Senaste kommentarerna i forumet

Vilka skrämmande upplevelser du haft! Det du beskriver hör inte till vanligheterna och jag vill gärna rekommendera dig att fördjupa dig i detta med någon inom sjukvården då det kanske är flertalet faktorer som lett till dina anfall. Om inte för att utesluta andra medicinska orsaker.

Fortsätt gärna att skriva här och berätta gärna hur du tänker framöver gällande alkohol.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Du har hittat hit för du vill få en förändring på dina alkoholvanor och börjat skriva och läsa här som ett steg på vägen. Du har redan hunnit med ett par inlägg och det märks att du verkar hittat något som kan passa dig som stöd. Om du startar en egen tråd kan det ibland göra så andra snabbare svarar dig och att andra kan följa dig. Gör det om du vill såklart!
Vad behöver du just nu för det ska gå så bra som möjligt för dig där du är?

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Ikaros, precis den känslan du beskriver om den mjuka varma mentala islandströjan. Oj, vad jag känner igen mig. Jag var tolv och drack whisky medan jag blandade irish coffee åt mina föräldrar. Älskade känslan. Gick och tog en skvätt från barskåpet då och då efter det. Fortfarande får jag den känslan av alkohol, iallafall starksprit. Kan säkert vara så att vi som upplever detta har svårt att inte längta tillbaka. Vet ju att många dricker trots att det inte är "gott" och trots svåra baksmällor. Tidig förälskelse spårar hjärnan på djupet. Inte konstigt att det automatiskt är detta man tröstar sig när livet är svårt eller långtråkigt eller - ja, med tiden behövs ingen anledning...

hej. jag förstår verkligen "handla mjölk" känslan som du beskriver. det sitter kvar som ett jävla ärr, allt dumt man gjort. jag är typ i din ålder.

Tack för att du delade med dig av dina tankar.

jag verkar ha rejäla problem med alkoholen och jag kan bara bli värre om jag fortsätter.

allt alko dimmigt nu :(

För att underlätta tanken. Så tänker jag, "du är allergisk" du kan inte. Hur mycket en person som är allergisk mot nötter, gärna vill äta. Så kan hon/han inte detta. Precis som med alkoholen, du kan inte för du är allergisk!

Tänk- (ok, jag får välja antingen, kan jag fortsätta dricka eller så får jag välja bort något annat som jag "älskar" att äta/dricka). Vad hade du valt då?
Eller tänk- (Du blir rullstolsbunden, men kan fortsätta dricka. Eller väljer du- (Jag kan gå, men kan inte dricka. Ställ frågan till dig själv.

Är alkoholen så mycket mer värdefull för dig? Att du hellre blir rullstolsbunden och kan fortsätta dricka. Än att du kan gå och njuta av allt annat som är "gott"? Försök att intala dig detta, för att lyfta bort tanken. Varför skulle det vara negativt att inte kunna dricka ett gift?

Ett beroende är ett beroende! Varför är du inte rädd för att dricka alkohol, när du säkerligen är "rädd" för att exempelvis ta kokain etc? Vad är skillnaden? Jag tror alla gärna vill kunna ta ett glas eller två. Det är just det som är problemet att, om du inte kan det så har du problem. Bara att inse och förstå det.

Har du en förståelse kring sjukdomen så är det lättare för dig att acceptera den. Inga ljus blir släckta förrän DU själv inser och accepterar.
Tips, är att träna och fokusera mycket på den mentala biten. Det mesta sitter i hjärnan! Om alkohol gör dig glad/lycklig så har du ett problem. Finns det verkligen inga andra saker i ditt liv som gör dig glad/lycklig? Tänk på det!

Och alla andra känslor. De finns. Man vet inte alltid varför man känner som man gör. Kanske tänker man "jag borde inte känna [det eller det] eller jag som har det så bra..." Svårigheten är att våga ha känslan och försöka hitta förståelse för att upptäcka att man inte blir mött eller förstådd. Ensamheten slår till. Uppgivenheten. Ingen idé. Och så är återfallet om hörnet. Trösta sig själv. Svårt, men går att träna på. Är otryggheten djup är det svårt med självtröst och självmedkänsla och då är det bra om man kan hitta ett samtalsstöd där kemin stämmer. Jag har turen att både läkaren och psykologen på psyk samt min terapeut är icke-dömande, empatiska och kloka. Håller tummarna för att det någon gång även kommer att hjälpa ?

Nu fick jag något att smälta. Å.k.

Sorg brukar vara en känsla som många försöker trycka undan. Kanske för att behovet av tröst inte blivit tillgodosett, eller för att den blivit förknippad med skam. Eller svaghet. Så man rycker upp sig, biter ihop, tills spänningen blir så stor att alkoholen, den falska tröstaren, blir allt för lockande. Riktigt så enkelt är det ju inte, men väldigt ofta ser jag ensamhet och sorg som trigger, hos mig själv och hos andra. Om du orkar läsa kan jag dela en metafor jag skrev i början på återfallet för några veckor sedan:

"""Befinner mig på kanten till ett stup. Stirrar ner i avgrunden. Den skrämmer och lockar. Ropar på mig. Runt mig hänger linor. Hoppa eller gripa tag i någon av dem? Är det någon idé att försöka, eller ska jag göra pinan kort, ge upp?
Vilken lina håller, vilken brister? En del har hullingar som kommer att gräva sig djupt in i köttet. Fastnar jag drar de ner mig. Kanske krossas mot botten. Att klättra upp tar så lång tid. Hamnar jag där kommer jag ligga kvar, det vet jag.
Linorna med hullingar känner jag till. Att slita sig loss lämnar djupa sår som blir till ärr om de läker. Hela jag är full av dem. Ärr, öppna sår, halvt läkta sår som varar och ömmar.
De linorna hänger ibland nära och lyser i lockande färger. Ibland längre bort. Jag fruktar dem och längtar efter känslan av att ha ett stadigt grepp, hullingar eller ej. Det gör så ont och känns så tryggt.

Om du skulle stå där och titta ner, plötsligt känna att marken rämnar, att kanten gav efter, skulle du då inte instinktivt greppa efter någon av linorna, vilken som helst? Skulle du fundera över hur den var beskaffad? Nej. Du skulle ta tag och hoppas, hoppas, att den här gången kunna släppa. Att den här gången drar den inte ner mig. Och om den gör det kanske jag kan dämpa fallet och snabbt klättra upp igen. Och om jag ändå slås sönder mot botten, kanske det går så fort att jag inte hinner känna någon smärta.

Jag skulle nog ha hoppat nu, om jag inte var sammanbunden med andra. Ensam skulle jag låtit mig dras ner. Men de oskyldiga? Kan inte offra dem. Hittar förnuft och kraft någonstans djupt inuti och väljer några av de andra linorna tills vidare.

Det är en kamp mot tiden. Innan de brister eller kraften rinner ur mig måste jag lära mig flyga. Lära dem flyga. Hålla sig på den fasta marken långt från stupet. Kanske bygga ett staket. Och lära dem akta sig för de falska linorna.

Stupet är undergången, att ge efter för alkoholens tillfälliga lättnad, ge efter och bara gå in i dimman. Ge upp allt. Supa tills jag dör.
Linorna är mina vänner, de som hjälper, men kanske inte orkar hålla mig.
Hullingarna är självdestruktiviteten. Alla gånger jag tillfälligt ger efter för suget. Eller överdoserar medicin. Eller tränar på bakfyllan med skyhög puls och blodtryck. Alla risker jag tar för att fly från ångesten.
Ärren och såren är mina minnen och känslor. Sorgen.
De oskyldiga är barnen.
Staketet kanske jag kommer att kunna bygga. Det är verktyg och strategier. Tröst. Impulskontroll.
När jag är trygg i mig själv. När jag lärt mig känna och acceptera det jag känner. När jag funnit närhet och kärlek. Då kan jag flyga.
Kan man lära barnen bygga staket och flyga innan man kan det själv?"""

"Sorgen inuti driver begäret." Var fick du det ifrån? Vill veta mera!

Hej vännen. Kontrollerat drickande i några månader är lurigt. Det du beskriver om tidigare mönster känner jag så väl igen. Så drack jag också för 25-30 år sedan. Slutade med ep-anfall, delirium tremens, massor av vändor på avgiftning och behandlingshem där jag var enda tjej och hälften så gammal som de andra. Trots det kändes det som jag hade hunnit med mer destruktiva grejer än dem.
Fortsatte dricka så fort man glömde ge mig antabus även efter den vändan. Slutade när jag blev med barn -98 och hade enstaka rejäla fyllor även efter det, men aldrig som innan. Det som motiverade mig var framför allt barnen, men den riktiga räddningen var träning. Massor av träning, senare tävlingar i konditionsidrott som blev min nya drog och ersatte alkoholen helt. Trodde jag var fri och kunde ta ett litet glas då och då. Fel. Så länge det ligger en tävling runt knuten och livet är ok, så länge det inte finns någon mer alkohol att tillgå och så länge jag inte ens luktar på starksprit kan det fungera ett tag, två decennier.
Första gången jag åter köpte sprit kom den gamla känslan tillbaka. Det var två år sedan. Funkade några helger. Full kontroll. Mådde fint. Inte ens minsta baksmälla. Och sedan, pang. Tog en vecka ledigt och drack under den veckan ca fem liter whisky. Uppehåll igen. Hade jag lärt mig? Nä. Flera helger hösten därefter. Samma som innan. Bara bra upplevelser. Kontroll. Men nu hade jag fått smak på sprit. Inget mer vin, som jag faktiskt ofta kan hålla mig till små mängder. Ger ju inget, som att träna stavgång istället för hårda löpintervaller, mesigt liksom. Förra julhelgen var ett rent helvete. Två veckor nu, inte en. Vet att jag kom till jobbet dagen efter trettonhelgen och sa till min arbetskompis så fort jag såg henne "göm handspriten för helvete!"
Och nu igen. Inte en droppe på ett helt år. Fått medicin mot ADHD som gjort alkohol helt ointressant. Trodde jag. Köpte ändå en kvarting vodka efter nyår. Två helger klarade jag mig på en kvarting. Sedan var det kört igen. Full kontroll, javisst, det är det som får mig att fortsätta. Inte bakis, inga missade träningspass, men en halv kvarting, nästa dag en hel, sedan en halvliter. I tre veckor.
Nu är det en vecka sedan jag bröt det återfallet. Efter tjugo års relativ nykterhet och "kontroll" var jag för drygt en vecka sedan fullskalig alkoholmissbrukare. Drack vodka rätt ur flaskan i bilen på väg hem från simträning, var knappt påverkad av en halvliter sprit, darrig hela förmiddagen tills jag tog första klunken efter lunch. Alkoholberoende läker inte ut.
Försök hitta någon som kan lyssna och som du kan känna tillit till. Skriva är bra. Finns det ingen i din närhet kanske du kan få hjälp av någon kurator eller terapeut. Sorgen inuti driver begäret.

Hej
Undrar hur du mår.
vänligen
Ikaros

Insikten att man inte längre kan dricka är svår att ta till sig men det har du redan gjort! Imponerande och om jag hade gjort det medan jag var ung hade jag sluppit mycket lidande. Jag skall inte ta upp något om mig själv här du kan ju själv läsa en del om mig på "mina" trådar.
Jag önskar dig verkligen lycka till i din kamp för alternativ till alkoholen. Bara det att få frigjord tid att göra något för sin egen skull är väl bra? Sedan är det en annan sak att det kräver ansträngning att hitta sin "grej".

vänligen
Ikaros

Kanske inte värsta grejen men är så trött på att jag inte kan kontrollera drickan. Fattar att jag inte kan dricka just nu i mitt liv. Men aaaaah vad ska man annars göra?

..

Hej
Hur går det för dig? Jag hoppas att du inte tagit illa upp av ifrågasättande synpunkter.
MEN det jag verkligen hoppas är att du inte tagit något kraftigt återfall.
Det är alkoholen som är vår gemensamma motståndare.
vänligen Ikaros

Zz

Jag håller delvis med, tycker inte man ska skriva romantiserande saker om alkohol här inne. Men det gäller i många andra sammanhang också. När någon sitter och brottas med sitt sug och skriver hur gott det skulle vara med en kall öl så triggas mitt sug. Men var ska man dra gränsen? Det suger till när jag tittar på film och de dricker vin också t ex. Man måste ta sitt eget ansvar, klarar man inte att läsa ett inlägg som Olmo skrev kanske man ska vara extra försiktig vad man läser.

Till Olmo, jag känner igen mig i det där att smita via puben när tillfälle ges eller att handla hem några extra öl. Sen att köpa finöl eller finwhisky är en bra ursäkt, men jag tycker allvarligt inte om dålig öl så det skulle jag inte köpa hem iallafall.

Lycka till i din kamp!

En månad är ju bara en tidsenhet och vad den blir beror på vad man fyller den med. Januari 2017 har varit en omtumlande period, en renässans för mitt liv. En resa med stora pendelslag och en svettig vandring från svart till vitt, men inget jag vill vara utan.
Den märkliga varelsen är väldigt häpen över förvandlingen, helt plötsligt dricker vi kaffe 7.30 på helgmornarna - tillsammans! Plus allt annat gott mitt nya leverne för med sig. Responsen är odelat positiv.
Att jag skulle gå tillbaks till läget pre nyår känns otänkbart just nu och din övertygelse om att det inte blir så värmer.
/E

Hej Elias
Jag är övertygad om en sak nämligen att du aldrig kommer tillbaks till det läge du var när du sände nödraketen. Den månad du upplevt har varit mycket mer än enbart en månad.
Vad tycker den "egendomliga människan" om metamorfosen du genomgår?
Vänligen
Ikaros

Kan summera året så här långt att det enbart bestått av nyktra dagar. Tuff och helvetisk abstinens första veckan, sedan "bara" avklingande sömnproblem och a-sug några veckor. Nu kanske det där suget glimtar till kortvarigt i vissa lägen, men inte ens varje dag. Sover numera bra och är uppe med tuppen sju dagar i veckan helt utan bakfylla. Utsövd! Mår så bra av detta och det känns som bästa vinstlotten, tänk att den fanns där inom räckhåll hela tiden! Vågen har bytt skepnad från chockvåg till glädjevåg. Allt ser ljust ut framöver och jag vill inte vända tillbaka till mörkret.
Men - det handlar bara om en dryg månad. Jag förstår på så många här att det är skört när man känner att allt vänt och man tror att man är fri och därmed på säkra sidan. Så säker att några glas vin på fredag och lördag kväll väl inte kan skada osv... Jag är fast besluten att inte gå i den fällan, så även februari får bli helvit! Ingen, förutom jag själv om olyckan är framme, kan rubba det.
Har insett att jag är på fel avdelning i forumet. Frågan "Dricker jag för mycket?" besvarar jag ju faktiskt själv i trådrubriken "Jag dricker på tok för mycket". Får skylla på att jag definitivt inte var mig själv när jag skickade ut nödraketen här den 30/12.
Att jag klarat detta, hittills, beror till enormt stor del på all stöttning och pepp jag fått här. Utan er skulle det inte fungerat. Att ha hittat så många underbara människor med genuin omtanke sporrar mig varje sekund. Stort tack från djupet av mitt hjärta till er alla!!!
Startar nu ny tråd under "Förändra sitt drickande" och fortsätter där. Det är ju mer passande att jag söker förändring, antingen till att kanske kunna dricka "normalt" någon gång i framtiden eller att aldrig mer ens försöka. Förändring från mitt tidigare destruktiva drickande är det under alla omständigheter.
Jag hänger alltså kvar, en dag i taget....

Hej Barbamamma,
Tack för att du delar din starka historia. Jag kan bara instämma i andra personers kommentarer att det finns en styrka i att:

I. Du ser problemet som ett problem
II. Du tar dig kraft och tid att sätta ord på det. Det var något som jag upplevde som väldigt befriande och samtidigt kraftfullt att läsa sin egen historia "utifrån".

Sen tycker jag inte att du ska vara så hård mot dig själv. Detta är en sjukdom och precis dom du säger så är beroendet precis som ett osynligt monster som konstant viskar i ens öra tills man ger sig och låter den ta över ens handlingar.

Det faktum att du påbörjat slå tillbaka mot monstret är allt! Du kommer inte besegra detta på en dag och med ett enda enkelt beslut; det är småsmå steg varje dag som tar dig i mål.

Jag är lekman och allt jag skriver är bara baserat på egna tankar och erfarenheter, så ta det så, men det som blev triggern för mig var just barnen. Min pappa var/är alkoholist och jag har många smärtsamma minnen från barndomen ifrån det och min motivation ligger i att göra allt för att skydda dem från samma minnen.

Lycka till och jag ställer mig i ledet bland dem som tror på dig!

är att just mängden är det avgörande. Jag har aldrig varit i närheten av 9-10 flaskor vin i veckan. Tycker att det är enormt mycket. 3-4 flaskor och några folköl är mycket för mig.
Det handlar mycket om hur och varför man dricker men oavsett så är så mycket alkohol definitivt skadligt för kroppen och en anledning så god som någon att dra ner på sitt drickande.
Vad skönt att du lyckats dra ner utan problem Sikkynixx!