sitt hjärta och bara ger kärlek..för sin egen nykterhet.
Så ursäkta om jag missuppfattade förut och lät som om jag försökte ge lektioner i föräldraskap.
Vi är så sårbara när det kommer till vårt värde - framför allt när det gäller våra barn.
Good enough räcker.

D ja menar är att när ja säger något till dom så vet dom att ja menar allvar men ja är deras vän oxå men först o främst är ja deras pappa o d vet dom om. När deras mamma säger till dom typ kan du sitta odentligit på stolen när vi äter så skiter dom i d o då få ja alltid ingripa efter 3 gånger för då ta mitt tålamod slut . Säger varje dag till mina barn att ja är stolt över dom men tycker barn ska ha regler . Sen är ja deras (chef) o ja ska visa dom va ja tycker är rätt eller fel. Tycker ja iallafall. Sen tycker ja jag är väldigt kärleksfull förälder o försöker fråga barnen om dom vill hitta på något men ofta vill dom inte d. .

Tyvärr är det många som tror att vi vuxna behöver spela en roll av auktoritära uppfostrare och att respekt är samma som maktutövande och lydnad.
Man kanske tänker att det är det enda sättet att få ordning, eller att vänskap underminerar ledarskap.
Men, gå bara till dig själv. Vilken chef skulle du vara mest lojal mot: en som talar om för dig vad du ska göra, eller en som ser dig som jämlike trots att ni har olika kunskaper, roller och makt och som behandlar dig som en vän?
Barn vill alltid göra rätt. De vill se upp till sina föräldrar. De gör allt för att bli sedda och få närhet.
Kärlek är viktigast av allt. Relationer viktigast av allt. Resten löser sig av sig självt om dessa finns.
Satsa på att bli deras allra bästa vän, tycker jag. För din skull, och för deras! ❤️

Ja d är ju frågan d. Tänker inte försöka vara deras vän i första hand (ja är rätt strikt med att dom ska hjälpa till hemma. Typ städa sina rum) med tanke på att vi är fem i familjen så måste vi hjälpas åt annars går ja o sambon in i väggen om vi ska behöva plocka o städa hela tiden . Vet inte redigt hur man ska takla allt man känner om ja ska vara ärlig . Va så mycket enklare när vi hade kidsen varannan vecka . Men då saknade ja deras mamma något fruktansvärt . Hon är min bästa vän o älska henne så fruktansvärt mycket. O hon är världens bästa . Så synd att hon bara vill va kompis med barnen istället för att försöka uppfostra dom. ( i mina ögon)

Det har du såklart rätt i, AlkoDHyperD! Och det sätter jag allt mitt hopp till just nu med tanke på min man.. Att man kan sluta för någon annan, att kärlek kan övervinna allt.
Det är bara svårt för mig att tro på det just nu men bara för det behöver det inte vara mindre sant...
Kram❤️

Tja, på beroendecentrum stannar det inom sjukvården...

Till den finns inget att tillägga.
Men, detta att man inte skulle kunna sluta dricka för någon annans skull är nog en sanning som faktiskt går att ifrågasätta.
Många gör faktiskt det. Och det finns till och med de som förmått sluta först sedan de blivit tvångsomhändertagna. För att sedan, när hjärnan avgiftats, förstå att det tidigare livet var destruktivt och då hitta motivationen till fortsatt nykterhet.
Visst är förutsättningarna bättre om valet kommer från en själv och man har motivation redan från början.
Chriztus, tänk så här: varför vill dina nära och kära att du slutar? Och vad händer med relationerna till dem om du väljer att fortsätta?
Då behöver du fråga dig själv vad som är viktigast, att fortsätta dricka eller att ha kvar dina relationer?
Om du även försöker ge dig själv svar på frågan om varför de vill att du slutar kan du kanske se ditt drickande i ett vidare perspektiv.
Kanske håller du inte alls med dina nära och kära. Försök då, först för dig själv, leka djävulens advokat en stund. Argumentera för din sak. Lyssna på vad du säger isåfall.
Därefter kan du avgöra om du vill fortsätta som förut eller göra någon form av förändring.
Kram

Hej Christuz!
Nej, jag tror inte det går att sluta om man inte mår dåligt av sitt drickande. Dvs mår dåligt på ett medvetet plan, kroppen mår dåligt av alkohol men det märker man inte alltid. Jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet men under många år klarade jag inte av att sluta TROTS att jag mådde fruktansvärt dåligt, konstant ångest och fysisk påverkan såsom kraschad mage, ful hy och extra kilon jag inte ville ha. Så enligt mig blir svaret nej på din första fråga men jag kan så klart ha fel. På begäran av nära och kära fungerar kanske korta perioder men i långa loppet måste man själv verkligen vilja, annars är det kört.
Vad gäller fråga 2... är du säker på att det inte finns några negativa känslor? Du är ju här? Jag tycker det känns som om att det någonstans ändå finns ett tvivel i din fråga, att du tvivlar på om alkoholbruket verkligen är så okomplicerat och utan konsekvenser ändå.. Jag har inte helt klart för mig om det gäller din egen konsumtion eller någon annans men en sak vill jag berätta: Alkohol ger sig inte, nöjer sig inte. När den väl fått grepp om dig, eskalerar användandet. Tar plats i din hjärna och breder ut sig sakta sakta, utan att du märker det. Det kan gå många många år innan du inser vad som hänt. Gränserna flyttas fram, sånt du aldrig skulle tagit dig för tidigare är plötsligt helt normalt för dig. Tex dricka dagtid, innan du kör bil, innan föräldramöte, på jobbet osv osv mm mm.
Många tror att deras sanna jag kommer fram när de dricker, de blyga blir ohämmade, de lugna och snälla blir vilda och tuffa etc. Så är det inte. Jag är inget undantag, jag tyckte jag blev smartare och modigare. Det blev jag naturligtvis inte men min alkoholhjärna intalade mig det, tills den dag kom då jag inte längre tyckte om mig själv berusad. Undrade vem monstret jag förvandlades till var. Vem är denna patetiska människa som medvetet skadar sig själv och sin familj? Jag nådde min botten i en bil, på en motorväg någonstans i Europa och där jag var en hårsmån från att bajsa på mig.... (sorry, äckligt jag vet men jag är bara ärlig) Den lilla delen av min hjärna som fortfarande var frisk gjorde uppror. Kampen mellan David och Goliat började och håller fortfarande på.
Det jag vill säga till dig är: var vaksam. Alkohol diskriminerar ingen, alkoholism drabbar inte bara bräckliga, karaktärslösa och ”misslyckade” representanter för människosläktet. Som många intalar sig.
Jag är 38 år, mycket bra på mitt jobb, smal, vacker, vältalig och charmig tvåbarnsmor med ett välstädat och vackert inrett hem. Ändå är jag alkoholist. Sorgen och misären blir inte mindre bara för att den inte syns. Inom mig är den bottenlös och inför döden har vi bara vårt innanmäte kvar. Våra tankar och känslor är det enda vi tar med oss. Jag arbetar för att jag den sista stunden i mitt liv ska kunna känna stolthet för den jag är och att jag får ta med mig kärlek jag fått av mina barn, familj och vänner. Det är det enda jag behöver men ett fortsatt missbruk av alkohol hade berövat mig allt det.
Var vaksam och ju mer du lär dig om hur missbruk och beroende fungerar, ju enklare kommer du ha att identifiera riskbruk och missbruk. Lycka till och gör dig själv en tjänst: Låt dig inte manipuleras av Alkoholdraken, det är en slug jävel...
Mvh,
Amanda

En svår känsla. Säkert en av de värsta. Att känna sig överflödig, oönskad, avvisad...
Om du kan försöka ha den känslan utan att dras in i den.
Förstå att det är tungt att känna så och att det känns så för att du längtar efter närhet till barnen, vara behövd och önskad.
Sedan, när känslan kan accepteras för att den är en naturlig reaktion på det du upplever,
Hur ska jag få det jag längtar efter?

Ha druckit tre dagar nu . Alltså efter jobbet men sambon ha inte märkt något förutom att hon sa idag . Va ja njuter när du är på detta humöret . Antar för ja skojade med barnen o sånt. Känns fel men ändå som jag. Ha tagit ledigt en vecka från jobbet nu o ska försöka hålla mig på rätt sida men känner mig jävligt svag o misslyckad just nu. Ja tog en antabus sen sket ja i d. Få panik av att inte ha något val om d bli jobbigt . Varför ja trillade dit va för att ja orkade inte höra. Detta kommer låta så löjligt men tänk detta i ett par år varje dag. Vet att d inte är någon ursäkt men detta är mina känslor . Min son säger mamma mamma mamma ca 20000000 gånger varje dag plus en av döttrarna o ja säger kan ja gör / leka med dig o dom svara inte ens mig o ja bli fan galen på d. När ja o sambon delade på oss så kände ja mig sedd men så fort hon flyttade tebaka så är desamma visa igen. Så ja vet ja är ego men d är så ja känner

Kan du vara nykter idag?
I dina första inlägg skrev du om att börja med antabus.
Vad tror du om att använda det ett tag för att få lite mer tid att leva i en nykter vardag.
Två veckor (om jag inte läst helt fel) klarade du ändå, och den tiden har både din kropp och din familj förmodligen tackat dig för.
Jag upprepar det som skrivits förut, i andra trådar. Varje nykter dag räknas.
Ta med dig dina två veckor som ett bevis för dig själv att du kan.
Vad var det som bidrog till att du trillade dit?
I tidigare inlägg beskriver du att det kändes grått och tråkigt. Är det så att du behöver mer stöd för att orka ha de känslorna?
Det är jobbigt att ta sig upp igen. Se det som ett tillfälle att lära känna dina triggers eller en påminnelse om anledningen till att du vill sluta.
Nya tag!

Tycker absolut att du är på rätt spår även om det blev ett snedsteg.

Om du nu har druckit varje/nästan varje dag i 15 år kommer du nog att få kämpa länge för att det ska bli normalt att inte dricka. Tyvärr är det tålamod som är enda hjälpen där.

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Drack i bilen innan jag gick in, gömde sprit i verkstan och sprang ut och smygdrack. Hittade alltid sätt att smyga, gömma, ljuga... hatade mig själv och mitt beteende till slut men bara fortsatte.

Har två små barn och en stöttande fru, jobb, hus och allt som anses "normalt " men kunde bara tänka på när och hur jag skulle kunna dricka.

Du är i början av en stor förändring. Var stolt över att du påbörjat förändringen och var inte för hård mot dig själv. Det kommer att ta tid.

Kolla om det finns nån AA-grupp i närheten. Ganska skönt att bara gå dit och lyssna på hur andra jobbar med sin nykterhet. Vill man prata av sig eller söka stöd kan man göra det.

Funkar inte för alla men många blir hjälpta av den gemenskapen.

Kolla på www.aa.se , där kan du söka efter alla grupper i Sverige.

Trillade dit igår blää bara o börja om

Det är individuellt. Många blir det bara värre för...